Senaste kommentarerna i forumet

Tiden går svindlande fort..Därför så skönt att det har gått så bra för dig/er...Tack för fina, stöttande, inspirerande inlägg i min tråd..Du är en av dom som står för ärlighet och stabilitet..Ha ett fortsatt gott liv????

Att försöka tankestyra sitt känsloliv... Det är ju vad vi ständigt matas med, att positivt tänkande är det enda rätta. Men det är det inte, har jag kommit fram till. Man gör bara sig själv illa när man bannar sig själv att tänka positivt, fast känslan skriker tvärtom. Känslan som varnar att något är fel, att man går åt fel håll, eller står ut med sådant man inte ska stå ut med. Jag gillar tanken på att parkera en stund och sedan köra vidare. Litet som ”bryt ihop och kom igen” ?

Ibland går det bra. Ibland mindre bra.
Jag tror att man måste hitta parkeringsplatserna och låta det komma.
Kanske boka en kvart till halvtimme varje dag hur motigt det än känns.
Och släppa loss skramlet i själen.
Låta de fäktas med varann kanske tom utan ord.

Jag har i många och långa perioder försökt tankestyra mitt känsloliv, för stt ge mig själv illusionen av kontroll.

Men om jag orkar låta allt vara och kännas precis som det är utan att försöka göra paket av dom så brukar jag komma närmare något sorts här och nu.

Och inte mindre fantastisk lösning! Jag ser det ’framför’ mig, för min inre syn. / mt

Vad jobbigt du verkar ha det..Din snart ex-man verkar väldigt hänsynslös i många avseenden..När jag bodde ihop med barnens pappa, var det lite likadant..Men våra barn var större, så han fick skärpa till sig emellanåt, dom sa till honom..Det gjorde jag med såklart, men väl när folk har alkohol i kroppen är det ingen ide med samtal..Ibland tror man att man kanske ångrar separationen, det har jag aldrig gjort, men jag träffade ju exet ett kort tag och trodde det fanns en chans..Nu är han barnens pappa för mig..Ibland en tragisk sådan..Alla har chans att välja annorlunda och göra fina val för sig och sina barn..Dom som inte gör det, får skylla sig själva..Relationerna blir dåliga, och barnen tar avstånd..Hoppas du får kraft emellanåt lim, så du orkar..Varm kram????????

Känns som ett slalomåk där glögg och annat är som portar.
Lurigt med vad folk tycker är alkoholfritt, de flesta har nog svårt för mitt noll tolerans. Kanske har jag själv varit sådan, hoppas inte det.
För mig är det så att här skall inte gläntas på någon dörr, all respekt till er som väljer en annan väg.

Som människa är jag allt eller inget, en liten glugg i den muren jag bygger så kan jag välja fel.

Så för mig är det nolltolerans som får gälla, väljer också bort de substitut på vin för det triggar mig. Alkoholfria öl rnågon gång när det passar maten.

Så när grannen tycker att det är ok bara glöggen är köpt på Ica och bara några % är det dags att vaska med glögg eller bli allergisk mot mandlar ?

Så Grinchen åker vidare till julen, nykter och avstår glöggen men äter pepparkakor för glatta livet// kram Strulan❤️

Stor igenkänning på ditt senaste inlägg. Inaktivitet är min bane. Det är då oron tar över och passiviserar mig. Jag gör ryckvisa stötar då jag sliter mig loss, sätter mig i förarsätet och kör av bara fa-an. Men det är så svårt att sitta kvar där över tid. Hur gör man?

Jag har druckit mer eller mindre varje dag under senaste åren. Vanligen en fem dagar i veckan och sådär 5-6 flaskor vin per vecka, ibland mer. Jag har känt att jag måste gör nått åt saken och har nu inte druckit alls på en vecka.. Är än så länge inte så lång tid, men är inte så farligt sugen och det fungerar bra. Jag sysselsätter mig med massa saker för att ändra beteendet.
Men till min egentliga fråga: Jag mår så fruktansvärt psykiskt dåligt, är helt nere, känner hopplöshet och tårarna är i ögonen i princip hela tiden. Jag förstår att det är någon form av abstinens, kroppen håller på att ställa in sig efter det nya nyktra tillståndet. Hur länge kan detta tänkas hålla på innan jag mår bättre igen?
,
// Kanske inte längre På Sponken

Jag har tidigare skrivit om hur vi som gärna ger upp oss själva i förmån för andra kanske borde kravla oss över till förarsätet över våra egna liv.

Jag har många rädslor,den ena mer befängd än den andra.
Kombinerat med riktiga rädslor som de flesta av oss känner av till och från

Att bli övermannad och insnärjd av dessa rädslor är hemskt.
Detta händer oftast vid inaktivitet eller passivitet.
Dvs fortsätt simma.

Men ibland så måste ju även doris sova och då hinner det ikapp.
Detta är ett mönster som följt mig sen tonåren.

Sen har jag nu i några år varit duktig och stannat upp.
Känt in rädslorna och ångesten och försökt att inte agera.

Problemet med det är den bergochdalbana som jag skapar alldeles själv.

Där jag liksom kastar mig ut och hissas upp och ned ganska viljelöst.

Fast allt egentligen händer inne i mitt huvud.

Kanske om jag skaffar en bra bilbarnstol och spänner fast bredvid mig i passagerarsätet?

Där får de sitta och vara med mig.men jag ska köra och fortsätta kära fast de likt krångliga småbarn kämpar för att ta sig loss.

Då får jag bestämma när de får komma ut ur bältet en stund och när det är dags att spänna fast de igen.

Så får det bli.

Tack fina Mirabelle för ditt engagemang i denna självklara, men ändå så utmanande fråga..?!
Jag upprepar för egen inprätning:
Vuxna männsikor, var och en, äger SINA BEHOV, och tar ansvar för att de blir tillgodosedda ☑️ !
JAG gör det FÖR MIG ☑️ !
Och förstås allt det vi redan vet, INGEN LÖSNING finns i FLASKAN ☑️ !
Var och en bär SITT EGET KORS ☑️ !
Tack?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Tack ?. Vilket elände alkohol för med sig. Nu vaknar man klar i huvudet och pigg. Sen ska man inte sticka under stolen att det även är en sorg att inte dricka mer. Men i mitt läge finns det bara två val att göra, fortsätta eller sluta. Har valt det sista

Om det inte gäller barnens behov ser jag inte varför du skulle se till dem i första hand. Vuxna människor får äga sina egna behov och se till att de blir tillgodosedda helt för egen maskin. Och det ska även du göra för DIG ❤️ Jag lovar, ditt behov är inte flaskan. Ditt behov är att låta vederbörande bära sitt eget kors. Precis som du bär ditt. Kraaaaam

Bara så enerverande att hela tiden se till andras behov (och då menar jag inte barnens, som alltid kommer först). Jag orkar inte! Ett rop på hjälp- ett rop i desperation!! Jag fixar inte det här. (Obs! Inte självmord), snarare gå till flaskan, som jag ju också vet, löser ingenting..
Usch.
Trött.
Misströstan.
?.
Kram
/Fibblan ?.

Det närmar sig föreställning med min grupp hobby-entertainers. Jag vill verkligen inte. Och det känns så tråkigt. Det brukade vara det bästa jag visste, att uppträda tillsammans, ge vår värme och gemenskap vidare till publiken... Visst har jag känt ett motstånd ibland, tex när man är litet halvt tillfrisknad från influensan och knappt orkar stå på darrande ben... Men det motståndet har farit all världens väg bara vi kliver upp på scenen, och jag har lämnat scenen euforisk. Under det senaste året händer den där boosten liksom inte längre. Det inre motståndet växer och jag känner mig bara förljugen där jag strålar mot publiken. Anledningen är säkert en kombination av min utmattningsdepression och konstig stämning i gruppen. Jag orkar egentligen inte alla resor, uppträdanden och övningar sena kvällar. När det var kärleksfull och stöttande atmosfär inom gruppen var det ändå värt en tynande ork. Men stämningen har ändrats. De som har utgjort gruppens hjärta och varit sådana där kärleksspridare har liksom ledsnat på de som styr mot en mer professionell inriktning. De som tidigare har bidragit med kärleksfull galenskap håller nu låg profil. Och de som tror att vi ska utvecklas till någon sorts pseudoprofessionella stjärnor pressar på mot högre grad av disciplin, större krav, högre insats. För mig känns det löjligt. Vi är en samling kärringar och gubbar. Strålglansens tid är förbi.

Nä, jag vill verkligen inte sitta och köra i mörker och regn, för att lägga timmar på ett genrep som ändå inte håller proffsmåttet, och sen genomföra en över två timmar lång föreställning. Men jag har pliktkänsla, så jag kommer att göra det ändå. Men det får bli den sista. Jag tänker pausa. Sen när lusten faller på igen kanske jag går med i någon annan grupp. Jag har turen att vara naturligt bra på det vi gör, så jag har en del inbjudningar från andra alternativ.

dig ? Kram !

Gratulationer till nykterheten ? Varmt välkommen in i forumvärmen ?

Jag instämmer! Det må vara jobbigt till en början, sedan tror jag det bara blir bättre och lättare. Tanken vid ett helnyktert liv känns bara befriande. Man behöver inte all den ångesten, som det många gånger medför, när man redan har det tufft i mellanåt med sitt bipolära. Ja det är så jag resonerar i alla fall.
Men eey, grattis till dun nykterhet - bra jobbat! Bara att fortsätta på samma spår. Själv har jag varit nykter i en vecka..mest oroar man sig lite för jul och nyår mm. Barnfri och många tillställningar man ska på..hur tänker du skälv kring julledigheten? Någon bra plan?

Jag kan tyvärr inte äta mediciner, jag har testat vid ett flertal tillfällen, men har blivit medicinförgiftad 2 gånger och där i mellan har jag alltid fått dem värre biverkningarna. Så dem senaste 5 åren har jag varit utan.
Vpm får man inte så mycket hjälp av så länge man inte äter medicin, men jag har ett bra stöd i min mamma och likaså sambo (bortsätt från alkoholen). Min övriga familj - pappa och syskon, samt en del släktingar har också bipolär sjukdom, både 1 och 2. Svårt att få något stöd där. Så jag antar att man hankar sig fram så gott det går. När man mår bra mår man fantastiskt bra och glömmer att man ens mått dåligt. Nu är man i depression sedan länge och kan knappt se en ljusning vissa dagar..ja du förstår säkert. Hur går det för dig? Får du något stöd via vpm eller familj/vänner och äter du medicin?

Precis så är det?! Tack för igenkänningen?!
Som sagt, man är ju inte ensam i att försöka få till det ?❤️!
Kram!
/Fibblan ?.

Med diverse ungar i olika åldrar är det fan alltid nån som måste bajsa just när man äntligen lagt sig i sitt aromaterapi-bad för avslappning deluxe. Och inte är de blyga heller. Så istället för välluktande egentid får man sitta pantfånge där i bajsoset. Fy fan för ungar! ?

..OCH pappor givetvis..?!
Kram
/Fibblan ?.

God morgon.

Vill logga ibland vad som sker även fast det egentligen kanske inte spelar sån stor roll. Men det känns vettigt att ha saker nedskrivna för att jag ska hålla fokus... Fokuset mot skilsmässan.

Mannen kom hem 3.30. Tack och lov lyckades jag sova rätt bra fram till dess. Han röjde runt en del i köket och hunden vaknade. Men efter ett tag gick han och lade sig. Runt 4.40 klev jag upp för jag lyckades inte somna om. Gick en runda med hunden för det hade han ju inte gjort förstås. Lyckades sova igen sedan efter nån timme. Väcktes runt 8 (verkar ju som en ordentlig sovmorgon men jag var ju vaken ett par timmar helt för tidigt för en lördag). Då var mannen i köket och skulle ta vatten. Han slog iskubslådan i diskbänken och levde om på ett väldigt respektlöst sätt. Så då var det bara att kliva upp och ta ut hunden.

Han fyller alltid en kanna med 1,5 liter vatten och massa is när han vaknar bakis. Jag tycker det är så sorgligt. Hur länge orkar en kropp den misshandel han utsätter sin för?

Jag väntar alltid med att kliva upp tills mannen gått iväg. Så han vet inte ens om att jag varit vaken. Jag undviker honom så mycket det går när han har druckit. Det är också det som är påfrestande. Som när hunden vaknar.... Jag skulle egentligen behöva kliva upp då och antingen be mannen ta ut honom (gjorde det misstaget en gång och det var då beslutet om skilsmässan togs, hans ilska för att jag bad honom ta ut hunden var helt sjuk) eller ta ut honom själv, men det skulle skicka honom signalen om att jag är vaken och typ redo att umgås eller nåt. Så jag kan behöva ligga vaken i sängen en timme och vänta tills han somnar för att ens våga gå ut ur sovrummet. Det här har ju också lett till att jag är livrädd att behöva gå på toaletten när han kommit hem så jag kan gå på toaletten 3-5 ggr första timmen jag lagt mig i sängen. Kroppen reagerar så skumt och nervöst.

Vissa som skriver under anhörigsidorna uttrycker irritation över att deras män somnar extremt tidigt pga alkoholen. Jag har ofta önskat att min man gjorde samma sak men han är helt tvärtom. Han skulle kunna vara vaken 24 h. Och kommer han hem stupfull kan han ändå vara vaken 2 timmar till. Och det har ju lett till alla gånger han väckt mig för att ha sällskap. Gud vad jag önskat då att han bara kunde tuppa av.

De gånger han mått så illa att han kräkts har han ändå lyckats hålla sig tillräckligt vaken för att tvinga mig att sitta uppe med honom. Och han har till och med orkat bli arg och fått mig att stanna uppe pga rädsla för bråk. Aldrig att han bara somnat.

Men sedan dagen efter så tar han igen sömnen med råge.

Ibland undrar jag vad folk i vår stad ser på nätterna när han är ute. Han måste ju vara välkänd på uteställena här. Det tycker jag är pinsamt. Tur att jag själv aldrig nånsin är ute så. Och tur att vi aldrig gör nåt ute ihop egentligen. Jag skäms över att ha en man som lever rövare ute på nätterna.

Den enda tiden och platsen jag har för det är när jag är på toa..och knappt ens då, för då är det alltid någon som undrar när man är färdig och hur länge man ska sitta där..typ.
Och bara det här är väl ett steg i rätt riktning. När de var mindre, var de ju med in t.o.m..?

Jag vet att egentid inte är ngt man får utan ngt man får ta sig, men jag tycker det är svårt. Det är så stor del av vardagen man är ifrån sina barn, så den lilla lediga tiden man har ihop, känns det knas att ta sig iväg på egna saker. Samtidigt som jag ju så väl vet det här med "syrgas-mask-tänket". Jag måste ju fylla på för egen del, för att kunna ge det mesta och det bästa av mig själv till dem. Hur gör ni andra? Tänker att vi är många mammor som sliter med detta..
Kram
/Fibblan ?.

Åh, vad gott o höra dig så pigg och glad ?! Det smittar av sig, så tack för det?!
Precis som du säger, eftersom allt ändå förändras och det går upp och ner, ibland i en snabbare takt än vi hänger med (också berg-och-dal-person, som du vet..) så är det det enda rätta att bara fullt ut få vara i det goda, härliga som händer nu??!
Glad för din skull och för den
stolthet du känner ❤️! Må det få bara växa ? och växa!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Ny på detta forum men vilken fantastisk sida. Att kunna känna igen sej utan att skämmas. Alkohol är ju som en djävul, får en att ha ångest och skam.

Fint att höra av er och fint att ni är kvar på den nyktra vägen - något annat hade jag inte väntat mig heller!
Jag blir rörd och varm i hjärtat när jag tänker på er två och andra vänner här, hur vi hjälpt varandra, delat allt från djupaste utsatthet och nöd till glädje över goda stunder och dagar.
Kram till er båda - och så ses vi här nån gång igen... ni finns alltid med i hjärtat / mt