Senaste kommentarerna i forumet

@bella70 Jo skäms att säga det, men detta har pågått länge och viseparerade för samma sak för sju år sen. Sen började han AA och vi blev tillsammans, men han började igen. Så jag vet att vi går i samma cykler. Det är svårt när det inte alltid är dåligt och vi har varit tillsammans i 15 år. Jag känner nu att jag kommer att droppa bomben på lördag då han kommer tillbaka. Jag fösöker bara samla mod. Och den kommer jag definitivt att söka stöd från olika organisationer, har hittat en som hjälper vid separation med barn. Nånstans tänker jag att jag också kommer att bli lugnare med barnen när han inte är närvarande, då jag inte behöver vara så spänd hela tiden.

@bella70 tack ❤️
Ja egentligen vill jag ju klippa helt förstår inte varför det är så svårt!
Vi har absolut ingenting mellan oss nu så kärlek är det inte!

(Ps bus/utagerande hos barn kan komma sig av läget hemma…)

Det låter som att hela familjen behöver stöd.

Hade han dessa problem innan ni skaffade barn?

Jag tror att en kontakt med kommunen vore bra.
Försök sök rådgivning redan imorgon tycker jag.

Jag märker att jag börjar tveka. Jag kan vara så tvärsäker när jag är arg. Men sen är hanödmjuk och bakis och saknar barnen och vill ha mysig lördag tillsammans med mig (utan alkohol såklart). Jag tycker bara att det är så svårt. för att han såklart har två sidor. Den underbara pappan/maken och den jävliga maken/pappan. Typiskt för alkoholister, I know. men jag tänker på hur svårt allt blir att va själv, våra barn är 3 och 5 och extremt busig, jag har inte själv heller alltid tålamod att hantera dem, utan ryter till eller börjar gråta när jag inte orkar och de inte lyder. Och när min man är där med sitt tålamod är det ju bra men ofta är det han som har kort stubin och jag som lappar och slätar över för att barnen ska må bra. Det sjuka är att jag om och om igen tänker att vi inte har det bra, att jag vill separera, så går det tid coh vi har det bra emellan åt och sen är jag där igen. Och jag har svårt att se en framtid för i tanken finns alltid, men då har vi ju kanske skilt oss. Det här mår ju ingen av oss bra av. jag vet bara att om jag kastar bomben kommer han först reagera med ilska, sen med sorg, sen böna och be att han får testa att vara nykter. Och det orkar jag absolut inte med. Han nykter är värre än han när han dricker (för att han bara är sur för att han inte "får" dricka). Det slutar alltid på samma vis. Han dricker igen och jag orkar inte kasta ut honom. Den här gången vill jag göra något igenomtänkt, ha en plan. Ha en lugn attityd. Inga ultimatum...

Var försiktig 👍

Jag kommer nog bli galen 😅
Han var förbi i förrgår, han var så orolig över mig för jag verkade må så dåligt. Jag förklarar återigen varför vi inte hörs, -men oj inte har jag fattat att du tycker det är så illa, nu lär jag ju bevisa....så åker han hem, super o tror allt är bra.

Detta är nästan det värsta, alltså blev inte ledsen.....men detta konstiga spel ....jösses 😅

@Euology det är inte du som splittrar familjen, du är den friska parten som tar ansvar. Det är han som står för splittringen och det är hans ansvar att ta behandling. Lägg aldrig ansvaret på dig, för där hör det inte hemma! Det är han som dricker, det är han som är sjuk, det är han som inte hanterat sitt mående.
INTE DU.

@Euology det är inte du som splittrar familjen, du är den friska parten som tar ansvar. Det är han som står för splittringen och det är hans ansvar att ta behandling. Lägg aldrig ansvaret på dig, för där hör det inte hemma! Det är han som dricker, det är han som är sjuk, det är han som inte hanterat sitt mående.
INTE DU.

Det är fruktansvärt jobbigt att vara tillsammans med en alkoholist, inte bara på grund av deras sjukdom som bryter ner dem, utan också för att deras sjukdom också bryter ner en själv. Fundera på vad du accepterar och framför allt varför du accepterar det. En relation ska vara trygg och kärleksfull. Det du beskriver är raka motsatsen. Om han inte förstår det själv så behöver du vara tydlig med att hans beteende mot dig inte är acceptabelt och så måste du agera på det. Det är en sliten klyscha att man lär folk hur de ska behandla en, men det är sant. Visa ditt värde och dra en gräns. Går han över den så blir det konsekvenser. Du är värd så mycket mer.

Du splittrar inte familjen - du ger familjen en chans.
Finns många berättelser om hur barn tagit avstånd så snart de inte är beroendeställning då den friskare föräldern inte skyddat dem.

Gällande ta tag i missbruket så är det vanligt i detta läget men håller sällan.

Separera, låt honom kämpa med sitt mående o se om han under de närmaste åren fortsätter att välja det o behandling.

Tack för era svar! Betyder mycket att få diskutera med er som har liknande erfarenheter.

Mitt mående går verkligen upp och ner. Ena stunden får jag sån fruktansvärd ångest över att splittra familjen och över alla drömmar som nu inte kommer att bli av. Ibland mår jag bättre och tänker på hur skönt det kommer att bli att slippa oroa mig hela tiden.

Sedan tycker jag att det är jobbigt att han nu när allt är för sent ska ta tag i sitt missbruk. Att han gör det nu för att han är påväg att förlora allt (barnen). Varför gjorde han det inte när jag bönade och bad…😢

@mvhmig Låter tufft! Svårt när någon växlar mellan att vara snäll till att bli elak. Det har inte så mycket med dig att göra. Alkoholen sänker ens självkänsla vilket jag vet av egen erfarenhet. Lättare att ge sig på någon annan än att inse sina egna tillkortakommanden. Acceptera inte det utan vidare för då är det lätt att det fortsätter. Ha det fint😊

Hej
Min enda rekommendation är att du avslutar relationen innan du blir helt knäckt. I all välmening.

Är ihop med en kille som jag misstänker är pågång att få återfall, eller har fått återfall. Han är helt fantastisk förutom nu när han dricker. Han får för sig saker så som att jag är med andra killar, han förminskar mig och min personlighet, kan vara hur jag skrattar eller liknande. Allt är mitt fel osv. Sen kommer oftast samvetet när han nyktrat till. Han har haft problem förut men varit stabil fram tills nu. Jag vill vara prata av mig då jag inte vill prata med vänner/familj om det, kanske få nå råd eller så. Jag vet inte, känner mig ledsen.

@Alexxx
Men du barnen kan inte vara i detta, vad är det som gör att du inte löst boende?
Jag tog först en andra hands via blocket osv -kan det vara en lösning

Det är svårt det där. Hur vet du att han mår dåligt eller har blivit sämre ? I vilket sammanhang har ni pratat om 12 stegs programmet?
Att inte prata alls är väl det som är sämst, så jättebra att du tänker lyfta det på något sätt. Problemet kan vara att din pappa förnekar problemet och ju mer du försöker desto större blir förnekelsen.
Du kommer säkert få massa tips här men det som brukar vara ledorden är , gör det med kärlek och döm inte .
Säg hur du ser på det ur ditt perspektiv och att du vill stötta om han vill ha stöttning .
Du kan också ge tips på litteratur och poddar , ex missbrukspodden . Ge honom lite verktyg till att börja fundera på hur han vill leva.
Om han känner sig ensam kan du erbjuda mera kontakt om han är nykter och vill satsa på livet och framtiden.
Kram

Reflekterar över att det är 1 år sedan jag började skriva här....
Och läget är oförändrat.

Tack @has för din fråga hur det går. Det är fint att någon frågar.
Värmer.
Har inte haft ork att skriva något på ett tag. Helt slut.
Hur ska det kunna bli någon ändring?!
Jag kan inte se någon ljusning just nu.
Mannen har druckit flera ggr efter de två troliga veckorna med uppehåll, igår o idag tydligt. Efter jobbet. Alltid efter jobbet, sköter sig där.
Inga synliga ölburkar. Varken fulla eller tomma. Det jagar mig att jag inte vet var han har dem numera. Känner att den lilla koll/kontroll jag hade har försvunnit.
Men jag lurar mig själv. För vad gör det för skillnad om jag kan räkna till 4, 5 eller 8 bukar?

Det bara rullar på. En dag, en vecka, en månad - ett år!
Det är så sorgligt.
Känner mig svag som inte tar tag i något o skapar någon slags förändring.
Hur länge kan man säga att man är för trött eg, utan att göra något åt det?
Men orkar inte nu (heller).

Tack för era svar. Tack @has för träffsäkra och trösterika ord! Jag ser på det som du, att personens hjärna blir kidnappad varpå det tydligen är omöjligt att sluta dricka. Det är den där kidnappningen jag är rädd ska inträffa. Det gick bra kvällen jag skrev inlägget - det stannade vid det dygnet. Ikväll är det igång igen, på en oroande hög nivå. Det är mannens vän, som är bekant med problematiken bakåt, som satt sig att supa med honom. Det handlar ju om vuxna människor där var och en ansvarar för sitt, men jag har ändå lust att avsluta kontakten med en sån.. Nu slog det mig att den vännen kanske inte alls är vad kvällen innehållit. En ursäkt att gå ut. En lögn helt enkelt. Inte osannolikt. I övermorgon vet jag om kidnappning skett eller ej.
Ang. frågor om mitt liv och min tillvaro: Det här vill jag inte ha. Inte i mitt hem, inte bland mina barn. Och jag har försökt hitta annat boende till oss utan framgång. Det är frustrerande.

Min pappa är alkoholist och har varit det i minst 10 år. Nuförtiden påverkar det mig inte mycket då vi inte bor tillsammans och ses ganska sällan, alltid på mitt initiativ. Han har aldrig varit aggressiv, elak eller läskig, och han har minimerat hur mycket hans drickande går ut över mig. Vi pratar ALDRIG om det här, känns extremt tabubelagt, och vi är faktiskt inte så nära nuförtiden. Jag trodde att han mådde bättre men har fått reda på att det snarare är värre, och känner att jag måste våga prata med honom. Vilken hjälp kan man få som alkoholist? Han är anti 12 stegsprogrammet och jag vet ingen annan hjälp som man kan få. Vad är första steget jag kan ta? Finns det nån i liknande situation som vill berätta?

@Tröttiz jag tar bara sats! Jag vet att jag måste framåt nu.
Kram ❤️

@Kärringen
Trist att du stampar på stället vad det verkar.
KRAM!

Jag försöker ju tänka att ju tyngre det är nu , desto bättre för då kanske man är försiktigare framöver ❤️
Synd du inte kan trolla för då hade du fått trolla för mig med 😅

Har gått ett år nu och hade nog förväntat mej att komma längre i sorgearbetet. Kanske lite bättre då jag på riktigt kan glömma mitt mående stundvis men fortfarande periodvis mörkt, tungt och ensamt. Har inte gett upp, ska hitta mej själv igen och må bra igen utan något destruktivt förhållande. Min psykolog sa sist att hon inte kan trolla 😂 inte jag heller 😂 synd… ❤️

@Sårad... tack som frågar ❤️
Har varit på livstegen o läst min livsberättelse, det var tufft, livet har inte varit så positivt. Men nu ska jag vända detta!
Hur är det själv? ❤️