Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz Ta dagen som den kommer och ett steg i taget är bra och så som jag försöker jobba, det svåra i det är att det inte känns som jag kommer någonstans. Men det är väl bara till att fortsätta med det, tids nog så blir det nog bra.
Tack för värmande ord.🌺

@Ullabulla
Känns igen.
Mitt på bröstet samlas alla trådar från känslor o förtvivlan. Spänner o spretar. Innanför pumpar hjärtat o försöker förstå.
Din beskrivning sa så mycket...

Fint att du funnit frid.

@Saber grattis, nu väntar förhoppningsvis och ro så du kan läka! Låt det ta tid, tänk på dig själv som en veteran som just kommit hem från kriget. Nu är det fred och du är kvar i krigszonen mentalt ett tag till. Så var det för mig ganska länge.

@Saber
Kram på dig, och jag tänker på dig i ditt kämpande 💜
Gör vad du tycker bäst om, om du önskar hasa omkring i morgonrock och det är möjligt en hel dag då gör du det ... 🤗
Lyssna vad du behöver.
Kanske en bra idé ändå att ta dagen som den kommer och att skynda långsamt, vad tror du om det?
🌺

Så kom dagen då jag nu verkligen kan kapa all kontakt. Idag hämtades de absolut sista från min tomt. Det är en frihetskänsla, men samtidigt inte. Att allt hela tiden ska vara så tudelat, att jag inte bara kan tänka på det bra i det hela? Kan ju kanske ha att göra med det sista mailet han skrev igår där han å ena sidan la skuld på mig men å andra sidan bedyrade både kärlek och saknad till mig.
Fick den bekanta klumpen i magen igen och en impuls att svara honom som jag som tur var kvävde.

Jag vet inte riktigt hur jag mår än, att det ska ta sån tid, vet inte hur eller om jag läker riktigt. Funderat på vad jag kan behöva för jag känner att jag behöver framåt. Står mest still än känns det som, undviker sociala tillställningar än om jag inte måste. Gillar att vara hemma i mitt hem, det är framförallt något positivt i det hela att jag har möjlighet att bo kvar här.

@Åsa M Tack Åsa. Jag hoppas att han kan hitta rätt form av behandling.

Mitt enda råd är att inte se löften som bevis. Alkoholmissbruk är en behandlingsbar sjukdom, men man måste söka behandling, ta emot den och genomföra den för att ha en chans. Man kan tyvärr inte älska någon frisk.

Hej.

Jag lever sedan 3,5 år med en hög fungerande alkoholist, något som varit känt för mig i 3 år.
Det har gått upp och ner. Han har sökt hjälp och mått bra i perioder.

I under sommaren föll han tillbaka ordentligt. Drack i nästan 3 veckor, förstörde jobbresor och löpartävlingar för mig som behövde gå runt med klump i magen istället för att njutna av det roliga. Ljög något otroligt och fick mig att framstå som galen som påstod motsatsen.

Efter det har det varit bra. Oron har funnits men den gången gick det så långt att det var droppen. Vi köpte en bostad som vi väntar på tillträde till, en vändning och nystart.

Men så i helgen gick allt snett. Orkar inte beskriva det hela med plötligt blev både min och hans familj indragna i hans lögner. Äntligen kunde jag berätta för hans familj, något han strikt förbjudit mig för att göra. Han har fått vara hemma hos sina föräldrar för att jag ska få andrum. Drack tydligen idag när hans föräldrar var iväg och de fick inse allvaret.

Jag klandrar mig själv för att jag kunde ha hopp. Jag ångrar att vi köpte bostaden. Just nu vill jag mest av allt lämna, men jag vill inte lämna hans bra sidor. Tyvärr har ju de dåliga sidorna förstört så mycket för mig.

Är vårt förhållande, och jag, för ungt för att det ska vara värt att satsa ändå? Min värsta mardröm är att vi i framtiden har barn som påverkas. Jag förstår nu att löften om tillfrisknad inte är löften.

Är förvirrad och ledsen.

@tvillingmamma känner igen mig så i din sits. För mig brakade allt också ihop plötsligt och allt kom upp till ytan. Familj med barn. Och jag visste inget. Jag gjorde som du, berättade för folk omkring oss. Satte även ett ultimatum, sök hjälp så kanske det kan bli vi igen. För mig fanns det inget annat alternativ. För även om du tror att han inte har druckit över sommaren och andra tillfällen så har han med största sannolikhet gjort det. De är grymma på att ljuga och smussla. Googla högfungerande alkoholist. Det funkar ett tag men sen brakar det samman till slut och då brakar det ordentligt. Och barnen har påverkats och märkt mer än vad du kan tro även om de inte fattar vad det är. Tro mig, det har jag fått veta.
Iallafall, min partner sökte hjälp, vi bodde isär ett bra tag och sen blev det vi igen. Men det var mitt val.

..märks.
Och gör orosanmälan till socialtjänsten, så de kan hjälpa dig och barnen. Alkoholmissbruk är något som hela familjen måste då hjälp med att hantera.

Det går inte att veta om han kommer lyckas bli nykter. Han måste göra jobbet själv, inte bara söka vård utan aktivt ta emot behandling, och kanske också fundera på VARFÖR han dricker.
Det här är också en fråga om dig och barnen, inte bara om honom. Har orosanmälan gjorts till socialtjänsten? Om inte, gör det. Det gör att ni kan få mer hjälp som familj. Barnen måste skyddas och du behöver stöttning.
Att han har lyckats hålla näsan ovanför vattenytan kan både uppfattas som bra (han har förmåga till kontroll) och dåligt (han kan dricka kopiösa mängder innan det

@tvillingmamma så tufft! Känner verkligen med dig och förstår din oro.

Din man verkar haft stunder av insikt, så kanske kan han komma dit på riktigt nu när allt har fallit.

Jag tycker du gjort helt rätt som öppnat upp för de människor som står er nära. Det är väldigt tungt att bära på ”hemligheten” själv.

Om din man nu kommer att klara av ett nyktert liv är förstås omöjligt att sia om just nu. Du har gjort det du kan för att försöka nå fram till honom.

Så fast det är svårt, tänker jag mig att det kanske skulle vara mer hjälpsamt för dig att fundera på vad du och barnen behöver nu?

Det är så svårt när det känns som hela ens värld plötsligt rämnar. Kanske behöver du lite tid att landa i allt.

Det allra viktigaste är att du ser till att du och barnen mår så bra som det går och fattar beslut utifrån det längs vägen framåt❤️

Vi har varit tillsammans i tjugo år. Vi har tre små barn tillsammans. Jag har aldrig upplevt att min man har druckit för mycket/på ett konstigt sätt. Absolut att han har blivit för full ibland när vi var yngre men det blev ”alla” då och då, så jag tycker inte det har varit problematiskt.

I våras kom han till mig och sa att han tycker att han dricker av fel anledningar. Att han känner att han har ett problem med alkohol och därför ska sluta. Det kom som en överraskning för mig men tyckte att det lät sunt och klokt om han kände så.

Sedan var han helt nykter i ett par månader. Efter sommaren började han dricka igen, inte i hemlighet. Men jag kände då direkt att han inte hade koll. Han drack sig olämpligt full i olika situationer, var ute halva natten och betedde sig i allmänhet ganska oskönt. Jag har känt ett något är allvarligt fel men han har sagt att allt är som det ska. Han har tagit hand om barnen bra etc men varit liksom frånvarande.

I helgen bröt allt samman. Då ringer vår barnvakt mig och säger att jag måste komma hem omedelbart då min man är för berusad för att ta hand om barnen. Vi har ett barn med en allvarlig diagnos som alltid behöver vuxen tillsyn. Jag åker hem direkt (detta var på kvällen) och min man är helt redlös. Dagen efter får jag honom att söka vård och han menar att han nu förstår att han har ett problem.

Jag har ringt hela våra familjer och alla våra vänner. Men det jag oroar mig så mycket över nu är; kommer han verkligen klara att bli nykter? Han har ju inte bett/sökt om hjälp själv utan blivit påkommen kan man säga. Jag är så orolig. Och så ARG.

Ett barn ska inte behöva känna sig otryggt i sitt eget hem pga en anhörig. Skydda honom inte, skydda barnet! Ring socialförvaltningen och orosanmäl honom omedelbart och se till att de tar ansvaret för att han får tak över huvudet och vård för sitt missbruk.

Ursäkta alla stavfel. Men man kan inte gå tillbaka och ändra tyvärr. Hoppas du förstår ändå.

Först och främst att att dottern får inte bo tillsammans med en man som beter sig så. Sen kan man ju undra har din pappa inget som helst ansvar? Sluta ra hand om honom känner jag spontant. Hur mycket dka MSN offra som snhörig. Sluta ra ansvar för honom och gör en orosanmälan till socialförvaltningen då hamnar ansvaret där. För er som drabbats av detta besök ett alanonmöte. Er egen situation kan ni påverka och har ni ansvar för. Givetvis har din syster ansvar för att hennes dotter har det bra och inte lever med personer som missbrukar.

Min pappa har varit spelmissbrukare sen innan jag föddes. Senaste 10 åren har han även fått problem med alkohol och kokain. Tillslut tog min mamma och drog med mina småsyskon efter jag hade flyttat hemifrån.

Urartat sedan dess och nu är han bostadslös och får tillfälligt bo hos min syster. Han totalt skämmer ut sig där borta. Druckit upp all deras dyra alkohol, svimmar av i soffan och skrämmer hennes lilla dotter till den graden att hon inte vågar sig ut ur sovrummet...

Nu har han tydligen varit och sålt min och mina syskons dopskedar på stan för att handla på systemet då min syster slängt all alkohol i huset.

Hej!
Min man är världens bästa men har vad jag anser alkoholproblem. Har dricker inte varje dag men dricker gärna torsdag, fredag, lördag. När det ska storstädas eller göras något så dricker han ”för att det ska bli roligt”. Han börjar gärna dricka kl 11 på förmiddagen. Jag kan komma hem efter jobbet och det sluddras i soffan fast han tycker att han låter helt normal. Men det värsta av allt är att han under 10 års tid stulit mina adhd mediciner. Detta händer (numera) bara när han dricker. Jag säger att jag har fått nog och han ska söka hjälp men han säger förlåt, lovar att vara nykter, det går en tid och så händer samma sak igen. Någon som känner igen sig?

@Ullabulla det låter väldigt skönt! Tack för att du fortsätter dela i tråden 🙏🏼

Känner väl igen mig i beredskapen. Och älskar känslan när man landar i sin egen kropp, lite: nämen där är du ju! Som jag letat!

Anhörigsidan ska det förstås stå.

Hej cupcake och välkommen hit!
Det här är ett jättebra ställe att vara kort eller lång tid för att läsa och skriva.
De flesta av oss på anhöriginvandring har varit där du är.
Man älskar någon som missbrukar och har därför väldigt svårt att lämna.

Man förlåter, förnekar sanningen och hittar vägar att leva i kaoset.
Det man kan göra om man inte har kraften eller viljan att lämna,det är att försöka titta inåt.
Vilka gränser måste jag sätta?
Hur kan jag skydda mig själv när det blir för jobbigt?
Finns det kanske någon jag litar på som jag kan anförtro mig till?

Sen finns det yttre hjälp att få som kan hjälpa dig bena ut vsr du står och vilka valmöjligheter du har.
Här på alkoholhjälpen tror jag man kan ringa och få prata av sig.
Al-anon finns i de flesta större städer.
Men återigen,välkommen hit.
Läs och skriv så mycket du orkar så ska du få se att du inte är ensam.

Jag är ganska ung , gick in i mitt första förhållande för 1 1/2 år sen. Allt var som en dröm i början. Tills hans riktiga sidor kom fram
Jag har fattat att han är alkolist , det tar emot att säga men han har inget stopp när han dricker. Det går ut över mig och jag får ta mycket skit.
När jag tagit upp det har han själv erkänt och lovat att han ska bättra sig, det håller i början men sen går han tillbaka till sina gamla vanor igen.
Dethär har blivit en konstant ångest och oro för mig. Alkohol är inget jag förknippar till något kul längre. Jag själv avstår alkohol för att vara en bra förebild och inte trigga han att dricka.
Jag får ont i magen när han ska iväg med kompisar för jag vet att han kommer hem jättefull. Om jag följer med så brukar han hålla sig i ganska bra skick, men ska jag behöva tvinga mig själv att alltid följa med bara för att han ska sköta sig?
Han lämnar som en vanlig människa men kommer hem som en helt annan person. Han blir aggressiv i fyllan och jag måste tippa på tå för att han inte ska bli arg . Han gör slut med mig typ en gång i månaden och har sagt att jag inte ska bry mig för att han inte menar det.
Jag tror att han innerst inne vet om att det han håller på med inte är bra eller hälsosamt, men jag bryts ner för varje gång han dricker . Och vart går min gräns? Jag vet inte , men jag förlåter han varje gång och han tror typ att jag inte bryr mig längre. Sanningen är att jag går sönder själv inombords.
När vet man att man borde lämna? Han betyder allt för mig, utan han är jag ingen och jag har verkligen inga kompisar själv. Han är mitt enda umgänge och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan han. På ett sätt så känns det bättre att plåga sig själv och genomlida helgerna för att sen ha det bra på veckodagarna? Jag vet att jag förtjänar bättre , men jag kan verkligen inte lämna. Samtidigt så mår jag så dåligt hela tiden och oroar mig inför helgerna då han ska iväg. Jag vet inte hur man pratar seriöst om dethär, för varje gång jag försöker nämna nåt så får jag till svar ”okej men lämna mig då” . Eller så får jag agg tillbaka för att han blir triggad när jag nämner alkohol

Jag vet inte vad jag ska göra längre

Bra tips ovan!

Nu har jag pratat med alkoholhjälpen och fått tips på vart jag ska vända mig har även hittat en person som suttit i samma sits som mig och lämnat för ett par år sedan vilket är otroligt skönt att prata med någon som vet vad man går igenom , mina vänner eller dom få som finns kvar sitter i bra förhållanden och har inte riktigt förståelsen. Tyvärr har sambons drickande blivit värre i veckan trodde han det var söndag när klockan var 6,20 måndag morgon och sonen och jag skulle iväg. Det är andra gången på ett par månader som han har sjukskrivit sig vilket oroar mig mycket. Så måndagen startade i ett kaos sonen praktiserar där sambon jobbar så jag fick köra dit honom och det sista han kallade sin pappa för var jävla alkolist jävel. Bra start på veckan!! Och hela helgen drack han så ungdomarna och jag fick tassa på tå hemma det är lugnast så när han sover annars vet man aldrig vilket humör han är på.
Nu är det snart helg igen och han är ledig man mår inge bra av det det börjar bli psykist påfrestande att höra allt roligt kollegorna ska göra tjejfester mm och jag vet inte men antar att jag kommer vara ännu tröttare på måndag. Det känns som veckorna är min återhämtningstid. Men snart hoppas jag detta är över.

"Men jag känner att jag behöver hjälp för mig". Bra att du sätter ord på vad du känner. Fortsätt kämpa! Hjälp finns att få!