Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen
Tack. Jag tänker ofta på att jag skulle vilja träffa dig i verkliga livet. Sitta lutad mot ett träd och dricka en kopp te, äta något hembakat och bara vara i det som är nu.
Och se på träden, skogen. Lyssna när en kotte från en tall eller gran faller. Upptäcka alla kryp som inte syns och hörs.
Att möta en människa i nuet utan att prata om allt som varit. Att veta att vi delar erfarenhet av medberoende, genom allt vi skrivit här.
Då skriver jag det här. Eftersom jag sitter vid träden ibland på detta sätt. Flera gånger tänker jag på att det vore fint att träffa dig och andra från forumet på det sättet.
I den bästa av världar, så fick jag hänga med just er ibland.
Tack för att du skriver här.
Jag höll på att "logga ut" helt för en tid sedan.
Din tråd höll mig kvar.
Jag har läkt ännu mer.
Visste inte att jag hade mer att landa i.
Men det är verkligen en process.
Att ta sig ur skiten är en sak.
Att landa i det nya livet är en annan.
Och sedan.
Acceptansen.
Sorgen.
Förlorad tid.
Eller!
"En kostsam kunskap" så min psykiater till mig nyligen.
Så klokt.
Hon sa även till mig.
När du har slappnat av.
Så har du tillgång till alla dina resurser.
Och det var så fint att höra de orden.
Jag känner mig som när jag var 21 och hade ett riktigt bra jobb.
Jag har energi igen.
För att jag har kunnat sluta med mina behovspiller.
Som stängde av.
Men jag behövde dem.
Under den omställningen.
Som det var för mig.
Att gå från arbetssökande.
Till arbetstagare.
Som jag älskar att arbeta.
Det spelar ingen roll.
Vad man gör.
Bara man trivs.
Med människorna.
Och uppgifterna.
Och hittar balans.
Mellan arbete och fritid.
Tänker jag.
Idag.
Tack för att du finns här.
Önskar dig en fin dag!
Kram

@Nor.Li
Ditt inlägg berörde mig mycket.
Det låter som er pappa har ett grepp runt hela familjen och så ska ni inte behöva ha det.
Det där tuffa valet man ibland behöver göra men som innebär att man behöver säga adjö är inte lätta. Någonstans går gränsen för vad som är ok och det din pappa gör är brottsligt. Din mamma ska inte behöva vara rädd i sitt egna hem.
Sök upp en kvinnojour med henne för stöttning?
Var rädd om dig.

@lillekonvalj
Jag känner med dig. Jag har varit där själv i större delen av mitt liv.
Jättesvårt när det är manipulativt, han vägrar ta sitt ansvar och går över dina gränser. Det är han som gör inte du, lägg inte skuld på dig kära du. Du har gjort vad du kan.
Du har så rätt ibland kan det vara en ögonöppnare när man lämnat, det kan gå båda vägar.
Jag hoppas du fortsätter skriva, vi är många här och vi stöttar varandra.
Var rädd om dig.

Tycker att du beskriver situationen väldigt tydigt och bra. Och det är självklart att det tar enormt på dina krafter att anpassa dig för att vara det han behöver. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att dina känslor är lika viktiga, vem är du i samtalen? Hur känner du dig? Det låter som att du är väldigt inkännande och omtänksam, risken är bara att just dina goda egenskaper också har baksidan att du tappar bort dig själv och spenderar för mycket tid i hans "utkikstorn" istället för att vara kvar i dig själv.
Kanske har han verkligen ingen annan som kan lyssna och bära honom igenom kriserna lika bra som du, eller så är det ett sätt för honom att hålla dig kvar och lägga extra press och ansvar på dig. Det låter väldigt tung att vara med och bära konsekvenserna, samtidigt som du själv fått utstå hans aggressivitet etc.
Kanske behöver han verkligen träffa sin egen absoluta botten för att söka hjälp? Vad skulle hända om inte du fanns och hjälpte honom upp? Kan du säga att du finns där när han gör ett aktivt val och påbörjar arbetet (med hjälp av professionella) för att komma ur sitt missbruk? Vill avsluta med att du redan verkar ha gjort mer än tillräckligt och ta hand om dig och lyssna inåt på vad DU behöver och orkar.

@lillekonvalj för min del när jag gjorde slut så sa jag det bara. Han försökte inte ens att få mig tillbaka utan han förstod att jag fått nog. Bor ni ihop? Annars om ni inte bor ihop och han bara försöker manipulera dig så är det kanske lättare att ta det på telefon och avsluta samtalet om det spårar ut och sen blocka om han ringer och messar massor. Ta det en tid på dygnet när han är nykter. Att prata med någon som är onykter är bara bortkastad tid och då är det lätt för personen att lova bor och bättring. Jag skulle inte lita på det någon säger som onykter.
Även om han påverkar dig mycket verkar du fortfarande veta vad som är rätt och fel och att hur du blir behandlad inte är ok. Det finns så många bra och snälla killar därute som är villiga att få och ge tillbaka kärlek. Synd om dem som hamnat i missbruk men vi kan tyvärr inte hjälpa dem och om de själva inte är beredda på att ta hjälp eller att göra det stora jobb som behövs för att bli nykter verkar det närmast vara en björntjänst att finnas kvar och underlätta missbruket att fortsätta.
Att jag och min man separerar verkar ha fått honom att fundera på sitt drickande och kanske kan det vara en ögonöppnare att bli lämnad.

@Samsung50 jag blir också rätt ledsen över hur jag kan tillåta mig själv att bli behandlad på det här sättet. I början av vårt förhållande så tyckte han inte alls att han hade problem när detta kom på tal, men senaste halvåret har han efter att ha försvunnit oftare och oftare ändå erkänt att han har problem och att han inte vill leva såhär, men han gör inget aktivt åt det. Och jag har gått på det varje gång naiv och hoppfull som man är.. men när han är inne i sina perioder så förnekar han att han skulle ha problem, trots att han kan ha suttit 2 veckor tidigare och velat ha förlåtelse och lovat massor. Så jag vet inte längre vad han menar eller om han bara säger det som jag vill höra. Det har också gjort mig mindfuckad. Jag kom på mig själv idag men att jag satt och bad om ursäkt över mina känslor under helgen trots att jag inte ens hann yttrat mig under vårt korta samtal, allt för att inte förvärra hans syn på mig. Känner mig så säker med att jag vill börja om utan honom och få tillbaks mitt driv och livsgnista, men som jag skrev i kommentaren ovan så blev det inte lättare att göra slag i saken efter det vi fick veta om hans vän. Jag är för feg av någon anledning. Vad säger man ens när man vill göra slut med en person som inte är i sina sinnesfulla bruk? Tack för att ni svarade. Känns så skönt att läsa/prata med andra som vet hur det verkligen är.

@Snödroppen jag vet att jag måste lämna, och jag har kommit till såpass mycket insikt med att han inte kommer förändras och att jag inte vill vara med honom längre trots att jag älskar honom. Men känner mig så dum om jag lämnar honom nu. Hans sätt att manipulera mig har satt sina spår och jag är medveten om det samtidigt som hjärnspökena är där. Jag har också väldigt svårt för att uttrycka mina behov vilket han vet om och som jag själv går i terapi för, men det är som att han använder det emot mig och därför så börjar jag tvivla på mig själv om jag är den enda som har svårt att mentalisera eller har orimliga krav, och att nyheten om hans vän skulle komma precis just nu förenklade inte det hela, fan bara.

Jag blir så ledsen för din skull när jag läser detta. Jag skulle säga att man har rätt att lämna en relation när som helst, du mår uppenbarligen inte bra i denna relation. Som du beskriver det så har han stora problem med alkohol och droger. Han är nog medveten om det men är inte redo att ta tag i det, i alla fall inte nu.
Det går tyvärr inte att lita på en person som är beroende då alkoholen alltid går före. Om du lämnar tycker jag absolut du kan informera hans föräldrar för omtanke om honom. Han vill väl inte att de ska veta så han får vara ifred med sin alkohol, men dig vet han väl att du finns kvar trots att han försvinner iväg ibland flera dagar och inte hör av sig.
Ta hand om dig och skriv gärna mer och läs och andra trådar på forumet

@lillekonvalj
Förlåt men det låter ju som att han utnyttjar dig, utövar psykiskt våld och vet du att det han säger är sant?
Oavsett så tycker jag verkligen att han låter som en förbannat dålig pojkvän som kräver förståelse för att kunna betee sig illa.
Jag kommer inte skriva vad jag tycker du ska göra för det veta jag efter att ha varit i samma situation som du att man rar det beslutet när man själv vill.

Jag hör att du älskar honom och är rädd om honom men han verkar inte kunna erbjuda dig samma sak.

Hej! Jag blev medlem igår för jag känner mig matt över min killes alkoholberoende och detta blir mitt första inlägg som jag ska försöka formulera mig så kortfattat det går. Jag hade velat få lite perspektiv från utomstående, då jag känner mig vilse och som en vidrig människa just nu..

Lite bakgrund: Jag och min kille har varit tillsammans i snart 2 år. Jag är i den åldern där jag vill skaffa barn och jag blir inte yngre. Ända sen vi träffades så har alkohol och droger hos min kille varit inblandat, men det är först nu jag ser att det bara blivit värre och inte bättre som han gärna uttrycker sig. Vi är dryga 30 år och han kan försvinna 3-4 dagar pga fest. Han har inga riktiga vänner, bara pub-vänner. Han är naiv och jag ser hur han utnyttjas genom att låna ut pengar, bjuda men aldrig få det tillbaks. Han har en bra lön men alla pengar läggs på droger och alkohol. Precis ALLT efter räkningar är betalda. Det finns alltid anledningar till att dricka. Är han på dåligt humör - alkohol. En jobbig dag - alkohol. Osv. Han klarar inte av motgångar. Och han är i grunden världens snällaste kille men jag har på sista tid sett hur han har tendenser till att bli elak mot mig i samband med hans intag av alkohol/droger. Han trycker gärna på mina diagnoser och mina ömma punkter, kallar mig manipulativ, narcissistisk och att allt alltid ska handla om mig de få gånger jag vågar säga ifrån att jag mår dåligt och är orolig över hans leverne och vår framtid. Hans frånvaro från jobbet börjar balla ur. Hans lögner blir värre och värre. Hans föräldrar vet ingenting om det här, de tror han är deras lilla duktiga pojke och han har sagt till mig att han aldrig kommer förlåta mig om jag pratar med dom om detta, då det kom på tal i somras när han bara försvann igen och jag var orolig. Jag mår skit, jag sover dåligt pga oro, jag har gått ner massa i vikt, jag känner mig likgiltig och alltid tippar på tå när han är ute och dricker eller är bakis för att inte förvärra situationen och göra honom upprörd och stöta bort honom ännu mer.

Till dilemmat just nu: förra året, vår första sommar tillsammans, dog en av hans pub-vänner i en tragisk olycka. Jag fick inte chansen att stötta honom för han valde bort mig, valde alkoholen och att vara frånvarande större delen av sommaren. Jag accepterade det nånstans, för jag har aldrig varit med om att en närstående gått bort och fastän jag själv inte hanterat mina problem eller motgångar med alkohol så tänkte jag någonstans att det kanske var ”normalt” just för att han är man också. Jag mådde iallafall inte bra av det och jag blev satt på plats när jag försökte uttrycka min oro och vi bråkade tyvärr mycket om det här och jag kände mig dum som inte kunde förstå och acceptera att han bara gick upp i rök under flera veckor, som jag borde haft förståelse för enligt honom. Och nu är vi här igen.. i helgen fick min kille veta att en annan av hans festkompisar har fått en obotlig bukspottscancer och kommer dö inom några veckor och min kille har redan supit sen i torsdags pga detta. Han tog t.o.m. ledigt den här veckan för att kunna festa med sin döende vän. Och han har inte ens dött än, så jag vet inte hur länge han kommer sörja på sitt osunda sätt den här gången och det känns som ännu en repris från förra sommaren. Och jag orkar inte mer. Jag håller själv på att gå under av stress och har kommit till insikt med att jag redan är deprimerad i min killes närvaro. Jag hann bara ifrågasätta honom igår under ett telefonsamtal som varade i 1 min innan han skrek FUCK YOU och klickade mig. Och idag fick jag ett sms som guilty trippar mig där han ifrågasätter hur jag tycker jag hanterade gårdagen och hans sorg och hur jag kan ha mage att säga att jag har ångest och mår dåligt när det är han som mår dåligt över sin vän osv. Jag har länge planerat att göra slut och har försökt några gånger innan, men det är aldrig rätt tidpunkt för att göra slut för alltid är det något med honom. Och jag bryr mig om honom så mycket. Men jag orkar inte mer nu. Vad hade ni gjort, ska jag vänta med att lämna och acceptera hans tillvägagångssätt tills han sörjt klart eller ska jag skita i det och bara göra det nu? Jag känner mig som en hemsk människa om jag gör slut nu, men samtidigt behöver han ju inte mig. Han har ju sin alkohol som han väljer alla dagar i veckan före mitt stöd.. 😞 jag är också orolig för att han kommer hamna ännu längre ner om jag gör slut med honom och funderar på att ringa hans mamma, inte för att sätta dit honom utan för att jag älskar honom och är rädd om honom. Om det händer honom något så vill jag att de ska veta, och kanske har han större respekt för dom än vad han har för mig. Vad hade ni gjort?? Blir galen på det här 😢

Förlåt för att inlägget blev så långt, men kände mig tvungen till att vara så tydlig som möjligt för att ge en inblick till vart skon klämmer just nu.

@Självomhändertagande

Så underbart det låter kära du.
Önskar dig en underbar dag också 🙏🩷

Plötsligt är hela tillvaron harmonisk. Fast det kommer inte av sig själv. Jag har jobbat aktivt med struktur, planering, singeltaskat, alltså en sak i taget, tränar fysiskt, tränar mindfulness, lagar mat och har matlådor till arbetet. Bakar och bjuder grannar och kollegor, familj och vänner. Det är mitt stora intresse, att baka och känna dofter av mina skapelser. Det behöver inte alltid vara så vackert, utan smaka gott. Jag inspireras av människor och att mötas på en fikastund är det bästa jag vet.
Kände att jag ville dela det.
Att livet känns så harmoniskt.
Önskar att du som läser detta får en fin dag.
Njut av de goda ögonblick som du får idag.
🌸

Kära @Kevlarsjäl62...
Hur går det? Håller du?
Kram ❤️

Hej! Har en pappa som druckit sen jag var liten. Har i år försökt få honom att förstå att han är sjuk och är i behov av hjälp. Men har alltid slutat med att han lovar och misslyckas om och om igen. Han har haft en och samma arbetsplats hela tiden som han skött men sen ett år tillbaka börjat sjukanmäla sig ifrån på måndagar och fredagar. I detta har han haft en ful ovana att sätta sig bakom ratten. Något som gjort mig så förbannad då jag är rädd för att han ska ta någon annas liv. Nu har de hänt, de vi länge väntat på, att han ska åka fast för grov rattfylla!! En lättnad men samtidigt rädd för vad jag ska vänta mig. Är hans botten nådd nu. Hur kan jag stötta? Mvh dotter

Såklart att vi alla är välkomna här, så länge vi själva vill o mår bra av det!
Så tänker jag - öppet o välkomnande.
Tillsammans ❤️
Kram på er

Denna vecka ha varit helt upp och ner, från att gråta, till att känna ilska till att känna ingenting alls. Känna mig så känslokall för jag behöver få färdigt med bodelning, till att känna mig ledsen igen och ifrågasätta om jag gör rätt. Jag kanske skulle gjort på nått annat vis.
Känner mig helt matt. Trött på att känna en massa.

Jag är ny här och hittade till den här sidan genom att jag sökte på hur man som anhörig bäst hjälper en som står en nära med alkoholberoende. Jag har ingen runt mig som jag kan ventilera med, så jag hoppas det kan hjälpa att skriva här.

Situationen jag är i är ganska komplicerad. Jag har fastnat som hjälp och stöd åt mitt ex som haft en traumatisk uppväxt och har ett flyktbeteende i form av nästan vad som helst som kan missbrukas och bli ett beroende - alkohol, droger då och då, spel om pengar. När han försöker hålla sig ifrån berusningsmedel så blir det att han ”missbrukar” serietittande för att hålla sig distraherad. Såklart är det sistnämnda bättre än något annat och syftar ju till att ta sig igenom de första dagarna clean.

Jag vet knappt hur jag ska sammanfatta allting så det kanske blir lite spretigt, men… Han har begått en hel del väldigt illa handlingar under påverkan. Han blir en totalt annan person, det finns inte ett uns kvar av den han egentligen är så fort han blir full. Som med alla alkoholberoenden, så funkar det ju inte med ”bara en” utan det sätter bara igång hela karusellen. Iallafall, han blir extremt aggressiv, hotfull och våldsam. Han kan inte kontrollera sig själv, han blir paranoid och arg. Dagen efter, helt utan undantag, är han fylld av skam och skuld och mår fruktansvärt dåligt. Han har insikt i hela sin problematik och vilket (som han själv säger) monster han blir. Han ångrar allt och är förtvivlad över varför det alltid blir så här och att ”demonen” i honom tar över. Det är alltså bildligt talat, inte bokstavligen. Han ifrågasätter allt - sig själv, sitt liv som det har varit, sitt liv som det är nu, sitt liv framåt om han fick ens kommer ha något. Han känner sig värdelös och undrar varför han ens finns, känner enorm skuld över vad han utsatt sina nära och kära för och känner att han aldrig kommer kunna gottgöra. Han upplever det som att varje gång det ser ut att ljusna gör honom så kommer nånting som ”fuckar upp” allt och han förstör allt igen som hunnit byggas upp så smått igen. Han får fruktansvärd ångest. Han vet att han behöver hjälp och behandling och han vill bli fri från de flyktvägar han tar till när det antingen blir gör jobbigt eller faktiskt för bra - ni vet, det man är van vid är ”tryggt” även om det är destruktivt och något bra kan därför vara sjukt jobbigt. Jag vet ju att jag inte kan göra nånting åt honom utan att han måste göra jobbet själv, men jag försöker på ett kärleksfullt sätt stötta honom i de bra stunderna när han är mottaglig eftersom dömande, tillsägelser, påtvingade val inte kommer leda någonstans. Han säger ofta att han uppskattar att jag finns där och allt jag gör för honom, så jag vet hur besviken han blir på sig själv när han känner att han sårar mig när han inte gör vad som är bäst för honom. Som ni hör, så lider han verkligen i sitt beroende och känner stor hjälplöshet, maktlöshet och hopplöshet. Jag försöker så ofta jag kan att då påminna honom om att han absolut inte är värdelös och att den han blir när han är påverkad inte är han. Fråntar honom absolut inte att han ska ta ansvar för sina handlingar och det säger han varje gång han är sig själv igen - att det finns inga ursäkter även om han blir en helt annan person som sedan utför aggressiva handlingar. Att han tar accountability (kommer inte på svenska ordet) både för svaga stunder när han faller dit och det han gör under påverkan. Helt enkelt känner han sig som en fånge av sitt flyktbeteende och olika beroenden.

Så varför söker han inte hjälp då? Jo, för att han oftast trasslar in sig i nånting som då blir väldigt jobbigt för honom och då flyr han på ett eller annat sätt. Som det är nu är han t ex utomlands just för att han flydde från en väldigt jobbig situation som han (igen) försatt sig i just pga sina beroenden. Förhoppningen är nu att han tar sig tillbaka hit om ett par veckor, men då gäller det också att han inte skapar någon ny skit tills dess som han fastnar i.

Så jag är numera ett dagligt stöd för honom på distans. Jag håller koll på mobilen. Jag kollar på natten om jag missat något. Jag tänker under dagarna på att jag hoppas han kan hålla ut och inte förstöra för sig själv. Jag försöker känna av vad han behöver i just den stunden vi skriver eller pratar. Att han vänder sig till just mig är för att han litar på mig och för att han på riktigt inte har någon annan. Hans familj är trötta på honom och han har nån vän men inte som han litar på så här eller kan prata med om allt. Så jag känner onekligen ett ansvar på något sätt. Jag vet att han är vuxen men jag har inte hjärta att inte finnas där för jag bryr mig så oerhört mycket om honom och jag ser hur gärna han vill komma på rätt väg. Samtidigt tar det enormt på krafterna, vilket jag nästan tycker är jobbigt att säga vetandes om hur han mår och vilken sits han är i.

@Tröttiz
Jag hoppas vi är välkomna trots att vi inte är anhöriga nu. Jag tycker forumet är ett oerhört bra stöd där jag får hjälp och kanske till ochmed kan vara en hjälp.
Så jag hoppas du fortsätter skriva 🌸
Fint att du känner dig lugnare och mår bättre, hoppas du tar tid att vila upp dig.
Kram

Hej.
Jag funderar på vad jag kunnat göra annorlunda i min resa under min relation .... Vet inte. Kanske jag inte är välkommen här längre då jag kommit långt i min resa? Långt bort från missbrukskaos med en anhörig. Allt som hör till.
Hur länge är man anhörig? 🤔
Det jag kommit fram till då jag ser tillbaka :
- lugnt förklara att vi pratar en annan gång (i stället för att prata med en berusad person). Gagnar vare sig honom eller mig. Undrar hur många timmar jag spenderade med att prata med en onykter person som kanske inte ens mindes samtalet.
- sätta gränser, dessa önskar jag att jag ställt OCH hållit, både för honom och mig.

@brödsmulan Jag tror det var i Jonas Gardells sommarprat han pratade om en mani som vart 5:e år gick in i depression.

Som egenföretagare är det nog inte helt ovanligt att man dricker för att komma till ro. Jobbar man stenhårt blir man ju lite frånvänd livet. Att hitta den balansen och läsa egna signaler är något som låter toppen på pappret men komma dit i verkligheten kräver kanske att man får någon sorts gränsdragning. Lyssna på Klarnas VD ex. Det var först när frun satte ner foten han började se allvaret. Idag dricker han inte

@nybliven.sambo
Hej,
Jag är nog en av de som snabbt sagt, till fler här att lämna.
Jag håller med dig att det gör man om inget ändras och när man själv vill det.
Tack för att du uppmärksammar detta, jag ska ta det till mig och inte glömma hur det var när jag fortfarande ville.
Ta hand om dig 🙏❤️

@bella70 Nej han inser inte .. jo eller det tror jag han gör ,men tillåter inte sig själv se det.. han säger han är olycklig och blir han mer olycklig så är det kört. Hans ångest är i taket och han verkar tro att det inte är kopplat till alkoholen utan mig. Han är kylig.. så kylig men någonstans tror jag han försöker stöta bort mig.. han vill inte ha stöd, hjälp eller närhet av mig då det hörs ge honom mer ångest och han fräser att jag daltar honom. Oavsett hans ångestproblematik, trolig depression ( han känner inget för något) och hans drickande är han fast besluten att klara av det själv. Han har oerhörda höga krav på sig själv, är egenföretagare och den som utåt sett har ett väldigt gott anseende.

Ja vi har flera hemmaboende barn och när han dricker sitter han ofta för sig själv med glatt humör och pratar i mobilen osv.

Hej @brödsmulan och varmt välkommen hit!

Du berättar om en tuff situation med din man, både vad gäller hans alkoholvanor och hans psykiska mående som du sett stora förändringar i på sista tiden och de skrämmer dig. Utifrån det du beskriver låter det inte som du överdriver något, det låter också som att du har försökt nå fram till honom samtidigt som han just nu inte vill ta emot någon hjälp.

Vad bra att du vänder dig utåt för stöd och berättar om du ni har det som ett sätt att kanske sortera lite i den här situationen. Vad mer tror du att du skulle behöva just nu för att ta hand om dig och barnen i detta?

Jag skickar ett meddelande direkt till dig från oss på alkoholhjälpen så kan du, om du vill, kommunicera med oss även där.

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen

Jag har sagt att vi ska inte höras alls nu på 1 månad.
Det innebär noll kontakt. Inga sms,samtal,mötas upp osv. Helt utan kontakt.
Det är för jag måste vila och få mig tillbaka. Han är jätte ledsen och pratar om att han bör förändras osv.

Jag sa att vi ser vart vi står efter 1 månad.
Jag är nästan säker på att han är kvar i samma problem.
Jag sa att ser allt likadant ut för han då, då finns det inte nån plats för att ses alls

Ja någonstans förstår jag ju att det är så. Men samtidigt har jag inte skrivit jättemycket i dom här forumen men ändå fått råden om att lämna relationen, dom kom snabbt. Jag önskar såklart också att min sambo kommer till insikt och jag ska erkänna att jag inte är redo att lämna relationen ännu, känns inte som om vi tagit itu med problemet på riktigt.
Jag är mer rädd för framtiden, för någonstans kan jag hantera hur det är just nu. Men min rädsla är att det ska eskalera, vilket det ju ofta gör om dom inte kommer till insikt innan.

Ska absolut gå och läsa den tråden. Vill så gärna höra historier från anhöriga som kommit till en lösning med sin anhörige.