Senaste kommentarerna i forumet

I all fall, tror inte någon har något större intresse, men för formsakens skull tänker jag ändå uppdatera här med vad som hänt sedan dess:

Dagen efter hade vi ett första långt samtal. Hon visade både ångest och ånger. Men det var inte förrän jag öde fram mitt perspektiv och vad jag upplevt som hon övergav sitt försvar av tidigare chefen med fru.
Hon är just nu i ett skede där hon känner att hon behöver säga helt nej till alkohol. Initialt så ville hon fortfarande hålla kvar hårt i vänskapen med f d chefen och hans fru. Jag förstår henne då hon har alldeles för litet socialt umgänge idag.
Men efterhand som jag lade ut hur jag ansåg att de agerat på ett respektlöst sätt gentemot oss och vårt förhållande, så insåg hon problematiken. Hon har nu insett att just nu och en tid framåt kan hon inte umgås med dem. För deras trugande och tjatande fick henne att börja dricka den kvällen.
Och det är sagt att det gäller en lång tid framöver.

Sen kom det igår. Jag har ju känt att jag vill klippa helst, och minimum tycker jag att chefen och hans fru behöver krypa till korset och inse vad de gjort och be om ursäkt. Nu hade han igår skickat en fråga om hon kunde hoppa in och jobba en dag.

Först och främst känner jag väldigt motstånd. Jag vill helst fortfarande höra en genuin ursäkt. Sedan finns det annat i planering som en kan ursäkta sig för och säga nej. Men det jobbiga är att hon förde fram frågan till mig, till synes utan att ha betänkligheter om det. Det gör mig en aning orolig. Inte så att jag tror att hon automatiskt dricker om hon jobbar en dag för honom. Det har aldrig hänt heller. Men om hon börjar betrakta honom precis som förr, då är dörren öppen för att hon förr eller senare dras med i hans vidlyftiga, samvetslösa beteende kring alkohol.

Men jag sa att jag tyckte det var en dålig idé så hon tackade nej. Jag kommer att ta upp med henne precis vad jag tycker och känner så får vi se vad som händer nästa gång jag frågar.

Jag har en längre tid funderat över att prata med ett proffs på beroende, för jag känner att jag fastnar i tankar kring min mans beroende. Mitt mående blir bara värre och värre och jag känner mig helt utmattad.
Vårdcentralen hänvisar till kommunens socionomer som arbetar specifikt med anhöriga. Idag fick jag ett samtal där som, för mig, inte gav något. Personen svarade flera gånger ungefär att ”allt är olika och alla reagerar olika” samt tips på mindfulness och skogspromenader.
Har någon av er ett mer handfast och konstruktivt tips?

Ung vuxen som har tagit amfetamin i 1,5 år, nu övergått till alkohol. Testas oregelbundet för narkotika, negativa tester sedan i somras. Dricker alkohol ca 1-2 ggr per vecka. Bor i egen lägenhet, har svårt att få livet att fungera. Inget sparande, köper knappt kläder. Studerar, och det går bra. Saknar mål och mening i livet. Blir konfliktbenägen vid högt alkoholintag. Tycker själv att hen är normal, men verkar på gränsen till deprimerad stundtals. Så är situationen. Nu till frågan. Dricker ofta så mycket att hen får minnesluckor. Vid senaste tillfället ringde hen föräldrarna och hallucinerade (såg personer som inte fanns). Minns inte mer, bad om ursäkt på natten via sms. Men hur ska vi tolka hallucinationen? Är det ett extra oroande tecken? Hen ser inget som helst problem, tycker att vi överreagerar ("alla dricker ju"). Romantiserar alkoholen. Vi är oerhört oroliga, hen har inte hallucinerat vid alkoholintag tidigare. Narkotikabruk är uteslutet, testades dagen efter. Återigen, hur bör man se på en hallucination? Är det en ny nivå i hens beroende? Vad bör vi göra? Hen är ju vuxen på pappret.

Här känns det som forum-servern fått hicka ett ögonblick, då jag inte ser varför de senaste inläggen här hamnat i denna tråd.🤔

"naggad i kanten" ska det vara i mitt föregående inlägg.

Hej.
Över 4 år har jag varit aktiv här ... Så tiden går.

Jag trodde att vi kunde upprätthålla en vänskapsrelation jag och mitt ex, men nu har det strandat efter en fyllegrej - en till. Nu är det stopp. Jag orkar inte. Inte just nu åtminstone.
Såg honom på håll häromdagen och önskade att jag kunde flyga iväg, långt långt bort. Tror inte han såg mig.

Tilliten som funnits i en vänskapsrelation är allvarligt naggad i tanken. Sorg inombords. Ilska och frustration. Borde kanske vara van vid de känslorna.

Om det inte finns tillit, hurdan "vänskap" finns det då? Det är ju så att säga "a och o".

Kram,
och trevlig helg.

Hon jobbar heltid och jag har tagit upp det flera gånger. Hon säger att det är för att slappna av och att hon tycker det är väldigt gott. Men ärligt talat så tror jag inte hon känner vad det smakar. Jag är orolig för hennes hälsa och det gör att jag mår dåligt, svårt att somna m.m.

Hej.
Det är mycket hon får i sig .... Är det så att hon jobbar heltid?
Du berättar att du försökt prata med henne, har du tagit upp frågan kring varför hon dricker?

Min särbo sedan 1 år dricker sig till sömns varje dag. På vardagar börjar hon så fort hon kommer hem från jobbet, får i sig 1-2 flaskor vin plus någon öl eller GT. På helgerna blir det mer. Jag har försökt prata med henne men hon säger att hon har kontroll och att hon drack mer tidigare. Vad skall jag göra? Älskar henne men samtidigt mår jag så dåligt av att se henne på detta viset. Någon som har varit med om något liknande eller har något tips.

Det har nyligen uppdagats att min man är alkoholist och vi har tre små barn (har skrivit en tråd om det om du vill läsa). Hos oss hade jag misstänkt att något var fel men inte förstått hur allvarligt det var. Han hade ansvar för barnen när han var väldigt berusad och något allvarligt hade kunnat hända, vi har ett barn med medicinsk diagnos. Han sökte i alla fall vård då och är nu i ett program och är nykter. När han sökte vård så gjorde de en orosanmälan och vi fick träffa socialen. De var väldigt fina och öppna med att de finns där för att stötta oss om det behövs och om jag skulle känna någon oro så skulle jag ringa dem. Så jag tycker du borde prata med dem för att med deras hjälp få din man förstå att han behöver hjälp! Och även prata med era anhöriga igen som du gjorde sist. Det var bra gjort! Du behöver stöd från andra för att orka med detta. Sedan kan ju ingen annan än han själv bli nykter, men det är inte alls rimligt att sova berusad med ett barn till exempel. Du har helt rätt! Jag önskar dig verkligen lycka till och tyvärr är vi ju flera i liknande situationer. Jag hoppas verkligen att min man håller sig nykter men försöker också vara inställd på att jag kanske längre fram behöver vara ensamstående med barnen. Jag vill absolut inte att de ska växa upp med missbruk i hemmet. Så svårt att behöva hantera detta men jag tycker dessa trådar hjälper.

@has Såå sant 🙏🏻💕Tack!

@has Såå sant 🙏🏻💕Tack!

@Blomman444 jag förstår! När hela historien mer eller mindre slank ur mig (eftersom någon ställde rätt fråga vid rätt tidpunkt) och orosanmälan kom på tal fick jag panik (just för att jag förstod att maken skulle bli galen och jag skulle få så mycket skit) och så började jag förminska allt igen.

Tänker att det är viktig information om hur fast vi sitter: när utomstående får höra hur våra barn har det och tycker det låter så allvarligt att de behöver göra en orosanmälan blir vi så rädda för våra mäns reaktioner att vi vill undvika det som är helt rimligt. Barn ska inte behöva växa upp med alkoholiserade föräldrar.

Det är allvarligare än vi vill tro och det visar på hur starkt medberoendet är och att vi är faktiskt rädda för partnerns reaktioner.

Ofta har ju det normala förskjutits under lång tid och det totalt orimliga i deras beteende har blivit normalt.

Du är inte ensam. Vi är många här som suttit, eller sitter, i samma sits. Det är först när man kommit ur det som man verkligen ser hur fruktansvärt nedbrytande miljön varit.

Skickar styrkekramar!

Har inte varit här på en stund. Tycker om att skriva av mig då och då. Jag kunde sluta med mina behovspiller i form av sömntabletter. Det är 2 månader sedan nu. Sover bra av mig själv igen. Arbetar heltid. Har lärt mig prioritera. Det tog tid att landa i alla insikter efter min ADHD diagnos. 4,5 år sedan. Jag har så mycket användning av alla kurser jag gått. Och träffat andra med ADHD. De flesta av mina vänner har ADHD och de flesta tar medicin. Det är bara en utöver mig som inte gör det. Hon springer som jag. Och hon arbetar också väldigt mycket med struktur.

Men nu skriver jag inte för att prata om min ADHD. Jag skriver för att berätta att mitt ex hörde av sig via Instagram i förra veckan. Han ville informera att han bodde på ett hotell 150 meter från mig, där han själv bodde en gång i tiden. Det är snart 7 år sedan han flyttade ut. Det känns som en evighet sedan.

Jag har skapat ett helt nytt liv sedan han satte sig på bussen och åkte iväg. En gång har jag sett honom sedan dess. Då när han skulle hämta sina saker ett år efter flytten. Som jag packade ihop till honom.

Nu var jag nära att svara honom, men min pojkvän gjorde mig påmind om vad jag har berättat. Jag har satt gränser. Jag behöver inte ändra de gränserna även om jag har gått vidare och släppt taget om allt jag gjorde för honom. Jag förstår idag att jag gjorde honom en otjänst som serverade honom ett hotellrum med all inclusive utan alkohol dock. Det ordnade han själv. Men jag behövde lära mig att sätta gränser, eftersom jag har sett min mamma servera människor hjälp. Så jag trodde att jag skulle hjälpa. Och jag trodde att jag hjälpte. Men det gjorde jag inte. Det blev tydligt för mig sen. Och idag när jag hör andra prata om sina medberoenden. Men om man inte vet, så behöver man hjälp att förstå. Det i sig är en enorm process. Man kanske hela tiden släcker bränder. Då finns det inte ork att reflektera. Om det brinner mycket och ofta.

Jag har verkligen fått lära om här i livet.

Jag lärde mig sätta gränser. Och det är så skönt. Jag lever mitt liv nu. Och jag behöver inte se tillbaka. Nu är nu. Och så planerar jag framåt. Och jag väljer medvetet vad jag tackar ja till.

Det var nog min sista rapport här. Jag önskar alla här en trygg och harmonisk jul.

Det är bara du som kan göra så att det blir så. Om inte denna jul, eller nästa så kanske en längre fram. Så blev det för mig. Och då har jag kämpat under många jular.

Jag tror att det blir som man vill. Om man får verktygen för att acceptera att det är som det är, gå vidare och släppa taget.

Ta hand om sig själv och sina behov. Reflektera, landa och vara snäll med sig själv. Göra det som gör en glad. Göra det som man mår bra av.

Man kan alltid ta en promenad. Det är bra för huvudet och kroppen. Rensa tankarna och hitta lösningar. Åtminstone en väg dit. Få frisk luft och se på naturen. Det var min väg från medberoendet.

Kanske det även blir din väg?

Jättebra att du tar upp frågan om att kontakta socialtjänsten! De finns där både för att stötta anhöriga och hjälpa den som missbrukar.

@Åsa M Tack så mycket för din kommentar 🙏🏻
En mycket bra tankeställare 🙏🏻

Mitt förslag är att du fokuserar på dig och inte på honom. Fokusera på dina gränser. Barnens behov. Du kan inte litar på någon som är i aktivt missbruk.

@has tack snälla för ditt svar 🙏🏻
Så himla fint att få ta del av din historia och så fint att det slutade väl för er 💕
Känns så skönt att få andras perspektiv, tack igen 🙏🏻
Ska kolla efter samtalsstöd men är så himla rädd att få oros anmälan på oss då jag vet att min man skulle ta det väldigt illa då han är väldigt identitetskänslig.

@Blomman444 så svår situation ni är i!

När jag lämnade min man hade jag släppt alla förväntningar på att han skulle bli nykter eller att det skulle kunna bli vi igen. Jag hade accepterat att han var sjuk och att jag inte kunde göra något åt det.

Av den anledningen ställde jag aldrig några krav eller ultimatum, utan bara lämnade.

När min man sedan kom till insikt så var diskussionerna öppna och utan ultimatum eller krav. Däremot delade jag med mig vad som kunde fungera för mig och vad som inte gjorde det (utan löften om fortsatt relation).

Från början var hans resa rätt svajig och det tog några veckor efter att han förstått att han faktiskt var alkoholist, innan han hade landat i att han faktiskt inte kunde dricka mer alls.

Inte förrän då kunde jag känna att min dörr öppnades lite på glänt.

Eftersom ett tillfrisknande kan se väldigt olika ut och som jag förstått det så kan det ta flera återfall innan man landar i sin nykterhet.

Så jag uttryckte att jag nog inte skulle orka vara med på resan om det blev återfall eftersom jag redan var så enormt utmattad av allt som varit. Jag kände också att han behövde fatta besluten själv kring hur den skulle se ut. Så om det blev en resa med återfall skulle vi behöva spendera den tiden isär, för att sedan se om vi kunde ta upp kontakten igen.

Han tog hjälp av sin arbetsgivare och fick behandling samt blodprov. Först regelbundet och sedan slumpmässigt.

Han har nu varit nykter i nästan ett år och vi lever tillsammans igen.

För vår del tror jag en del av räddningen blev att jag faktiskt gav upp.

Förstår att det blir svårare med gemensamma barn, men jag tror att det ändå kan vara bra att släppa taget lite och istället för krav känna efter och sedan berätta vad du behöver. Sedan lämna ”valet” fritt (vi vet ju att sjukdomen styr personens val, men du förstår säkert vad jag menar).

Sedan tänker jag att du håller fast vid det du sagt och inte själv flyttar dina egna gränser mer (fast det känns svårt).

Alkoholism är en vidrig sjukdom, både för den som är beroende och för alla som finns omkring.

Hoppas mitt svar inte framstår hårt - det är skriver från en plats av värme och stark medkänsla. Rädd och förvirrad är en väldigt bra beskrivning av hur det är att leva med en alkoholist! Jag tog själv också hjälp av samtalsstöd, vilket hjälpte mig massor!

Dina känslor och behov låter inte ett dugg orimliga - din känsla att det skulle kunna vara det belyser nog mer att du själv funnits i en helt orimlig situation alldeles för länge.

Ta hand om dig❣️

Jag och min man har varit tillsammans i mer än 15 år. Vi har 2 barn som är i tonåren.

När vi träffades så uppmärksammade jag redan då att han blev obehaglig vid fylla, jag nämnde det för honom och han ville så klart inte förlora mig så han sa att han endast skulle hålla sig till öl. Jag tror det tog ca 4 månader sen drog han på den gränsen och börja med starksprit lite grann då och då tills det blev mer och mer.

Jag är uppvuxen med en pappa som drack varje helg så jag vet egentligen inte vad som är ”normalt” drickande är.

Men åren har gått och han har betett sig väldigt illa många gånger tills jag satte gränsen att jag inte pratar eller vill ha närhet av honom när han är i ett visst ”tillstånd”.
Det har han respekterat.

Men det senaste året så har han i stort sett blivit ”överfull” varenda gång vi varit ute och han kan inte ta sig på t.ex. en teaterföreställning nykter om han ser andra som dricker där.
Han kan heller inte umgås med folk som dricker om han inte själv får dricka.
Själv har jag mått rejält illa över hans drickande under de senaste 6 åren och vill knappt själv dricka något.

För 6 år sedan satte jag krav på hans drickande och att vi skulle separera och skiljas om han inte tog hjälp.
Han fick hjälp av en terapeut, vi separerade en kort stund och flyttade sedan ihop igen.
Det tog inte lång tid innan det blev mer och mer drickande igen men ändå stannade jag och det är nog delvis för jag vet hur fin människa han egentligen är nykter och jag älskar honom så mycket.

Men för 3 veckor sedan sa jag till honom att jag inte orkar mer nu. Han sa att han inte tänkte ta någon hjälp och sa att vi istället kunde vara särbos.
För 2 veckor sedan frågade jag honom om han valde spriten eller familjen. Jag fick svaret spriten.
Dagen efter skickade jag en länk där man kunde få hjälp som alkoholist.
Men i lördags stod han fast vid att han inte tänkte ta hjälp och då sa jag att då finns det inget VI längre. Det är slut.

På söndagen hade han tagit kontakt med en terapeut för han ändå vill rädda vårt förhållande men med en terapeut som inte verkar helt kunnig inom missbruk.
Jag känner mig rädd att jag kanske bara går på en ny lögn.

Vilka krav kan man sätta på någon som beroende men som kanske är villig att jobba med det?
Kan jag säga att om han är påverkad är han inte välkommen hem? Eller är det orimligt?

Jag är så förvirrad. Just nu ljuger jag för vänner som vill att vi ska träffas. Jag säger att vi är uppbokade trots vi inte är det för att skydda honom och för att jag inte ska hamna i en sits att vara chaffis och han dricker.

Hjälp, jag behöver input.

@FruL vill du berätta mer om vad som gör att du känner dig ensam?

Vad fint att du skriver här @Leonora. Det märks att du har fokus på att vara en så stabil och bra förälder som möjligt för dina barn, och det behöver de verkligen när deras andra förälder inte är det. Jag tror precis som Åsa M att det är viktigt att du och barnen får stöd för att hantera situationen. Ett första steg kan vara att ringa Socialtjänsten i din kommun anonymt och beskriva hur ni har det och se vad de skulle kunna hjälpa dig och barnen med. Vad tror du om det? Har du funderat på att ta något annat steg?

Hej. Jag hittade precis din historia och kände att jag behövde skriva något. Jag sitter i en identisk situation. Medberoende till min pappa, men som missbrukat i ca 10 år. Precis som du beskriver saknar jag min riktiga pappa också. ”Tyvärr” pendlar han mellan bra och dåliga perioder väldigt snabbt. Ibland bara några dagar. Ena dagen pigg, lycklig, hoppfull och omtänksam. Andra dagen elak, lögnaktig och slö. Det gör att jag får upp hoppet varje gång för att sen få det hånfullt nerstampat gång på gång.
Han är just nu i en dålig period. Och jag kände speciellt igen mig i rädslan inför julen. Fyfan vad jag har ångest inför det. Förra året spenderade jag hela dagen med att ha koll på att han inte tog sitt liv över telefon, gråtandes på min killes rum på övervåningen medan släkten satt i vardagsrummet. Är beredd på något liknande igen. Det enda jag vill är att kunna fira en jul utan oro. Jag är så arg på folk som verkar ha normala familjer och vara glada på jul. Kan man ens vara glad på julafton?
Kände också igen mig otroligt starkt i den konstanta rädslan att dom ska dö. I mitt fall speciellt att han tar sitt liv. Det är min absolut djupaste oro och har varit sedan jag var ungefär 13 år tills idag (nu snart 22). Vad jag fattar det som är din pappa också ensam, och du verkar vara den ”enda” som bryr sig om honom. Jag känner likadant. Man har ett så vidrigt stort ansvar på sina axlar.
Missförstå mig rätt, det känns skönt att höra att någon går igenom samma sak (även fast jag inte önskar min värsta fiende en sådan här situation). Men fasen vad trött jag är på att höra ”du är inte ensam”. Men vem är alla andra då??? Jag kan läsa om dom på forum vilket känns lindrande, men jag har aldrig stött på någon som sagt att dom är medberoende till en alkoholist/missbrukare i min närhet eller ens bekantskap. Jag känner mig så vidrigt ensam. Tack för att du skrev iallafall. Du fick mig att lindra ensamheten🤍

@Åsa M så bra att du hade hjälp av skrivandet!

Vet du, jag är inte säker på att jag ens hade ”trott” på mig själv, även om jag skrivit ner det jag upplevde. Jag var så förvirrad av allt. Tror inte ens att det enbart var för att jag ville att allt skulle fungera, det var bara totalt kaos och jag visste varken ut eller in. Och la så oerhört mycket tid och energi på att just förstå vad som faktiskt pågick.

Läser i trådarna och känner igen mig så väl. Kampen. Tankevurporna. Ilskan. Förtvivlan. Smärtan.

Samtidigt som jag knappt kan förstå att vi var där för ett år sedan. Bävan inför julhelgen. Tassandet för att minska risken för bråk. Förminskningen av allt som var jag.

Känner så starkt med alla som kämpar där just nu💔

Hej! Din situation liknar hur det har varit för mig. Jag hade också en sambo som drack i smyg, även när han hade ansvar för våra barn. Vårt äldsta barn var så pass stor att hen började märka att något var fel på pappa. Hen gick till skolkuratorn och berättade om situationen och det gjordes en orosanmälan. Det blev en utredning hos socialtjänsten där både jag och barnen berättade om sådant som hade hänt. Efter att utredningen var färdig skrev de ett utlåtande där det stod att barnen inte skulle vara själva med pappan om jag känner oro. Det gjorde att jag vågade ta steget att lämna och nu bor jag ensam med barnen och de träffar honom bara dagtid och när jag vet att han är nykter ( han blåser för att visa). Jag förstår vilket helvete du genomgår just nu och att det kan kännas omöjligt att ta sig ur det. Mitt råd är att du ska dokumentera allt som händer. Fota när du hittar tomburkar, för dagbok. Filma honom när han är full. Prata med anhöriga/vänner och ring dem så att de kommer förbi och ser honom berusad så du har vittnen.
Vad du än säger/gör/hotar med så kommer det inte göra någon skillnad. Han måste själv vilja för att kunna bli frisk och under tiden ska ni inte behöva ha det så här!