Senaste kommentarerna i forumet

Skulle skriva att jag misstänker han går ut ikväll. Han sa jag vet inte, kanske typ

@Snödroppen
Kram o tack för ditt stöd ❤️
Har behövt det.
Har varit en tuff vecka, känslomässigt helt slut just nu.
Hoppas på bättre vecka nästa, o kanske bra med rutiner när jobbet kör igång.

Fortsätt din väg mot egen fri hälsa!
Kram

@Mari69
Tack 💛
(Ang Anhörigstödet se svar i din tråd)!

@Mari69
Hej!
Först vill jag tacka för den varma kramen du skickade i min tråd! Den värmde o jag behövde den mer än någonsin just då (och nu). 💛

Du undrade om Anhörigstödet även tidigare, o det finns här på alkoholhjälpens sida. Under Huvudmeny - Stöd.
Ett digitalt stödprogram att följa.
Lärorikt, stöttande o bra tycker jag. Har öppnat mina ögon en hel del.

Som du säger är det skönt att höra fler i liknande sits, även om man inte önskar någon annan detsamma.

Kram tillbaka 💛

@Snödroppen
Ja det var meningen att jag ville ta hand om mig men bara för jag ville va själv idag och kanske 2 dagar till framöver så väljer han att gå ut igen fast han va ute igår.
Det där med att sluta dricka o ha svårt med andning o ångest verkar som bortfluget

Nu är jag jätte irriterad o besviken.

Varför ska han gå ut på krogen så fort jag vill va för mig själv. Så fruktansvärt onödigt och psykande

Han säger att han slutade dricka i lördags. Säger att han känt sig lite sjuk. Märks inget på han alls.
Saken är ju den att han druckigt alkohol i ja ca 15 år. De senaste åren har det varit ren sprit. Senast i fredags köpte han i smyg 2 st 3.5. Så att han bara skulle känna sig lite sjuk känns ju konstigt.
Nu litar jag ingenting på honom så tror säkert han druckigt i veckan.

@Wind
Hej, vad fint att du tar hand om dig själv.
Så starkt av dig för det är så svårt när man är så inklistrad i varandra.
Det är DIN tid nu, det hjälper inte honom stort om du tar ansvar över honom.
Du hjälper dig själv först i att ta hand om dig själv, så får man hoppas han väljer detsamma för sig själv.
Kram 🩷

@Shootingstar Jag hade önskat att min son velat gå o prata med en en psykolog, detta då han bär på mycket skit som han använder som skäl till att dricka.
Han tar antidepressiva men det botar ju inte orsaken till det dåliga måendet.
Menar du att det finns en kurs här man kan gå som anhörig?

Det känns bra att ha en distans till han. Vinna lite tid och känna efter

Helt plötsligt så mår han dåligt och haft svårt med yrsel och andning. Han är orolig säger han. Det vart så efter jag sagt jag behöver distans.
Har dock ingen aning om det är för att få fokus på sig, eller om allt det här med oss väck ångest!!!
Känner en viss irritation över att det ska handla mer om han nu när jag behöver tänka på mig istället för att oroa mig över han 🙄🤔

Ja det är inte lätt. Har pratat med min son om hur dåligt jag själv mått få jag självmedicinerar med alkohol. Allt blir bara sämre. Man mår ännu sämre o för mig blev det många negativa konsekvenser. Man vill att de ska slippa gå igenom samma elände . Men de måste själva bli motiverade att sluta. Han säger ibland till mig. Du ska inte säga något. Tänk på hur du själv betett dig. Har försökt vända det till att jag verkligen vet vad det handlar om o att jag nu lyckats sluta dricka sen fem månader. Det är inte lätt men o skälla tror jag ej hjälper.

Det beteendet är så fruktansvärt normaliserat! Om bara tillräckligt många gör det så är det ok!? Min make gör på samma vis. Och jag vet att de snackat om det på jobbet innan "oh, fredag när jag kommer hem ska jag hälla upp en god öl". Sen kan dom sitta och ta selfies på sig själva med sin öl och lägga ut eller skicka till varandra. Medelålders män!? Sen är det lördag och så ska det drickas för det. Sen är det fotboll och sen är det något annat. Och det ses som helt normalt.

Känner igen mig. Min son erkände igår det jag redan visste... Att han har alkoholproblem. Inte ens 22 år fyllda dricker han bort sin stress och sin ångest och sitt dåliga mående som han kämpat med sedan han var 16. Reagerade på de gemensamma nämnarna med er andra som skrivit i denna tråden att det är snälla killar med stora hjärtan och dålig självkänsla. Min son säger att när han dricker blir han sitt "riktiga jag" vilket han inte klarar när han är nykter. Han dricker på vardagar för att varva ner efter jobbet. Han är alltid stressad. Och som alla våra unga: ständigt uppkopplade på någon skärm. Alltid passiv underhållning. Tömda dopaminförråd. G
Jag går kursen de har här och lär mig att jag inte ska göra något åt drickandet, och det är även det sonen bett mig om. Då han får dåligt samvete och ångest pga det.
Kram på er!@maria69

Hej igen @Kameleont!
Fint att du skriver om hur det blir för dig! Det låter som det blir mycket känslor, och en ambivalens kring vad som kan vara ett bra nästa steg. Att väga fram och tillbaka kring olika möjligheter innan en tar ett beslut är en vanlig del av förändring, men kan upplevas som väldigt jobbigt och känslosamt. Just nu funderar du på din roll som förälder. Och du tar det på stort allvar, att vilja vara en bra förebild och erbjuda den tryggheten som dina barn behöver.

Fortsätt gärna skriv här om alla tankar och känslor som går upp och ner. Använd gärna det här forumet som din ventil. Och ta till dig av det som känns bra i magen!

Hej @Tulpanflinga och varmt välkommet hit till forumet!
Vad fint att du är här och delar med dig och sätter ord på dina känslor och erfarenheter på ett så modigt och ärligt sätt! Du har fått många kloka svar här med råd och igenkänning i din den ilska och frustration du uttrycker. Det är vanligt att man som anhörig känner så som du beskriver!

Du skriver: "Hade dock mer än gärna tagit emot hjälp på något vis, jag vet inte hur bara. Eller av vem. Att träffa en terapeut är en idé såklart." Vad klokt att söka stöd utifrån i den här situationen!
Precis som du skriver kan en terapeut vara ett sätt av få stöd. Du har också fått tips om Al-anon-möten. Jag dyker in här med några fler tips, hoppas det känns okej! Andra alternativ till att få stöd och få prata om sin situation kan vara att ringa till Alkohollinjen (020-84 44 48) eller genom anhörigstöd via kommunen.

Hoppas att du kan hitta något stöd som känns hjälpsamt för dig! Om du känner att du skulle vilja har hjälp att hitta något i närheten av du där du bor eller bolla något annat, får du gärna skriva till oss rådgivare i frågelådan https://alkoholhjalpen.se/fraga

Varma hälsningar,
Emilia, Alkoholhjälpen

Hon har nu flyttat ut, jag har fått lägenheten och har sovit här i två nätter.
Det är tomt som fan men på nått sätt känner jag mig trygg här.
Hon har tömt allt sitt men lämnat lite kläder??! Inte lämnat nyckeln.
Sen alla sentimentala grejer som vi gett varandra hade hon placerat ut i lgh på olika platser så jag skulle se dom..
det va sjukt jobbigt… jag är väldigt ledsen jag hade hoppats på att vi skulle klara detta men de går inte.
Hon har vart väldigt elak mot mig på slutet, och jag tänker bara älskade hon mig aldrig.
Har jag tvingat henne till de här? Kunde jag gjort nått annat?
Hon har lagt mkt skuld på mig i mkt av våra bråk.
Jag vet att de är missbrukaren som pratar men fan va de tog hårt!
Jag har insett att jag levt ganska kontrollerat i hela min uppväxt och vart styrd med järnhand.
Det är liksom ett mönster jag börjar se… hos mig.
Är de därflr jag hamnat här? Är de därflr jag är så jävla ledsen?
För hur kan man annars bli så här jävla ledsen av att npn som gjort mig så illa lämnar? Jag förstår inte

@vår2022
Tack 🙏
Sov gott ⭐️

@Snödroppen Så strongt och så bra gjort av dig! Att stå på sig och rak i ryggen stärker självkänslan. Det visar på styrka och mod och till slut är det slutsnackat bakom ryggen. Var och en visar och avslöjar själv vad man går för, det behöver ingen annan göra åt en. God natt!❤️

Resan fortsätter och jag övar på att bli bättre på att ta hand om mig själv.
Att sätta gränser och vara tydlig har jag varit i ord men inte handling.
Det har varit en person i stan som "låtsas" varit en vän men det har bara visat sig att hon har spelat vän men snackat bakom min rygg.
Jag märkte hur hon pratade om andra på ett sätt som kändes obekvämt så jag försökte lugnt och sansat backa undan för jag förstod att hon skulle bli kränkt av att jag satte gränser. Till slut sa jag stopp, jag vill inte men jag önskar dig allt gott för hon blev bara mer och mer intensiv.
Det har blockats och på olika sätt genom andra försökt trycka ner mig.
Jag har bara inte orkat, utan varit i nåt slags överlevnadsfas men nu känner jag att jag inte har något att skämmas för och är förvånad över gränslösheten.
Vad hon sagt till andra får hon ta ansvar för,men hon har gått långt över gränsen många gånger för vad som är ok för mig.
Jag funderar över vad det finns för mig att lära av det här och kom på att det är ett mönster hos mig och sen isolerar jag mig för jag inte orkar med.
Den här gången har jag mött det på ett annat sätt, den personen får ta ansvar för sina handlingar och jag mina.
Det ska inte begränsa min kontakt med andra människor för att jag känner obehag för vad hon har sagt om mig.
Det kanske skulle vara självklart men det har det inte varit. Känns frigörande att inte ha behovet av att alla ska förstå mig eller att jag är rädd för vad folk ska säga.
Det handlar om att jag har rätt välja, rätt att må bra, rätt att inte behöva förminska mig för andra för att de har problem med sig själva.
Jag behöver inte skämmas för andras handlingar utan ta ansvar för mina egna.
Jobbigt att utmana sina rädslor men också befriande att inse att det inte är så farligt.
Blev inbjuden på fest nu när jag väl vågade sticka fram huvudet och det är mest som vanligt med de flesta.
Obehagligt när människor är gränslösa och man försöker blidka och inget blir nog men inte tillräckligt för att det ska knäcka mig längre. Jag är en fri människa som är fri att välja för mig själv och den respekten har jag för mina vänner också.
Gud vad jag babblar.
God natt alla medmänniskor.

Tulpanflinga, super att du får sätta ord på det.
Ju mer jag satte ord på mitt inte,ju lättare var det att eventuellt förändra saker.

@Snödroppen
Tack för dina ord, tack <3

@Ullabulla
Jag tror att det triggar mig för att jag har en tendens att förakta svaghet. Jag har varit förstående i många år, men nu har det gått för långt. Jag vill inte mer. Alla drabbas av olika öden, många har haft otroligt tunga perioder i sitt liv - jag har det i alla fall! Men jag fick inte lov att behandla andra människor illa - varför får han göra det? Jag hör själv nu när jag skriver detta att jag låter barnslig, men det är så jag känner det. Jag vill att han själv ska ta ansvar, att han själv ska drabbas av konsekvenserna, att alla runt honom slutar curla. Det är en vuxen människa vi pratar om, inte ett barn.

Jag vill inte ge honom mer av mitt liv, för jag tycker inte om honom längre. Han förstör i mitt liv.
Usch, så dåligt det låter.

Det finns inga möten för bara anhöriga i min del av landet, tyvärr. Ska kolla upp boken. Tack!

@Tulpanflinga

Jag förstår din ilska och dina reaktioner.
Tycker det låter friskt och att du är den enda som inte är medberoende i sammanhanget.
Det hjälper honom ingenting att andra tar ansvar för honom så han slipper känna på konsekvenserna själv.
Vet inte vad jag ska ge dig för råd för även om du inte lägger dig så låter det som han drar med sig hela gänget på sin destruktiva väg neråt.

Hej tulpanflinga och välkommen hit!
Alla vi på anhörigsidan(nästan)
Går igång på sånt som vi egentligen inte ska lägga oss i.
Vi anklagar,stöttar,berömmer,gråter skriker osv.
I ditt fall är det din mans brors beteende som triggar dig och vad det gör med hans bror och den övriga släkten.
Kanske är du som pojken i kejsarens nya kläder som säger:
Men han är ju naken?
Dvs den enda som har skarpa glasögon i detta.

Min drog har alltid varit att få "gå igång"
På andra människors dåliga beteende.
Dvs jag har fått häva mig upp med hjälp av känslor,vilka det än har varit.

OM Du går på ett alanonmöte så är första steget att inse att man inte har någon rätt att säga åt en annan människa hur de ska agera och tänka.

Om din mans bror söker hjälp då minsann kan livet börja.
Om din man slutar engagera sig i sin bror kan livet börja osv.

Som utomstående har du all rätt att själv orosanmäla hans bror.
Men den (rättmätiga) ilska och vanmakt du känner kan också vara ett tecken på att du bör blicka inåt.

Varför triggar detta mig?
Vad hoppas jag uppnå osv.
Jag skulle vilja rekommendera en bok av Carina Bång som hjälpte mig mycket.
"Släpp kontrollen,vinn friheten"
Och fortsätt skriva,läsa ösa ur dig.
Vi är många som fått psykbryt av liknande situationer.

@gros19 Åh, jag blev väldigt berörd av ditt svar. Tack!

Jag och maken pratar om det ganska mycket. Däremot har han svårt för att göra detta, då han har lite svårt att skilja på mina känslor inför hans bror och mitt ogillande av hans egenskaper. Exempelvis; om jag skulle poängtera en irriterande egenskap hos hans bror så skulle min man svara med att säga att han älskar sin bror. Jag är mer av åsikten att jag kan absolut avsky vissa egenskaper som mina egna familjemedlemmar har, men ändå älska dom till världens ände. Kritik av egenskaper och beteenden tolkas som kritik för personen. Så vi har svårt att kommunicera om detta. Jag har tidigare tassat runt på tå och försökt formulera mig på ett säkert sätt, men eftersom jag tänker alldeles för mycket på att inte misstolkas så misstolkas jag väldigt lätt och min make går i försvar. Nu har jag börjat vara tydligare och mindre ursäktande, och jag diskuterar inte hans bror.

Min makes familj jobbar ganska mycket på att om det inte syns så finns det inte. Om de städar upp efter hans flaskor och misär i sitt hem så börjar de om på ny kula. Om de säger att nu får det räcka - så kommer det automatiskt att bli så. Jag stirrar förbluffat omkring mig och vill bara vråla åt alla att vakna. Att tiden att vara försiktig är förbi och att han dör snart om ingen gör något. Jag är mest av allt rädd att han dör inom kort och att min make med familj då inser att han kunde gjort mer för att rädda hans liv.

Det finns inga alanon-möten där vi bor, tyvärr. Finns väl bara i Stockholm? Däremot går jag till AA-möten med jämna mellanrum för att få fler perspektiv och träffa människor med samma erfarenheter. Jag får ju inte dela, men jag får lyssna. Hade dock mer än gärna tagit emot hjälp på något vis, jag vet inte hur bara. Eller av vem. Att träffa en terapeut är en idé såklart.

Mest vill jag bara skrika.

Vilken frisk ilsia du beskriver och alla dessa "förbjudna" känslor vi anhöriga har. Min första tanke var att du är bårande av hela släktens ilska m.m. Om det ändå hjälpte att nita honom. Du har aldrig träffat den friska personen och aldrig upplevt något postivt vad det gäller honom. Förmodligen har din man och övriga i familjen gjort det och självklart hoppas man att möta den personen igen. Man hoppas och hoppas och blir besviken gång på gång och precis som din man väldigt ledsen. Missbruk handlar ju enbart om känslor och har inget med förnuft att göra precis som medberoende. Att som anhörig erkänna sin maktlöshet är oehört smärtsamt och även skamfyllt kanske främst för föräldrarna.

Frågan är väl hur du ska kunna hålla dig utanför allt detta. Om jag uppfattat det rätt så är det att din man plågas av broderns missbruk som är bekymret för dig. Kan du lugnt och sansat berätta om detta för din man, framför allt inte påpeka hur korkad han är som inte fattar hur det är (överdriver men du förstår nog vad jag menar. Skulle föreslå att ni tillsammans besöker ett alanonmöte om det är möjligt. Man får inte glömma att anhöriga har ansvar för sina känslor, sitt beteende och man kan ju välja att ta avstånd från en person som gör en så illa.