Senaste kommentarerna i forumet

Sinnesrobönen, alltså det är en av alla bra strategier jag hade tappat bort.

Min man gick inte i försvar utan vill göra allt för att vi ska ha det bra. Jag vill lita på honom, han har ju verkligen blivit bättre och bättre som sagt, sedan blir det fel med jämna mellanrum, kanske två gånger per år då jag tänker att det var droppen men har tar verkligen till sig av det jag säger och blir bättre, och det är väl ändå det som jag behöver titta på, vi har det ju så bra på så många sätt.

Kollegan har också tagit till sig verkar det som. Blivit mycket mer tillmötesgående och trevlig.

Sinnesrobönen gick att applicera på båda!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden ❤️

PS. Mina dagliga 10.000 steg har jag uppnått i helgen också. Var lite orolig över resdagen i lördags, men det blev två rundor på morgonen och en rejäl när vi kom fram och sen var jag nästan hemma. Min streak är nu 86 dagar. Det känns som det ska till mycket för att bryta den faktiskt.

Hemma igen. Har haft en riktigt fin helg hemma hos äldsta dottern. Showen vi tittade på var wow, mello okej, lite renovering kul och en lång promenad på isen var också wow 🤩 Jag är skeptisk till isar, men den här isen litade till och med jag på. De hade plogat ”vägar” för bilar att åka runt på. Man får passa på, man vet inte när vintern blir så här igen.

I morse när dottern körde till jobbet så körde jag hemåt. Det hade kommit typ 5 cm snö i natt och första biten är det en väldigt liten väg. Men fram kommer man alltid, man får anpassa farten bara. Sen jag kom hem vid 9.30 har jag hundpromenerat ihop 9.366 steg, veckohandlat, tvättat och lagat nio matlådor. Känner mig inte ens trött. Jag orkar fan så mycket mer nu för tiden.

Men imorgon tisdag är hundpromenader den enda nytta jag ska göra. Sovmorgon blir det imorgon!

Kram 🐘

PS. Inga sockerfrosserier i helgen heller, älskade dottern hade köpt dadlar och torkad mango till mig för hon vet att jag försöker låta bli att äta socker. Och i bilen åt jag clementiner. Bilen är annars en riskmiljö för mig, det är mycket onyttigheter som ätits under bilkörning. Själva miljön i bilen är liksom förknippad med glass, choklad och bullar. Men inte längre!

Stort grattis till två år @Ros. Ja det är sorgligt att behöva hitta strategier för när det händer, det händer inte ofta längre med min man heller att det blir för mycket så han blir dimmig och personlighetsförändrad men de gångerna det händer mår jag fruktansvärt dåligt och han har blivit bättre och bättre. Kram❤️

Tack fina @miss lyckad ❤️ Jag minns din resa och du är så stark och jag förstår hur mycket hjälp forumet kunde bidra med. Folket här är fantastiska och det är så befriande att få bolla sina känslor och få tips och råd och stöttning. Kram❤️

Det låter intressant @Amanda L, jag ska kolla upp det också, tack för tipset❤️

Absolut är hans enheter alldeles för många under semestrar men det är väldigt vanligt att folk dricker så när de just är på semester. Att ta första klockan 11-12 och sedan kontinuerligt fylla på tills man går och lägger sig vid midnatt därför går det inte riktigt säga att det är missbruk eller jag vet inte men Svensson gör ofta sina semestrar på det viset, jag är öppen för reflektioner i den frågan, hur känner ni alla era kollegor, släktingar och vänners alkoholkonsumtion under semestrar, tänk en skidresa eller charterresa. Kram

@Himmelellerhelvette De gånger när min man druckit för mycket och jag upplever att det går ut över mig, de är de gångerna jag absolut känner att det var rätt val jag gjorde som slutade med A. Jag får verkligen avsmak på vad A kan göra med en människa hur förändrad man kan bli. Sen har jag en trygghet i att jag kan ta bilen o ta in på hotell en natt om jag skulle vilja det. Min man är aldrig våldsam utan blir konstigt irriterad på något jag sagt o jag fattar ingenting. Om jag hinner i tid upptäcka att han fått i sig för mycket då brukar jag bli tyst o titta på tv o slipper då förhoppningsvis konstiga diskussioner. Nu ler jag mot mig själv …. så dum jag är att jag försöker hitta strategier för att lösa dessa situationer. Det är ju bara sorgligt när detta händer men som tur är det numera väldigt sällan. Jag har själv varit likadan o så glad att ha det bakom mig. Så jag hoppas och ber att min man ska fortsätta på det spår han är i nu att inte dricka så mycket. På onsdag firar jag 2år utan A. Kram

Himmelellerhelvette det är svårt att separera, fråga mig som separerat från samma man 3 ggr! 😅Nu sista gången så blev det definitivt. Vi har 4 fina vuxna barn ihop. Vi har varit gifta, skilda, sen sambos, och hade då våra bästa år. Sen blev våra sista år dom sämsta, med tanke på vårt drickande. Jag skrev mycket här på forumet under hela processen. Det var väldigt välgörande för mig. Jag minns med värme hur mycket stöd jag fick, det var helt otroligt. Jag kunde skriva vilken tid på dygnet som helst. Så mycket klokskap och trygghet jag fick av så många på forumet. ❤️Det gjorde resan mycket lättare. Det fanns många som förstod mig och kunde ge goda råd. Pepp och stöttning hela tiden. Inget behöver ju vara slutgiltigt heller. Skulle saker och ting ändra sig, finns alltid en återförening möjlig. Men vill partnern fortsätta missbruka och förstöra sitt och andras mående, då bör man tänka på sig och sina barn, om dom finns i bilden. Barn mår fruktansvärt dåligt när föräldrar har beroenden. Men oftast går det att reparera. Visar vi föräldrar att barnen verkligen betyder så mycket som vi säjer, då brukar läkning ske. Jag håller tummarna att du orkar och gör det som känns rätt för dig. 🌟Du är värd ett gott mående, inte må dåligt och bli obalanserad för partnerns ovilja att ändra sina val.

@Himmelellerhelvette Apropå ditt senaste svar. Jag känner igen mig och dina tankar….
Jag hoppas du kommer fram till något som är bra för dig. Det känns fånigt med styrkekram, men skickar en ändå…♥️♥️♥️

@Himmelellerhelvette
Nu har jag hittat något som kan vara intressant, iaf för mig. Du vet sinnesrobönen? Den har jag ofta velat tillämpa… Men sällan lyckats med….
Nu har jag förstått att den ingår i en filosofi kallad stoicismen. Den har hört talas om förstås, men aldrig fördjupat mig i. Men den verkar behandla just mina problem. Ska läsa en bok ( finns många) som heter Stoicism i fem lektioner eller nåt sånt. Kanske kan det ge mig ett nytt förhållningssätt?
Eftersom jag inte är det minsta religiös är en praktisk filosofi något som kan tilltala mig.
Jag kommer att lämna rapport! 🤗
Ett ps ang ditt senaste inlägg: Du skriver att din man gått den ” måttliga” vägen, men beskriver snarare att han har ett missbruk?
Att dricka 5-10 enheter låter väldigt mycket. Jag var också en sådan som inte alls drack varje dag, men ofta utan botten när jag drack. För mig var det bara ett annat sätt att vara beroende..
Kram igen. Pterkommer när jag läst en lektion ♥️😉

Igår droppad snön från taken och den förata snödroppen tittade upp! Ny årsvårskönsla!
2025 var ett bra år. Det året jag bröt med Tant Sug o hennes negativa inflytande över mitt liv. Tant Sug är ju egentligen en del av mig själv , det är bara att erkänna. Men det känns som att jag har svultit bort den kärringen från egot.
Småsrartade det andra , nya livet rätt ordentligt i december men det hade inte gått att göra utan förarbetet under året. Alla tankar, funderingar, strategier, antidepprundor har varit en första byggsten inför det nya friska.
Att jag ska vara nykter dag för dag 2026 det vill jag för då har jag förutsättningar att må jämnt och stabilt. PT grejen har gett mig en ordentlig kickstart och något att rikta min adhdenergi till. Ett fokus som ger så mpnga positiva ringar på vattnet.
Jag känner mig gladare, starkare, piggare, sover bättre, inga klimalterievallningar, målinriktad o riktigt snygg.
Gymmet gjort för dagen o benen skakade av utmattning en stund efter.
Lite fönsterputs o småplock här hemma.
Ett nytt recept på ostkaka ( nyttiga sorten) ska testas.
En låååång solkenspromenad.
En bra dag för jag gör den till det jag vill!

Må så gott alla!

Tack snälla @Vitvargen ❤️ Ja det blev mitt fokus att kontrollera när jag inte kunde kontrollera den destruktiva miljön jag växte upp i. Att äta blev en flykt som sedan övergick i att svälta, och vidare till bulimi och sedan har kroppshetsen varit mer i perioder och mindre i andra. Alkoholen ingick också konstigt nog i ätstörningen för jag märkte att den dämpade matlusten så jag blev beroende av den. Nikotinet blev också inblandat i den, så jag till och med snusade destruktivt. Jag har plockat bort beroenden ett i taget och nu är det då detta kvar och jag tror att jag ska klara även det med hjälp av samma metoder som de andra. Forumet är otroligt hjälpsamt och jag har lärt mig så väldigt många strategier på min nyktra resa men jag har lyckats tappa bort dem de senaste halvåret då livet bara blev för övermäktigt med alla dess motgångar, men det känns idag som om livet ska lugna sig, mycket har lugnat sig. Jag har haft ett övermäktigt ansvar för min mamma som nu äntligen samhällets resurser hjälper till med. Det är en enorm börda som släppts från mina axlar. Jag tror min kroppshets och ätstörning blir aktiv när livet blir övermäktigt precis som en annan tar ett återfall i alkoholen. Kram❤️

@Himmelellerhelvette, det låter som att du kämpat länge med kroppshets och ångest. Har du provat att prata med någon psykoterapeut om detta? Jag vet att det finns beprövade behandlingsstrategier som kan fungera väl för att stötta tillfrisknandet från det du beskriver, det är tungt att kämpa med helt på egen hand.

Jag förstår mycket väl hur träning har varit svårt att hantera men jag är övertygad om att det finns en väg till läkning och att du får känna dig stark och hel igen. Din tidigare passion för träning kan bli en drivkraft i detta om det hanteras försiktigt och genomtänkt.

Förlåt mig om jag trampar snett här men det är av omtanke och välvilja kan jag försäkra.

Kram!

Jag tror det är precis så @miss lyckad med passion eller beroende. Att passionen kan slå över så vi behöver vara vaksamma över vad som händer med oss. Jag älskar att träna men det slår lätt över till att jag får ångest om jag hoppar över ett pass, då har det slutat vara passion, är bara besatthet av utseende som leder till ångest. Det är överjävligt jobbigt eftersom jag älskar att träna och mår bra av att träna men nu har det länge bara varit förknippat med kroppshets och ångest, jag försöker få ett nytt grepp om det men jag har varit så nedbruten mentalt så länge nu, med ljusa dagar också så inte i depression men jag tog återfall i bulimin i november och den tar min självkänsla lika bra som alkoholen gjorde så det var väl den som tog träningspassionen ifrån mig med, men jag har varit ren från bulimin i tre veckor så jag börjar väl läka igen för att kunna ta tag i att må bra av träning igen men i månader har jag oftast valt soffan framför träning. Kram❤️

Såg att du skrivit en kommentar till @Amanda L ❤️ Tack❤️ Ja så kanske det är, lika svårt att ta beslutet att lämna honom som att lämna alkoholen. Kanske därför jag velat fram och tillbaka i över tre år på om jag ska lämna honom. Och nej han har nog inte varit min guldkant på länge men han är min trygghet på många sätt ändå samtidigt som han gör mig oerhört otrygg emellanåt. Kram❤️

Åh tack @Amanda L ❤️ Jag kunde skrivit mycket av det du skriver själv, jag undrar också varför jag har så låg självkänsla och hur sjutton jag ska bygga upp den och vet att jag haft den uppe mängder av gånger men tappar bort den hela tiden. Jag hamnar i bottenlös sorg till och från och undrar om livet verkligen ska vara så svårt medan jag däremellan har det som du beskriver också, väldigt fint både med familjen och vännerna.
Jag älskar när vi har djupa samtal i min tråd så skriv hur mycket du vill. Kram❤️

Tack fina @Andrahalvlek ❤️ Det är så fint att ni har en så fantastisk relation🙏
Ja jag håller på och väger fördelar mot nackdelar och jag tar ut trollen i ljuset. Varje gång jag känner att nu var det sista droppen som fick bägaren att rinna över lovar han att det kommer bli bättre, att vi behöver tid för det är en stor förändring vi går igenom eftersom vi alltid haft alkohol i våra liv tillsammans. Jag förstår att det är en stor förändring och att förändring tar tid och han lyssnar och blir bättre när jag sätter ned foten. Han lär sig av sina misstag och han har gjort så många under dessa åren jag varit nykter. Så många gånger jag blivit sviken av brutna löften för alkoholen tagit över honom. Jag förstår inte varför man brottas så med att lära sig bli måttlig men det är den vägen han valt, jag hade aldrig klarat den vägen och ibland tror jag att jag är lite avundsjuk på han drack lika ofta som mig under många år men inte lika mycket, var det därför han klarade att bli måttlig eller klarar han att vara måttlig, kämpar han? Han vill verkligen inte sluta dricka helt och jag tycker inte han behöver det men han håller aldrig det han lovar när vi är på semester, han börjar alltid för tidigt och det blir alltid mer än 5 enheter per dag, ofta ca 10 eftersom han dricker kontinuerligt under hela dagen. Är vi på semestrar med andra blir det väl ca 15 enheter per dag hela semesterveckan. Han lovar alltid att det inte ska bli så men det blir alltid så ändå. Jag får ofta vansinnigt mycket ångest. Kram❤️

Tack snälla för att du delar @Ros❤️ Min man har också dragit ner jättemycket på alkoholen. Jag förstår att han också måste vänja sig vid vårt nya liv efter jag blev nykter. Första halvåret jag var nykter drack han varje helg, då tyckte han att han blivit bättre eftersom han inte längre drack på vardagar. Jag sa att jag inte kan leva med honom om han fortsätter så. Han skärpte sig ytterligare halvåret efter och har fortsatt bättra sig genom åren men jag har märkt att jag får väldigt mycket ångest när han dricker. Och jag har märkt att jag börjat tvivla på om jag behöver fortsätta vara nykter. Så trots att han blivit väldigt mycket bättre dricker han ändå för mycket för det påverkar mig, jag får en oro inombords, och jag får ångest. Kram❤️

Ja Himmelellerhelvette, när jag upptäckte det, så fick jag rejäl avsmak för AA. Jag har en närstående som gått mycket på AA förr, han berättade att det fanns i hans grupper också. Vitvargen, passion kan vara något väldigt fint, men allt kan gå till överdrift, och då tar det över livet för vissa. Finns en bok som just heter Passion eller beroende, som handlar om likheter och skillnader på dom fenomenen. Jag hade en kompis som var väldigt träningsberoende. Hon fick ångest om hon inte kom ut varje dag och utförde någon träning. Hon kunde stå och hoppa hopprep i timmar. När det var som värst, stod hennes son och grät, för han hade försökt få hennes uppmärksamhet en lång stund. Det berättade hon själv. Blenda, jag har läst lite grann i AA böcker, men tyckte dom var alldeles för gammalmodiga. Alkoholberoenden var hela tiden en han, vars fru försökte få honom nykter. Inget om beroende kvinnor. Vilket jag ville läsa om också. Några gånger var det väldigt intressanta delningar jag fick vara med om, men Alkoholhjälpen var mycket mer min plattform, och jag har fått otrolig hjälp och förståelse av er och många fina människor här. Det är så fantastiskt. ❤️❤️❤️🙏🏻🌟

@Himmelellerhelvette Läste ditt inlägg igen och funderar. Jag skilde mig för tiotal år sedan efter 20 år och velade också fram och tillbaka länge. Han drack också mycket, blev förändrad och kunde inte sluta. Ändå var det väldigt svårt. Jag hade inte slutat dricka då heller, så det var inte därför.
Det var en kostsam skilsmässa även ekonomiskt. ja, på många sätt.
Men efteråt vet jag att det var helt rätt, vi hade aldrig blivit lyckliga och jag hade förmodligen aldrig slutat dricka heller.
Jag förstår att det känns jättesvårt, men sanningen ligger nog i det du känner:
Du är inte nöjd mer ert liv, med honom, hur du mår.
Han verkar inte vilja ändra sig, alkoholen är viktigare än du, det kommer sannolikt inte förändras något i ditt samliv. Frågan är om du vill leva så?
Det är ditt enda liv. Och du kan hitta någon som du känner dig lyckligare med.
På sätt och vis liknar det processen att göra slut med alkoholen. Är det/han en guldkant? Gör det/han mig lyckligare? Innerst inne brukar man hitta svaret.
Många kramar!!!

@Himmelellerhelvette @fooliehutten
Hej och tack för era kommentarer. Det man kan konstatera är väl att livet aldrig bara är magiskt och utan friktion. :)
Om några dagar har det gått tre år sedan jag drack alkohol. Och som jag skrev, mycket har blivit mycket bättre. Och när jag skriver till nykomlingar här, så känner jag att det är det viktigaste att förmedla. Jag minns ju hur svårt det var att ta sig ur beroendet, så många tankar som måste ändras, så många vanor att bryta. Då måste man känna att det är värt det. Och det är det ju. Absolut!
Jag tror inte jag kommer att dricka alkohol någonsin mer och jag tänker nästan aldrig på alkohol längre. I så fall några sekunder, bara så att jag hinner minnas varför jag inte dricker längre. Så det är inte problemet längre.
Svårigheten är att förstå mig själv. Veta vad jag kan ändra eller som jag får acceptera.
Varför jag gjort som jag gjort i livet. Berodde det på mig eller alkoholen? Eller ngt helt annat?
Vad fick mig att vilja dricka från början?
Jag hade en social fobi som gjorde att jag hade mycket svårt att prata med folk, i början även en och en och i små grupper. Var det det?
Eller kanske andra saker i barndomen, då jag mer eller mindre uppfostrade mig själv.
Och så dessa dippar, då jag hamnar i en väldigt låg självkänsla... Känner alla så?
Andra dagar mår jag bra, umgås med folk (det problemet är löst), tränar, sjunger, läser, har det bra. Så det finns många bra dagar också. De flesta. Men det är som jag alltid har för lätt att tro att andra inte tycker om mig, eller tycker något negativt om mig. Det kan räcka med något ord i ett mejl eller ett mejl som uteblir. Då blir jag orolig, undrar....
Varför har jag så låg självkänsla? Ändå VET jag att jag har vänner som tycker om mig. Men det är som ett hål inuti, som aldrig kan fyllas helt....
Så skumt.
Därför känns det bra att läsa om och veta att det finns fler som kämpar med sig själva och sina beroenden. Där kan jag ändå tycka att det är hundra ggr bättre att vara beroende av träning än alkohol. Även om det skulle vara ett lite för stort fokus på det....
Något jag inte skulle klara av är nog att leva tillsammans med någon som är beroende av alkohol eller droger. Då skulle det kännas som jag fastnat för nära en plats jag inte vill vara på. Och oftast tror jag det hindrar en att gå vidare på olika sätt. Beroenden har en förmåga att ta tid, tankar, kraft.
Min sambo dricker mindre nu än förr, och bara ibland. Det känns ändå ok, eftersom det inte påverkar oss eller mig så mycket.
Fint att läsa om alla era tankar här, och trösterikt att allt inte är så himla enkelt för alla....Och hoppas det är ok att jag skriver så mycket i din tråd, HoH, men känns som det var här diskussionen fördes.
Kram!

@Himmelellerhelvette och @miss lyckad. Det var bland annat liknande beteenden hos en del AA-rävar som gjorde att jag tappade tron på vissa grupper. Kommer också tydligt ihåg en kväll under min behandling då terapeuten (en äldre kvinna som var väldigt bokstavstrogen Stora Boken) skrockade ”ja, de blev ju nyktra för livet, men de fortsatte med sina älskarinnor minsann”, apropå grundarna Bill och Bob. Precis som att det var lite gulligt…Helt absurt.
Med det sagt så är majoriteten inom AA troligen genuina människor och gemenskapen gör mycket gott.

PS. Mitt största bekymmer var barnen. Varannan-vecka-liv. Det gjorde ont i mig, men barnen fann sig tillrätta snabbt. Vi bjöd varandra på middag när barnen bytte hem: det var en gamechanger. I sju år fick vi möjlighet att bygga en ny typ av relation. Vi ville visa barnen att vi kunde umgås: alla jular, födelsedagar, student osv firas fortfarande ihop. Nu fyller barnen 26 och 28 år.

@Himmelellerhelvette Om han väljer alkoholen före dig, då är det nog helt rätt beslut. Börja med att prata om det: ut med trollen i ljuset. Alla människor har fördelar och nackdelar, så länge fördelarna överväger stannar man. Men när nackdelarna överväger är det bästa att säga tack och hej.

Det svåraste är att ta beslutet. Sen blir man mest upptagen av allt praktiskt. Då och då kommer sorgen, och då får man gråta för att lätta på trycket. Det är en sorg att separera. Man sörjer alla fina stunder man haft ihop, och att livet inte blev som man tänkt sig. Det är okej: släpp ut känslorna.

Du fixar detta! Tufft som fan men du går stärkt ur det. Det lovar jag dig!

Kram 🐘

PS. I år är det 11 år sedan jag separerade från barnens pappa, efter 24 år ihop. Vi har en svinbra relation även efter det, fast mer som syskon. Och föräldrar som delar på allt som rör barnen.

@Himmelellerhelvette Oj så jobbigt beslut att ta. Jag förstår dig fullt ut. Jag har själv slutat med A för snart två år sedan medan min man fortsatt. I börja protesterade jag inte över hur mycket han drack och hur han förändrades. Jag var själv så osäker på om jag skulle lyckas sluta med A. Men ju mer säker jag blev så tog jag det med honom när vi båda var på bra humör och han inte hunnit ta första glaset. Jag sa att jag inte tänker be honom välja mellan mig och A men jag går om han inte ändrar mängden A ha dricker. Efter det har han minskat kraftigt sitt intag av A. Jag märker att han mår mycket bättre av det själv och är säker på att han gör det men fast han inget säger. Han orkar mycket mera nu, är gladare och tar för sig att göra saker och kommer själv med förslag på vad han tycker vi ska göra. Jag kunde verkligen inte tänka mig att fortsätta leva ett liv med honom där varje helg blev pest framåt kvällen o se honom seg på fm. Och sen fortsätta dricka varje vardagkväll fast då mera måttligt. Tänkte även hur det skulle bli när vi blir pensionärer. Jag förstår ditt dilemma då han inte vill sluta dricka, jag hoppas verkligen det löser sig för dig. Jag tror du kommer komma till en punkt och att det är där och då du bestämmer dig för vad DU vill. Stor kram till dig