Senaste kommentarerna i forumet

Hjärnan älskar alkohol, ingen kärlek i världen rår på det.
Tilliten är det första som försvinner och ändå står man där öga mot öga med sin alkis.
Jag -förstår- fortfarande inte men jobbar på att acceptera att jag var naiv och hoppades hoppades hoppades.
Sinnesrobönen är lika aktuell för oss som står bredvid ’acceptera det jag inte kan förändra’. Jag lämnade men behöll kontakten med min alkis, häromveckan tog han ett återfall efter en lång nykterhet och jag är så glad att jag inte stannade. Han lär sig leva sitt liv med sin sjukdom och jag jobbar på mitt liv. Enda vägen.

@J.G
Nu har jag läst din tråd. Jag blir så ledsen och berörd att du har det som du har det.
Och jag blir så ledsen för att många av oss kvinnor får råka så illa ut.
Kanske det skulle vara bra med ännu mer rum eller plats för kvinnor att mötas och lära sig att ta plats. Att dela med sig av erfarenhet, till varandra.
Jag har erfarenheter jag inte skriver om här. Jag skriver på texter som pseudonym, då jag inte vill berätta vad jag erfarit som mig själv.
Jag har använt mig av andra filmer och serier för att få styrka. Och jag har mina hjältinnor. En är June Osborne i The handmaid's Tale.
Jag har sett de sjukaste männen bakom kulisserna, i arbetslivet. Och privat. Genom mitt ex. Rika män som köper horor. Jag har sett allt, genom mitt ex. Och jag observerade dessa män med nya ögon.
Din man misshandlar dig. Det är oacceptabelt.
Om du blir slagen i huvudet så att du får en blödning, vem räddar dig då?
Nu är jag krass.
Men jag vet. Hur jävligt det kan gå.
Och utan June Osborne så hade jag tagit livet av mig.
Hon fick mig att kämpa!
Och jag blev en fighter, för att jag ville leva.
Idag vet jag precis vilka gubbar som är sjuka i huvudet. Och de gubbar som alltud kommer undan.
Vi lever i ett så jävla sjukt samhälle där gubbar klappar varandra på axeln.
Och kvinnor blir utängda.
För att de trodde på kärleken.
Och det rättsväsendet vi har, har ju visat sitt rätta jag, med frimurarnas fina kamratskap.
Jag är arg, jävligt arg.
Och jag vill säga till sig, se om ditt eget hus. Du ska känna dig trygg i ditt eget hem.
Jag är inte troende, men jag ska ändå be för dig.
För att du ska orka kämpa.
Du lever "farligt" med en man som slår ditt huvud i bordet. Och som behandlar dig som han gör med sina vänner i ditt hem.
Ta professionell hjälp.
Jag vill säga, ta dig därifrån!!

Genom

Jag har fått en lägenhet nu :) flyttar 1/5... Blir himla bra. Tänker inte säga något till honom förrän 2 v innan med rädsla för reaktionen o obehaget det skulle kunna medföra.
Vi har haft tufft länge nu o sover sedan 3 v I skilda sovrum i huset o det är på mitt initiativ.
Haft flera samtal men bara när han inte druckit och han säger att han ska söka hjälp men jag tror aldrig det kommer ske.
Men den som lever får se 🙏

Hej, jag tycker du har all rätt att vara arg. Att dricka en flaska vin varje kväll gör att man inte är närvarande för sin familj. Man kan inte hjälpa sina barn med läxor, eller stötta om barnen behöver prata. Alkoholen gör en trött och man har ingen energi för att engagera sig i andra, varken för samtal eller att hitta på roliga saker. Man är där men ändå inte... Visst finns det saker som är värre, men att hela tiden vara full är ett svek. Din mamma behöver hjälp av vården för att bli nykter. Dock måste hon vilja det själv. Jag tänker att det du kan göra är att tala om hur du upplever det och uppmana henne att söka hjälp, sen måste hon själv göra jobbet. Men framför allt, du överdriver inte, du har rätt att känna som du gör.

Min mamma har alltid druckit. 70% av mina minnen av henne innehåller alkohol. Men jag har aldrig sett det som en börda eller ett problem. Min mamma jobbar heltid, har två barn, en lägenhet, en bil och en katt. Vad finns det egentligen att klaga på? Men hon dricker. Hon slår ingen, hon är inte aggresiv, hon sitter i soffan med sitt vin. Och därför har jag alltid ansett att det är normalt. Men ju fler år som går ju mer börjar jag inse att det är inte normalt att klunka i sig minst 1 liter vin per dag. För mig är det normalt. För mig är en mamma som varje kväll är full normalt, det är helt okej, för hon skadar ju ingen. Har dåligt samvete för att jag är så extremt arg på henne. Att hon var förstört min syn på föräldraskap och alkohol och relationer. Men vad har jag egentligen att vara arg på. Har haft en uppväxt bättre än de flesta haft. Hennes vin är hennes sätt att hantera livet. Även om jag hamnat i utkanten.

Hej @snuvan! Du berättar om din särbo och hur han blir när han dricker, kall, hård och elak mot dig, även innan han ens börjat dricka. Det låter som du går som på äggskal runt honom och kanske oroar dig för när nästa tillfälle ska uppstå. Hans elakhet och hånande är en form av psykisk misshandel och det är inte okej, en idé är om du skulle vilja prata med någon om det också muntligen? I så fall kan du helt anonymt ringa till Kvinnofridslinjen 020-505050

Jag tänker detsamma även för dig @lindaab som berättar om liknande, många gånger är det skönt att prata med någon och få perspektiv på det en är med om.

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen

Hej @gradon och varmt välkommen till Forum för anhöriga!
Du har hittat hit och startat en ny tråd, du känner en person som dricker varje dag. Det är tufft att vara orolig över någon annans alkoholvanor och kanske önska att en kunde göra förändringen åt personen samtidigt är det personen själv som behöver välja. Berätta gärna lite mer hur det är för dig och vad du vill ha för stöd härifrån.

Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!
Rosette, Alkoholhjälpen

@J.G
Ber om ursäkt. Skrev i fel tråd.
Läser din senare.

@ledsentjej
Kära ledsna tjej. Jag läser och berörs. Känner igen, upptäckandet. Och vårdandet.
Du skriver "De gånger jag verkligen tycker det är ett problem är när det spårar iväg, ca en gång i veckan. Då är jag hans mamma. Han är så full så han knappt kan gå, har inga hämningar över huvudtaget. Och jag har hjärtat i halsgropen över vem som ska se det dvs grannar osv."
Vill du ha det så?
Du skriver mycket om vad du kan göra för honom.
Vad gör du för dig?
Jag ställer dessa frågor till dig lika mycket som till mitt yngre jag.
Och jag känner med dig så mycket. Och jag förstår var du är. Hur du har det.
Och jag är så tacksam för att min familj stängde dörren för honom.
Jag valde min familj.
Det var så jag kunde gå vidare.
Jag höll på att gå under.
Då jag inte visste hur jag skulle stoppa det.
Det tog mig flera år.
En lärdom jag inte velat vara utan.
Men det är mycket som jag har missat, i mitt liv.
Under tiden jag vårdade.
Han föll ofta.
Och jag hämtade honom.
Där han låg på vägen utanför huset.
Och när han kommit in i huset, men inte klarade av att öppna hissen.
Sedan han flyttade har han åkt ambulans flera gånger.
Jag har stängt alla kanaler för honom att kontakta mig.
Jag kan inte förstå, hur jag vårdade.
När jag aldrig har velat bli sjuksköterska.
Ändå blev jag hans sjuksköterska, bank, "mamma" och vän.
Allt utom partner.

@Uppgiven75
Jag tänker att du ska tacka dig själv. För att du är mottaglig. Och för att du önskar ha det på ett annat sätt.
Jag önskar dig all lycka till. Och påminn dig på något sett när du riskerar att tappa den där bestämda tanken.
Vägen är inte alltid enkel. Eller tydlig. Man kan behöva påminnas. Om och om igen. Oavsett vad det handlar om.
❤️

@sliten61
Jag beklagar din förlust av din pappa. Det låter tungt att mista sin far. Sedan ska det rensas och allt praktiska. Jag och min pojkvän har ännu inte landat efter att hans mor gick bort. Det är snart 5 månader sedan. Och vi har det bra och ser till att ta hand om oss så bra vi kan. Jag är kvar här inne då jag har levt med en alkoholist i 11 år och jag kan inte förstå hur jag kunde leva med honom så länge.
Hur ska du orka?
Hur orkar du?
Hur orkade jag?
Vi kvinnor, vi har något jävlar anamma i oss! Vi har sett våra mammor och kanske även mormor och farmor med ett jävlar anamma!
Vi kvinnor, vi har orkat. För vi har inte haft något val.
Det är ju så det är.
Men vi har ju val.
Även om vi inte helt förstår det.
Du har ett val.
Jag har skrivit i din andra tråd.
Allt ansvar ligger på dig.
Dina 4 barn stöttar dig i om du bryter upp.
Men det är du som tar beslutet.
Jag skulle prata med en professionell.
Du besöker din husläkare och säger vilken skit du är i.
Och att du behöver samtalsstöd.
Så börjar du resan där, om du vill.
Är det nu som du bryter upp.
Lyssnar till fåglarna som kvittrar på morgonen.
Kanske de frågar dig, är det nu som du bryter upp?
Orkar du fortsätta.
Det är bara du som bestämmer hur du vill ha det.
Det är skitjobbigt.
Jag vet.
Men även om jag hade skitjobbiga år efter separationen.
När jag insåg hur jag varit medberoende.
Så var det jävla skitår att inte ens veta om att jag var medberoende.
Och sedan några år fick jag ett nytt liv.
Där allt är friskt.
Och jag ville träffa en ny man.
Och jag orkade träffa en ny man.
Och jag orkade berätta hur jag haft det.
Och jag släppte taget om det gamla.
Och släppte in det nya!
Och nu är jag tacksam varje dag.
För att jag gjorde ett medvetet val.
Att ta hjälp.
Att säga stopp.
Stopp till alkoholisten.
Och stopp till mitt eget medberoende.
Jag blev fri.
Det kan du också bli.
Ta hand om dig
På alla sätt.

@lindaab
Jisses så destruktivt.
Du säger det med ett sådant, sä här är det ju - ord, typ som inget märkvärdigt. Låter lite som att du snurrat med i hans snurr ... 🙄 💕

@Uppgiven75
Ja, tänk sådan ögonöppnare att läsa det man själv skriver ...
Önskar dig något sunt och stabilt. 💕

@Självomhändertagande åh😔❤️ Du satt spiken i kistan. Tack. Ja, när jag löser vad jag skriver så undrar jag vad jag håller på med.
Jag vill inget annat än bli glad lycklig och få lika mycket kärlek och ömhet som jag ger.
Vill ju ha kvar mina vänner och familj.
Nu ska jag bara ”våga avsluta”
Stort, stort TACK❤️🙏🏻

@Snödroppen Tack 🙏🏻 ❤️ Ja, jag är nog medberoende på ett sätt att alltid förlåta och sen ha det bra och sen bli slut igen. Jag måste nog bara bestämma mig.

@lindaab det hjälper mer än att låta bli att göra något. Det är socialtjänsten som kan missbruksvård, vi anhöriga vet ju inte vad som hjälper...

Känns igen, min särbo dricker också. Men bara i smyg numera. Håller i sig 2-3 öl första vakna timman, sen ”lagom” berusad så länge saker måste göras. Men när dagen är slut på måsten så är det tydligen fritt fram att bli full. När jag kommer hem runt 16 är han alltid kraftigt berusad.
Hans dagliga köp en en vinflaska, en liten spritflaska och 4-8 öl. Helt sjukt.

Jag känner igen min särbo. När han är ”nykter” så är han oftast trött, varken orkar eller vill göra så mycket annat än ligga i soffan. Känns nästan lite deprimerad och allvarlig. Men sen plötsligt får han ett ryck och ska städa, tvätta och handla. Men då tar han sig gärna ngt att dricka till också. Och när han dricker blir han precis som du skriver, kall, hård, otrevlig, provocerar fram bråk och gapar och skriker. Kan ”försvinna” i timmar. Sen när han druckit för mycket i för många dagar blir han ledsen och gråter och älskar mig.
Det är verkligen en djävulsdans.

@Åsa M Har tänkt tanken, men hjälper det?
Han säger så mycket när han druckit, men framstår som rätt normal nykter.
Han går på samtal varje vecka på frivården och jag en övervakare efter ett straff. Men för spelar han normal, undrar om de ens genomskådar honom.

@Uppgiven75
"Han säger att han inte kan leva utan mig och älskar mig. Han säger att allt blir bra om vi flyttar ihop.
Jag älskar honom men har så ont i magen till och från och undrar vad jag håller på med.
Mina vänner och familj vill att jag avslutar en gång för alla. Hans familj önskar inget annat än att jag ska ta ”över” ansvaret och han ska flytta ihop med mig."

Om du läser det här stycket högt för dig själv några gånger varje dag.

Vad vill du då?

Med min erfarenhet som medberoende och sambo i 11 år + 3,5 år som medberoende efter separation skulle jag säga lämna.

Med min erfaren som meditatör i 8 år skulle jag säga lämna.

Med min erfarenhet av att min käraste familj mådde dåligt skulle jag säga lämna.
De var rädda för att säga som de tänkte. Och ändå sa de just de orden - till slut. Och när de stängde dörren för mitt ex och bara jag bjöds så blev det mitt uppvaknande. Fast det tog mig tid, som år! Jag var ovetande om min adhd på en tiden.

Och min adhd skulle bara hjälpa till varje pris!

Med min erfaren av att hans anhöriga var tacksamma att jag tog hand om mitt ex gör mig bara spyfärdig varje gång jag tänker på hur det var. Hur orden sades. Och jag skulle säga spring fort som fan!

Om du inte vill försörja, vårda och ta hand om honom.

Det behöver ju inte bli så, men det är vad jag gjorde. Och det är vad jag läser mellan raderna i din text.

Men köra du, det är bara du, som bestämmer. Och det är ett mycket svårt beslut.

Jag hoppas att oavsett vad du väljer, så var varsam med dig själv. Och med ditt liv.

Du är värdefull.

Och det finns sunda friska fina män därute, som kanske är svåra att finna. De är blyga, strukturerade och hälsosamma.

Och ger trygghet, kärlek, fina stunder och vad du vill.

Vad behöver du?

@Uppgiven75
Det är tufft, jag har levt i samma situation och det skulle rasa fullständigt innan jag kunde ta beslutet att gå för att överleva själv. Jag lämnade allt, precis allt för att rädda mig själv. Där nådde jag min botten, alla har sin egna botten.

"Har sån ångest. Lämna eller fortsätta detta förtvivlande."
Det är så svårt att ge råd annat än att du går när du känner att det är nog, du ber om hjälp när du känner att du inte uthärdar att må så dåligt i medberoendet längre.
Man utvecklar traumaband till alkoholisten som gör illa och det blir destruktivt. Det spelar ingen roll om det är en sjukdom, det ena eller det andra för det är alkoholistens väg att processa sig igenom men vi medberoende behöver gå igenom vår process ; kan jag lägga hela mitt liv i händerna på en sjuk person? Har jag val i livet och hur förvaltar jag de valen? Vad behöver jag för att må bra?
Är jag villig att göra allt för att må bra, för min egen skull?

@Haga Tack 🙏🏻 ❤️ Det värmer. Ja, jag måste nog springa 😔

@Åsa M Tack för dina ord 🙏🏻❤️

@Lora Tack. Ska titta på programmet 🙏🏻❤️ Ja, det är svårt. Man vill både lämna och stanna.

Svårt att ge råd, du behöver känna efter vad DU vill.
Klarar han inte att söka hjälp eller genomgå behandling hade jag valt att gå. Det finns gränser för vad man kan hantera och orken tar slut. Uppmärksamma andra på situationen och ta dig ur den, det hade jag gjort. Han behöver professionell missbruksvård och det kan du inte ge.