Senaste kommentarerna i forumet

@SuperNova hej! Välkommen hit🧡. Här finns det flera som varit i din sits och du kommer få goda tips och råd. Det låter som om du har ett eget boende, stämmer det?
Den enda i relationen du kan förändra är dig, lämna så fort det går och låt blockeringen vara kvar. Är det meningen att det ska bli ni i livet så kan han återkomma när han nyktrat till.

Hej,

Nu börjas det igen. 3 veckor kan han hålla sig nykter - sedan börjas det igen. Förra ggr drack han 2 veckor i sträck, fick psykos och polisen tog honom och han hamnade på fyllecell. Sedan 3 veckor av ångest, frustration, oro och nu dricks det igen och han blockerar mig överallt. Den ggr drack han offentligt inför hans tonårsdotter. Hans familj, exfru, dotter, vänner hör av sig till mig och jag ska lösa allt. Jag är så less, så trött. Hur lyckas jag bryta den onda cirkeln? Hur lyckas jag äntligen tar mig ur mitt medberoende?

Jag förstår dig... det är hemskt att se. Min sambo dricker varje dag. Han anser att 3,5 från affären inte räknas. Men det är typ 6 stycken varje dag. Jag vet inte hur jag ska göra med allt. Han har sagt upp sig från jobbet så nu har ha ännu större möjligheter att dricka. Han säger att han ska dra ner på drickandet men hela situationen känns extremt destruktiv. Han får inget gjort. Känns som jag lever med en tonåring. Vet inte hur länge jag ska orka detta. Jag har själv hamnat i en depression och har mycket ångest. Pratar jag med honom om han drickande blir vi osams och han tycker jag är jobbig. På nåt sätt använder han då detta till en anledning till att ta till flaskan. Vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Men det skapar bara frustration och allt hamnar i en återvändsgränd.

Tycker nog som ovanstående. Det har uppenbarligen inte hjälpt att under fem år hävda att du endast träffar henne om hon går i behandling. Vi gör våra val men jag har svårt att tro att din mamma vill ha det så här.. Ta hjälp själv för att kunna hantera situationen. Du känner själv vad som är rätt för dig. Jag undrar varför du inte ska träffa din mamma?

Hejsan! @kayayak, Jag har läst ditt inlägg om din relation med din mamma och fick en känsla av att jag borde skriva en rad till dig. Du gör kanske redan så. Men annars så tror jag att det vore bra för ditt eget framtida välmående om inte annat, att tala med henne en stund i telefon. Kanske redan idag alltså, och om du inte har allt för lång resväg kanske ni under lättsamma former kan fika på ett cafe' eller nåt.

Ni kan kanske komma överens om att träffas en kort stund rent allmänt framöver och tala om mest sånt som väder och vind över en kopp kaffe eller så, när hon kanske är i någorlunda skaplig balans. Det kan ske stora saker i ett enkelt lite möte. Det är inte meningen att du kanske ska gå omkring med oro för din förälder som du verkar att göra.

Man kan inte bära någon annans knepiga vardag på sin axlar. Men man kan åtminstone via telefon säga nåt allmänt uppmuntrande ord ibland nån gång när man så orkar. Det kan nog vara ett rätt så bra sätt att slippa känna framtida skuldkänslor i onödan. Man behöver ju inte investera så mycket energi om det verkar vara svårt. Kanske mest bara säga hej nån gång och höra av sig liksom.

Ha det gott!

Har inte träffat henne på ca 5 år nu. Hon försöker skriva och vill träffas hela tiden och jag upprepar mitt mantra att om hon går i behandling så kan vi ses, om inte så nej. Jag vet tillräckligt om hennes liv genom släkten att jag vet hon är helt ensam nu. Alla har lämnat henne. Och samtidigt som jag vet att det inte är mitt ansvar och att hon har fattat dessa beslut själv så kan jag inte sluta känna att om hon dör ensam så är det mitt fel. Jag vet att det inte är så men det går inte att resonera med känslorna. Och hon kommer troligtvis att dö i den här sjukdomen med tanke på hur statistiken ser ut. Hon har knappt insett att hon har ett problem.
Jag behöver inte höra att det inte är mitt fel och att jag ska rädda mig själv, jag vet redan det.
Jag undrar snarare hur jag ska lära mig att leva med skuldkänslorna att jag har lämnat min enda förälder att dö? Hur orkar ni andra?

@Markär ja, det är skitjobbigt. Det är därför man behöver något slags stöd och en plan även som anhörig. Att resonera med dem funkar inte. Jag orkar inte ens ha kontakt med mitt ex, han sprider sånt kaos omkring sig och det är fyra år sen vår relation tog slut. Det är så sorgligt att en vuxen människa inte fattar att han är sjuk, alla runt omkring påpekar ju att han behöver hjälp. Det slutar väl med att han super ihjäl sig. Alla närstående resignerar, man orkar inte mer.

Jag sa det även dagen efter. För då har jag alla fall sagt det. Istället för att en dag är det nog och bara drar. @Åsa M
Det här är en skit jobbig situation. När han är nykter är det bättre men när han dricker vill jag bara skiljas och skrika.
Tror inte heller att någon slutar om de inte själva vill.

Usch så tufft. Känner så igen det, hur når man fram? Eller får dom att förstå?
Jag har börjat med anhörigstöd nu kanske det kan vara något för dig också?

Det är intesäkert att han knappt kontrollera det. Det är en progressiv jukdom. Det är lite som att säga till någon att nu får du ha lite mindre cancer för jag orkar inte med det. Det är helt orimligt att tro att man kan prata någon frisk från missbruk. Det går inte. Om de inte själva har sjukdomsinsikt och vill ha hjälp kommer inget ändras.

Hej! Ny här och just hittat denna tråd. Stor igenkänning, har också en pappa med alkoholproblem som varat i flera år. Nu är det riktigt illa, går i perioder men de dåliga perioderna blir allt fler och inträffar allt oftare. Nu säger fler till mig att jag skall hota med att bryta kontakten, väldigt svårt. Han är den bästa pappan men med alkoholproblem som tar över allt. Är jätteorolig för honom såklart men jag vet inte vad jag skall göra, detta skapar mkt ångest och skuld om jag inte gör något i tid

Hej! Ny här och just hittat denna tråd. Stor igenkänning, har också en pappa med alkoholproblem som varat i flera år. Nu är det riktigt illa, går i perioder men de dåliga perioderna blir allt fler och inträffar allt oftare. Nu säger fler till mig att jag skall hota med att bryta kontakten, väldigt svårt. Han är den bästa pappan men med alkoholproblem som tar över allt. Är jätteorolig för honom såklart men jag vet inte vad jag skall göra, detta skapar mkt ångest och skuld om jag inte gör något i tid

@Himmelellerhelvette och om de gar delad vårdnad? Ska han då ta hand om sonen varannan v?

Min sambo dricker ca 4 dagar i v. Jag klarar inte att se det längre. Blir super ledsen över det. Sade till han nu att han måste minska med drickandet men som alltid så säger han bara du får sluta med.. han tar inte till sig av det man säger.

@Hildegardus man måste få skriva av sig för att orka jag har märkt det nu. Sitter lite i samma sits som dig och det är hemskt att man aldrig får vila en helg utan har en elefant som förstör allt. Jag har börjat jobba med mig själv lite läser bl.a en bok som heter Resdig som jaga kan rekomendera. Har även provat några gånger att gå på al anon möten online dom är grattis och man får lite styrka av andra. Vet inte hur du har det men jag har aldrig berättat för någon utanför familjen och det är tungt att bära allt själv. Så barnen och jag är som en egen liten familj i familjen. Tyvärr har jag börjat funderat nu hur detta kan ha påverkat mina barn och det får mig att må dåligt. Och har samma situation som dig ekonomiskt också lite trasslig men vi äger ett gemensamt hus som när jag tar upp det med min sambo snart måste säljas och då kan det nog lösa sig. Hur har du det hyr ni eller han äger allt kan det ju vara lite svårare men försök ta hjälp av någon om du kan allt blir lättare då eller lite lättare iallafall.
Jag vet att det är svårt jag har ännu inte kommit från min men för varje dag är jag ett steg närmare.

@nybliven.sambo ja det är inte en lätt situation att vara i! Det där eviga pendlandet mellan hopp och förtvivlan tar så enormt mycket energi.

Finns det möjlighet för dig att få hjälp i stödsamtal, tex genom vårdcentralen?

Det är tungt att bära allt själv och den ornormala situationen har blivit så normaliserad att det kan vara svårt att känna var de egna gränserna går längre.

Vi sålde vårt hus när vi separerade. Marknaden var trög och det tog några månader, så visst var det tufft!

Samtidigt tänker jag att alkoholism är en progressiv sjukdom och i många fall även medberoendet. Så om situationen inte är hållbar så är det kanske bra att inte vänta längre, då din sambo kan bli sämre och du tappar ännu mer energi?

Ta hand om dig❣️

Levt med en o samma man i 30 år. Han har alltid druckit lite mer men kunnat sköta jobb o familj dock med en dos av egoism o elakhet då o då. De senaste 3 åren har han supit loss! Blivit av med jobb, körkort och är mer eller mindre en ”ashole” mestadels. Han har 1-2 veckors hårt supande.. följt av ångest, ingen dricka - aldrig mer ( hört det tusen gånger), till att efter 2-3 mån tycka att han kan ta någon öl o sen smusslar han sig aspackad. Sen börjar vi om som ovan igen. Han slösar pengar han inte har, dragit på sig kredit skulder och pantat klockar o smycken. Nu är jag så less på att ”tro” på att det någonsin kommer hålla längre än 2-3 mån i taget. Barnen flyttar snart hemifrån o jag är trött trött… har problem med att släppa hoppet om att han ska bli ”normal”. Det blir färre o färre tid med närhet o normalt beteende.

@LAO Tack så mycket! Det känns bra att läsa fast jag tycker nog ändå att jag varit dum, jag har ju bidragit till hans drickande både med pengar och att gå till bolaget. Nåja, nu har han slutat och jag har aldrig tidigare sett honom så motiverad. Han känner av lite abstinens fortfarande men det beror nog på att han missbrukade benzodiazepiner samtidigt. Jag är mycket oroad för hans hälsa då han ju har levercirros och det har han vetat länge. Bara att bita ihop och låta läkarna göra sitt. Jag vill nästan inte veta hur det är ställt med hans lever, nästan så jag vill gömma huvudet i sanden. Men jag måste följa med honom och vara stark ännu en gång. Han har bara mig som hjälper honom. Han är autistisk och det gör inte saken lättare precis. Han fick i alla fall den hjälp han akut behövde på avgiftningen. Nu börjar arbetet med att hålla sig nykter.

Min man sedan nästan 17 år dricker väldigt gärna vin och sedan förra fredagen till igår lördag tömde han en bag-in-box rödvin helt själv.
Detta är första gången jag haft koll på hur snabbt den tog slut och det gjorde ont i hela mig.
I hans familj kretsar alla middagar och högtider kring vad som ska drickas och det dricks ganska mycket vilket gör att stämningen och pratet under våra träffar blir väldigt intensiva.
I min familj dricker vi också när vi ses, men det är inte där fokus ligger.
Innan jag träffade min man festade jag mycket och var ute varje helg. Nu dricker jag alkohol på middagar med vänner, men aldrig med våra familjer. Vi har en son som jag vill ska ha en helt nykter förälder på plats.
Min man döljer inte att han dricker vin. Han blir inte full eller otrevlig när han dricker, men det är inte sunt att dricka vin fre, lör, sön, mån, tors, fre, lör (på denna tid tömde han en 3liters bag-in-box.
Han är så gott som alltid väldigt trött och orkar inte så mycket.
När jag kände att boxen var tom i morse och frågade honom om han inte tyckte det var väl mycket så svarade han…men det är på två helger.
Fast 3L liksom.
Han tycker själv inte att det är något problem, men säger i samma mening att han ska köpa vin på flaska istället.
Som flera andra skrivit om sina anhöriga så dövar han saker som dålig sömn, problem med magen, stress på jobbet etc med ett eller två glas vin flera kvällar i veckan.
Lever han i förnekelse?
Jag vill tro att han har koll på läget, men 3L vin på en vecka….
Någon som har erfarenhet eller är i samma situation för livet ändå fungerar?

@Skogsfrun77 Hej! Nej du överdriver inte. Det var så det började med min man, alltid druckit öl och eskalerade för ca 13 år sen från bara fre-lör till att först dricka upp resterande på söndagarna till att sen ta någon starköl nästan varje dag till att ersätta starkölen i veckorna när jag "tjatade" till folköl som för runt 5-6 år sedan blev runt 6-8 st varje kväll och sen ett flak 50 cl starköl fre-sön. Eskalerade till en så kallad högfungerande alkoholist i den definitionen att han skötte sitt jobb (men allt annat fick jag ta, och en helt sanslös tur, eller otur egentligen, att han inte blev stoppad av polisen under de åren då alkoholen nog aldrig gick ur kroppen helt). Trög, verbalt ful och lullig varje kväll, inte närvarande. Också självmedicinering till viss del. Så mycket han förstört men förstår inte. Han är nu nykter sen 13 månader då barnen (vuxna i 20-årsåldern) till slut satte ner foten rejält då vad jag än hotade med inte hade någon effekt alls. Jag är också medberoende och sitter fast som i en bur som har en öppen dörr men jag kommer inte ut. Mest på grund av raserad ekonomi men också för att jag tycker synd om honom trots att han är känslokall och inte tar ansvar för vad han ställt till med. Missriktad empati. Finns inga känslor kvar och inget förtroende. Han har tagit bort substansen så han är "nykter" men han är inte i "recovery" eftersom han vägrar jobba med den mentala biten.

Du överdriver definitivt inte. Det kan lätt eskalera och ju längre tid det går, ju längre tid man trycker undan problemet som jag gjorde desto svårare blir det att ta tag i är min erfarenhet. Dessutom sätter det sådana djupa sår i en själv som anhörig och barnen, våra var ju tonåringar när det blev mycket värre men ser det hos dem hur mycket det ändå har påverkat dem. Kram från en som fortfarande känner sig vilsen, ensam och ledsen och som hoppas du kan få till en förändring i tidigare skede❤️

Jag har varit tillsammans med min man i 17 år. Barnen är vuxna. Han har alltid drucki öl. Hans försvarbar men vad är det för problem jag tar jag bara någon öl? Han självmedicinerar att kunna sova mm. Han tycker ju inte det är nått problem han slår ju inte mig, ligger inte och krälar på golvet ! Men säger jag, han simmar iväg från verkligen varje helg i sin sköna värld medans jag är kvar ”i verkligheten ”

Min fundering är, han blir onykter men sällan full. Han kan prata och göra sig men visst blir han ute trög och ja det blir ju såklart på ett annat sätt. Han kan ta nån starköl i veckodagarna. 2-3 st. Jobbar dagen efter. På dagarna på helgerna är han nykter han börjar dricka till middagen.

Känns som jag överdriver ibland… nu har det gått så lågt att jag hotar med skilsmässa och han säger han ska ej dricka hemma, vara ute på krogen mm… han är nu inte alls lika glad och man riktigt känner att livet är tråkigt utan öl, tycker lite synd om honom. Medberoende.. skulle vara vilja ha era tankar känner mig vilsen ensam och ledsen

@tilty11 så bra att du kommit till insikten nu. Din son är bara två år och han kommer få växa upp i ett tryggt och stabilt hem om du lämnar nu, stannar du kommer sonens framtid antagligen inte se så ut. All styrka till dig🙏🏾
Hur gick det med sonen? Fick ni hjälp på sjukhuset?

@Hildegardus godmorgon! Det finns hjälp att få för både dig och barnen, som ni har det nu ska det inte vara i ett liv. Han är sjuk och du kommer inte göra honom frisk, vad du än gör. Här på forumet finns massor av erfarenheter från båda sidorna i ett förhållande som ert, läs och skriv. Här vill folk väl🌸

@Hildegardus Du behöver lämna honom, både för din egen och barnens skull. Du har bara ett liv, gör det bästa av det. Kram

Åh vilken jobbig situation. Förstår verkligen att du inte vill lämna barnen med honom.
Frågan är, hur kommer du känna och tänka om du är kvar med honom 10 år till och hur mår hela familjen av hans drickande?
Jag förstår dock stt situationen inte är helt enkel💞 hoppas du hittar en väg som ni mår bra av.