Senaste kommentarerna i forumet

Jag har nog förstått att jag kan inte fixa honom för han vill inte. Från min sida har supit bort alla mina känslor och när jag numera har börjat tänka tillbaka på alla åren så har han tagit så många år från mig. Så mycket känslor, gråt och tankar jag lagt på honom de senaste 10 åren sen vi fick barn. Det var då jag kom på han att dricka ren sprit. Å vad har jag under dessa 10 år fått från han. Ingenting. Ingen man som stöttar hemma med barn å allt som ska göras å inget intresse för hur jag mår. Har varit sjukskriven i över 1 år för utmattningssyndrom. Men han har aldrig brytt sig. Bryr sig enbart om sig själv å ser efter sitt eget hela tiden.
Känner mig så sjukt förbannad å trött på detta. Har sagt till honom att vi pratar om detta efter jul för jag vet hans reaktion och det kommer bli stora problem vilket jag inte vill ha vid jul och december.
Sen får jag se hur stora steg jag orkar ta. Men ta mig härifrån måste jag. Tänker inte stå vi sidan av och se hur en person sakta med säkert super ihjäl sig.

Hej Mamman75! Vilken tuff situation, vad bra att du skriver. Det är tyvärr svårt att säga hur ni ska tolka den situation du beskriver, men jag förstår att det skapar stor oro och det är klokt att ni tar den oron på allvar. Om det händer igen så kan ni alltid kontakta sjukvården akut för att rådgöra. Du beskriver att personen själv inte ser några problem, har du pratat med hen när hen är nykter och beskrivit hur orolig du blir för det som hände?

@Lilla Gumman vad klokt av dig att du fortsätter leta efter stöd som känns vettigt och hjälpsamt för dig. Om du inte redan gjort det är du välkommen att ringa vår telefonlinje (https://alkoholhjalpen.se/linjen) om du vill, vi har mycket erfarenhet när det gäller att ge anhörigstöd och kan också hjälpa dig att se vad det finns för annan hjälp att få. Vad tror du om det?

Reflekterar över hur mitt liv såg ut förra året vid den här tiden, och inser att hela december förra året är som i en dimma för mig.

I början av månaden hade det stått klart för mig att min man faktiskt var alkoholist, och inte ”bara” riskdrack. Processen att försöka få klarhet i det hade då tagit en stor del av min energi under ett par års tid.

Är det något jag önskat att jag gjort annorlunda när jag ser tillbaka så är det nog att jag bara hade litat på att det kändes fel. Att jag inte hade fastnat i den tankeloopen, utan accepterat att hans relation till alkohol inte kändes bra för mig. Punkt!

En hel del energi känner jag att jag kunde ha sparat om jag bara litat på att det som kändes fel, var fel. I alla fall för mig.

Men fast än jag förstått att min man var alkoholist fanns ändå hoppet där. Att jag skulle ha fel. Att han skulle förstå och göra något åt saken.

På julafton erbjöd han sig att köra till och från firandet. Ett litet hopp i magtrakten, det betyder kanske att han tänker vara nykter. För att sedan krossas när han ville åka hem tidigt på kvällen, och direkt vi kommit hem svepte i sig ett antal öl för att sedan sitta bredvid mig och sluddra i soffan.

Som att befinna sig i en konstant bergochdalbana. Ibland i fritt fall.

I år är allt annorlunda. Vi har hunnit separera och flytta isär. Lämnat in skilsmässoansökan och fått betänketid. Mannen har kommit till insikt och har snart varit nykter ett år, och är nu den man jag förälskade mig i igen. Vi har sålt vårt tidigare gemensamma hem och vi har köpt ett nytt och flyttat ihop igen.

Vilken resa en kan göra på ett år!

I år känns julen lugn och trygg. Och visst är jag oerhört tacksam för att min man blev nykter. Men jag är faktiskt mest tacksam för att jag lämnade.

Oavsett om han varit nykter nu eller inte, så hade min jul varit lugn och trygg eftersom jag inte längre hade varit kvar i den där ständiga bergochdalbanan. Inte längre kastats mellan hopp och förtvivlan. Gått på äggskal. Väntat på nästa utbrott.

Jag vill gärna dela med mig av den känslan, och hoppas att det kan ge någon lite hopp om ett annat liv.

Det kan bli bättre och det kan bli bra. Oavsett om din partner slutar dricka eller ej.

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom, för den drabbade och för alla som finns runtomkring.

Ibland kan vi hjälpa genom att ta avstånd, ibland hjälper inte det heller.

Men det kan hjälpa dig. Det kan hjälpa dina barn.

Önskar er alla en så lugn och fin jul det går. Och att lite mindre fokus läggs på den beroende, och lite mer på det du längtar efter och vill ha.

Ta väl hand om dig❣️

@ann74 Till sommaren. Bra mål. Mina barns pappa var också en bra pappa många år. På ett sätt kan jag tänka mig att det blir än svårare för dem att förstå varför det blivit så här då. Jag hejar på dig, du kommer komma ur det här.

@Nor.Li Jag försöker vara transparent. Har berättat för barnen att pappa är alkoholist. Äldsta sonen är orolig för honom, det märker jag. Till skillnad från dottern som bara är arg och besviken på honom försvarar alltid sonen honom när hon klagar. Han frågade mig igår om pappa har det bra på jobbet, han blev av med sitt förra jobb och jag märker att han funderar mycket på det och hur det ska gå med det här jobbet. Men tack för ditt råd. Ska försöka hitta en lucka när han är öppen för att prata och vara än mer transparent. Det är svårt att hitta hur mycket jag ska prata om pappa tycker jag, jag vill att barnen ska få leva sina liv och inte bekymra sig över sina föräldrar.

Hade liknande erfarenheter som dina barn. Kommer ihåg att skammen och skulden/ansvarskänslan gentemot min pappa var väldigt tung att bära. Skällde också, var så arg och ledsen för att sen i 14-årsåldern (efter att vi flyttade långt ifrån min pappa) stänga av totalt.
När vi flyttade hade min mamma ett kontaktnät som visste hur allt låg till med vår familjesituation, psykologhjälp etc. Jag tänkte att jag absolut inte fick avslöja hur vi haft det och varför vi egentligen flyttat. Lögnen och medberoende fortsatte och jag var verkligen på botten utan att omgivningen märkte någonting. Det som jag är helt säker på att hade hjälpt är att min mamma varit mer transparent. Visat att det är ok att prata, att det är ok att känna. Barn och tonåringar förstår så mycket mer än man tror ändå. Berätta om dina känslor och var lyhörd för deras. Inkludera dom, ni kan stötta varandra. Det är ok att önska att han inte finns ibland. Du är inte ensam och det är ur min synvinkel förståeligt. Ta hand om dig ❤️

@Filmen förstår att det är skönt att vara fri, sitter här med ångest inför julen. Men har bestämt mig nu till sommaren ska jag vara fri. Min äldsta är också arg och flyr hemmet men han har fyllt 18 nu den yngre som är 16 stänger helt in sig . Man tycker så synd om dom, dom hade en normal pappa när dom var små men tyvärr har det bara gått utför dom senaste 5 åren.

@ann74 Det tog alldeles för lång tid för mig också. På många sätt är man så hemmablind när man är mitt i det. Eller medberoende. Mina barn är 16, 14 och 8 idag. Tiden efter har varit svajig för dem i perioder. Mina två yngsta har gått och pratat med en psykolog vilket har hjälpt. Den äldsta vägrar. Han är mest arg. Men ändå, allt är så mycket lättare nu när jag är ifrån honom. Fick ett SMS där han skrev att han hade problem, han kunde inte betala bolånet. Någonstans där kände jag bara lycka över att vara fri. Inte mitt ansvar att hjälpa. Bara mitt ansvar att se till att barnen mår bra. Tänk på dina barn. Ge dem friheten. Ge dig själv friheten. Det är mitt bästa råd. Det är inte förens man kommer ur som man förstår vad man har varit med om fullt ut. I varje fall var det så för mig! Kram.

Jag tror också du måste fokusera på dig själv och barnen, du kan inte få honom nykter eller att han tar tag i sina problem, det kan bara han. Ta hand om dig och barnen! Förslagsvis funderar du på vad du vill ta upp med familjestödet, skriver en lista eller liknande så du inte glömmer. Jättebra att du har bokat in det! Och bra att han vill vara med, kanske trillar poletten verkligen ner för honom då. Stort lycka till och god jul till dig!

Önskar dig lugn och ro! 🤗

Det finns alltid tusen orsaker till att supa och ingen av dem kan man påverka som anhörig. Tyvärr.
Han behöver själv ta tag i varför hon super. Och du behöver fokusera på hur du mår i allt detta, för det är det enda du kan påverka. Kram 🤗

@Vill inte ge upp min nu nyktre man har beskrivit att han så många mornar vaknade med ångest över att ha druckit för mycket dagen innan, igen, och lovat sig själv att inte dricka dagen efter. Men så allt eftersom timmarna gick så övergick känslan till att ”nu ska det bli gott med en öl, eftersom… (fyll i valfri förklaring, det fanns nämligen alltid någon anledning till varför).

Jag tror det du beskriver är en vanlig symptombild vid alkoholproblem tyvärr.

Det låter som du gjort allt du kan för att hjälpa, att faktiskt göra något åt problemet på riktigt kan tyvärr bara hon.

Det är så tufft och svårt, men likväl sant.

Ta hand om dig!

Tror att det är många här ute som sitter i samma sits som mig med ångest inför alla helg dagarna. Tyvärr kan jag inte ge er något hopp utan har samma ångest som er. Samtidigt vill man göra det så bra för barnen som möjligt. Jag vet att min alkolist kommer att sköta sig på julafton för då kommer släkten men sen på tisdag kväll är det nog godnatt flera dagar framåt.
Men jag väntar på en lägenhet och har satt som mål att tills sommaren ska jag och barnen va fria och leva ett normalt liv. Han har fått så många chanser nu så jag har fått nog. Vi har levt ihop i 25 år och dom första 15 var bra så jag har levt på hoppet att vi ska komma tillbaka dit men enligt honom sa har han inga problem alls och kommer inte sluta så då finns det inget mer för mig att göra.
Jag hoppas verkligen att ni får en så bra jul ni kan och känner verkligen med er alla som lever samma tråkiga liv som mig. Så får vi alla hoppas på ett bättre 2025💕

Jag har pratat med henne så många gånger, ibland tycker hon att hon har ett problem och att hon vill ta tag i det och några timmar senare är hon så berusad så hon inte kan prata och somnar. Älskar henne så mycket, trots detta men jag mår inte bra och det märks på mig. Känns som det snart vara finns en utväg och det är att lämna. Men det gör ont av bara tanken.

@Snödroppen. Läste det du skrev nu långt senare. Sist jag var här tänkte jag radera min profil och ville bara lägga locket på. Strunta i allt för att jag kände mig så maktlös.
Blev i alla fall glad och stärkt av ditt svar. Skrattade till på slutet, tror du har helt rätt! Ikväll har jag en sån där "dividerarkväll" igen. Julen och andra stora högtider/födelsedagar är tuffa.
Min pappa och släktingar på den sidan vill ge min lilla son julklappar. Så han ringer och vill träffas för att lämna över dom. Jag får bestämma hur det ska ske, överlämning i dörren eller komma hem till honom. Sarkastisk och hård. Sågs en stund i somras. En gång ett år innan det. Mår otroligt dåligt i lång tid efter att vi ses för att det triggar trauma. I min släkt är det han som ska stå i centrum och styra umgänget, dom andra är så beroende av honom och kanske rädda. Så här sitter jag nu med det pest- eller koleraval i knät och önskar att jag hade bättre strategier (men nästa år, med lite hjälp kanske jag klarar att tänka mer som dig).

Sen jag skrev sist har jag jobbat på att hitta en stabil grund att stå på. Ett stabilt jobb och bra bostad till oss. Tänka på vad som är bäst för mig, sonen och sambon. Klurar ut olika strategier för att rusta mig och få ett lugnare liv framåt. Mådde dåligt i höstas, sa till min sambo att "näe, såhär kan jag inte ha det. Jag behöver drastiska förändringar för jag mår inte bra". Han bara tittade på mig länge och påminde om att jag senaste halvåret bl.a. bytt jobb och flyttat. Undrade om det inte är att ta det lugnt jag behöver. Misstolkar ofta mina behov och måste tänka till innan jag går i gamla mönster. Har liksom tappat tilltron till livet, att det kan vara lugnt och bra en längre stund. Alltid beredd på nästa grej. Förväntansångest inpräntat i hela systemet.

Var på ett par möten och lyssnade på andra anhöriga som upplevt medberoende/våld/psykisk ohälsa. Något föll på plats och efter nyår tänker jag söka mer hjälp. Känns som att jag hittat rätt och någon som förstår det som ibland är svårt att förklara. Känns som att jag som tonåring/ung vuxen inte gjort annat än att förklara mig (ofta helt i onödan). Var så tacksamt att bara få lyssna och känna sig förstådd utan att behöva säga ett ord.

Hej! Såhär. Min sambo, har druckit alldeles för mycket alldeles för länge, fick tillslut honom att söka hjälp. Börjar på omnibus men blev avstängd ett flertal gånger då han inte klarade det. Nu sista gången så har han gått på antabus och "klarat" 12 stegs programmet. Däremot har har nu slutat med antabusen då han mådde så illa av dom. Nu har jag ett flertal gånger kommit på honom med att dricka och gömma/ljuga om det. Till slut så sa jag att okej du får dricka ibland, så länge du är öppen och ärlig och visar vad du dricker. Jag vet att jag är naiv som tror på att det ska funka, men jag var tvungen att prova en ny strategi. Men uppenbarligen så funkar inte det heller... han dricker absolut inte så mycket som han gjorde innan han sökte hjälp och det hade inte gjort mig något om han drack lite, då och då. Men det jag inte klarar av är lögnerna och hur han smyger med det....... jag blir så ledsen och sårad varje gång. Och det är så fruktansvärt dåliga ursäkter eller undanflykter så det är pinsamt, men vägrar att erkänna. Jag trodde verkligen ett tag att han hade allt under kontroll och att det skulle bli bra, så tyvärr måste jag säga så köpte vi hus. Nu har vi inflyttning om en månad men jag känner mig mer låst är glad. Såklart jag vill flytta till eget hus och ha vårat familjeliv med våra 4 barn, yngsta på 5 månader.. men fyfan för att ha ett liv som är såhär, när man inte kan lita på den man ska lita mest på i hela världen.. jag vet inte vad jag ska göra

@Vill inte ge upp så svårt. Jag tror att du behöver fokusera på vad du vill ha för typ av relation och hur du vill att dina kvällar ska se ut och sedan ha ett samtal med henne utifrån det. Du kan inte förändra henne, men hon kan det om hon vill det är det många härinne som vittnar om.
Lycka till🌟

@Lilla Gumman i Sthlm finns det en medberoendeutbildning (eller fanns i alla fall för några år sen). Den var otroligt lärorik. Hoppas att du hittar något!

@Frökenledsen så bra att du får hjälp! Jag tror att det skulle vara mer hjälpsamt att rikta energin mot dig själv och barnen. Du har fått dina misstankar bekräftade, din sambo har alkoholproblem.

Vad behöver du göra nu för att tiden fram till mötet ska bli så bra som möjligt för er, oavsett om din sambo dricker eller inte.

För mig har i alla fall inte de samtalen lett till någon förändring i stunden (även om de hjälpte på sikt, efter att jag lämnat). Däremot tappade jag massor av energi när jag försökte räkna ut hur allvarliga problem min man hade och hur jag skulle kunna påverka honom i rätt riktning.

Så, du har en plan i närtid och ett möte inbokat. Din man har alkoholproblem och går därför tyvärr inte att lita på vad gäller nykterhet, det ingår i sjukdomsbilden.

Hur kan du ge dig själv och barnen trygghet och en så bra tillvaro det går fram till nästa hållpunkt den 10/1?

Ta väl hand om dig❣️✨

@euology @tvillingmamma vilka kämpar ni är. Har läst massor här inne och det är hemskt men på något sätt ändå skönt att veta att man inte är ensam om detta. Finns så mkt bra råd och både tragiska och lyckliga slut.
Jag har nu fått min sambo att erkänna att han har ett problem, vilket såklart känns jätte bra, det var inte ett helt övertygande klart ja men ett skamset litet ja svar på min fråga om han nu förstår att han har problem. Detta erkände han då jag bokade ett möte med föräldrastödjare via socialtjänsten för min egen skull för att få verktyg hur jag ska handskas med detta. Berättade detta för honom och sa att hon inte kan ge honom en diagnos men att han inte har ett normalt beteende. Hon erbjöd sig att komma hem till oss och ha ett möte/samtal där han också får vara med, detta gick han med på (jag är så glad för det). Sa även till honom att det finns ett blodprov man kan ta som påvisar om man under längre tid druckit mkt alkohol som vi kan gå och ta och att om han inte har några problem så kommer det inte visa någonting. Efter det samtalet kom det pyttelilla erkännande.
Jag lämnade samtalet där även om jag då hade 10000 följdfrågor, men kände inte att jag kunde pressa honom mer just då.
Så nu är min fråga, vad ska jag göra nu? ska jag vänta till 10/1 när vi ska träffa familjestödet tillsammans med att gå vidare hur han ska ta tag i sitt problem eller ska jag försöka prata och ”pressa” honom mer?
Han har ju fortfarande gömda öl någonstans efter de jag hittade förra helgen som han inte tänker göra sig av med.
Har ändå en liten förhoppning att detta nu när jag sökt hjälp ska bli annorlunda denna gången och att han insett att vi måste göra någonting. Men….. han har lovat förr och inte klarat av det…..

Tack för svar! Den person jag pratade med arbetar på en beroende mottagning så det var individuellt samtalsstöd jag fick, och det är därför så tungt att det inte blev ett stöd för mig. Min man får stöd därifrån för sitt beroende och han är väldigt nöjd. De erbjuder tyvärr inget stöd i grupp.

Finns det någon form av alkohol- och drog mottagning i din kommun? Om det finns så borde det kunna ge dig enskilt samtalsstöd och även erbjuda samtal i grupp. Jag uppskattar samtal i grupp för det ger mycket igenkänningsfaktor. Om du inte hittar själv så tror jag att 1177 kan guida dig till rätt ställe.
Grunden i denna röra i livet, alkohol i en beroendeperson, kan du inte göra något åt. Du kan inte ändra på din partner. Du kan möjligen ge förslag till honom att kontakta någon form av hjälp.
En sak kan du ändå göra. Du kan ändra på dig själv. Be om hjälp och ta emot den.

I all fall, tror inte någon har något större intresse, men för formsakens skull tänker jag ändå uppdatera här med vad som hänt sedan dess:

Dagen efter hade vi ett första långt samtal. Hon visade både ångest och ånger. Men det var inte förrän jag öde fram mitt perspektiv och vad jag upplevt som hon övergav sitt försvar av tidigare chefen med fru.
Hon är just nu i ett skede där hon känner att hon behöver säga helt nej till alkohol. Initialt så ville hon fortfarande hålla kvar hårt i vänskapen med f d chefen och hans fru. Jag förstår henne då hon har alldeles för litet socialt umgänge idag.
Men efterhand som jag lade ut hur jag ansåg att de agerat på ett respektlöst sätt gentemot oss och vårt förhållande, så insåg hon problematiken. Hon har nu insett att just nu och en tid framåt kan hon inte umgås med dem. För deras trugande och tjatande fick henne att börja dricka den kvällen.
Och det är sagt att det gäller en lång tid framöver.

Sen kom det igår. Jag har ju känt att jag vill klippa helst, och minimum tycker jag att chefen och hans fru behöver krypa till korset och inse vad de gjort och be om ursäkt. Nu hade han igår skickat en fråga om hon kunde hoppa in och jobba en dag.

Först och främst känner jag väldigt motstånd. Jag vill helst fortfarande höra en genuin ursäkt. Sedan finns det annat i planering som en kan ursäkta sig för och säga nej. Men det jobbiga är att hon förde fram frågan till mig, till synes utan att ha betänkligheter om det. Det gör mig en aning orolig. Inte så att jag tror att hon automatiskt dricker om hon jobbar en dag för honom. Det har aldrig hänt heller. Men om hon börjar betrakta honom precis som förr, då är dörren öppen för att hon förr eller senare dras med i hans vidlyftiga, samvetslösa beteende kring alkohol.

Men jag sa att jag tyckte det var en dålig idé så hon tackade nej. Jag kommer att ta upp med henne precis vad jag tycker och känner så får vi se vad som händer nästa gång jag frågar.