Senaste kommentarerna i forumet

Håller med bella70 barnens bästa måste gå förts oavsett hur mycket han lovar!

Vi har samma problem vi medberoende tyvärr
Vi vill förstå, vi vill bestämma, vi vill hindra, vi älska dessa mer än oss själva....Sen en dag är det nog o den dagen verkar se så olika ut för oss, men tiden dit är i samma lidande.

Jag försöker se min alkis som död o borta när det är hårt, det finns ju ingen återvändo ändå.
Jag vet det finns alkisar som tar tag i sitt liv o all eloge till dom men vi andra vi måste överleva!
Gråt o sörj, prata med folk ut med dina känslor....så en dag är det iaf lite lättare.

Stor kram ❤️

Så barnen får en lugn sommar
Du.. hur länge har detta pågått? Barnen växer upp snabbt o förstår.
Dags att sluta tveka o ta hand om dem nu. De är prio inte dina känslor för din man…
Förlåt om det inte är det du vill höra.

@Självomhändertagande var inte så hård mot dig själv ❤️
Livet är bra, livet är sämre så är det bara ❤️

@Kärringen Tack för dina ord! Ja, enligt en kontakt jag hade på företagshälsovården så kom detta trauma som jag då fick när jag var 13 år tillbaka i och med detta. Förr när han inte svarade på hela dagen i telefonen så fick jag åka dit på kvällen med en vän eller min särbo för att ens se om han levde. Jag var inte den som öppnade dörren först ifall vi skulle mötas av något hemskt. Det som fick mig att "tröttna" på hela situationen var att han ljög mig rakt upp i ansiktet att han inte druckit något på flera veckor. När räkningarna betaldes någon vecka senare så visar det sig att han åkt till bolaget samma dag som han då lovade mig att inte dricka och flera gånger innan det. Då hände nåt i mig. Då kände jag mig sviken och arg och kände att nej, nu orkar jag inte mer. Jag ska försöka ta hand om mig själv men det är svårt. Otroligt svårt med alla dessa miljoner känslor. Min pappa dog helt plötsligt, han finns inte där själsligt men fysiskt. Hur kan man gå vidare då?

Det kan du inte…
Min slutade fattade för första gången osv osv
Det varar inte länge o du har barnen o kan inte dras med i experimentet/ manipulationen

Tycker inte att ni ska bo ihop i sommar utan lösa det tillfälligt med boende direkt.

Han har fortsatt beté sig som en ängel nu i två veckors tid, han säger att han är en helt ny människa och han fått massor av insikter. Men ha vill ha mig tillbaka, han ska visa mig att han har ändrat. Svårt att veta vad ja ska tycka och tänka, om han vore så här för evigt vore det ju toppen. Men har svårt att tro på det även om han känns som en ny människa... Vi har skickat in pappren. Söker bostad åt honom från augusti, det känns svårt att leva med honom nu. Främst för att han är så snäll och nykter och fin med barnen och mig. Men hur kan man lita på en alkoholist?

Läser i mina gamla skrivböcker. Svårt att tyda vissa texter. Skrev när jag själv drack med mitt ex. Jag kom att sluta dricka helt, då hans alkoholintag var så kolossalt mycket.

Jag skrev regelbundet "jag kan inte leva på det här sättet" och "jag vill inte leva med någon som dricker som han gör".

Idag har jag andra utmaningar, men de är inte i närheten av hur livet var att leva med en man som drack, så gott som dagligen.

Det är bara här, i detta forum som jag vill och kan skriva av mig. Just nu.

Livet kan kännas så otroligt intressant och härligt när hälsan är god och omgivningen är sund.

Kände att det passade att skriva det här just nu. Det påminner mig om mina nuvarande utmaningar är så små i förhållande till hur livet var, i många år.

Det går att leva som man vill. Det går att leva utan medicin.

Påminner jag mig själv. Jag har gjort det förr. Och jag kan göra det igen. Men just nu behöver jag sömnmedicin att sova på.

Det stör mig. Muntorrheten stör mig.

Men jag är frisk i övrigt. Och är tacksam för det. Så tacksam. Och tacksam för att läsa hur jag skrev till mig förr. Och att jag tog ansvar för att komma vidare. Ur mitt medberoende.

Önskar dig harmoni, du som läser detta!

Först och främst, fy din pappa för självmords hot!
Du måste tänka på dig själv nu hur svårt det än må vara! Gå på samtal, gör oros anmälan på soc, men hitta ett sätt för dig att samla kraft.

Din pappa vill inte ha hjälp o då kan du bara rädda dig själv ❤️

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag är vuxen och har en alkoholdement pappa. Han har druckit mycket de senaste 10 åren och nu har det börjat visa sig i demens trots att han bara är 70 år. Jag har hjälp honom med ALLT! tagit honom till läkaren, hämtat mediciner, ordnat hemhjälp, räkningar, allt kontakt med sjukvården/intyg you name it orkar jag inte mer. Jag går under. Jag har bett att han ska söka hjälp för det finns hjälp att få, men han tycker inte att det behövs. Jag mår så dåligt när han ringer och vill prata, så har jag slutat svara och då får jag dåligt samvete. Han har märkt när jag väl svarar att jag inte vill prata så han ringer mer sällan nu. Jag tänker på honom varje dag och känner att lusten till fritidsaktiviteter och annat finns inte längre. Jag har pratat med läkare på företagshälsovården, men det gav mig inte mycket. Nu ska jag till en kontakt via kommunen på anhörigsamtal om några veckor. Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka och känna? Hur tar jag mig ur? Jag är livrädd att något ska hända honom och att han ska ta livet av sig. Han hotade nämligen med det när jag var 13 år då mina föräldrar skiljdes och det var slut på pappas vecka och dags för mig att åka till mamma. Mitt första inlägg. Förlåt om det är lite rörigt och jag är tacksam för alla tankar/åsikter och kommentarer.

@Sårad... jag är så tacksam ❤️

Tror på dej och vill att du ska känna att vi är flera som kämpar, tillsammans. ❤️

Ullabella o Sårad hoppas ni inte tror jag tycker det är friskt eller sunt! Det är ju snarare tvärtom, men kanske nu när man ser öppet och klart på det man trodde var kärlek, att det är nu vi kan läka ...... och attrahera rätt typ av människor in i våra liv ❤️

Känner också igen det. En känsla av ren närhet, som två öppna själar som möts men… som Ullabulla skriver ”hur friskt är det?” Jag hoppas att jag kan genomskåda det, att det inte är rätt kärlek, varför skulle han då såra mej så djupt? Han har verkligen trasat sönder min själ som var ren och öppen. Men hoppas vi kan läka våra sår och träffa en känslomässigt frisk partner. Ska bara slicka mina sår en stund…❤️

Sen tänker jag att den sortens kärlek som alkisar ger är ju också villkorad.
Så länge du inte rör min sprit.
Åtminstone om man ställer sig på deras sida och ojjar sig genom bakfyllan och ångest.
Men jag håller med.
Den kärlek jag fick från mitt drickande ex var som balsam för min törstande själ.
Våra själsliga möten i fylla bakfylla och ångest var ofta magiska.
Hur friskt är det?

@has tack ❤️
Jag ska jobba på mig själv nu o kanske till och med vara lite egoistisk,
Självomhändertagande skrev så bra på ett ställe att hon inte umgås med folk som inte kan bära sig själva. Det ska jag ta fasta på ❤️

En tuff, men ändå viktig insikt @Kärringen! Han kanske var bäst - hittills. Men med alla dina erfarenheter, nya insikter och klokskapen som kommer med dem kommer du att kunna göra andra och bättre val för dig själv framöver🩷 Krya på dig!🌸

Jag måste skriva om mina insikter

Livsstegen är slut, vi ska ha avslutnings fika i morgon och jag är tvär förkyld 😔

När jag är sjuk funderar jag mycket. Ville på sammanfatta livstegen i huvudet om jag lärt mig något..... och nu är det solklart alkisen är ändå den som varit närmast att älska mig. Min mamma o pappa sa upp den biten tidigt. Jag har dragit mig till destruktiva människor som inte kan älska någon, bara utnyttja

Min syster är som en struts, prata och visa känslor gör man inte, då sticker hon.

Så han var ändå bäst, hur konstigt det än må låta.....

.

@MrLCK
Ja och din familj är primärt dina barn. De kommer först. Alltid.

Och för det behöver du agera och ta hand om dig själv.

@MrLCK Kan enbart känna igen mig i det du skriver. Man står liksom själv och är den enda som ser problemet till slut. I det så förminskar man även problemet för sig själv och till slut så är det nån form av normalitet. Tills den dagen det spricker och man spyr ur sig allt som hänt, sagts, skett med mera.

Jag gick igenom ett liknande scenario för 4 år sen ungefär. Hon hade ett fungerande jobb, socialt liv osv men det blev hela tiden värre och värre. Det som en gång i tiden var ett "hemligt" problem innanför vårt hus började synas utåt. Hon åkte dit för rattfylla, till slut fungerade inte jobbet längre då dom kom på henne. Vänner började försvinna osv osv. Till slut försvann även jag och jag tog vårt barn med mig. Idag har hon umgänge med sitt barn ca: 2 timmar/vecka. Miljonskulder, hemlös, psykoser, tvångsvård och ett gravt missbruk. Ett missbruk som antagligen fanns lika starkt under tiden vi var ett par. Men jag dolde det, ljög för mig själv om det, ursäktade saker och såg till att hon skötte arbete och alla "måsten" i livet. Efter separation så föll hon, då såg jag att hon ärligt talat inte alls skötte sitt jobb, hon klarade inte av vardagen så som jag målade upp det. Däremot så med min hjälp, stöttning osv så fick hon det att fungera. Utåt så såg det bra ut, hon verkade självständig, framåt, duktig och högpresterande. Men verkligheten var att hon parasiterade på mig, vänner, familj med mera och vi alla accepterade det. Accepterade det för att det var oavsett bättre än sanningen.... Du måste ta dig därifrån, det du beskriver är ett sjunkande skepp. När du lämnar det så kommer det antagligen inte att bli vackert. Förbered dig på att bli jagad, utskälld, beskylld för både det ena och det andra... Men vad du än gör... Backa inte. Att lämna är det bästa jag gjort både för mig och vårt barn. Att inse att mitt ex är en vuxen människa och själv får stå för sina val är inte lätt. Men det är värt det. Fokusera på dig själv och barnen. Hon är ensam ansvarig för vad hon gör.

@bella70

Det är väl så, den hårda sanningen. En rädsla jag har / haft väldigt länge, men det stämmer ju..

- mår jag bra ? nej, vill jag vara i ett förhållande där det är slags ställningskrig nästan om allt.. sen kommer dem ljusna stunderna där allt är frid och fröjd. Sen som snabbt raseras..

Hela sambos familj har ser detta och pratar om detta bakom stängda dörrar. "Familje problem"
Nu har iaf 2 st satt ner foten.. fast den liksom inte säger "allt"

Vi pratar bara om barna, eller jag väljer det då det är ingen ide' att ta en diskussion om allt. För det vänds mot mig.

Sambon är en 110% med på / i arbetet. Fokuserad, balanserad, smart, klipsk, har respekt, älskvärd, levererar och är grym.

Hur kan det vara så? Så jävla fungerade mot alla, kärleksfull och bäst! men när det kommer till "intim/kärleks" relation ge och få bekräftelse. Så tar det stopp. Måste ha enheter för att kunna ge mig: Egentligen om 2 personer är kära / älskar varandra, borde och ska ge varandra utan att ha fusk i kroppen...
Vet och känner att det finns kvar den människan jag förälskade mig i för längesedan inom henne.

Skit jobbigt, står på sidan och ser på eller blundar, tassar runt allt..

Har i mina gener att familjen kommer först oavsett vad.

Tack ❤️🙏

@MrLCK
Tyvärr måste du börja med att separera och skydda barnen från bråk o missbruk.
Förhoppningsvis kan det även leda till att hon söker hjälp och längre fram kan bli den mamma barnen behöver.

Flytten är givetvis även för din skull, barnen behöver som du så väl vet en välfungerande förälder som ser till att de inte blir utsatta - det är viktigare än din kärlek till mamman.
Och du kan inte lägga all energi på dem när du är utsatt för psykisk misshandel.
Parterapi är det nog inte läge för nu.
Man hör på det du skriver att det viktigaste för dig är kidsen ❤️

@Åsa M
Jag gjorde också så - han fick hjälp - sen ansåg han förstås inte att han behövde det o så gick det som det gick.
Men jag tycker fortfarande att det är en bra metod - vi respektive kan inte påverka.

@lindiz
Snälla du ta omedelbart barnen ur denna miljö.

Om han bekänner missbruk eller ej är helt oviktigt
❤️

Hej

Älskar min sambo tills döds och vi har barn tillsammans.
Men situationen vi är i är ohållbart, svårt / det går inte att nå fram till henne.

Hon är verbalt överlägsen och diskussionerna slutar alltid i tjafs / bråk eller att jag "överdriver".. så var det inte, du har fel, eller vi har inte samma uppfattning, hon liksom pratar omkull mig

- Har blivit "nykter".. då någon måste ju kunna ta hand om ungarna när det är "fest" och det är inte kul / kan inte slappna av när hon är på G iaf efter vi vart föräldrar.

- blir så att jag finner mig i det och.. tassar runt det.. nu har vi haft det tufft ett tag och nu går det fan inte. Våra barn som är små blir påverkade.

Dem närmsta (familj / vänner) vet om detta problem som pågått så länge.. eller skojar bort det fast den vet problematiken.
- Ingen når liksom fram, det kan bli ett påhopp mot henne som hon viftar bort. Bortförklarar sig.. sen är det frid och fröjd. Tills nästa tillfälle det bjuds på dricka.

Hon är världens bästa mamma nykter och världens bästa stöd för allt och alla utom mig själv, då hon blir känslomässigt kall eller liksom ointresserad av mig.. letar fel, tar liksom 2 steg tillbaka. Närmar jag mig så får jag höra bortförklaringar... Känslan då är att är vi ens tillsammans?

Men sen när enheterna kommer in får jag en känslomässig atombomb slängd i mitt ansikte, överröstar än med kärlek och lovord till allt å alla osv.. men sen går det över till..

Så jävla svårt, ledsamt och älskar verkligen henne.

Satte ner foten då jag brann av... I en situation där vi lovade varandra dagen innan att vi skulle ta det lungt med alkoholen.. men INTE.

Våra bråk genom åren slutar alltid i kaos och att jag kryper tillbaka.. fast egentligen inte borde göra det. Det slängs hårda ord mellan oss.. som sårar båda.. men sen läggs undan.

Sen när vi försöker prata om detta så vänds allt mot mig.. mitt fel att vi var ute..

Vafan ska vi göra?! Jag skiter i mina känslor. Våra barn är det viktigaste. Nu pratar jag bara om barnen med..

Folk säger / rekommenderar par terapi. Efter senaste situationen där vi lovade varandra allt och dagen efter fick jag nog.

Jag kan inte hjälpa henne. Jag vill inte att detta ska bli vara / något smutsigt, jag vet inte vad jag vill längre. Jag vill inte att barna ska bli mera påverkade än vad dem redan blivit..

Hur hjälper jag än människan som är så grym på sitt jobb och mamma till våra barn.

Men jag kan inte nå fram.