Senaste kommentarerna i forumet

@hemoth jag tog mig friheten att titta på din tidigare tråd, där jag också hade skrivit något och funderar på hur det går för dig med din alkohol? Har du fortsatt ditt uppehåll?
Egentligen spelar det väl ingen roll vad hon säger, hon måste ju sluta göra så. Det är inte ett ok beteende och jag tror att vi är många som hade varit rasande och oroliga.
Hoppas att din panik släpper lite och att din plan håller!
Om hon vidhåller det förstnämnda hade jag lämnat diskussionen och rummet.

Kram

@LAO Tack. Jo, jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan ändra på henne. Och jag vidtar åtgärder för min son just nu.
Har inte ringt till AH för jag har inte känt det behovet än. Just nu väntar jag fortfarande på att hon ska börja prata om gårdagen, för jag vet ännu inte om hon kommer vidhålla att Jag var den som gjorde massa fel igår (det sa hon när hon kommit hem) eller om hon kommer att inse att Hon gjorde fel. Jag är livrädd just nu för att det kommer bli det förstnämnda...

@hemoth all styrka till dig❤️. Jag har läst hela inlägget och lider med dig. Jag är verkligen ingen specialist, men jag tycker att det låter som om din sambo är alkoholist. Vi kan ju aldrig ändra alla, så kanske kan vi fundera på vad du kan göra för att trygga ditt mående och framförallt skydda ert barn. Har du provat att ringa hit till AH? Då kan du också vara anonym. Låt oss veta hur det går❤️

Varning för extremt långt inlägg…. :/

Jag vet att det kan ses som att jag börjar i fel ände när jag nu startar min första egna tråd här. Nån kanske till och med tycker att jag försöker flytta fokus från min egen relation till alkohol. Men att jag tar upp detta nu är en del av min livssituation och därmed en del av min problematik. Och kanske allra mest för att jag behöver få ventilera detta just nu.

Det här kommer alltså kretsa mestadels runt min sambo. Jag befinner mig i ett läge där mitt alkoholintag har gradvis ökat sedan pandemin. En negativ spiral där press och minskad stabilitet i mitt liv blivit en katalysator till att söka tillfälligt ”lugn” via alkohol. Jag dricker för ofta, och alldeles för många av de gångerna dricker jag mer än jag borde.

När det gäller min sambo så har hon sakta dalat i mående. En del av det har så klart att göra med att hon påverkas av mitt alkoholintag. Hon bär på trauma från uppväxten då hennes mamma drack ofta och under en lång period ihop med en alkoholiserad man. Mannen i fråga kunde bli våldsam och hon kunde ofta känna ångest av att gå hem från skolan på fredagen för att risken var stor att de skulle sitta där hemma och dricka.

Särskilt en händelse har satt djupa spår. Det var när hon kom hem och såg hur hennes mamma låg på golvet och den här mannen satt och slog på henne. Det slutade med att polis tillkallades den gången och att hennes frånskilde pappa kom och hämtade henne. Så småningom flyttade hon hem permanent till sin pappa.

Så mitt drickande har triggat minnen och ångest i henne och jag har inte varit kapabel till bara bryta mitt beteende trots att jag vet detta. (Sen är det väldigt mycket mer komplicerat än så, men det är sant att jag inte tagit hänsyn i detta).

Sista året har hon rasat ganska markant ned i dåligt mående. Så till den grad att hon haft skov som jag just nu inte hittar annan beskrivning än att hon inte varit ”vid sina sinnens fulla bruk”.

Vi har en son i 6-årsåldern. Jag har aldrig utsatt honom för mitt drickande. Jag dricker utanför hemmet och kommer oftast hem när han sover. Och överhuvudtaget så har det aldrig skett när jag har varit ensam förälder med honom.

Den gränsen korsade hon för snart ett år sedan. Jag kom hem och hittade henne sovandes på soffan. Jag märkte inget först men när jag försökte väcka henne för att säga något upptäckte jag att hon inte var riktigt kontaktbar. Minns att det bara snurrade i huvudet några sekunder innan poletten trillade ner och jag förstod att hon var stupfull. Inte bara ordentligt berusad utan så att det knappt gick att få henne att vakna till och då kunde hon knappt forma enstaka ord som gick att förstå. Hade något hänt då, innan jag kom hem, så hade hon inte kunnat ta hand om varken sig själv eller vår son.

Jag vet ju av erfarenhet att det går inte att samtala eller diskutera med en kraftigt berusad person - särskilt inte med någon som fastnat i något extremt känslotillstånd. Så jag fick hålla inne all min förtvivlan, ilska osv tills dagen därpå. Då hade vi långa allvarliga samtal. Hon hade (såklart) ångest deluxe och mådde väldigt dåligt när det gått upp för henne vad hon gjort och hur jag beskrev henne. Det skulle aldrig få hända igen bedyrade hon då. Så jag valde att vara ödmjuk i mitt bemötande men också tydlig med hur allvarligt jag såg på det.

Efter det gick både hennes och mitt mående upp och ned i perioder innan nästa större incident för några månader sedan. Jag befann mig i sovrummet och hade digitalt möte. Sonen var i vardagsrummet och lekte och hon satt vid köksbordet och virkade eller något. Mitt möte pågick några timmar och jag hade inte sett några tecken tidigare på dagen och var därför helt lugn i att allt var som det skulle.
Så kommer jag ut och är på väg för att ta ett glas vatten sneglar bara mot henne när jag passerar. Men något där uppfattade min hjärna som lite “off”. Så när jag gick tillbaka så stannade jag och började säga något till henne. Då ser jag att hon har lite annorlunda sittställning, hennes överkropp liksom lutar och hon tittar inte helt upp på mig. Det är då jag får syn på ett vinglas på bordet vilket skickar små chockvågor genom mig. Jag kliver fram och liksom rätar upp henne mot mig varpå hon också vänder ansiktet mot mig.

Och det jag såg då var så chockerande. Jag registrerar att hon är inte bara berusad, hon är packad. Ett par meter bakom henne i nästa rum håller sonen på och leker på golvet. Sen blev jag bara mer chockad och hade svårt att ta in för hennes ansikte hade en konstig blåaktig nyans och det såg ut nästan som utslag eller fläckar i ansiktet. Ett tydligt tecken på att hennes kropp reagerat på det kraftiga alkoholintaget. Hon såg verkligen glåmig och sjuk ut. Så jag blev liksom ståendes och kunde inte riktigt ta in först. När jag till sist fick tillbaka fattningen så började jag fråga vad hon druckit. Varpå hon nästan sinnesslött plockade fram en bag-in-box. Hon hade köpt den på väg att hämta sonen från skolan. Jag pressade lite men hon bedyrade att hon inte börja dricka i bilen utan först när de kommit hem.

Återigen fick jag hålla inne och tillbaka allt för att gå på henne i det tillståndet skulle inte leda till något bra. Så jag fick in henne i sovrummet där hon fick vara så att hon iaf kom bort från sonen.

Dagen efter hade vi om möjligt ännu djupare samtal men denna gång gjorde jag klart för henne att dels fick det aldrig hända igen. Jag sa det aldrig rakt ut, men lät henne förstå att hon riskerade sin son och vårdnaden om honom. Denna gång berättade jag också klart hur jag hade upplevt henne, att hon såg sjuklig ut att jag ville att hon skulle låta bli alkohol öht. Hon höll med, mådde extremt dåligt ett par dagar och från det försökte vi sakta lappa ihop allt.

Sedan dess har vi pratat flera gånger om alkohol. En sak som den incidenten ledde till var att hon tog kontakt med vårdcentral och fick börja träffa en kurator. Jag vet inte vad hon säger under de samtalen men hon har sagt att de bara pratat om hennes upplevelser under uppväxten och att det är det de jobbar med. Jag har stöttat henne i det och tyckt att det varit bra och på tiden. Parallellt har det lett till flera samtal mellan oss varav en del där jag öppnat upp för henne om mitt drickande och mina erfarenheter. Jag har också talat om för henne att jag tagit ett stort steg med att gå med i det här forumet för att visa på att jag också vill ha förändring. Och medan det fortsatt gått upp och ned sedan dess så har min upplevelse varit att vi sakta gått framåt på vissa bitar. Alltså mestadels positivt.

Så kommer vi då fram till igår. Jag har under veckan fram till igår haft en rejäl dipp med panikångestinslag. Jag har kommunicerat detta med henne och förklarat “var jag är just nu” och att jag behöver lugn och stöd några dagar bara för att “komma tillbaka”. Så igår var jag iväg och körde en oerhört viktig presentation. Hon hörde av sig på förmiddagen och berättade att hennes förra chef, som hon har en ganska vänskaplig relation med, hade frågat om hon ville följa med honom, hans fru och en kollega ut och äta. Det har hänt förut. Förra året, när hon jobbade för honom, bjöd han hela vår familj. Något kändes dock “off” med detta. Inte att jag var avundsjuk eller så för att han bara bjöd henne, men det var detaljer som fick mig att reagera lite och tycka att det var nåt konstigt med det hela. Som när man känner att man saknar vissa detaljer för att få en hel bild.

Men jag hade också senaste tiden pratat om att hon behöver komma ut och aktivera sig mer. Hon har blivit allt mer initiativlös och hemmasittande efter ett års arbetslöshet. Och jag vet att det fruktlösa jobbsökandet börjat tära på henne. Så fastän detta nu skulle ske plötsligt och mitt i några dagar där jag har väldigt mycket att hinna med, så valde jag att stötta henne och uppmuntra till att tacka ja.

Lite senare på eftermiddagen skickade jag och frågade henne om hur hon tänkte med alkohol. För jag vet att det är ganska mycket alkohol inblandat runt hennes chef. Vi har utöver julmiddagen förra året även varit inbjudna till dem på nyår, samt en övernattning på restaurang med spa. Och alla gångerna har han bjudit frikostigt med alkohol. Den nyårsnatten slutade dessutom med att hon hällt i sig så mycket att hon kräktes rejält dagen efter vilket försenade vår hemfärd en del.

Hon svarade i alla fall i tydliga ordalag att det inte skulle bli någon alkohol för henne. Hon lade dessutom till att “som jag känner nu med det jag bearbetar och att jag dessutom äter medicin så skulle det inte vara bra. Jag vill inte ha någon alkohol i mitt liv”. Jag var stressad, och alldeles för naiv för jag kände mig lugn med det. Att hon äter medicin för sitt mående hade jag inte ens tänkt på, men när hon skrev det så kändes det ju självklart att hon inte skulle dricka.

Kvällen började bra, jag fick lite spridda uppdateringar därifrån. Men efter ett par timmar satte mitt inre varningssystem igång på högvarv. Grejen är att jag vid det här laget har så stor erfarenhet av när hon dricker alkohol, för hennes kommunikation blir snabbt irrationell. Hon får svårt att hålla en röd tråd. Klarar inte av att svara på saker osv. Det blir en slags envägskommunikation där det hon skriver inte blir sammanhängande och inte går att förstå. Än värre är att hon som normalt är glad, positiv och extremt empatisk, förvandlas till en klassisk “mean drunk”. Hon kan bli obstinat och rent ut sagt elak mot mig. Detta är något vi pratat om och en del gånger har hon kollat igenom konversationen och själv insett hur illa det varit.

Jag fick panikkänslor och tänkte att hon måste ha druckit. Så jag skrev och försökte uppmana henne om att komma hem.När jag inte fick svar började jag till slut ringa och efter en stund fick jag tag i henne när hon gick på toaletten. Och mycket riktigt hördes det direkt på rösten att hon druckit, och troligen gjort det ett par timmar. Det var givetvis ömsom förnekande och ömsom deklarerande att hon minsann kunde dricka och skulle fortsätta sin kväll. Jag blev mer och mer panikslagen och försökte resonera med henne, vädja till allt vi pratat förut och att hon nånstans vet att hon inser att det är fel.

Då dök plötsligt hennes chefs fru upp och tog luren. Hon lät minst lika berusad, om inte värre vilket bara spädde på mina panikkänslor. Hon började med sin överdrivna gulliga och nedlåtande röst att börja valsa med mig om att de inte träffats på så länge, att hon behövde låna min sambo ikväll och att hon skulle komma hem imorgon. Då höll jag på att explodera. Det var inget tal innan om att hon skulle med dem hem och sova över. Jag försökte försiktigt att förklara att läget var allvarligt, att sambon inte mådde bra att hon inte skulle dricka samt att hon behövde åka hem. Chefens fru var dock så där tydligt packad att hon bara fortsatte sitt mantra utan att lyssna på det jag försökte säga. Grejen var också att av respekt för min sambo så ville jag inte berätta något i detaljer om just hur allvarlig situationen var. Så till slut la jag bara på.

Efter ett meddelande om att hon minsann skulle “umgås med sina vänner” och att hon prompt skulle följa med dem så fick jag tag i henne på telefon en gång till. Då varnade jag henne om att om hon inte tänkte åka hem så skulle jag kontakta chefen hennes och förklara läget och be honom skicka hem henne. Fick en väldigt elak kommentar följt av något nedlåtande i still med “ja, försök du med det”. Där och då trodde jag naivt att han skulle vara så pass sansad att han inte skulle riskera hennes familjesituation om jag förklarade läget.

Jag hörde inte av henne på en halvtimme så jag letade upp honom på Messenger och skrev så lugnt och sansat som möjligt att hon åt medicin, att hon inte skulle dricka denkvällen och att hon mådde väldigt dåligt. Och att han behövde skicka hem henne. Den j*veln visade sig vara lika mentalt omogen och oförstående och svarade att han vet “allt” och att sambon behövde vara med sina vänner denna kväll. De betedde sig kring denna grej som packade 18-åringar. Jag har själv varit i situationen ett par gånger att en festat med folk som mått dåligt, men insett att den behöver skickas hem och lösa sin familjesituation först och främst. Allt annat gör saken värre. Men de här människorna verkar festa på all rim och reson när de dricker.

Så efter det fick jag en mindre panikattack och försökte fokusera på att lugna ner mig och försöka trycka bort tankarna och förbereda mig för sängen. Då var klockan strax efter 23. Efter det fick jag en random bild från en ny krog de tydligen gått till. Och efter det dröjde det till strax efter kl 2. Då skrev hon att hon fått pengar till taxi och strax skulle åka hem. När hon kom hem låg jag på soffan. Hon sa inte ett ord till mig utan gick in i sovrummet bara för att sova. Jag kände hur en ny panikattack var på väg så jag gick dit och fick ur mig en fråga om hon verkligen inte skulle säga något till mig? Jag borde ju fattat att hon fortfarande var full och mycket riktigt så kröp det där elaka fyllot fram och sa ilsket “tänker jag inte göra när du bemöter mig sådär. Verkligen inte”. Så hon var i sin elaka försvarsställning så jag gick ut til soffan igen och försökte bara fokusera på att inte bryta ihop.

Nu på morgonen tvingade jag upp henne, för hon hade lovat flera gånger under den tidiga gårdagskvällen att hon skulle lämna sonen på skolan. Märkte på henne att hon fortfarande var i försvars-läge då hon snäste tillbaka vid något tillfälle. När de åkte iväg till skolan så packade jag ihop min dator och åkte upp på stan. Jag frågade försiktigt - för att liksom se om hon börjat komma tillbaka till sitt vanliga jag - om hon börjat reflektera något om gårdagen än, men fick bara till svar att jo, det hade hon men hon behövde sova lite till först. Så nu sitter jag och försöker hålla panikångesten borta.

Förlåt för groteskt långt inlägg, och jag fattar om ingen orkar läsa hela, men jag behövde få ur mig detta någonstans. För till skillnad från henne pratar jag inte om våra problem i detalj med andra. Här känns det dock tryggare då detta är anonymt.

@gros19 Tack snälla du för dina kloka ord. Det träffade rakt i hjärtat.

Förstår att du är mycket plågad av din pappas drickande. Det är så oehört smärtsamt att se någon man bryr sig om förstöra sitt liv. Det är verkligen psykisk tortyr. Du ser glimtar av din pappa och hoppas, blir besviken och hoppas och det är klart man vill att allt ska bli bra. Nu är det jul och då ska man vara glad, se fram emot det och sedan är det inte alls så för dig utan tvärtom.

Just maktlösheten är förfärlig, men så är det, du är maktlös inför din pappas missbruk. Förfärligt, men när du väl kan acceeptera det är det en befrielse, men även en stor sorg. När jag läste din historia så tänkte jag allra först, har du berättat för din pappa hur du upplever hans missbruk, hur det påverkar ditt liv?

Det är väldigt mycket känslor man ska hantera i din situation, förbjudna känslor, har, ilska m.m. Han gör dig j väldigt illa och han har ju ansvar för sin situation, för sina val. Du är rädd att han ska dö ensam. Väldigt sorgligt men inte det kan du heller förhindra. Största anledning till att människor gör förändringar i sitt liv är negativa konsekvenser. Givetvis finns inga garantier. Alkoholism leder ofta till döden. Inte det kan vi heller blunda för. Du är föreslagen alanon och jag delar den uppfattningen. Besök några möten och se om det är något för dig. Förhör dig om kommunen kan erbjuda något stöd tex anhöriggrupp, kyrkan, kurator vårdcentralen. Ta emot all hjälp du kan få, det har du verkligen förtjänat. Kanske din julklapp till dig själv och klä sen granen riktigt fint.

@Kristoffer tack för ditt svar! Jag mår just nu jättedåligt mentalt. Har svårt att sova och har ångest hela dagarna. Det här påverkar hela min vardag. Jag har ringt till olika hjälplinjer och har förstått att jag kanske blir utsatt för psykiskt våld av min pappa. Just nu känner jag mig så maktlös.

Fy vilken tuff situation. Du är verkligen inte ensam om att oro för en nära anhörig blir extra svår att hantera under julhelgen. Den går ju inte att ta bort, men det är klokt att du skriver här och ber om tips på hur man kan må så bra som möjligt mitt i allt. Har du någon/några att prata med om hur du mår och hur det här påverkar dig? Du kanske har provat det redan eller känner att det inte är något för dig, men många har blivit hjälpta av att gå på Al-Anon-möten. Just den där maktlösheten som du beskriver brukar vara ett centralt tema där. Tror du att det skulle kunna hjälpa dig att få prata med andra som gått/går igenom liknande situationer som du? Fortsätt gärna skriva här om du vill också och berätta om hur du har det.

@Filmen tror dina tankar att om han inte fanns är många som lever som oss tänker. Jag har tänkt så idag. Va skönt att du kommit ifrån han. Verkar som dina barn är i samma ålder som mina dom är 15 och 17 . Hur reagerade dom när du lämnade? Jag är på väg att lämna men det har tagit alldeles för lång tid.

Om barnen är stora nog att förstå sjukdom som begrepp tror jag det kan vara bra att berätta för dem. Det är mycket känslor runt alkoholmissbruk och det är mycket ilska. Det kan vara bra att prata om den så man kan bearbeta den. Kram till dig ❤️

Vill också säga bra jobbat som tagit dig och barnen dit ni är idag❣️

@Filmen vet inte hur gamla barnen är, men förstår det som de är ungdomar/tonåringar?

Jag tänker att det troligast är bäst att vara så transparent det går? Prata om sjukdomen alkoholism och vad den gör med en människa. Egocentreringen osv är ju väldigt vanligt vid alkoholism. Prata om gränssättning och banens behov. Stödsamtal med skolkuratorn eller liknande kanske också kan vara hjälpsamt om det är någon av dem som är öppen för det?

Förstår verkligen att det måste vara supertufft❤️

@Cylinda så bra att du pratade med er chef! Starkt. Även om jag förstår att det måste varit jättejobbigt igår så hoppas jag att du kan se det som ett tecken på att nu är det dig det gäller. Nu måste du rädda dig innan du går sönder❤️. Det låter jättebra att du har en egen lägenhet och en egen ekonomi, då har ju också din partner det och kan ansvara för sig själv. Du är viktig och värdefull och är det meningen att ni ska vara i en relation så kan ni det när han nyktrat till och sökt hjälp.
Har du någon som kan stötta dig? Någon som kan hjälpa dig att vara snäll mot dig själv?
Om du behöver så sjukskriv dig, det är en jättejobbig tid för dig nu.
All styrka till dig!

Mitt ex var på vippen att få sparken han med, men han sa upp sig innan de hann verkställa sitt beslut. Det är tufft när de inte fattar att alkoholen förstör allt, men det är ju en svår sjukdom. När de är mitt uppe i den så tänker de inte klart. För honom kanske alkoholen är viktigare än jobbet nu. Det går inte att förstå om man inte är beroende själv, tror jag.

Ja nu har det hänt igen. Han hat skickat nya sms till chefen. Jag blir tokig av att han gör sånt här. Jag blev så arg i går kväll när han berättar vad han gjort så jag skrek på ett jag aldrig nånsin har gjort i hela mitt liv. "Nej nej. Du lovade mig inga fler sms till nån på jobbet, fatta det " nu har jag nästan ingen röst kvar.
Han förlorar jobbet i morgon, det är jag helt säker på. Han har fätt varningar tidigare,
Och han ser inte kopplingen, alkohol= katastrof i hans liv. Allt faller sönder och så även jag.
Men jag älskar honom, tyvärr, jag måste lämna, jag vet det men det är inte lätt.

Det låter som om han lyckats manipulera dig igen. Risken är stor att du hamnar i samma läge som innan du valde att flytta isär. Vill du dit igen? Hur ser du på din egen framtid? Vad har du för förväntningar och krav?

Hej alla, igen.
Uppdatering: äntligen har vi kommit så långt att hon nu fått en tid på behandlingshem. Det blir lugnt här hemma några veckor.
Jag själv: fullständigt nerkörd och mentalt slut. Har varit på väg att flytta många gånger. Vet ej hur livet blir när hon kommer tillbaka efter behandling.
Vi tillsammans: ofta bråk. Hon kan inte sluta kränka mig, vara elak mot mig på alla tänkbara sätt. Det kan vara allt från ett par timmar till tolv timmar efter att jag kommit hem från jobbet. Ja, det blir väldigt sent innan jag får sova. Extremt jobbigt. Ännu jobbigare om jag ska jobba dagen efter...
Hon respekterar inte mig alls. Hon kör på tills hon inte orkar längre. Det spelar ingen roll hur jag svarar henne och ber henne sluta. Jag pratar, skriver, skriker, smäller i dörrar, bär henne till sängen för att hon ska bli tyst så att jag kan sova. Livet är helt galet alldeles för ofta.
Mitt liv är totalt borta. Vet inte längre vad jag vill göra. Ingenting känns roligt just nu.
Jag tar mig tillbaka snart. Frågan är om jag gör det med eller utan henne och hur lång tid det kommer att ta.

Det var nu säkert 1,5 år sedan jag skrev här. Då hade jag via ett läkarbesök fått reda på att min dåvarande man och pappan till våra tre gemensamma barn var inskriven på beroendeklinik och var fullfjädrad alkoholist. Utöver det blev han orosanmäld då han blev aggressiv mot mig och barnen när han druckit.
Idag, två år senare har jag äntligen kapat alla praktiska band med honom. Skilsmässan är igenom, jag har en egen lägenhet till mig och barnen som bor hos mig 100%. So far so good. Men vad gör man och säger man till barnen? Han är rent ut sagt en värdelös pappa som bara prioriterar sig själv och sina egna behov. Han hör inte av sig till barnen. Han är helt ointresserad av våra barn, frågar aldrig någonting om dem. Han köper prylar på kredit till sig själv, allt han bryr sig om är sig själv. Han skiter i att köpa nån födelsedagspresent till barnen när de fyller år. Han dricker mest troligt fortfarande och ser ut som en slashas.
Vad kan jag göra? Jag lider så för mina barn och jag lägger på mig själv hur jag kunde välja den här pappan till dem. Barnen börjar bli äldre och förstår mer och mer. Min dotter skäller på honom, utan något som helst resultat medan mina pojkar stänger in sina känslor…. Min 16-åring är arg på oss alla känns det som, även på mig.
Vad säger man till barnen?
Ibland i mina mörka stunder tänker jag att det vore bättre om han inte fanns…

Du kan inte få honom att sluta ljuga. Det du däremot kan kontrollera är hur du reagerar på ljugandet och konsekvenserna av det.
Om du inte litar på den du har en relation med, vad är relationen värd för dig? Hur värderar du dig själv i detta? Mitt ex ljög ständigt om sin konsumtion. I hans hall stod alltid en kasse med tomburkar och glas när jag kom hem till honom. Varje gång sa han: den där har stått där ett tag jag orkar inte ta ut den. Dum som jag var trodde jag på honom ett tag. Det var självklart en ny kasse varje gång. Han klämde i sig enorma mängder öl och vin. Betedde sig som skit kvällar och nätter. Ljög och bortförklarade, slätade över. Man tror på det så länge man vill bli lurad att allt egentligen är lite bättre, men sen går det inte längre.
Lita på din magkänsla och stå upp för dig själv. Ingen annan kommer göra det i den här situationen. Han behöver hjälp. Man kan inte älska någon frisk och man kan inte prata dem friska heller. Tyvärr. De måste vilja själva.

@K003 Tack ❤️ Min situation går alldeles utmärkt. Självklart vill man inte vara polis i sitt eget hem: jag fick erfara hur lätt det var all halka över på "fel" sida (om det nu finns en rätt sida).

Hoppas din sambo kan ta tag i bitarna för det går inte att leva med någon som prioriterar alkoholen framför allt. Mitt ex krökade så småningom ihjäl sig utan att fyllt 40 ens. Jag drack i princip inte alls när vi träffades.. saker kan förändras. Med hopp om julefrid i kropp & knopp ❤️

Tycker absolut inte att du är för hård utan är bara tacksam för svar. Du säger inget som jag själv inte redan tänkt. Jag är den som håller de mål vi satt upp och dricker inte längre något med honom över huvudtaget. Jag är istället polis i mitt eget hem vilket jag inte vill vara.

Tack för ditt svar och fortsatt lycka till med din situation ❤️

@K003 Hej 👋🏼 Trist! Ännu tristare: mitt svar.
Du kan inte ansvara för vad han gör eller vad han säger. Att du tycker att han är duktig som dricker i mindre omfattning tycker jag är alarmerande- eftersom jag kommer från den andra sidan. Han manipulerar dig. Han kör sitt race och hoppas att det ska funka. Du har säkert flyttat gränser för att passa in eller för att hans standard ska bli mer godtagbar.

En gång i tiden befann jag mig där du gör - att bli full före så man slapp det jobbiga. På sikt har det (kanske) lett till var jag befinner mig idag. Jag vill också passa på att säga att det blev skilsmässa från min sida! Men tyvärr hamnade jag på den här kanten istället. Dricka-för-mycket-kanten. Den jag nu håller på att reda upp sedan 10 månader.

Mitt råd: sluta dricka med honom. Sluta försvara honom och hans beteende. Han kan inte dricka "lagom". Ställ krav och stå fast vid dem. Att han lät dig tro att han var sjuk efter hjärnskakning talar för hur långt han är villig att gå för att skydda sitt drickande. Vad som helst för att få behålla sin snuttefilt.

Jag hoppas att du inte tycker att jag är hård, elak & kantig. Varje ord jag skrivit kommer från hjärtat med omtanke av dig. 🩵

Så bra att du pratade med er chef! Jag har gjort samma sak. Mitt ex tog emot hjälp en tid men sen kraschade det ändå. Han har nu sagt upp sig och ingen vet hur det kommer sluta. Men det är hans liv, och hans beslut. Vill man inte ha hjälp så vill man inte...

Varför fortsätter han att ljuga?
Min man har alltid druckit för mycket på fest och även hemma i bland på helger. Vi har varit tillsammans i 15 år och festdrickandet har varit ett problem i vårt förhållande under senare halvan av vår tid. Det har bidragit till att jag inte längre alls tycker om honom så fort han dricker. Jag måste antingen se till att jag själv blir onykter före honom på fest eller så går jag hem så fort jag börjar störa mig på honom. Hans psykiska mående har de senaste året blivit allt sämre. (han har alltid haft svårt att prata och haft dåligt självförtroende som nykter). Han fick en rejäl hjärnskakning för ett år sedan och från i våras har jag varit så oerhört orolig för honom. Han blev väldigt trött på kvällarna och började visade personlighetsförändring som jag trodde kunde komma från hjärnskakningen. När han blev trött på kvällarna (kan vara redan vid 17.00) uppvisade (i diffusa nivåer) alla de olika små sakerna som stört mig på genom de senaste åren när han har druckit så som rörelsemönster, sluddra, avtrubbad, tjurig osv. Jag trodde att tröttheten påverkade hans hjärna ungefär på samma sätt som alkohol gjorde och bad honom om och om igen att kolla upp om det var sviter från hjärnskakningen. MIN JÄVLA KORKADE IDIOT! Jag trodde på allvar att han var sjuk tills jag i början av september tog honom på bar gärning med att dricka även på vardagarna. Han ljög mig såklart rätt upp i ansiktet först men erkände senare. Jag blev så chockad. Han har alltid druckit för mycket på fest men alltid skött veckorna och jobbet felfritt ( vad jag vet). Jag känner mig så oerhört sviken att han hellre lät mig tro att han hade allvarlig sviter efter hjärnskakning än att erkänna att han börjat? dricka i smyg under veckorna.

Det har nu gått några månader sen allt uppdagades. Jag har hunnit flytta ut och tillbaka igen. Han har sökt och fått medicin för sitt psykiska mående. Han säger att han självmedicinerade med alkohol under sommaren och att om han börjar må bättre nu så behöver han inte dricka på veckorna. Jag har litat på honom och han har ljugit igen. Jag har om och om igen förklarat att det viktigaste för mig är att han inte ljuger för mig utan att han i stället talar om för mig när suget kommer så att jag förstår i vilken omfattning det kommer. Vi har satt upp gemensamma ramar och mål och jag börjar hoppas att detta kan nog lösa sig. Han sköter sig en tid? men sen upptäcker jag att han druckit igen under helgen och ljuger om det ljuger igen! Varför kan han inte förstå att det som är värst är att han ljuger? Om han får återfall och dricker det kan jag hantera, men inte lögnerna. Jag vet inte hur jag ska nå fram till honom och jag vet inte längre hur många gånger jag orkar börja hoppas för att senare rasa igen. Han säger att han skäm för att han inte klarar av att inte dricka på helgen men han borde ju förstå nu att det är mer att skämmas för att han gör det i smyg och blir påkommen? Jag ser på honom direkt nu så fort han tagit en klunk eftersom jag nu vet att jag kan lita på vad jag ser/känner är alkoholpåverkan och inte sviter efter hjärnskakningen. Han är duktig och dricker i mycket mindre omfattning men varför fortsätter han att ljuga? Det betyder ju att jag egentligen inte har en aning om hur ofta han dricker.

Jag ber om ursäkt om detta blev långt och osammanhängande men jag har nyss kraschlandat efter senaste åkte i bergochdalbaneåket här hemma. Efter en bra nykter? vecka och en mysig fredagkväll och lördagmorgon ljög han mig rakt upp i ansiktet igen.
Nyktra dagar och förtroendet börjar därför återigen om att räkna från noll. Vad gör man? Hur får jag honom att sluta ljuga?

Tack för era tankar, det hjälper mig att känna mig mindre ensam.
Jag pratade med den gemensamma chefen igår em och försökte förklara situationen och att det inte är mina åsikter utan min särbo åsikter om kollegor o chefer. Jag frågade om hjälp till min särbo via företagshälsovården och chefen sa att det kommer att tas upp men att min särbo riskerar sitt jobb och att samtal kommer att hållas på måndag. Jag försöker att fokusera på mig och mitt liv, jag är glad att jag har min egen lägenhet o ekonomi, men älskar min särbo o blir så ledsen och trasig av att se honom förstöra för sig själv. Och snart är det jul...
Kramar till alla er som kämpar med liknande saker och vet hur det är. 💗