Senaste kommentarerna i forumet

Förstår att det finns fina sidor också. Men våld är farligt och nedbrytande. Jag tror du skulle behöva prata med någon som kan hjälpa dig att se ditt eget värde. Varför ska du offra ditt liv för hans när han inte ens försöker? Prioriterar han någonsin dig, hur du mår?

@Kennie
Ja det känns som att man kämpar och kämpar medans han själv bara skiter i allt.
Känns som att han på nåt vis ändå lyckas hålla sig flytande, men inte mer än så.
Men han är expert på att göra sig till offer, alla överger honom, alla är elaka.
Medans han minsann är en sån bra människa.
Ingen självinsikt alls.
Han har otroligt fina sidor såklart, annars hade jag gett upp. Men alla utbrott, hot och även fysiskt våld i fyllan. Alla humörskiftningar.

Jag är nog mest rädd för vad som händer med honom om jag lämnar. Samtidigt som jag är rädd för att han ska ändras och att jag missar det.

Som sagt, tusen tankar, inga svar.
Har aldrig levt nära någon som missbrukar tidigare.

@Tintin73 skulle bara vilja ge dig en stor kram. Och säga att du och barnen kanske rent av ska bo på ett håll och maken på ett annat. Jag förstår att man vill hjälpa så långt man kan. Men som jag, jag har ställt kravet att ställ bort alkoholen och vi är kvar eller ta till alkoholen å vi kommer inte bara kvar under samma tak som han. Hårt Ja, men de är de han har och välja på. För barnen ska inte se mera. ❤️

Hej,
Vad du har kämpat.. Men det finns gränser och jag tycker han helt går över gränsen när han blir hotfull. Du kan inte laga honom och han verkar inte ta emot den hjälp han fått och blivit erbjuden. Jag tycker du ska prioritera dig och ditt liv nu. Vill du verkligen att han ska ha en plats i det?

Hej, så jobbig situation. Men det enda du kan göra är att visa att du bryr dig och kan hjälpa honom att få vård. Sen måste han vilja och göra jobbet. Kan du få honom att gå till doktorn och få tex antabus?

Farsan kan inte sluta supa. Jag har varit över hos honom och pratat i timmar och känt att jag kommit till att få honom att förstå. Att vi skulle ses nästa dag, men då är han full igen. Det känns som jag bara vill ta hans kreditkort ifrån honom för att få han att sluta köpa sprit. Och det kommer jag fanimej göra också. Vid en punkt så orkar jag inte vara snäll längre om han inte bryr sig.

Min fråga är; vad annars kan man göra? Kan man inte prata med pubar/systembolagen för att spärra honom på nåt sätt, så han inte kan köpa sprit där? Det enda jag kan göra nu annars känns som att flytta in hos honom så jag kan hålla koll på honom bättre...

Träffade en man för snart 6 år sedan, han hade bra jobb och var snyggt klädd och rolig. Men jag reagerade tidigt på att det var så viktigt med vin varje fredag och lördag. Han drack sig alltid berusad varje kväll. I början tyckte jag han var lite rolig, men tillslut tröttnade jag.
Sen på vardagar var det alltid ett par öl, minst 7,2. Ibland gick vi ut, alltid mycket fylla för hans del.
Kom på honom ngn gång med att dricka mer än han visade. Och att han hällde i sig en öl på förmiddagen ngn gång.
Slog mig aldrig att han var alkoholist, har aldrig levt i något sådant tidigare.
Vid ett tillfälle körde han full, blev tagen och hade 1,70 i blodet.
Skulle skaffa alkolås, men hade för höga värden, ändå kämpade han med provtagningar i nåt år,så blev aldrig ngt med det.
Vi bröt upp en period, då kändes det som hans missbruk eskalerade.
När vi sedan blev ihop igen, då drack han mer än innan. Jag fick nog. Han bröt ihop och sökte hjälp. Men drack ändå i ”smyg” när jag jobbade.
Vi har haft mycket problem i relationen pga alkoholen. Jag hittade mycket gömt osv.
Han svänger enormt i humöret. På 5 minuter kan han både skratta, gråta och skrika.
Han blir aggressiv, kan ha långa utbrott. Och 2 sekunder senare vara helt ”normal”.
Han var ifrån alkoholen i ett helt år. (Han satt inne). Direkt när han kom ut började han dricka igen.
Han sökte hjälp, började gå på samtal och äta Campral.
Jag tänkte att nu, nu har han sökt hjälp. Tagit ett straff och pratade om att han tagit tag i livet.

Nu ses vi bara varannan vecka, vi bor inte ihop längre. Han dricker nästan varje dag när jag jobbar, nyktrar till under kvällen. På morgonen är han skakis, svettas, mår illa. Kräks ibland och är dålig i magen, sen börjar han om och dricker. Han försöker ibland vara helt nykter, men upplever att han mest ”vilar i kapp då”
”Oftast” den veckan vi ses är han ”lagom” full.

Men så fort jag åker ifrån honom, då kör han stenhårt hela veckan. Han ringer och smsar konstant. Varvar kärleksfull med hotfullt.
Ibland blir det tyst, då sover han eller sitter på ett fyllehak med liknande.
Jag tycker han struntar i mycket, han stökar runt hemma och är allmänt ofräsch.
Men när jag kommer då städar han, byter i sängar och försöker.

Jag är så rädd för att lämna honom, älskar honom. Samtidigt som man inte orkar.
Jag är så medberoende och hela mitt liv går ut på hur han mår, hur han dricker osv.

Ibland när han är nykter säger han att han vill ha hjälp, att han vill sluta och ska söka hjälp igen.
Men när han väl dricker så nekar han.

Vad kan jag göra? Eller har det gått så långt så jag måste lämna. Eller kommer han bryta ihop snart och välja nykterhet.

Rörigt, men mitt huvud är rörigt 😫

@bella70 det gick hyfsat. Blev inga större bråk trots att han började dricka. Kvällen avslutades lugnt och bra tack och lov!! Tack för frågan ❤

@Pan pan åh fy fan!! Känner verkligen med dig. Stark du är som orkade rodda och fixa allt!! Glöm inte att de är okej att släppa allt en liten stund och bryta ihop! Kram ❤

@@lejo Tänker att en del är skammen & förnekandet hos den beroende. Den andra är kommunikation.

Om man tidigt tar upp saker på ett odramatiskt sätt utan att känna rädsla så skulle man enklare kunna vända diverse problem. Tänker att det är en del i medberoendeproblematiken. Alltså att på ett ledigt sätt, utan att dömma, kommunicera om just livet och hur man vill ha det istället för att gömma / städa undan problem. Kommer inte direkt på en rollmodell men du vet vissa människor kan nästan komma igenom och sätta vilken katt som helst på bordet utan att det känns obekvämt. Är du med på vad jag menar? Får man till en sådan knorr kan man nog lugnt sitta kvar och prata igenom saker samtidigt som båda kan behålla sitt huvud högt. Skitsvårt men kommunikation är nog en nyckel här. Så jag skulle säga gör vad du kan och se det som träning. Om det leder till bråk så får man väl gå tillbaka och fundera på vad det var som triggade det hela hos sig själv och motparten för att sedan testa nytt grepp.

Lycka till. Tycker du är stark som kämpar. Gör det innan han tar första glaset. Typ nu så tror jag du har större chans att lyckas. Varför inte fråga om ni kan ta en promenad för du vill få chans att prata? Det gör att det blir lite ledigare och mer avslappnat samtal jämfört med snabba kast i köket.

Hej, vilken svår situation.. Har du någon vän eller släkting som kan stötta dig? För hans del är det enklast att undvika allt som skaver, att dricka istället för att ta tag i problemet. Men du behöver inte dricka med honom. Vill du leva med honom? Hur påverkar hans drickande barnen? Ta hand om er.

@Lora Vad skönt att höra att du tycker att jag beskriver det bra. Tar emot allt positivt med öppna armar. Måste säga att jag ändå känner mig stark och stabil på ngt sätt. Jag vet att jag klarar mig och det som känns skönt är att jag vet att jag skulle få all support jag behöver från vänner och familj.
Jag behöver nog säga att alkt detta tar mkt tid och energi från mig. Fast jag tror inte att min man förstår detta eller vill inte förstå. Han tror att livet skulle bli fruktansvärt dåligt och att han inte kan njuta utan alkohol, men jag tror ante han vet hur. Han har haft samma mönster så länge så det är nog svårt att "ta sig ur det" speciellt när man förnekar allt och inte vill. Ja ja, vi får se ikväll vad han gör och hur han reagerar om jag skulle kommentera ngt om drickandet för jag vet att det kommer bli ett och ett annat glas. Annars är fredagkvälken inte kul eller njutbar.... Men jag tänker mig att jag skall ngt i stil med att "Jag skulle bli glad om di ej dricker ikväll". Om han ändå väljer stt göra det så tänker jag mig "Jag älskar att umgås med dig, men inte om du är onykter. Jag kommer istället att hälsa på en kompis. Ha en trevlig kväll. Vi ses senare". Vi får se om jag "vågar" vara så obekväm flr det är så det känns. Obekvämt och obehagligt att behöva säga en sådan grej, men ttor att jag måste göra det för att skydda mig själv från att bli upprörd och ledsen vilket i sin tur skulle leda till bråk...

@@lejo Jag tycker du beskriver det väldigt bra ovan. Om du säger likadant till din man och säger att du tycker alkoholen tar för mycket tid och kraft från hans familj så måste han ju någonstans välja. För vissa är det enkelt att bara sluta rakt av för andra så viskar alkoholen för mycket i örat. Det gäller att han är bestämd och inte låter sig luras då. Gör han det finns nog inget annat sätt än att söka hjälp. Det finns ju hjälp att få. Han kan ju själv ringa till Alkoholhjälpen för att bolla alternativ.

Nu är du skyldig att se till att barnen tas om hand - be någon om hjälp.
Sen får ni arbeta på det som behövs

Han ska gå och hämta ett paket, kommer tillbaka efter lång tid. Har inte druckit.
Tog en öl, behövde ta ett jobbsammanhang.
Ringer inget svar. Telefonen var på ljudlöst.
Kommer hem sent och berusad efter jobbet, inte svarat i telefon. Säger inte ett ljud. Dagen efter tyst hela dagen inte ett ljud eller ber om ursäkt. Efter några dagar allt som vanlig igen. Har en mysig dag med familjen. Ska gå och hämta ett paket, kommer tillbaka efter lång tid. Inte druckit, nej var förbi bilen och fixade lite.
Dricker inte varje dag men så fort det ges möjlighet. Helger kommer hem med en full systempåse. Mat, nej det har han inte funderat över.
Flera år går. Allt på rutin och repeat. Det enda som skiljer är att stunderna på ölhaket blir längre och påsen på fredagar blir tyngre.
Jag har också börjat dricka från den där påsen, ett sätt att mötas och ha trevligt ihop. Tills det blir bråk. Vem tar hand om barnen.
Pratar inte med varandra på flera dagar. Han frågar inte ens om vad som är fel.
Blir arg på barnen när han inte svara i telefon eller kommer hem. Varför arg. Varför inte bara sluta bry sig vad han gör.

@Lora Vad bra skrivet. Det låter som att du vet vad du pratar om och det är bra att höra. Jag övar i att inte skuldbelägga, men ibland är det svårt när man blir så frustrerad. Du har också helt rätt i att det inte är jag/vi som skall anpassa oss efter honom för det känns som att man gör det nu. Det är mycket som kretsar kring detta. Jag lägger ner en hel del energi på detta och det känns att det bara är jag som jobbar på det hela och mig själv. Min man gör "bara", som han vill. Fast det är väl alkoholen som "tagit över". Jag vill verkligen leva mitt liv och må bra, men kan just nu inte ta beslutet om jag skall fortsätta kämpa för oss eller fortsätta själv. Men nu är jag här och inte redo att gå än så jag försöker göra det bästa av situationen. Läste ett annat inlägg här om tips på böcker och ngn rekommenderade "Get your loved one sober. Alternatives to nagging, pleading and threatening". Har bara läst lite, men känner igen mig av de olika historierna i boken och tänker mig att jag testar de sätten som rekommenderas i den. Vet inte om detta är "sista utvägen", men antagligen inte.... Har sagt till mig själv så många ggr att nu är det den sista, men sen blir det inte så ändå.

@Kristoffer Tack,vad gulligt av dig! Vet inte riktigt vad jag vill...kanske bolla med någon annan som varit med om samma när dom var unga ..❤️

Hej Anna! Det låter tufft att förlora en förälder till alkoholen. Det finns säkert andra här som upplevt liknande saker, jag skriver för att "bumpa upp" tråden lite. Det här kan vara ett lite långsamt forum ibland, och ibland behöver en skriva flera gånger för att få svar. Berätta gärna lite mer om vad du tänker, om du vill.

Jag har ju varit där. För mig handlade det inte om en totalförnekelse. Nog visste jag... Det handlade om skam och att vara rädd för vad som händer om man släpper taget om alkoholen. Att vara annorlunda och att alla skulle få veta att man tappat det. När jag då möttes med empati var det enkelt att ta steget. Så här i efterhand vet jag att de som satte sig ner med mig visste vad de talade om. De har båda haft problem och vuxit upp med riskbruk. Jag skulle hävda att faran här är att man kan för lite om varandras perspektiv. Att man bygger upp inre barriärer som gör att man börjar kasta "skitbollar" mot varandra istället för att försöka hitta lösningar. Ganska säker på att båda sidor vill hitta nya sätt men det låster sig pga oförmåga att bli förstådd och respekterad. Det gäller nog båda sidor.

Ragna , vad roligt att höra av dig.
Tittar också in här sällan men har tänkt på dig. Helt fantastisk att få höra att det vänt så svårt som ni haft det. Jag blir väldigt glad att höra det .
Min son är också nykter, jobbar heltid och är en närvarande pappa. Det är ett mirakel . Vi har ju haft det lika med många sjukhusvistelser och rädsla för våra barns liv.
Jag hoppas detta får hålla i sig för oss båda och att denna tråd kan ge nån annan tröst som upplever den fruktansvärda maktlöshet och uppgivenhet vi båda gjort.

Varm kram och uppdatera gärna nån gång om orkar .

Jag tänker först och främst på barnet. Har ni kopplat in socialtjänsten? Har någon bedömt hur barnet mår? Att hen får bra professionell hjälp är skönt att höra men om familjesituationen skapar oro är det inte en sund miljö.

@Marsvin Så här i efterhand kan jag förstå er. Har själv klarat det mesta som jobb, semestrar osv även om alkohol flödat. Nu 5 år senare ser man saker på ett helt annat sätt. Även jag var förbannad på min sambo när det begav sig. Han var den som synliggjort mitt drickande. Fy, vilken otacksam roll! Verkligen
Vårt förhållande blev bättre ganska snabbt. Mitt mående likaså. Det enda jag kan säga är att står man ut så får man nog en bättre människa att leva med än den man var innan drickandet tog fart. Detta för man tvingats rannsaka sig själv på massa plan. Bered er på rock n roll under en period framöver. Det går inte i en handvändning. Tror dock att redan efter 3-6 mån börjar en människa smyga fram som går att älska. Det är som sagt ingen rak stig och graderna i helvetet kan nog se väldigt olika ut. Beroende på hur gravt missbruk vi pratar om. Ta hand om er!

@@lejo Det är vi nog många som varit rädda för innan man lyckats införliva ett nyktert liv. Kulturen kring alkohol är så stor i världen och man är rädd för att hamna utanför. Exkluderad och tittad snett på. Fruktansvärt jobbigt innan man kommit över det. Det som är så knäppt i kråksången är att man istället får livet tillbaka. Säkert lätt att se utifrån men när man står där och ska vara den som erkänner att man tappat det och samtidigt gå emot strömmen är det inte lätt.
Ta det när han är nykter. Beskriv lugnt och sakligt utan att anklaga hur alkoholen tagit över era liv och ställ krav.
Ett stort steg i detta är kanske att du ska få nog om han nu inte själv tar eget beslut att sluta. Jag tror det är minst lika viktigt att medberoende sätter egna gränser för sitt liv som att den beroende tar sitt ansvar. Någonstans får ju eget handlande konsekvenser. Ni ska inte behöva anpassa hela ert liv efter honom och städa bort hans skam. Även du måste få ha visioner och mål med ditt liv. Vara fri att eftersträva dessa mål.
Jag tror det går att vara tydlig med det utan att skuldbelägga. Viktig del för att han inte ska låsa sig och bli trängd när ni pratar.

@Tröttiz Skönt att få förståelse ❤️. Har faktiskt inte sovit speciellt bra. Vill bara hem från jobbet och lägga mig. Hoppas dagen går fort.
Jag vet inte hur jag skall hantera alla känslor. Känner mig arg, frustrerad och nästan bitter. Lägger alldeles för mkt energi på detta. Bestämmer mig för att jag skall lägga energi på mig själv, men hamnar ändå till slut i alla tankar om hopplöshet. Jag har 2 vänner som vet om situationen, som stöttar mig till 100 %. De är helt fantastiska. Finner styrka i det. Jag klarar inte av att bära allt inom mig. De förstår inte heller någonting. De kan inte fatta att vi hamnat här. De har sagt till mig att de alltid tyckt att jag och min man har en härlig relation. De har sett hur mkt vi älskar varandra och framför allt sett att vi har så roligt ihop. För mig känns som att allt det är borta... Visst har vi bra stunder, när han inte har druckit. Då kan vi ff skratta ihop så att tårarna sprutar. Men denna situation är så sorglig. Jag vill inte tänka på hur allt slutar om det inte blir ändring. Försöker vara kärleksfull, men det är så svårt när jag framför allt känner mig besviken på alla (tomma) löften. Min man säger att han är egoistisk och att han skall skärpa sig. Sen blir det inte så och jag fattar att han skäms. Försöker ha förståelse för det, men det är svårt. Har hamnat i en ond cirkel som jag inte vet hur vi skall ta oss ur. Vet att det bara är han som kan göra ngt åt saken och jag kan bara stå bredvid. Jag stöttar han gärna, men han tycker att livet blir tråkigt och, om jag läser mellan raderna, meningslöst om han skulle sluta dricka.

@@lejo
Förstår att du kände så.
Och dessa olika sidor du nämner, får själv flashbacks ... Att de sidorna finns och om andra bara visste liksom.
Hoppas du ändå trots omständigheterna haft en hyfsad nattsömn.
💞