Senaste kommentarerna i forumet

Äntligen min vän, så länge du längtat, så länge du kämpat , så länge du sökt. Stort och kärleksfullt grattis lillablå, nu får du ditt alldeles eget krypin. 2011, kan det vara vårt år för oss alla kämpande hjältar? Vår tur, vårt år, vår tid? För det är vad vi är, riktiga hjältar. Vår bästa tid är nu......

Styrkekram Märta

Kram lilla blå... Du lever <3

IDAG har jag fått besked om att jag ska få en LÄGENHET!!!
En alldeles egen plats, som är min, som ingen kan rå på, där
jag sätter upp reglerna, där jag kan känna mig trygg!!!
Och MITT namn ska stå på dörren!

Hade det inte varit för att mormor är rätt dålig, så hade jag nog
inte haft nåt att klaga på alls...
men hon är seg, hon tar sig förhoppningsvis igenom den här
krisen också!!!

ser och läser att ni kämpar, men oj vad ni gör det bra!
ni ger liv till forumet!
stora kramar!

Och tack för att ni fixat upp sidan igen, efter lite trassel!
känns som sidan lever ett eget liv, som följer våra...
när det trasslar för oss, trasslar sidan...

http://www.facebook.com/photo.php?pid=345812&l=943d40eac1&id=1000010029…

Gott Nytt År!
Stora kramar!!!

Tack det samma, fina lillablå!

Nästa år blir bättre än det som just håller på att ta slut. Så det så.

Kram kram!
/H.

Käraste vänner,
i morgon ska jag kolla på en lägenhet!
en hyresrätt! som det verkar har jag en liiiiten chans att verkligen få
en alldeles egen lägenhet!!!

bor i en av våra största städer, och har bott i en lägenhet som stått i min
mammas namn, läst lite utomlands här och där, och inte skaffat mig en
lägenhet i mitt namn... varit registrerad på den kommunala sidan och sökt
lägenheter aktivt sen maj 2007... kanske kan det vara min tur nu?

åhh vad det hade varit gott, MITT hem, som jag bestämmer över helt och
fullt, där jag väljer vilka jag vill bjuda hem, vilka foton jag vill ha på mina
väggar, där jag är drottning i mitt liv! låter helt patetiskt för er kanske, men
efter snart tre år i min bästa väns lillebrors lilla etta, utan papper eller nån
trygghet alls, skulle jag nog ta ett par steg på må-bra-stegen...

så, om det är nån som läser det här, skicka en extra tanke till mig typ runt
kl 10 sharp i morgon... =)

Annars är det faktiskt fötterna ner.. även om jag mest befunnit mig i stillsamt
horisontalläge i min soffa, med en enveten förkylning som bortförklaring... =)
ser inte fram emot nyår, men det är den näst sista högtiden som ska förbi
innan jag levt ett år utan min kärlek... just nyår kanske inte blir några problem
att klara sig utan, förra årets firande var väl just sådär...

han var tydligen lite dragen innan första drinken blandades (jag var lyckligt
ovetandes om hur mycket som dracks i garaget, ett par dagar innan den
stora upptäckten) och gormade och stod i för att han räknat fel på förrätten...
varmrätten höll på att gå i stöpet och ätas efter 12, han fipplade med oxfilen, tur att
jag extraknäckat i charken på konsum och snabbt och lätt fick bort senor, fett
och annat joks...

sen...
hans syrra blev för full, äääälskade mig, ramlade i snön, hans svåger blev för
full och kastade smällare med barnen, min kärlek blev säkert också för full, men
i sällskap med de andra verkade han ändå hålla sig i skinnet...
hans föräldrar blev sura på dottern med man, och säkert också på honom, de
åkte hem ganska tidigt... och den systerns äldsta dotter fick dricka bubbel, hon
var 14 då tror jag... trots mina protester... jaja...

det blir nog rätt skönt att ta det lugnt ensam hemma, ska ju ändå upp och jobba
nyårsdagen!

Roman idag också, får försöka lägga band på mig!
Kanske blir det en rad till innan nyår, om inte: Stora kramar och Gott Nytt År!!!
/k

Hej!
oj vad jag har saknat forumet... jag har varit utan internet ett par dagar, och
dessutom legat nedbäddad med en seg förkylning, och OJ vad man kan
känna sig liten och eländig då, utan någon kontakt alls med omvärlden...
förutom världens bästa bror då förstås, och nåt sms från mamma...

Julen blev lugn och stillsam, vaknade med feber och förkylning, men blev
ändå övertalad att komma med till mormor och fira... fullproppad av ipren
och alvedon gick det rätt ok... =)
god mat, god julmust, vidrig snaps, så den blev det bara en halv av, och
alldeles för mycket klappar, som vanligt...
och den däringa examen som spökar, som pappa vill att jag hämtar ut,
men som jag inte vill ha med att göra, kom upp innan firandet riktigt kommit
igång, men brorsan kontrade snabbt med att sörrans högsta önskan är
att det slutas tjötas om den... jag slapp säga ett endaste ord i saken,
skönt, men samtidigt kanske jag hade behövt det, stå upp för mig själv.

jaja, det kommer nog fler chanser till det, om jag känner min familj rätt!

God fortsättning på er alla!
många kramar!
/k

Finaste själar,
jag önskar innerligt alla en varm och lycklig, lugn och
fridfull jul! GOD JUL!
Stora kramar!!!

Ni är underbara!!!

och vilken fruktansvärt bra artikel, fint skriven och lätt att ta till sig...
fast egentligen vill jag inte ta in det, acceptera att det är så...
för det gör ont, och tårarna kommer.
att det är en hemsk tid för många barn vet vi...
frågan är vad jag kan göra för att hjälpa eller förändra?

Stora stora kramar!!!
/kristin

Märta... Det gör ont att läsa, gör ont att förstå att det är så vanligt....
Kram från Mie <3

I dag skrev jag till aktuell journalist på Expressen. Artikeln gör ont, den skrämmer, men det här är så många barns vardag, så många barns förväntan inför jul. Äntligen vågar en kvällstidningsjournalist ta upp barnens perspektiv, på riktigt och seriöst, spegla det som många av oss här på forumet och många på tuvaforum vittnar om. Artikeln är smärtsam så jag vill sända ut en liten varning. Men du som orkar, läs den, vi måste värna om varandra lite mer.

Styrkekramar Märta

http://www.expressen.se/nyheter/1.2261532/socionomen-de-har-barnen-beho…

På många plan är vi stora,starka, förnuftiga & kloka.
Samtidigt som vi är små,svaga & förvirrade.

Störst del är vi stora & starka , vi måste bara tillåta oss att vara små & svaga oxå för att få en balans.
Det går längre & längre mellan gångerna vi faller & vi reser oss snabbare efteråt.

Sakta men säkert blir våra liv våra igen.

Stor kram från Mie.

Vilka fina ord! Ja vad vet man? Bara att man inte vet.
Jag fick osökt upp mina associationer när min man dog utan förvarning i en hjärtattack, helt oväntat.
Alla tankar, om jag bara, om jag............alla om.
Skuldkänslor oxå så klart, hade jag kunna rädda honom, om bara.
Det jag lärt mig e de gamla talesättet "lev som om varje dag e din sista", på ett mer insiktsfullt sätt. För vad vet man?
Att vara rädd om de man älskar, ha ett vänligt ord till alla man möter.
Att man inte har "råd" med fjuttigheter, osämja, slösa på energi på fel saker.
Det gör ont i mig att se nu i jultider, detta jagande på att köpa, köpa, köpa, är det månne ett surrogat för tid, omtanke o kärlek?
Hur många barn ska fara illa under denna jul?
Hur många tänker på gamla Svea som knappt kan gå ut, av rädsla för snö o halka?
Undrar hur hennes önskelista ser ut i år?
Kanske högst upp : ett besök? någon som handlar åt henne? en medmänniska som tar sig tid för en fika? ett telefonsamtal?

Till er alla fina önskar jag er sinnesro i julklapp!

Kram

Vet du, vi ska igenom ett helt varv, ett helt år där vi skapar nya mina minnen innan vi kan börja släppa taget helt. När jag läser om din oro, hur du förhöll dig till honom och alkoholen så känner jag hur min ångest kommer krypande. Precis så hade jag det. Alla dessa anklagelser och hot bara för att man bad om lugn och ro, att han inte skullle dricka så mycket. Alla dessa lögner kring alkoholen, då var jag förvirrad, nu kan jag se hur patetisk han var. Och det du känner nu inför julen, det är en del i läkandeprocessen och helt naturligt, även om det är smärtsamt. Håll ut Lillablå.

Jag fick inte heller någon kärlek eller bekräftelse, allt var på hans villkor. Det var bara att förhålla sig till det också. Det är mycket i oss som ska läka, det tar tid och helger som jul, påsk, midsommar blir särskilt svåra då de är förenade med kärlek, gemenskap, familj, sammanhållning. När jag läser på tuvaforum så är det mycket ångest och sorg som kvinnor går igenom just nu inför julen.

Jag är inte med på facebook men du kan nå mig via en e-post som jag skapat tillfälligt och använder som en sluss till min riktiga mail, marta_moen@spray.se skriv dit så svarar jag dig så fort jag kan. Jag hoppas du får ett bra möte i kväll vännen. Själv ska jag träffa min goaste vän som tog med mig på alla dessa teraputiska hundpromenader i våras och somras, vi har inte setts på så länge nu på grund av jobb, föreningsliv, födelsedagar och annat som ständigt skapar alla dessa måsten. Vi ska tända ljus och bara ta oss tid att prata. Det känns så gott.

Kram till ett knytte från ett annat :-)

Tack du finaste!
Tack!

Känner mig som lillaskrutt...
nu borde man ta skutt av julglädje och fröjd,
men mina fötter blir bara tyngre och tyngre...

förra julen var mormor dålig, vi trodde alla att
det skulle bli hennes sista... jag pyntade och pysslade
hemma hos honom och fixade adventskalenderpaket till hans
barn, vi bakade pepparkakshus, jag köpte julstjärnor och
hyacinter, och jag trodde att nu blir det MYS!
Icke..

mormor tog sig igenom julen, och nu, 94 år gammal, ska vi
fira ännu en jul hemma hos henne... men jag var ledsen och
nere, för hennes skull och över alla förväntningar... och
jag trodde att jag kunde söka tröst hos honom, men jag fick
bara kalla handen: skärp dig, sluta gnäll!

julen gick bra, de första dagarna, sen märkte jag mer och mer
hur han var rätt berusad varje kväll... och så råkade jag ju
gå in i garaget och hitta alla tom-burkar och flaskor och ett
par gömda fulla vinare.. och så var skiten igång...

och allt var mitt fel.
kontrollerande kärring med sjuk inställning till alkohol...
näbbig och otrevlig, inte deppig, men gnällig... och så länge
jag var sån tänkte han ignorera mig, tills jag blev gladare...

3 månader höll jag ut... han vägrade se att han drack för mycket.
allt var fortfarande i mitt huvud, jag var sjuk...
och han blev mer och mer manipulerande, och argare och argare,
och jag blev räddare och räddare..
för att han skulle sluta dricka i garaget, var jag tvungen att
sluta med mitt, sluta fråga hur han mår, eller var han varit,
eller vad han gjort... sluta följa efter honom från rum till
rum, sluta be om en kram, sluta kräva närhet... vilket jag inte
tror att jag någonsin gjort, jo, jag har frågat hur han mått,
men det är en naturlig fråga för mig, jag vill veta hur mina nära
mår...
vi slutade kramas, för utan mitt initiativ blev det inga kramar..
han gick aldrig och la sig samtidigt som mig, han skulle bara...
vi slutade prata, för jag vågade inte fråga honom något alls av
rädsla för att det skulle vara fel fråga...

och mycket av min oro satt i mig, säkert... jag vet att jag kom
hem sent en kväll, alla sov, jag lämnade bara lite kvar på toa-
rullen men orkade inte hämta en ny... och på morgonen när han
gick upp låg jag i sängen och var orolig för hur han skulle
reagera, om han skulle bli arg eller... men inget hände.. han
kunde lika gärna blivit arg, eller fällt en taskig kommentar, men
så sårbar som jag var kunde jag inte se klart på nåt...

jag vill aldig ha det så igen.
och ändå sitter jag här framför skärmen och har en fet klump i
magen, oron över den här julen och allt... varför? det är ju
bara min familj!!!

ska gå på ett al-anon-möte ikväll... och jag hoppas att jag vågar
prata, och jag hoppas att de andra får en syl i vädret...

Märta, tack för dina fina rader...
önskar att jag kunde åka till din kyrka och lyssna till dig...
vill du kan du skicka ett meddelande till min facebook och tala
om var du befinner dig, så kanske jag kan låna en bil, sitta längst
bak i kyrkan och bara vara...

stora kramar til oss alla!
/k

Fina vän, det är okej att ha skruttdagar då ingenting blir som man tänkt sig. Jag unnar mig såna, gör det du också. Tänker på när jag läser det du skriver att det finns så många måsten. Måste hinna med, måste förverkliga, måste fixa, måste glädja och glädjas, måste, måste måste...... Men du, ibland har vi nog med att räcka till för oss själva.

Att komma så långt som du har gjort på din resa är häftigt, har läst igenom din tråd och sett hur du vacklat, ramlat omkull och sedan rest dig. Du har kommit långt som vet vad du inte vill göra, det är förutsättning för att kunna göra bra framtidsval. Låt din examen vara så länge, du finns i LADOC och kan ta ut examen när som helst. Nu ska jag berätta en hemlis om mig, jag är utbildad studievägledare och har arbetat inom akademin i många år (det är sant). Jag tycker du ska vänta tills du vet vad du vill använda den till, just nu blir den bara ett ok och förenat med ännu fler krav och förväntningar på dig. Dessutom kommer arbetsförmedlingen att tvinga dig söka ekonomijobb om du tar ut examen och skulle bli arbetslös. Kan vara värt att tänka på.

Julen ja, den kan vara så känslomässigt svår. Själv fick jag så mycket stryk förra julen och det var sån vidrig fylla så för mig handlar det om att ta mig igenom ett nålsöga i år. Men jag måste för att få bra jular framöver. Jag kommer att vara ensam på julafton i år, jag har valt det själv. Jag vill en egen jul utan alkohol, tjafs, krav eller våld, jag vill landa i det känslomässiga som åter har rört till det för mig. Jag har en tuff vecka bakom mig men nu börjar resa mig igen.

Jag ska fira jul med min dotter på onsdag, det blir kvällsmys och julklappar. På torsdag ska jag köpa mig en fin julklapp. På julafton ska jag sova länge, äta frukost i sängen, spela vackra julsånger och mysa med kattfröken. Sen ska jag gå en långpromenad, hem och ta ett varmt bad. Därefter ska jag äta något gott , titta på Karl Bertil Jonssons jul och öppna min klappar. På kvällen ska jag träffa mina goa körvänner och sjunga på midnattsmässan i vår domkyrka. Ingen alkohol, inga bråk, inget våld, ingen hysteri. Det blir julefrid i år för mig, jag tar kommandot över mitt liv igen. Jag önskar dig allt gott, var skruttig en stund, du kommer tillbaka, precis som jag.

Styrkekram Märta

Idag är en dag.
en hemsk dag.
en dag jag helst skulle varit utan...
sov kass, kom inte till ro igår, och vaknade efter ett par
timmar, redan vid halv fem, och det var lögn att somna om.

kass dag.
och jag avskyr julen...
glömmer det varje år, får för mig att jag längtar och att
det ska bli kul och mysigt och vill baka kakor och göra
godis och hitta de perfekta julklapparna, men ju närmare vi
kommer, desto sämre mår jag...
krav, förväntningar, allt ska vara perfekt, jag ska vara
perfekt, och det är en omöjlighet.

och det enda min far önskar sig i julklapp, är att jag hämtar
ut min examen. och jag VILL INTE. jag har gått en ekonomisk
utbildning, den är klar, men jag har inte tagit ut min examen.
åkte utomlands och studerade när jag var klar här hemma, hade
tänkt ta med de kurserna i min examina, men sen väl hemma igen
gick det käpprätt åt helvete, gå direkt utan att passera gå,
snarare direkt i fängelse. sjukskriven i två år.
och jag vill inte söka jobb inom ekonomi. VILL inte...
det tar emot i hela min kropp!
och därför vill jag inte heller hämta ut min examen. Inte nu.
och inte för att någon annan vill det.
kanske sen, en annan dag, men inte nu...

jag inser att det kanske är smart att ta ut den, det är ju lätt
gjort, men jag vill inte.
och mamma står i mitten, hon vill att jag tar ut examen, men mest
för att pappa vill det, och för att behålla husfriden...

har försökt förklara att jag inte vill ha nåt med den där examen
att göra, jag vill inte jobba med det, aldrig igen... förknippar
ju det med att må skit, att inte duga, att inte klara jobbet, att
bara känna oro och ångest...

och jag vet att det blir ett samtalsämna på jul. mamma blir orolig
för att pappa ska bli upprörd, eller att det ska bli bråk...

och dessutom har jag missat min tid hos min kbt-agent...
sämsta dagen att göra ett sånt misstag, ett sånt fatalt misstag...
dömer mig extra hårt idag...

nu blev det så där långt igen, behövde skriva av mig tydligen...
Stora kramar!
/k

Vilken lycka och skräck, samtidigt!
Änglavakt?

Och dina fina ord, de kunde varit mina..
du betyder mycket för mig, du människa bakorm
bokstäver och skärm...

måste ut och jobba, ville bara säga tack!!
<3<3<3
kramar!
/k

Satt just nu och lyssnade på P3, de spelade "keep on walking" med Salem Al Fakir, tänkte på dig och hur vi stöttade varandra i somras, bland annat med den här texten. Och så kom tårarna. Glädjetårar att ha en vän som du på forumet, trots att jag inte vet hur du ser ut, jag vet inte var du bor, jag vet egentligen inte vem du är. Men du har stöttat mig, och fortfarande stöttar du mig så oerhört mycket Kristin. Det är kärlek när kärlek är riktig kärlek! VÄNSKAPSKÄRLEK!!!!!

I söndags morse när jag vaknade fick jag ett sms från min dotter. Jag var i Göteborg med min kära fina pojkvän, hon hade varit Stockholm med sin kära fina pojkvän. Hon ställde en enkel fråga om bombdådet på sms till mig och jag fattade direkt att hon varit där. Iskallt blev det på en gång. Vi ringde, jag fick detaljerna. Vet du, om bombmannen hade lyckats hade jag varit utan barn i dag, de såg honom efter sprängningen, de var i stormens öga, det handlade om några centimeter och några sekunder. Vi pratar, vi bearbetar, vi gråter, vi skrattar, vi känner oss sårbara. Allt är tillfälligheter, vi lever trots allt, vi firar julen även i år. Men ändå, tänk om... Det här är en ohygglig smärta.

Jag bröt ihop igår. Fullständigt faktiskt! Jag insåg plötsligt att jag kunde ha varit utan mitt älskade barn. Jag insåg plötsligt hur skört livet är. Jag insåg plötsligt att man inte kan kontrollera livet, kontrollera en annan människa, styra eller lägga livet till rätta. Fast det som hände gjorde ohyggligt ont och skrämde skiten ur mig insåg jag samtidigt att det är inte meningen att vi, du, jag eller någon annan annan ska eller kan råda över en annan människas liv. Allt vi kan gör är att ta hand om oss själva, stå upp får oss själva och ta vara på det liv vi blivit tilldelade. Och det ska vi vårda, ta hand om och ta ansvar för.

Aldrig aldrig mer låter jag en människa ta mitt livsutrymme, aldrig mer låter jag mig binda dessa traumatiska band av beroende och medberoende till en annan människa. Det känns som om jag fick en ny chans, jag fick tillbaka min dotter i lördags.

Kram i natten/ Märta

Fenix,
Läste precis din tråd,
så gott att höra att du tagit ett steg till!
och visst lyssnar jag ibland på "min" låt, den ligger i min spotifylista jag kallar pepp!
den betyder mycket! fast jag har inte lyssnat på resten, kanske ska göra det?

Märta, vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg...
du är ju min förebild, och ligger ett halvår i tiden före mig, typ, ca, om man nu ens
kan jämföra... så klart man inte kan egentligen, allt är ju relativt, man måste ju gå till
doktorn med nagelsvamp precis som cancer och depressioner...
men OM man kan det, så hoppas jag att jag är där du är i dag, inom ett halvår...
lugnare, tryggare, och som det låter mycket gladare!!!
jag är nog ta mig tusan på väg!
det är just nu 13 grader kallt här och löjligt halt, men jag halkar fram på den väg
som jag måste gå...

släppa kontrollen...
ta en sak i taget...
inse att jag duger....
och inte sträva efter att vara så d-a perfekt!
för det går ju ändå inte!! ingen är perfekt!!
men lik förbenat...

jaja, det ger sig... en sak i taget...
nu är det jul. och jag skämmer bort min familj och stryker åt mormor i timmar, och
ska dit och städa och handlar hennes klappar och några för brorsan och hinner
knappt andas. men det är väl det man brukar göra på juldagen?

och så saknar jag hans barn.

och tydligen hade jag mer på hjärtat än vanligt...
stora kramar till er alla i kylan/värmen, beroende på var ni är!
/k

är ett härligt band att lyssna på. Sitter just och hör Little blue, så det passar ju att skriva några rader i din tråd. Skivan heter Blue is the colour och nästan alla låtar är skitbra. En skiva att bli glad av att lyssna på. En låt heter Liars bar, och dit vill jag ju inte. Enda låten jag inte gillar egentligen, och det kanske är sunt!
Ha det bra,
/Fenix

Hej Lillablå

Hur mår du i dag? Det är måndag, andra advent har passerat, och vi närmar oss jul. Jag tänker på dig, undrar hur du känner det inför jul nu när förutsättningarna är annorlunda. Mina två senaste jular var turbulenta med bråk, alkohol, ångest, silent treatment. Jag är så lättad över att allt är över. I år kan jag äntligen njuta av julefriden, känna glädje och lust att göra något fint av det.

Även min dotter ler, känner lust och vill pyssla. Hon ringde mig igår, hon och hennes bästa kompis vill komma hit någon kväll och ha en "julkväll" med sällskapsspel och mys tillsammans med mig. När x var med vägrade hon träffa mig. Vet du, jag känner mig äntligen fri. Jag önskar dig samma goa känsla, den är du värd

Kram Märta

till en fantastisk värld om du ger dig själv chansen att känna in den !!

Precis som inom AA så går man aldrig tomhänt från ett möte. Jag har alltid lärt mig något nytt oavsett om jag kommer från ett AA eller Al-anon möte.

Du som nykomling är extra viktig på mötet för du ser till att Al-anon lever vidare och du för in nya ide'er och styrka till mötet.

Har precis kommit hem från ett Al-anon-möte...
vet inte vad jag tycker om det, eller hur det känns riktigt...
kanske får jag ge det ett par tillfällen till innan jag vet.

men oj vilken mix av människor, helt olika var vi allihop,
totalt olika till både sätt och utsida, men alla var vi ändå lika
i våra erfarenheter av alkisar och medberoende... DET var
häftigt och tankeväckande...

vem som helst kan hamna i ett beroende.
och vem som helst kan vara medberoende.

ska sova på saken, för spänd var jag och energin tog slut!
god natt alla vänner och bekanta!
kram!
/k

Det var så lite så, lillablå.

Ja, jag tycker att det var sevärt, som sagt...

Kram och godnatt!
/H.