Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet inte. Känner mig splittrad i allt just nu å ledsen och trött. Tänker på hur mycket tid och energi jag lagt på honom de senaste åren och vad det gjort med mig.
Helst hade jag startat om på egen hand men just nu känns det steget som ett stort berg.

Jag tror att han inte *kan* välja något annat. Han är sjuk. Vad vill du göra för att ändra din egen situation? Hans kan du inte påverka, den måste han hantera själv.

Lever med en man samt 2 barn. Han har druckigt så länge jag kan minnas i vårt förhållande. Men det är starksprit sen ca 8 år tillbaka.
Har satt så många ultimatum de senaste åren och han höll uppe och lämnade blodprov ett par månader. Men sen började det om igen.
Så nu är det flera gånger i veckan. Senast igår var han onykter på kvällen. Märks så tydligt och jag har valt att titta åt åt ett annat håll..men på nåt sätt börjar jag tröttna. Känner mig trött å less och irriterad på hela situationen. Går inte att nå honom heller. Han lever både med en depression och alkoholism och jag kan inte fixa honom. Spelar ingen roll vad jag gör eller säger så kommer han alltid välja alkoholen framför mig och barnen. Så är det.
Idag skrev jag att det är dags att söka hjälp nu. Å ta tag i det. Men han vägrar för att läkaren sa senast att kommer han igen och vill ha hjälp kommer hon anmäla honom till socialen. Vilket jag inte tror på alls. Ännu bara en undanflykt och ett sätt att manipulera mig. Skiljer vi oss kommer han ändå inte få ha barnen eftersom han super varje dag. Men tror inte han har några problem med att välja bort dem alls faktiskt.
En sak som varit tydlig sen ett par månader tillbaka är att han blir vansinnig om det är nåt. Tex om vi tjafsar om nåt så exploderar han. Sån har han inte varit innan.
Tror han mest bara vill supa ihjäl sig. Vår familj betyder ingenting mot alkoholen.

Inte bilagor,villkor ska det stå.

Hej Majsan
Om din fd dricker 1 gång varannan vecka så kanske det är du som inte klarar att ha alkohol i ditt liv?
Jag vet ju inte på vilket sätt han dricker eller vilka konsekvenser det har för er.
Men i mina öron låter det rätt "normalt"

Att ställa krav på sin partner i bilagor för att man ska fortsätta tillsammans brukar inte bli så bra.
Då kommer förändringen pga yttre faktorer,dvs dina krav.
Det brukar inte bli varaktigt.
Mitt tips är att du startar en egen tråd och läser och skriver det du känner är viktigt för dig.
Allas vår historia härinne är olika,men har gemensamma grunddrag.
Vi härinne på anhörigsidan har ofta farit illa pga missbruk,antingen i nuet eller vår uppväxt.
Det skadar oss på djupet och vi behöver förstå oss själva för att förändringar ska ske.
Välkommen hit och lycka till på din resa!

Hej hej läser lite här i din tråd (har ej läst hela) men känner mycket igen mig. Jag lämnade mitt ex för 7 månaders sedan pga alkohol. Vi har två barn tillsammans och träffas därför regelbundet. Han dricker aldrig när han har barnen och innan drack han en gång i veckan. Han säger att han har förändrat sitt liv och han verkar förändrad, vi har träffats intimt några gånger. Jag kan inte ändå lita på honom och han har inte slutat dricka helt även om han förändrat sitt drickande till en gång varannan vecka. Han verkar må bra och vara sund utöver det. Men jag vet inte vad jag ska tro på. Är det helt galet att jag träffar honom över huvudtaget (han vill ha mig tillbaka, men jag vill inte så länge som det finns alkohol i hans liv). Kan man ens övehuvudtaget lita på någon som har alkoholismen i sig? Förlåt att jag kapar din tråd men det verkar som om du har gått igenom liknande saker?

Jag är 25 år. Mamma har haft problem med alkohol sen jag var ca 8 år och väldigt länge var hennes alkoholvanor normala för mig.

Idag insåg jag att det fortfarande inte hade sjunkit in just hur onormal min uppväxt var och hur orättvist jag blev behandlad. Trots att jag förstått att det inte var okej hade jag på nåt vis ändå inte riktigt fattat det.

Det var inte okej att jag som barn behövde ta hand om henne för att hon var för full. Att jag hjälpte henne när hon spydde och städade upp efter henne. Det var inte okej att hon inte märkte hur obekväm jag var. Det var inte okej att jag kände mig så otrygg så ofta. Det var inte okej att hon så många gånger gjorde mig illa med sina ord. Att hon skrek. Att hon kastade saker. Att jag inte visste var kvällen skulle ta vägen, om det skulle vara okej eller om jag skulle lida.

Ikväll åt jag och min sambo middag hos henne och hon drack och drack och drack. Det var inte den värsta kvällen, men det räckte ändå för att jag skulle inse att hon fortfarande har samma tendenser och mönster i sig. Att hon troligen alltid kommer ha de där någonstans. Att det inte kommer försvinna helt. Även om hon tycker hon har en sundare relation till alkoholen nu. Även om hon lyckades vara nykter i flera år och ”kan lätt bli det igen”… om hon vill.

Så nu sitter jag här och sörjer min barndom. Sörjer den barndomen jag inte hade. Sörjer att detta kanske alltid kommer vara ett problem, även om det bara kommer upp ibland.

Det blev mycket bättre när jag äntligen flyttade ut. Mycket tack vare min sambo som kunde se hur sjukt det var och berättade för mig. Jag insåg att det kanske inte var så normalt att storgråta på telefonen till sambon för att jag behövt hjälpa upp min mamma för alla trappor till vår dörr och städa upp hennes spya när vi kom hem. Men det tog ändå ett par år för mig att fullt inse hur inte okej det var.

Jag ville bara få ut tankarna och kanske det får någon annan att ha liknande insikter. Även om det gör ont är det viktigt att inse att inget var ditt fel. Du var bara ett barn. Jag var bara ett barn.

Jag hade stor nytta av att jag skrivit dagbok hela livet. Att dokumentera dagligen och gå tillbaka och läsa stärkte mig i vetskapen att jag inte hade fel, hade missuppfattat eller övertolkat, och skulle tro på min magkänsla. Många anhöriga verkar misstro sina egna upplevelser för de vill så gärna att allt ska fungera.

Nästan exakt ett år sedan jag fick höra orden: ”nej det är inte riskdrickande, din man är alkoholist!” Och snart ett år sedan jag gjorde mitt första inlägg här.

När jag ser tillbaka inser jag att jag inte minns mycket från månaderna innan eller månaden efter. Allt var kaos. Mannen jag valt att dela mitt liv med hade med tiden blivit någon annan. Och mitt medvetande försökte hela tiden försöka hitta förklaringar på vad som hänt, vad som var sant, vad som var mitt och vad som var hans.

Tassandet och den ständiga oron för hur semestern, helgen och till sist dagen skulle bli.

Allt hade blivit så som jag aldrig mer ville leva. Där det inte fanns något utrymme för gemenskap, öppenhet och kärlek.

Och fast allt hade varit så jobbigt innan de där orden yttrades, kändes det som att marken rämnat under mina fötter. Som att jag bara föll handlöst utan att veta om och var jag skulle landa.

För en sak stod klart för mig i samma stund som jag förstod att orden var sanna: jag måste lämna honom!

Men först var det ju jul, så det fick gå ett litet tag till. För barnens skull.

Och fast jag visste hur det var, väcktes ändå en strimma hopp då och då.

Som på julafton när han valde att köra både till och från firandet.

Men det släcktes lika snabbt, när han efter hemkomst svepte 5 öl (troligen mer som jag inte såg) och blev den där avtrubbade, sluddriga varianten av sig själv som jag börjat avsky.

Jag fann också en styrka i att inte längre behöva ifrågasätta mig själv. Han var sjuk och jag försökte hitta så mycket info jag kunde om alkoholism. Undanflykter, bortförklaringar och projicering bet inte längre på mig och jag behövde inte heller ge mig in i diskussionerna längre. Jag visste att han var sjuk. Och jag visste också att jag inte kunde göra något åt det.

När man först började prata om orosanmälan hos min vårdkontakt fick jag panik. Jag såg bara framför mig vilket helvete som skulle braka lös därhemma om det kom fram att jag ”ställt till det” så för honom.

Så jag vacklade. Började ta tillbaka. Ursäkta. Säga att så farligt var det inte.

Det fick jag äta upp sedan när jag behövde söka samme läkare för att jag inte längre fixade att jobba. Den berömda väggen golvade mig totalt.

”Jomen du sa ju att det inte var så farligt! Så det kan väl inte påverka din förmåga att jobba.”

Som jag önskar att alla vi som står där vid vägskälet skulle mötas med bättre kompetens. Att vi istället skulle få höra ”det är jättevanligt att man blir rädd och backar, hur kan vi hjälpa dig?”.

När jag några veckor senare lämnade hade jag nästan ingen inkomst alls, då jag inte klarade av att driva mitt företag men hade en läkare som menade att det var bra för mig att komma ut och tänka på något annat. Jag som knappt klarade av att diska utan att ta paus för vila.

Vilket resulterade i ännu mer stress.

Det jag idag önskar att jag kunde gett mig själv när allt började är tillit till min egen verklighet. Tron på att det jag tyckte var märkligt, på riktigt var märkligt. Att jag hade litat på mitt eget förnuft istället för att lägga mängder av energi på att försöka förstå hur stort problemet var, och om det ens var ett problem.

Och kunskap om högfungerande alkoholism.

När det var som värst på slutet drack min man vid varje tillfälle han fick. Till och med på vardagar, dagtid om jag lämnade hemmet för att tex handla.

Men han hade inga problem med sitt drickande och jag hade inte ett skit med det att göra!

Jag lyssnade på en podd när en nykter alkoholist beskrev hur han skapade sitt skydd mot verkligheten med förklaringen om att han inte var alkoholist, för han drack ur ett glas. Alkoholister dricker ur flaskan.

Det ger en inblick i hur fruktansvärt snedvriden verkligheten är för någon som har sjukdomen alkoholism.

Som anhörig går det därför inte att förvänta sig att man kan ha meningsfulla samtal med personen som är så pass verklighetsfrånvänd.

Hej @Jaara!
Vad tufft att behöva se hur en person du tycker om far illa. Du har försökt erbjuda din hjälp på olika sätt, men har inte din kompis tagit emot det. Jag kan tänka mig att det kan väcka många känslor hos dig. Vad skulle du behöva just nu, och vad skulle ett nästa steg kunna vara?

Å nu nya insikter.
Eller,de har säkert svävat igenom mig.
Men nu känns det som att de landat.
När jag var 7 år blev min mamma mentalt dålig.
Började knapra tabletter och sen alkohol.
Ungefär i samma veva började jag få ångest på kvällarna,men förstod inte vad det var.
Min duktiga/snälla flicka föddes.
Hon som lovade att vara snäll,oftast till gud för att inget ont skulle hända.
Hon har nog bott kvar hela mitt liv den där flickan.
Varit noga med att vara rättrådig och rättvis.
Göra min del av bördan och ställa upp.
Och var har det lett mig?

In i relationer där jag såklart delvis har fått min del.
Men hela tiden vandrat på nattgammal is när det flutit på bra.
För snart kommer det att ta slut.
Om jag inte är beredd,eller gör min del..
Jag undrar var jag ska skicka henne,den där flickan som ju är så stor del av mig?
Hur jag ska få henne att se att vågen kan falla lite tyngre på någon annan nån gång utan att himlen ska falla ner över mig.

Min kompis dricker så mycket att hon blivit utsatt för övergrepp flera gånger, hon vägrar acceptera hjälp och blir arg när jag nämner eller ringer polisen efter någonting har hänt

@carinaka jag känner igen argumenten från din sambo väl.

Min man kom efter otaliga samtal och att jag lämnat honom själv fram till att han var alkoholist. Men när hans beroende var aktivt hade han alltid motfrågor i stil med de du nämner: varför ”klagar/ifrågasätter du mig när jag aldrig gör det med dig?” Var en av de vanligt återkommande.

Jag tänker att en frisk person utan ett problematiskt förhållande till alkohol inte skulle låta sina barn känna sig otrygga för att man dricker, utan ta till sig feedbacken och justera beteendet.

Manipulation, bortförklaringar, lögner gör något med oss som finns runtomkring den som har problem. Man blir förvirrad och har svårt att lita på sitt eget omdöme.

Min erfarenhet säger mig att om någon oroar sig för en anhörigs alkoholkonsumtion så bör vi ta det på allvar, speciellt som den som dricker ofta smyger och försöker ”mörka” situationen, så det den anhörige upplever är ofta inte hela sanningen som tyvärr ofta är värre än vi tror.

Jag höll på att tappa förståndet av allt mitt analyserande kring huruvida min man hade problem, att han var alkoholist var ett för långt steg att ta i mina funderingar och jag tänkte mer år riskdrickande hållet.

När min man blivit nykter visade det sig att han faktiskt drack vid varje givet tillfälle han fick. Till och med under dagtid mitt i veckan om jag tex lämnade hemmet för att handla.

Jag hade inte alls fattat hur illa det var, men vet nu att han var en högfungerande alkoholist.

Så ta dig själv på allvar. Fokusera på vad som funkar/inte funkar för dig och barnen. Och minns att manipulation, lögner och bortförklaringar är vanliga symptom på alkoholmissbruk.

Ta hand om dig❣️

@Känner mig ensam vet hur det känns! Jag har pratat med vänner, och skrivit dagbok. Andra blir hjälpta av stödsamtal eller Alanon. Pröva dig fram.

Lita på dina egna känslor, är det första jag vill säga. Och det andra jag vill säga är att om du vill ha ett hem där det inte dricks framför barn så behöver du nog överväga att byta sambo. Det är uppenbart att han har alkoholproblem och det är du som är den friska föräldern och kan skydda era barn. Alkoholmissbruk är inget man kan diskutera bort, man måste agera. Tyvärr är alkohol väldigt normaliseras i vårt samhälle men jag hade inte heller, särskilt med tanke på resan jag haft med mitt ex, tolererar fylla hemma av NÅGOT skäl. Fylla är oacceptabelt, punkt.

Hejsan! @carinaka, kunde inte sova och såg ditt inlägg här på sidan. Jag som relativt ny-nykter med bara ännu lite drygt ett år som helnykterist bakom mig, borde väl inte tala i frågan liksom. Men har inte kunnat somna och roar mig med att skriva lite. Då jag som helt alkoholfri väl jagade upp min kropp lite väl hårt igår med cykling och annan träning i större omfattning än på år och dar.

Det är väl lite lustigt att jag nu väljer att kommentera andras alkoholbruk, jag som druckit som en svamp i så många år. Dock för det mesta helt i min ensamhet och då aldrig tillsammans med barn. Har inte ens köpt ut alkohol åt minderåriga fast man väl fick frågan ibland under sin tidigaste karriär så att säga.

Brukade faktiskt säga åt ungdomar, att sånt där som öl och vin ska ni inte hålla på med, köp godis i stället. Men i alla fall. Berusningsdrickande där barn tvingas se eländet ser jag väl närmast som en psykisk misshandel av barn. Så nog har du då helt rätt i och väl även skyldighet att säga ifrån, och att det är helt åt skogen att dricka som din sambo gör när barn tvingas vara mitt i smeten så att säga.

Nu när det går mot julhelger så är det så många barn som får lida av alkohol på så många otrevliga sätt under bedrövliga omständigheter, det är då ett som är säkert. Så stå på dig och skydda dina barn från den otrygghet som superi inom hemmets väggar för barn innebär. Fråga din sambo om han skulle kunna tänkt sig att sitta och dricka 12 stycken alkoholfria öl för skojs skull liksom.

Ha en fin söndag!

Hej på er!

Jag lever i en sambo relation sedan ca 10 år tillbaka. Vi har 2 gemensamma barn under 15. Vi har alltid haft det bra, vi bråkar sällan. Kärlek finns det gott om. MEN .. de gångerna vi oftast tjafsar är pga alkohol, speciellt kring barn. Min sambo har (enligt mig) en osund relation till alkohol. Kan vara värt att nämna att han haft spelmissbruk samt använt droger när han var yngre (inget med det nu) . Han kommer även från en missbrukarfamilj.

Han dricker gärna på helger, men även på veckorna. Jag kommer inte ens ihåg hur många gånger vi diskuterat att jag tycker att han dricker alldeles för mycket, speciellt på helger. Han dricker sällan ”normalt” utan blir ofta sluddrig, kan inte hålla blicken still och vinglar. Detta i sällskap med barn hemma. Varför vi tjafsar om detta är för att han gång på gång lovat mig att det inte ska hända igen. Men så händer det, en gång till och en gång till och en gång till…

Det är också lite dubbelt. För Samtidigt som att han lovar att det inte ska hända igen, kan han inte fatta varför jag reagera och blir arg. Då måste det enligt honom alltid finnas en underliggande orsak som ”har det hänt något ikväll eller?? Eller varför reagera du så som du gör, varför blir du så arg?” . Jag kan inte bara få vara besviken, arg och ledsen över att han sviker löftet, för det ”måste ju finnas andra orsaker”. Han tycker också att ”jag ställer ju aldrig några krav på dig, så varför gör du det med mig?”. Frågar honom då vad det är för krav han skulle behöva ställa på mig, men då får jag inget svar. Det kanske är så att jag överdriver, är jag dum?? Jag tycker att mitt ansvar som vuxen och mamma är ATT reagera. Min dotter har uttryckt att hon tycker det känns otryggt när vuxna /pappa blir berusade.

Ikväll var jag i väg, barnen och sambon är hemma tillsammans med en annan person på besök. När jag kommer hem har de delat på ett flak öl, alltså 12 öl var. Jag blir tokig , båda är uppenbart berusade. MEN han kan inte förstå min reaktion eftersom det varit så lugnt och trevligt, de har lagat mat och spelat spel. Jag frågade min dotter hur det kändes ikväll och då säger hon att ”det känns otryggt när vuxna dricker”.

Jag vet egentligen svaret själv, men jag måste bara få nåt slags kvitto. Överreagera jag? Är det sunt /ok att dricka så här , oavsett om det inte händer varje helg? Övrig tid är allt jättebra, men detta stör och förstör väldigt mycket oavsett hur bra det är övrig tid.

Jätteglad om någon vill svara

Mitt ex lever nu ensam, och man vet inte om han lever eller vad som händer när han ligger där däckad.. har viss koll av anhöriga som fått ringa ambulans flera ggr. Jag försöker släppa det men svårt.

@Känner mig ensam
Hej! Jag är i samma situation och känner mig också ensam. Läser därför inlägg här och känner stöd. Svårt att prata med utomstående tycker jag som inte förstår hur det är, vilken ångest man har när man lämnat. Katastrof tankar har jag dagligen men kan inte göra något åt situationen vilket känns oerhört tungt.. hoppas du kan känns stöd här på sidan 🌟

Jag har just kommit ur en 10 årig relation med en högpresterande alkoholist och mår superdåligt. Jag borde vara lättad men känner mig bara tom och som ett offer. Han har självklart en ny relation vilken var en förutsättning för att jag skulle kunna lämna. Jag tror inte att det kommer hålla med tanke på förutsättningarna så jag måste bli starkare för att inte trilla tillbaka. Har ett stort behov av att prata om det här men vet inte var jag kan vända mig. Någon som har tips?

Min man är högfungerande alkoholist och hade ljugit och smusslat för mig i åratal innan jag förstod att han hade ett beroende. Det som hjälpt mig är att få stöd som anhörig i hur beroende fungerar samt vad jag ska lägga min energi på och inte. Nu har jag insett att det är utanför min kontroll om han blir nykter eller inte.

Jag tror att du behöver fokusera mer på dina egna behov. Han är sjuk. Du är medberoende.

Det låter som att du mår mycket dåligt, både av att vara i den här relationen, men också av den känslomässiga misshandel han utsätter dig för. För ja, det är vad det är. Jag skulle vilja föreslå att du söker stöd för egen del i ett första skede. Samtalsstöd, stöd hos VC, prata med en stödlinje. Om du är så mentalt nedbruten att du inte orkar se ditt eget värde utan honom så kommer inget att bli lättare. I all välmening.

Hans sjukdom kan du inte rå på, precis som du själv konstaterar. Men ditt eget mående äger du, och kna förbättra, helt oberoende av honom. Många kramar till dig!

@cupcake9 Hej och välkommen hit. Jag har varit i detta forum i cirka 1, 5 år och det har hjälp mig mycket, då jag trodde att jag var ensam med mitt medberoende. När jag läser ditt brev, så känner jag igen mig själv. Du skriver att:-"Jag kan inte lämna". Precis så tänkte jag.. OM jag lämnar står jag utan inkomst, inget hus och utan en man jag älskar väldigt mycket. Under dessa 1,5 åren har min man varit nykter delvis, men aldrig sökt stöd, behandling eller bearbetat varför han dricker så mycket. Jag har gett honom ultimatum, vilket har fungerar ett tag, men han trillar dit igen.
Trots allt detta har jag nu sagt orden att jag vill skiljas och därigenom satsa på mig själv.
Det är ingen som kan säga till dig vad du ska göra, det är något du måste komma underfull med själv. Men av ditt brev att döma, så mår du inte bra i din nuvarande situation, vilket är något du behöver fundera på. Vad vill DU?
Vi finns här som stöd om du behöver skriva av dig. Ta hand om dig

@Saber Har läst mycket av din tråd...Befinner mig i samma situation.. Har sagt att jag vill skiljas efter 22 år, men älskar honom såååå. Det gör så ont, samtidigt vet jag att jag måste lämna för att bli fri. Dina rader av text hjälper mig! Hoppas du finner din ro, så att du får läka och känna lyckas igen:-)

@Åsa M Tack, får tänka på det viset, är väl det som skrämmer med att det kommer ta tid innan man är helt på banan igen. En dag i taget.🌺