Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
Varit i hop med min pojkvän i över 11 år. Han gillar alkoholen. Han dricker flera gånger i veckan. Under alla 11 år så har han nog varit nykter under 3 helger max. Varje helg ska det drickas. Då dricker han på en dag 4 öl, en eller två flaskor vin och 2 glas whisky. Han känner att det får honom att slappna av efter jobbet. Vi bor utomlands och han har knappt några vänner att umgås med här. Allt häng med vänner händer online med folk som sitter i Sverige. Då dricks det och det skriks pga att dom sitter och spelar tillsammans. Jag är orolig för hans hälsa, han är 32 år och säger att hans kropp klarar av sådant här. Vi har haft samtal där jag har sagt att jag tycker han dricker för mycket och han har hållit med men ingen aktion händer. Bara att han kanske sluta dricka så mycket under vardagarna. Det är en "kultur grej" att dricka i hans familj. Hela familjen dricker rätt rejält men dom kallar sig inte för alkoholister. Under 11 år har jag gjort saker själv under alla helger för att han ligger bakis i sängen. Det är väldigt tråkigt och jag saknar att göra saker tillsammans som ett par. Alkoholen verkar vara ett viktigt centrum för honom. Han kan ibland bli lite elak eller agressiv när han blir full. Han pratar endast om djupa viktiga frågor i vårt förhållande när han är full för då vågar han öppna upp sig. Jag tycker inte om att prata om viktiga saker i vårt förhållande när han är full mitt på natten. Jag brukar gå och lägga mig eller aktivera honom i ett spel för att han inte ska vara agressiv eller märklig mot mig. Jag är ledsen. Han säger själv att han dricker för att han är uttråkad. Jag vet att han är uttråkad för att han aldrig går ut och gör saker, han har inga vänner omkring sig och han nekar att flytta tillbaka till Sverige nära sina vänner. Jag vill att vi har det bra tillsammans och gör saker ihop mer. Jag önskar att alkoholen inte var så viktig och intressant för honom. Han vill inte göra sport. Jag ser han som deprimerad men han ser det inte själv. Jag älskar denna man väldigt högt och det gör ont i mig att han gör så här mot sig själv. Jag är inte hans mamma, jag har sagt vad jag tycker. Vad finns det mer man kan göra för att få honom att inse att det inte håller det han gör? Vi kommer aldrig kunna ha en familj tillsammans om han fortsätter.

Hur har det gått @Alexxx?

@saranassen Berätta gärna hur det går för dig!

@saranassen skönt eller vad man nu ska säga att nån är i samma situation, jag ska läsa din tråd. Lycka till! Du klarar det!

Jag gjorde det igår. Sa att Jag vill separera. Han ville såklart inte. Bönade och bad, sa att vi är det enda han har som är bra. Han tyckte att vi haft det bra. Att jag förstör familjen. Han sa att han gör allt, blir nykter. Jag sa att jag inte orkar stå vid hans sida och se på hans nykterhetsresa. Jag har sett det förr och det har alltid slutat med att dricker igen. Och jag har varit för trött och för feg att "lämna igen". Det här gången vill jag separera på riktigt. Jag vet inte vad som händer här näst. Jag sa att vi kan tura att bo hemma i början, på sommaren kan vi tura med semester då vi brukar vara på våra föräldrars sommarstugor och att han hittar eget till augusti... Han sa har han ingen chans, kan jag inte ge nåt hopp. Jag sa att det är 6 mån betänketid på skilsmässa, men att jag behöver vara helt fri under den tiden.

Hur har andra gjort som separerat, har ni tex alls gjort saker hela familjen tillsammans i början är det bara självplågeri?

@saranassen
Du klarar det, dina barn är helt beroende av det och att du är handlingskraftig.
Du kan!👍

Kämpa!
Jag står i precis samma situation som dig, fast med äldre barn 8 och 10 år.
Det är svårt jag vet… klarar inte heller att ta mig ut detta nu!

@Ullabulla jag tror också på att det gör för ont hjärnan vill helt enkelt inte ta in.
Har iaf haft en trevlig dag o kväll med en vän... solen ger mig hopp ❤️

Men herregud. Bortvald.

Bortfall. Inte bort aldrig.

Det märkliga är ju att man fortfarande är i relation med den som tydligt sagt att man är bort aldrig.
Att få in det i sin skalle gör helt enkelt för ont.
Så då kommer dessa luftslott väl tiĺl pass.
Jag fick på min tuffa resa för 10 år sen lära mig.
Att det är psykets sätt att ge lindring.
Man klarar helt enkelt inte den blottade sanningen annat än korta stunder i början

Finns jourhavande präst mm- beror lite på vad du ängslas över

Prova Mindler, eller din vårdcentral eller liknande.

Att sakta märka att alkohol är en något för dominant del i sin älskades liv är en jobbig upptäckt.
Han dricker bara när jag inte är med.( jag själv vill och kan inte dricka då jag är sjuk och alkoholen försämrar min sjukdom)
hör på rösten att han är påverkad när jag ringer ibland på helgen.
jag har sett flaskor i ett skåp och vet mängden. han vet inte att jag vet.
behöver ta upp det och vet inte hur jag ska börja riktigt.

Pratade med en vän som varit med i min process, hon säger att jag kommit långt den senaste tiden även om jag ibland inte ser det.
Det är ju fruktansvärt att vara så insyltat o känna som man sitter fast.

Nästa steg i livstegen är bön, det känns ändå som jag är lite i fas.

Ledord: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den. HELIGA BIRGITTA

vi hoppas ❤️

@majsan du kan, du måste ta steget. Annars får du aldrig lugn. Vi står med dig!

@Åsa08 du är inte dum, du är
medberoende. I all välmening, det går inte att ha en frisk relation med en sjuk människa. Du behöver fundera på varför du accepterar att bli illa behandlad för det obefintliga hoppet att denna individ en dag är färdigbehandlad från psykisk ohälsa och alkoholism och redo för en frisk relation?
Mitt ex har supit halva sitt liv och jag är inte förvånad över varför alla, inklusive hans tre barn, inte vill veta av honom. Det är för att han fullständigt saknar sjukdomsinsikt och förmåga att hantera sin hälsa. Man kan inte älska någon frisk.
Mitt råd är att du fokuserar på ditt eget mående istället för på hans. Det kommer du ha nytta av. Kram till dig från en annan Åsa.

Mörk dag idag tills jag hittade en studie i medberoende och alkoholism. Där står det att det enda man kan göra är att lämna, stå på sig o jobba på sig själv.
Då kanske den beroende inser till slut.

Egentligen vet jag ju detta...men att konstant gå med denna oro att han super ihjäl sig är fan inte kul. Såg mitt barns farfar supa ihjäl sig o det är den vidrigaste död jag någonsin sett 😢

Snart är fredagen över iaf....

@Åsa08 du har redan fått många fina kommentarer och här kommer en till från mig. Jag tänker att du beskriver just det jobbiga med att vara anhörig till någon med beroendeproblematik; hur svårt det är att gränsa och ge sig själv rätt att bara ta hand om sig själv -och inte någon annan. Du blir osäker på vad som är rimliga förhoppningar.

Ni har nyligen separerat då du fått nog och ni hamnat i en situation där du blev rädd. Nu har du kanske fått lite distans och nya funderingar väcks till liv. Bara du vet vad som är bäst för dig att göra, men fortsätt gärna att hålla dig själv och dina egna behov i fokus oavsett vad du bestämmer dig för att göra. Det är svårt att släppa taget men du har samtidigt rätt att ha det bra och vara trygg! Fortsätt gärna att reflektera här, det brukar göra det lättare att sortera i tankar och känslor.

Önskar fin helg,
Miriam

Träffar du honom igen och de ögonen kommer så möt inte blicken, provocera inte - ta dig därifrån.
Knuffad blev jag men hade vid två tf råkat mycket värre ut om jag inte bara lagt mig.
Det kom blixtsnabb hos denna normalt fredliga person.

Det kan leda till mycket negativa händelser som ger livslånga konsekvenser.
Han dunkade även huvudet i en spegel en gång, sitt eget alltså. Skulle ta livet av sig osv.

Bra att ni inte har barn iaf .

Du.. gå vidare. Finns många bra män.

@Åsa08
Ja, de där "svarta ögonen" griper tag i en. Själv har jag aldrig blivit slagen, men jag är övertygad om att hade jag i vissa situationer inte backat hade knytnäven kommit fram. Som en demon som tatt över honom. Fruktansvärt obehagligt.
I detta är jag orolig för dig då läget blivit så där, "Dr Jekyll / Mr Hide". Och på fötter kan bara han göra - det är hans jobb, hans resa. Man kan vara ett stöd där förstås.

Det här med att vara för förstående, svårt att säga. Man ja, man kan vara så förstående så att det går ut över sin egen hälsa - och vad är den sunda relationen då? Men man bryr ju sig samtidigt. Det som jag tror blir ohållbart i längden är om man själv försöker agera vård, vi är inte deras vårdare. Att få det stödet/hjälp, det finns "riktiga" vården för det. Risken är att rollerna blir helknas om vi förutom partners, familjemedlemmar m.m. försöker agera vårdare. Jag tänker så så att konsekvensen kanske då blir att dessa roller missgynnar både den beroende och oss anhöriga. Blir fullständigt kaos?

Skriv gärna igen och berätta hur det går.
Sköt om dig.
KRAM!!

@bella70

Ja någonstans djupt därinne förstår jag nog att det aldrig kommer gå - jag har ju än så länge aldrig hittat en historia där en person lyckas ta sig ur det och kan fortsätta sin relation

Det är bara en sådan enorm sorg för mig, jag har nog inte ännu lyckats släppa det där sista hoppet ännu

Hej
Jag tror att du måste släppa taget och låta vården göra det de kan, vi kan inte göra något mer än vi gjort (min hade också en kombo av missbruk o psykiskt)

Känner mer att man möjliggör det om man stannar (än ger upp ) samt tar sönder sig själv om man fortsätter relationen. Tänk även på dina anhöriga - de måste vara så oroliga om de vet att ni har kontakt.

Förstår detta med de svarta ögonen - det minnet kommer alltid att finnas kvar för mig.
Även min partner var otroligt mjuk i fin när han var stabil.
Men det hjälper inte alls.

Efter 5 år separerade jag och min sambo nyligen efter att hans drickande spårade ur på en helt ni nivå. Han blev så arg att han slog sönder en glasruta och skadade sig så illa att han var nära att blöda ut innan polis och ambulans hann komma.

Jag slängde ut honom samma kväll. Jag var jätterädd, min pappa fick sova över så jag inte behövde vara själv och jag var skakis i två dagar efter. Min sambo har absolut varit ett otrevligt fyllo, men detta var något helt nytt. Nu förstår vad uttrycket ”det blev svart i ögonen”.

Han har sökt hjälp förut, gått på Antabus, men alltid fallit tillbaka. Denna gång ska dom utreda bakomliggande psykiska tillstånd sant samtalshjälp.

Detta är, i nyktert tillstånd, en jättefin människa. En peppande partner som alltid finns där, tänker på mig och har en riktig ”You go, girl!” inställning till att jag tar mig för. Han har haft en tuff uppväxt som lett honom in på fel spår i livet och är saker han fortfarande kämpar med. Han blev fri från droger, men alkoholen har varit svårare.

Han har ingen annan i livet som inte själv är strulig, jag är i princip hans tråd till ett bättre liv. Och han är SÅ värd att komma på fötter!

Det jag tampas med är min önskan att inte ge upp på honom, och har en vilja och önskan att ha en relation igen - OM han kommer tillrätta med allt. Är det dumt? Är jag för förstående?

Jag tycker det här är så otroligt svårt!

@bella70 jo, jag frågade min son varför och han sa att han inte vill bo i ett grälhem. Så jag vet ju...