Senaste kommentarerna i forumet

@annika111 du kommer nå fram till ett inre lugn när du har tagit dig ur relationen, bearbetat vad du varit med om och läkt. Det tar tid! Ge dig den tiden. Det är så lätt att bli manipulerad och månaderna och åren bara går med man tror att de ska sluta dricka för att man själv mår dåligt av det.

@ccss Jag tror att många kan känna igen sig i de dubbla känslor som du beskriver. Att säga upp kontakten var något du behövde göra för att värna om din egen ork. Det var starkt och modigt gjort! Och samtidigt väcker det mycket jobbiga känslor hos dig att inte ha kontakt med din mamma - besvikelse, ilska och sorg över att hon inte hör av sig. Fullt förståeligt att det blir tungt att bära runt på! Hur känner du kring kontakten med din mamma nu, hur skulle du vilja att den såg ut?

Ofta bär även den som dricker/druckit på jobbiga känslor av skam och skuld över hur det har blivit och de relationer man har skadat. Jag menar inte att det är en ursäkt, mer en möjlig förklaring till att hon inte hör av sig. Kanske är det svårt för henne att ta kontakt? Vad tänker du om det?

@Adina98 det hade kunnat vara jag som skrev din kommentar. Jag hoppas att du lämnar. Precis som alla mina närstående hoppas att jag ska lämna min partner. Säger inte att det är lätt, jag sitter i exakt samma sits som dig.

Men om du är född 98, så hoppas jag att du inte sitter kvar i samma sits som jag gör nu: 32 år gammal med ångest över att jag sumpat chansen till familj och barn pga av jag valt att stannat med en alkoholist.

Tänk på dig själv, ta hand om dig själv. Om ingenting förändras, vill du leva så här resten av livet eller vill du ha något annat? Något bättre? Sök hjälp och ta ett litet steg i taget mot allt du drömmer om.

Håll fast vid att absolut inte skaffa barn i denna relation! Bra att du tar ansvar för det 👍

Gå nu och gå vidare. Du träffar en ny partner och kan bilda familj under trygga förhållanden.

32 är inte mycket - men hade jag varit du o haft önskning om familj osv så hade jag inte låtit mer tid gå!
Du har många är på dig att hitta rätt och du är inte fast i denna sitsen längre än du själv väljer ❤️

Jag har levt med min partner i snart 5 år, han har alltid druckit mycket. När vi träffats ett tag gick han och pratade med behandlingsenheten några gånger men tyckte inte att det var bra och slutade.

Under pandemin eskalerade drickandet till en början och vi tog en paus, men sedan har det varit förhållandevis lugnt och jag har därför känt mig trygg att fortsätta vår relation. Även om han sällan slutade dricka på egen bevåg när han han börjat så kunde vi ha bra samtal, han lyssnade och respekterade mina gränser, och jag kände mig förhållandevis lugn.

Senaste halvåret har drickandet eskalerat efter att vi blev sambos officiellt. Vi har pratat mycket om barn och jag har sagt att det inte är aktuellt när han dricker som han gör. Han är påverkad minst två gånger per vecka, ofta fyra gånger. Dricker ofta till vardags och har ingen gräns när han börjar oavsett om det är vardag eller helg. Han slutar först när alla andra slutat, när stället stänger eller när alkoholen är slut, dricker mest i sällskapet. Vi kan inte längre prata, han blir arg, elak, tycker att jag överdriver, har alltid en anledning eller ursäkt till att dricka och förstår inte alls min oro eller ångest.

Jag älskar honom, hans familj, vårat gemensamma liv när alkoholen inte är hans fokus. Jag har så fruktansvärt mycket ångest över att kanske aldrig få barn om jag går nu, och kan samtidigt inte alls tänka mig att leva resten av mitt liv tillsamman oavsett om han blir nykter eller ej. Jag önskar så innerligt att vi aldrig fortsatt efter vår paus och känner sådant starkt hat, främst mot honom men också ett självhat jag inte känt tidigare. Hur kommer man till acceptans och förlåter sig själv och tar steget vidare? Jag känner mig som världens mest korkade människa som satt mig i den här sitsen…..

En vandrande flaska med sött och farligt innehåll..
Men låt det göra ont.
Gå på al-anon möten om det finns i din stad.
Det lindrande för mig och jag gick varje vecka i 1 år.
I kombination med en medberoendetetapeut som var värd varje krona.
För mig sitter ju medberoendet i mig och inte till den problemperson som för tillfället får min energi och bortslösade kärlek.

Hej anna
Jag minns hur jag kämpade,tog reda på fakta.
La fram information och möttes av hummanden och,ja jag borde väl.
För mig så funkade det så att så länge jag agerade och föreslog saker så var vi på väg mot målet.
Dvs mitt mål att han skulle sluta dricka så att vi kunde börja leva det riktiga livet.

Men när jag började gå hos medberoendeterapeut och såg hur mycket energi jag oade på något som inte var mitt att lösa så kunde jag sakta börja släppa greppet läs kontrollen.
Då sjönk jag själv ner i sanningen och insikten att han var han och jag var jag.
Min resa mina val osv.

Jag säger inte att han kommer att vakna upp och säga tjoho,jag ska söka hjälp om du släpper taget.
Men pressen minskar på både honom och dig om du gör det.
Framför allt får du behålla jättemycket energi till dig själv.
Var hans sidekick,men argumentera,mamma och mästra inte.
Låt hans process vara hans,även om det innebär att inget händer.
Fruktansvärt svårt och stora själsplågor för dig,men på sikt så kan båten komma på rätt köl igen.
Åtminstone för dig.

Jag tror att det är viktigt att han själv tar reda på vilka verktyg som finns.

Som en läkare inom beroende sa: så kommer den anhöriga dragandes med sin alkoholist som infinner sig för husfriden..

Säger inte att det är så för er men det är lite varning om han inte själv agerar…

Med det sagt…
Stort lycka till

@Anna123123
Hej. 🌺
Menar du att du önskar kontakta någon professionell för hans del?

Jag tänker att det kanske kan vara bra att ge telefonnummer till professionella till honom, eller finns det månne någon i hans närhet som dragit ner på alkoholen/slutat dricka som han kan känna förtroende för? Vad tror du om detta?

Menar alkoholterapeut. Jag känner att hans svårigheter är att ta hjälp av någon utomstående, han blir liksom oförmögen att göra något. Är det en bra början att ringa här tycker ni?

Tack för era kommentarer! Jag har upptäckt att jag är alldeles för noga med att han ska må bra och inte jag. Idag tog vi en tur in till stan med barnen. Han ville inte följa med för han var orolig för att det skulle kännas jobbigt att sitta på en uteservering och dricka men följde med ändå och drack inget. Jag blev så stolt. Han har inte druckit något på tre dagar nu. Han är låg och lättirriterad, går och vilar och sätter sig och jobbar för att hålla huvudet klart. Vill stötta och finnas där men förstår vad ni menar med att jag nedprioriterar mig själv. Måste försöka tänka på det.
Var får man kontakt med någon som har alkoholsamtal? Här?

Mycket sjukt detta! Haft några bra veckor noll kontakt, så kom han med min nyckel och jag håller på att gå sönder. Snacka om att han är mitt beroende 😔

Min man har fått mycket hjälp genom vården (faktiskt) - samtal med alkoholterapeut några månader och sedan dess går han regelbundet på möten hos AA/ACA. För hans del är det ingen alkohol alls som fungerar, inte ens alkoholfri öl eller vin. Tidigare var de alkoholfria varianterna vägen tillbaka till ett drickande. Han har hittat sätt att arbeta med sin missbrukarpersonlighet, inte bara hålla sig ifrån drickandet.
Ställ krav, för din skull och för barnens. Kan/vill han inte ta tag i det direkt kanske ni bör bo isär en tid? Det är han ansvar att lösa sin situation, ditt ansvar att stå upp för dig själv och dina barn. Han behöver förstå vilken påverkan det har på dig, era barn, er relation. Viljan att sluta måste vara hans. Jag tror att du stöttar bäst genom att ställa krav utifrån dina och barnens behov. Förhoppningsvis väljer han att ta tag i det på riktigt, så att ni slipper flytta isär och den oro det också för med sig. Önskar dig lycka till.

@Adina98
Se till att komma iväg hemifrån själv ett tag..

Redan nu påverkar detta ditt liv negativt och tyvärr har du ännu mindre kraft om ett par år.. många blir sjukskrivna och helt låsta vid hemmet utan ork att ta sig därifrån.
Du kan ❤️

@Kameleont ja, man upphör aldrig att förvånas över de mängder som kan drickas utan att det syns eller märks på dem. Jag klockade nio glas vin på en dag för mitt ex en gång, han kan ha hunnit få i sig ännu fler innan jag kom dit 14.30. Han var knappt påverkad.

Jag tror du dippar över sakernas tillstånd för att du helt enkelt inte orkar med dem längre. Bördan är för stor, och det är så outsägligt hopplöst allting. Och kontrasten blir så stor om man precis haft en "bra" dag/timme/stund och fått känna på hur det SKULLE kunna vara.
Om bara inte den jävla alkoholen fanns.

@Adina98 Distans brukar vara skönt, man behöver lite lugn och ro som medberoende anhörig för att kunna känna efter ordentligt. Det låter som en klok tanke!

Jag vet inte funderar på att lämna för att få lite distans från allt men vet inte om det är rätt väg

Känslan av hopplöshet o vanmakt sköljde över mig idag igen.
Vi har haft en fin helg o mannen har varit nykter flera av dagarna senaste veckan.
(Reflektion i stunden: gränserna flyttas!)
Har varit ett skönt lugn blandat med lite förvåning när han dag två var nykter fortsatt.
Vi har haft sex o närhet o det kommer man ju närmare av i relationen. Är viktigt för mig.
Senaste veckorna har jag annars inte velat, för jag vill inte när han är full. Men det fattar han inte själv.

Märkte idag att han druckit i garaget o kände på hans sätt mot mig att nu var jag på andra plats igen. Små saker som visar att jag är mindre viktig. Alkoholen nr 1.
Händer ju inget stort, verbalt eller våldsamt alls. Bara en attitydförändring som inte är kul att känna. Och detta totala ointresse i oss andra i familjen.
Gör mig vansinnigt irriterad. Avskyr hans ego när han dricker.

Som flera av er här ovan skrivit nyligen så sköter han också jobbet o sig själv utåt.
Att han nästan dricker dagligen numera vet bara jag. Han spårar inte ur på fester eller så. Han har en så hög tolerans tror jag, att det ska mycket till för att hamna där. Så tolkar jag det. På fest är enda gångerna han dricker öppet däremot. Men han är mer eller mindre småfull varje dag efter jobbet. Alltid varit öl, som ökat i mängd o nu har jag hittat spritflaska vid ett par tillfällen under juni. Vet inte vad jag ska göra med den informationen, bara ett krasst konstaterande.

Vet inte vad som fick mina känslor just idag att sjunka djupt. Inget särskilt har hänt som inte brukar ske. Men det är nog sorgen över att det bara fortsätter.
Min känsla av svaghet i att inte jag tar tag i eller står upp mer för mig i detta.
Känns så ensamt fast jag fysiskt har familj hemma med mig.

@Anna123123
Ok.. jag tror att det är möjligt att du är kraftigt medberoende och anpassar dig och barnen efter missbruket..
Kan du ringa och prata med alkohohjälpen? Du är anonym och de är jättebra och kunniga.

Du sköter allt gällande barnen och täcker upp, men de förstår mer än man tror även om de håller minen. Även de lär sig att skydda missbruket om mamma gör det. Man normaliserar.

Hoppas att ni får en så lugn och nykter helg som möjligt och ta dig lite egentid om han kan ta hand om kidsen och fundera på det hela utifrån deras och ditt perspektiv.

Tyvärr så är det vanligt, gällde även min man, att säga att nu ska jag bli nykter o anmäla sig till programmet mm.
Höll ett tag..

Han dricker. Det kommer nog tyvärr inte ändras om du mår dåligt av det. Hur har du tänkt hantera DITT mående? Det är lika viktigt som hans.

@Anna123123 vad känner du att du vill eller behöver göra? Det låter som att ni har diskuterat och att det finns ett antal åtgärder på bordet. Vad vill du göra för dig? Ett missbruk gör ofta att man bara fokuserar på den sjukes behov.

@bella70 jag jag tänkt tanken, men han är välfungerande, döljer det väl för barnen. Går upp och gör vardagliga saker men på kvällen dricker han. Han upplevs inte berusad då. Han tål mycket och kan dricka 5 öl på en kväll utan att han blir mycket annorlunda. Eftersom han lider av det själv och vill förändra beteendet så vill jag vara där och stötta.

Men du.. du kan inte låta barnen växa upp i ett hem med pågående missbruk…
Var rädd om dem och dig.
Kanske kan ni bo isär ett medans din man fokuserar på att lösa sitt mående?

Det är ingen mening att om o om igen förklara att du mår dåligt av drickandet tyvärr. Lägg inte mer energi på det.

Du måste välja om du vill leva med en aktiv alkoholist och ditt mående eller välja ett mindre destruktivt liv.

Har nu försökt i över ett år att förklara hur dåligt jag mår över hans drickande.
De sista månaderna har jag mått så dåligt att jag inte orkar göra något mitt jobb blir lidande och när jag är ledig sitter jag av dagarna. Jag hittar inte motivation till att ens ta hand om mig själv längre.
Nu försöker han att hålla upp drickandet och ibland lyckas han 2 veckor och då mår han bättre och hittar på roliga saker medans jag inte orkar. Känns som att jag hamnat i ett mörker och vet inte hur jag ska ta mig ur det. Han är en snäll man väldigt omtänksam så ibland tänker jag att jag kanske bara ska låta det vara gör förutom alkoholen har vi ett bra liv tillsammans
Tack alla ni som berättar era historier här