Senaste kommentarerna i forumet

Fler insikter.
I denna tråd och i andra här på anhörigsidan så kommer ofta frågan om barnens skador av att bo med en beroende.

I mitt fall så var medberoendet i vägen för kloka val.
Jag valde hellre min partner än mina barn.
Nu var han stora delar av vår relation förhållandevis frisk.
Dvs drickandet pågick mycket sällan när barnen var där pga varannan veckas boende.

Men min insikt är:
Jag hade troligen låtit mina och hans barn skadats ännu mer om hans sjukdom hade varit mer påtaglig.
Dvs jag som var "frisk" hade inte styrkan/kapaciteten att sätta stopp.
Bättre än så var jag inte.

Så där tror jag vi bör ha lite ödmjukhet inför situationer där barnen utsätts för sånt de inte alls ska vara med om.

Att vi som nu står utanför på rätt sida stängslet ger tips och råd och kanske någon typ av handlingsplan.
Att skälla hjälper inte så mycket.
Den andra föräldern är ofta fullt medveten om hur galet det är.

Jag förmådde i alla fall inte bättre.

@Tröttiz ja, jag hoppas tiderna har förändrats lite och att färre vuxna är beredda att låta barn utsättas för att växa upp alkoholisthem. Man blir ju märkt för livet av det. Mer mod behövs- vi måste ta bättre hand om varandra!

Jag hoppas att det är ett lyckligt slut jag lever i. Min man är alkoholist, mig veterligen nu nykter i två år. Innan dess nykter i dryga året med ett återfall för två år sedan. Min man har tagit sitt beroende och sin beroendepersonlighet på allvar. Han insåg vad han var på väg att förlora, och då menar jag inte bara mig och det liv vi har tillsammans, utan även sin egen hälsa och sitt välmående. Han tog hjälp, först genom kommunen - en klok och bra alkoholterapeut - som så småningom tipsade honom vidare till AA/ACA. För honom var det rätt väg att gå. Han arbetar hårt med sina känslor och inlärda reaktioner, i gruppsamtal, med yoga, läser böcker och lyssnar på andras erfarenheter. Han har en tuff uppväxt med bland annat missbruk. Alkoholistgenen i blodet. Han mår bra. Han går fortfarande på möten varje vecka och tar sig igenom ett 12-stegsprogram. Det är hans arbete, hans mående, hans ansvar. Var det slutar vet jag inte, inte heller om det finns ett slut på arbetet, om han någonsin blir klar. Men han mår bra. Han dricker inte. Han förstår till stor del hur han påverkat människor i sin omgivning. Han arbetar om sina invanda mönster och sätt att hantera känslor. Vi har en inte helt okomplicerad historia att leva med, lögner och svek. Det är inte alltid lätt men jag tror på oss. Jag känner förtroende för honom, även om jag alltid är medveten om att det kan gå snett igen. Vi har det bra, en fin relation där vi kan prata om det mesta. Det svåraste att komma förbi är lögnerna som varit, vetandet att han kan ta till den genvägen igen när han så bedömer att det är nödvändigt. Ändå, jag misstror honom inte. Vi tar oss igenom de frågetecken som dyker upp. Vi kan titta tillbaka och prata om det som var. Han ville och vill förändras. Han är motiverad och gör jobbet själv. Det tror jag är nyckeln till att det ska fungera. Jag vet att det finns många andra med ett, hittills, lyckligt slut. Ovissheten om det håller livet ut får vi nog leva med, och för mig är det värt det.

@Åsa M
Det kan kanske av olika anledningar vara svårt och en utmaning för en frisk förälder att göra aktiva val för sina barn kom jag att tänka på, men i detta är ju stöd av andra att lämna relationen / vara ett stöd för barnen, betydelsefullt tänker jag. Men för att komma dit bör ju "de andra" engagera sig ...

@Åsa M
Var det inte så att tidigare var tanken att "saker skulle hållas inom familjen", att man inte skulle blanda sig i? Håller med vad du skriver, att just blanda sig i bör man göra, bland annat i det fall du beskriver.

Jag har också en kompis som växt upp i liknande, för det första kunde hon inte förstå varför den friska föräldern inte bara drog och idag finns det en stor besvikelse över att föräldern "lät" barnen växa upp så. Besviken är hon också över de andra som såg och inte gjorde något.

Nej, precis, det går inte. Inget går in. Men hoppet lever ju, det är väl därför man försöker tills man själv går under eller relationen går i kras, vilket som nu kommer först.

Jag tänker på en annan sak och det är det här med att skydda barnen. Jag är uppvuxen med en kompis från ett alkoholisthem och hon sa en gång när hon var tonåring att hon inte fattade hur alla bara kunde lämna dem i sticket, med mamman som söp, pappan som var medberoende och två barn. Alla tog ju skada av det. Men alla runt omkring "lät" ju familjen hållas av någon slags missriktad respekt mot den sjuke. Istället för att den sjuke led så skulle alla lida. Det var så sorgligt när hon sa det och jag lärde mig av henne att aldrig acceptera att barn far illa för att man inte vill störa en familjekonstellation. Barn ska slippa se det där, punkt. Det är så grymt att låta barnen ta det bara för att man inte ids hantera det själv. En vuxens val av relation ska aldrig gå ut över ett barn.

@Åsa M
Ja, så klart och tydligt. Hjärnan blivit beroende.

Det är det också som jag fattade (för) sent ... Man kan som inte "prata förstånd" med en sådan person, inget f6nkar. 🙄

Jag tänker att när hjärnan har blivit beroende så är det väldigt svårt att ändra beteende. Det är lite som med psykisk sjukdom. Hjärnan är kidnappad, hjärnan är sjuk. Jag har haft en väninna med bipolär man - där var det övertydligt att han KUNDE inte förstå att hans eget beteende inte var normalt. Det är det som är sjukdomen, liksom. Jag lärde mig mycket av det.

Alla kommuner har skyldighet att erbjuda råd och stöd till personer med beroende och till deras anhöriga. Om du ringer din kommuns växel så ska de kunna hjälpa dig.
I vår kommun är det kostnadsfritt (5-10 samtal/fysiska möten) och det går att vara anonym.

@Lilla Gumman
Ja, så har jag fått det förklarat. Vissa gånger blev jag arg och ledsen av att höra vissa saker av honom, men en förklaring till beteendet med att det mer har att göra med den person MED beroendet gjorde att jag fick åtminstone viss distans och inte reagerade lika starkt. Att det var så att säga beroendet som "talade".

Hans alkoholsvårigheter har pågått länge, länge och den här sommaren är jag tillbaka i gamla löften (från hans sida) och gråt och tjat/böner (från mig). Han får på sig till efter läkarbesöket och tydligen har han en samtalskontakt också. Nä, här går definitivt min sista gräns! Jag tror att han kan vara helt nykter och han ska alkoblåsa när jag kommer från jobbet. Helt nyktra perioder har aldrig varit något problem. Håller tummarna för det och i annat fall åker jag direkt någon annanstans!

Intressant att läsa Tröttiz förklaring om varför berusade personer ibland säger så fula och elaka saker!

Jag läste ditt inlägg för flera dagar sen @has och har tänkt på det. Du skriver väldigt fint och väldigt rimligt. En person vars hjärna är kidnappad av ett missbruk kan inte ta beslut på samma sätt som innan missbruket. Dessutom är ju alkoholism en erkänd sjukdom av WHO. Men efter att ha sett en släkting tyna bort i cancer har jag svårt med sjukdomsbegreppet i samband med alkoholberoende. Är alkoholisten lika kontrollös inför sitt eget drickande som min släkting var inför hennes egna cellers okontrollerade delning? Jag har svårt att känna det skulle vara så. Jag kan ju dock ha fel såklart. Hur tänker ni andra?

@Lilla Gumman
Men du sätt en tidsgräns.
Det är inte troligt att det kommer en vändning bara sådär - en lång resa om den ens påbörjas.
Du vill inte sitta i samma situation nästa år och året därefter.
Vilket är sannolikt. Tyvärr.

@Lilla Gumman
Hej.
Här ovan fick du svar att bollen skulle vara hos dig, så upplever jag det utifrån det du skriver.
Att du kan fatta dina beslut utifrån hur situationen ser ut.
Och ja, det kanske inte händer något fysiskt mellan er. Dock tänker jag att du i hans alkoholrumba kan komma i vägen och att du blir skadad.
En person med beroende håller säkert av anhöriga i dens närhet, men att få till stånd en sund relation begränsas av alkoholen. Det är alltså alkoholen som styr. Och då hjälper inte anhörigas hot, vädjanden, gråt m.m. .... Jag har förstått att det där med att kalla anhöriga fula ord, att det ofta är känslor som egentligen har att göra med de själva och det destruktiva. Att de emellanåt känner sig frustrerade / känner skam över situationen och att genom att slänga iväg skopa ovett till anhöriga kan känna sig lite bättre för en stund. Hur märkligt det än kan låta ... Så har jag förstått det.

KRAM.

Tack för svar 😌 Ja, jag bor hemma men håller mig undan på övervåningen i ett av barnens gamla rum på kvällarna. Han är mycket (!!) ångerfull och säger att han är oerhört skamsen, sorgsen och förstår att det här är över alla gränser. Han beskriver själv hur han har en total minneslucka av kvällen. Hans plan är att vara nykter i två månader och nu har han bokat in provtagning precis i början av september och därefter blir det ett läkarbesök. Just nu känner jag att jag gömmer mig därhemma och avvaktar vad han säger efter det.
En psykolog har beskrivit det som att "hjärnan blir kidnappad" på alkoholberoende person och jag tänker att han behöver en längre tid innan han ens har en chans att fungera som vanligt. Bella70, jag tror du har helt rätt i att jag får betrakta honom som en psykiskt sjuk person.

@abe börja med att prata med någon anonymt? Jourhavande medmänniska? Stödtelefonen här?
Ju längre du och barnen lever i det där, desto mer får ni ärr för livet. Det är tyvärr upp till den friska föräldern att agera. Skickar dig mod och styrka!

Men du behöver ju hjälp och du gör rätt om du söker hjälp. Så är det, du ska inte skämmas - det är starkt.
Och kom ihåg.. din situation är inte unik, de har erfarenhet av att möta utsatta barn och partners.

Att söka hjälp är starkt, det värsta är att inte barnen får skydd, inte att alkoholisten avslöjas.

Ring till alkoholhjälpen imorgon för rådgivning.

Jag talar av egen erfarenhet- min chef vet, jag fick stöd av FHV.
Flera runt mig och oss informerades.

Företagshälsovård har jag men jag skulle aldrig våga berätta…

Jag vågar absolut inte prata med skolan. Tänk om någon gör en orosanmälan eller att socialen blir inkopplad…
Jag har ingen relation med min pappa men min mamma har jag en bra relation med. Tyvärr bor hon för litet för att vi skulle kunna bo där.

Jag har som sagt inte berättat för någon hur allvarligt det är. Har väl förnekat det in i det sista och tänkt att det nog går över men han slutar ju inte dricka….även om han har ångest och förstår problemet ibland så är han tillbaka där igen.. Jag har förstått nu att det verkligen är en sjukdom.
Jag tycker det är jobbigt att berätta för andra eftersom han förnekar problemet, han kommer bara säga att jag överdriver och skylla ifrån sig… jag vet inte ens om jag orkar ta den fighten…

PS har du bra kontakt med dina föräldrar? Kan ni bo där ett tag?

Har du en företagshälsovård?
Annars kontakta kommun, vårdcentralen?

Så klokt tänkt om barnen - bra om du talar med skolan/kurator även där så det vet att barnen kan behöva stöd?

Vet inte var jag ska börja men känner bara att jag måste få ventilera mig.
Lever ihop med en man , vi har två barn i yngre skolåldern.
Min sambo har alkoholproblem, han dricker flera ggr i veckan. I smyg oftast men man märker ju såklart direkt när han druckit.
Ibland blir han otrevlig, det är inte alls kul.
Jag kan inte förstå hur man kan gå hemma bland barnen och bara berusad/full. Det är så obehagligt,
Han har alkolism i släkten, så att han har problem känns inte som en överraskning,
Han lovar gång på gång att han inte ska dricka men ändå häller han i sig öl. Det har gått så långt att han även dricker kvällen innan han ska jobba.
Ofta blir det 3.5 % öl, för det tycker han ju inte är en grej. Men häller man i sig många så påverkas man ändå,

Jag vill lämna honom. Han kommer inte ändras och jag orkar inte ha det såhär mer.
Mitt problem är att jag inte kan få någon bostad så jag tyvärr har betalningsanmärkningar. Jag kommer inte härifrån, jag har verkligen försökt hitta boende men det är svårt. Min sambo kommer aldrig flytta.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag går sönder. Och jag tänker så mycket på mina barn som får leva i denna skiten. Vårt äldsta barn som är 12 år förstår ju mer och mer.
Jag har ingen att prata med. Ingen i min närhet vet hur vi har det. Jag skäms och vet inte var jag ska börja med allt.
Jag går sönder, jag orkar inte gå igenom detta ensam.

@has
Ja, det är ju viktigast.
🩷

@Åsa M & @Tröttiz ”att själv ha ansvar för det egna måendet!”

Visst är det överraskande hur ofta man satt det ansvaret som sist på listan. När det behöver komma först❤️

@bella70 ❤️