Senaste kommentarerna i forumet

behandlingshem har sk Vuxnabarn-veckor där man verkligen får titta på sig själv och får stöd från andra i samma situation.

Och det är inte alls ovanligt att deltagare inser efter ett tag att de själva är alkoholister. De kom dit för att gå igenom sin barndom och upptäcker att de själva valt att förneka sin egen sjukdom. När sammanhanget är klart för dem så har de haft mycket lättare att själva välja ett nyktert liv och knallat på i livet som en mycket starkare person med egen självkänsla.

Ta hand om dig !

Vaknade tidigt och fick direkt en sån där känsla, en konstig känsla. En flashback, jag vet inte om jag dröm eller vad det var. Kikade ut genom fönstret och såg flera lägenheter där det bara lyste från varenda rum. Bländande lampor. Så var det när jag drack, OMG, när jag drack så drack jag ofta till jag däckade på soffan och alla lampor var oftast tända i hela lägenheten - hela natten. Kommer ihåg att jag hade lite ångest över detta när jag vaknade. Det är en liten sak, men oj vad stort det känns just nu. Och vad skönt!

Undrar om någon annan alkoholist tänkte samma sak som jag nu tänkte om min lägenheterna där det var tänt förr, precis som kassörskorna på systemet säkerligen började känna igen än.

Och en annan sak, jag har haft sönder fler datorer än vad jag kna räkna pga. alkohol. Vin, cider, öl har hälls på laptops av missag. Tiotusentals kronor åt fanderns och så många kort och dokument som bara har försvunnit. DET är ångest! Men aldrig mer, nu får jag leva med denna dator lång tid framöver, för det går inte att hälla saker av misstag om man inte är packad bortom alla gränser.

God morgon liksom, har alltid varit morgonpigg (ja ni läste rätt). Tydligen finns det ingen som är morgonpigg, det finns de som kan gå upp tidigt utan att snooza 20 ggr men ingen är tydligen morgonpigg. Alltså vaken från ögonlocken öppnas och inte känner någon anledning till att ligga och dra sig. Om det finns nån, kan inte ni hojta till, för jag har nämligen inte lyckats hitta någon annan.

I dag ska jag plocka i ordning det sista i lägenheten, fixa lite med min hobby och vila. Helgen har gått snabbt, hur kan det redan vara måndag i morgon !?

Väljer att inte dricka i dag, istället har jag det släckt hela natten :)

Förväntade mig verkligen inte att läsa detta! Det var verkligen så när jag var liten. Jag städade blandannat lägenheten redan som 6åring varje torsdag hos mina föräldrar för att släppa på deras bördor, i flera år. Det gick även över till att tvätta hushållets kläder med tiden och att handla mat bland annat. Jag ville att de skulle ha det så bra så att jag t.om gav dom massage. Fortfarande får jag dåligt samvete som vuxen bara jag tänker på mamma, hon ser så liten ut i mitt sinne.

Har dock aldrig kopplat ihop detta med hur oförlåtlig jag är mot mig själv. Men jag har ofta tänkt och sörjt över att jag aldrig fick vara ett barn.

Tack för ditt svar.

Vilken hemsk upplevelse för både dig och barnen. ???
Bra att du har gjort upp en plan och pratat med din mamma!
Kanske kan du prata med mannen när han (förhoppningsvis) är lite ångerfull och komma överens med honom om att det är bäst att han bor hos en kompis tills han har hittat något? Han borde ju förstå att ni inte kan ha det såhär. Ut med honom, byt lås och skaffa larm. Och ha inte dåligt samvete för att du ringde polisen.

Ligger nykter och fin i soffan denna lördag kväll. Knaprar på salta pinnar och dricker mälarvatten. Känner mig nöjd med tillvaron. Imorgon bitti har jag bokat in ett spinnings pass på gymmet. Det här är min nya drog att kunna unna mig att må bra utan alkohol. En dag i taget ?

och klara strategier. Jag önskar dig en lugn natt❤️ Kram / mt

precis om Vuxna Barn och lade upp en länk i min egen tråd !!

(redigerat av admi, borttagen länk till FB)

Känner såhär på kvällen att jag skulle behöva besöka min terapeut på måndag, men får vänta en vecka extra tyvärr. Har så mycket som bubblar inom mig och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Allt detta med att få utredning, vara matt och stressad, misslyckas osv... tar över. Känner stundtals att jag inte orkar, att jag blir sur och irriterad, att jag inte mår bra.

Jag kommer i dag inte ta till flaskan för att må bra, jag vet att det inte är en bra plan, det är en urusel plan. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra för att sluta tänka så jävla mycket. Allt jag tänker på stressar mig, att inte dricka stressar mig, flytten stressar mig, jobbet stressar mig, mitt utseende stressar mig, utredning stressar mig, mindfulness stressar mig. Det enda jag någonsin haft vid dessa tillfällen av total stress/panik är just A. Och det har verkligen gjort en skillnad, för stunden. Jag saknar så den känslan av att släppa kontrollen, allt ansvar, alla problem försvinner. Men det är ju bara en illusion. Det är ju fake.

Det är jobbigt och känna, men jag tillåter mig själv att göra det. Men jag vet inte vad jag ska göra av känslorna? Vad ska man göra med dem? Jag vet inte hur jag ska bearbeta mig själv mer. Det kräver bara ännu mer tankekraft som jag inte har.

Känner mig mest sur och irriterad hela tiden :(

Är i vilket fall glad att A inte fått ta över. Det är en jävla vinst.

Ny på forumet, vet ej om jag gör rätt.
Jajja, har levt i en familj med alkoholmissbruk. Någonstans har jag väl tänkt att jag är annorlunda än mina föräldrar och syskon. Men det är jag inte.
Jag har gjort så mycket dumt med alkohol i kroppen så jag vet inte om jag förtjänar att sluta? Lika bra att vara en dålig människa, för det känns som om jag är det.

Trots att det riktiga jag egentligen vill vara god och ha respekt för andra. Det jobbiga är väl att leva med sina misstag, även om jag sagt förlåt till de jag kunnat. För främlingar blir det svårt. Men jag har som en känsla att jag måste bikta mig för alla jag gjort illa om och om igen. Det känns inte tillräckligt.

Har fått insikten om att det är jag som ska förlåta mig själv kanske. Men det är så svårt då jag hatar människor som mig själv. Detta steget är väl det svåraste för mig och jag vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det.

Hur känner ni och hur lever ni med era alkoholrelaterade misstag?

blev också helt matt och omotiverad. 10h / dygn sovandes och när jag var vaken var jag konstant trött. har du/ni nickelallergi? enligt en finsk studie är det lättare att då drabbas av biverkningar. drabbades också utav bölder men vet inte ifall det berodde på antabus eller för att jag inte orkade aktivera mig fysiskt under de tre månader jag medicinerade. jag avslutade min antabus-behandling och bytte istället till blodprov 2 ggr/vecka istället då jag inte fungerade ordentligt.

Hej alla. Tack för er omtanke och oro.

Jag och barnen har varit med min mamma idag. Jag berättade lite om natten (inte allt) och vi kom överens om att jag kan komma och sova där med barnen om det behövs. Så hon är standby.

Vi ska vara med henne imorgon också.

Min man går runt här som ett spöke.

Jag ska leta fram en nyckel att ha i sovrumsdörren. Och ska han ut och dricka så ska jag åka med barnen till mamma. Vill inte ta en enda fyllenatt här.

Jag håller med er alla som skriver. Samtidigt vill jag kräkas. Är det såhär vi har det?!? Jag kan inte fatta det.

Vill förtydliga en sak jag skrev om att jag inte ska vara rädd för hans idéer och humör. Jag menade att jag inte ska vara rädd så att det hindrar mig från att skiljas. Jag ska våga ändå. Rädsla ska inte stoppa mig.

Jag har en klump i magen. Hur kan han ens tycka han har rätt att fortsätta bo här. Han borde krypa ut med svansen mellan benen.

Jag gör mitt bästa för att få bort mina barn från detta. Jag lovar.

I dag är jag ledig. Sitter och pysslar med sånt som jag inte behöver pyssla med men som känns bra. tar det lugnt, stressar inte. Har inga planer. Jätteskönt.

Det skulle vara gott med lite vin, eller några öl, men det blir inget med det. Jag kommer överleva ändå. Får sådana där infall fortfarande men det är mer sällan än förr. Och det är lättare och lättare att bara säga NOPE, det blir inget med det.

Ska däremot unna mig några A-fria öl i kväll, Melleruds, de är så himla goda.

Väljer att inte dricka A i dag, istället njuter jag av det dåliga vädret (som gör att man har ännu mindre dåligt samvete för att sitta inne i mysbyxor)

Jag har en klump i magen efter att jag läste dina inlägg. Det här kan sluta riktigt illa, en trängd desperat människa som dessutom är påverkad av alkohol och redan tidigare uttalat hot... ALLA varningsklockor ringer! Han balanserar på en tunn tunn linje nu och de flesta som gått över gränsen och fysiskt skadat en familjemedlem har aldrig för sitt liv kunnat tro det om sig själv innan. "Det bara slog slint" är en standardfras...

Oavsett vad så är den psykiska och verbala misshandeln nog. Ta dina barn och fly om du inte kan låsa om dig. Kämpa för ensam vårdnad tills han fått behandling, han kan ju inte ens ta hand om sig själv i nuläget, era barn är värda trygghet.❤

instämmer helt med de andras inlägg !!!

Ta dig därifrån med barnen innan det snurra till helt hos mannen !! Du hade sannolikt tur denna gången att han inte fullbordade tanken !

Och ring polisen UTAN att lägga på !! Du har inget alls att skämmas för, det är ditt och barnens liv i bokstavlig mening här !!!!

Styrkekram !!!

Men det hjälpte inte.
Han klippte telefonledningar och dyrkade upp låset.
Och skulle till varje pris in för att vi skulle tala ut.
Då flydde jag genom fönstret och han stod kvar i hallen och gapade.

Och aldrig under hela vår relation så lyfte han sin hand.
Men där och sen därefter förstod jag att han var kapabel att skada.

Han plockades in av förståndig polis som näckade och kroppsvisiterade honom och sen fick han sitta en natt i arresten.

Likafullt stod jag där med skuld efteråt.
Att jag gjorde honom så illa så att han "behövde" flippa ut.

Det tog länge innan jag vågade tro att jag var fri från relationen.

Jag skriver ur eget perspektiv.
Inte för att på något vis förminska ditt här och nu.
Men för att jag stått där du står med en förtvivlad människa som tappat kontrollen och inbillat mig att mitt lugn skulle kunna minska lindra eller avhjälpa situationen.
Det gjorde den inte.

Som kloka Mulletant skriver. Du får inte förminska och negligera mannens
hot och agerande. Du måste ta hoten på allvar Lim. Det händer att det fullständigt
rasar i en människa hjärna. Han är extremt labil nu när han börjar förstå
att han har förlorat sin familj. En orosanmälan vore på sin plats - eller att
att polisen kommer och tar honom därifrån med anledning av hot och våld.

Det är fruktansvärt jobbigt när det händer för alla men på ett sätt bra att allt kommer
upp till ytan. Tänker mest på ert skydd i det läget. I andra hand hans vårdbehov som
kan leda till en nykter pappa. Tyvärr tappar han SÅ mycket tillit till barnen på vägen
dit. Denna tillit tar lång tid att bygga upp igen.

Han håller på att rasa helt mentalt. Om han går ut och du misstänker att han
kommer att dricka ta dig från huset. Dels för att sätta dig i skydd dels för att barnen
inte ska behöva bli så skrämda.

Du måste gå därifrån. Eller låsa honom ute. Tror dock att åka därifrån är det bästa.
Även om det är jobbigt så är mammas soffa bättre än att ni tar sådan skada.

Det där är ett farligt beteende. Han är på ruinens brant och har börjat fatta vad som händer.
Tillsammans med en drogad hjärna så kan det bli riktigt allvarligt.

Var inte rädd för att ta hjälp av din mamma, hon är din mamma och
hon är förmodligen mer oroad över din situation än du tror. Mammor
ser igenom. Hon förstår men vågar kanske inte fråga.

Åh Lim. Lova att du inte stannar kvar när han dricker?
Kan du försöka ha en plan hur du ska agera när det händer igen?

Sök stöd och hjälp för skydd! Det är märkligt att det är så svårt att ta in att det verkligen händer våldsdåd. Dödligt våld inför barns ögon. Obegripligt men sant. ”Jag måste sluta vara rädd för hans humör och idéer” skriver du. Helt tvärtom vill jag säga dig, mycket tydligt! Du har alla anledning att vara, ja just rädd, för hans humör.
Känns jobbigt att skriva detta. Inte första gången här på forum och det har hänt att jag fått ’Tack’ efteråt.
Ta hand om dig och ta ansvar för barnen! Faktum är att skulle jag vara på mitt tidigare jobb och hört detta skulle en barnskyddsanmälan vara min skyldighet och dessvärre berättigad.
I djupaste respekt och största välmening! / mt

Jag vet hur svårt det är att vara i stormens öga.
Jag har flytt genom fönster och släppt ned mina barn före.
Jag har sovit med kniv under kudden för att kunna freda mig.
Ändå så led jag med min dåvarande kärlek och försökte jämka och mildra.

Situationen är allvarlig och jag skulle önska att du har kraft att handla för att skydda dig och dina barn.

Sök stöd och hjälp för skydd.
Det eskalerar snabbt när alkohol och dåligt mående sätter förnuftet ur funktion.

Ledningen på nya jobbet har vaknat till liv och tar kontroll över en ohållbar situation som fått fortgå och förvärras alldeles för länge enligt strutsmetoden. En djupt problematiskt situation jag ”ärvt” från min föregångare, som i brist på professionellt självförtroende har mörkat allvarlighetsgraden. Nu händer det grejer. Med buller och bång. För mig har det varit en känslomässigt svår situation, då den innebär att jag måste välja min ena hjärtefråga framför den andra. De frågor jag vanligtvis krigar för står här i direkt konflikt till varandra. Pest eller kolera. Vilken skada går att leva med i det långa loppet. Människor kommer att fara illa i olika grad oavsett hur situationen löses. Och lösas måste den, då alla inblandade annars far oändligt mycket mer illa. Ledningen går i den riktning jag leder dem, eftersom jag har bäst inblick i frågan och överblick över sammanhanget. Jag försöker glädja mig åt att jag fått så stort förtroende redan att ledningen väljer att nypa åt mellanchefer som stått i vägen för att gå på min linje. Men jag sörjer situationen som sådan, att den uppstått alls, och att jag tvingas svika ett av mina ideal för att freda det andra. Mitt gamla jag skulle ha druckit på den inre konflikten. Nog har alkodjäveln viskat litet försiktigt om ett par glas vin, men jag känner mig tillfreds med att välja nykterheten. Jag är en sån som inte dricker. Och jag är nöjd med det.

Nu vaknade han till. Det första han sa till mig var "ringde du polisen inatt?!". Då sa jag "är det det första du säger. Inte förlåt eller nåt?". Sedan sa jag att det här MÅSTE vara sista gången han gör nåt sånt här. Jag frågade vad han ska göra hela sin ledighet för det funkar inte att han ägnar tiden åt att göra såhär. Han sa att han inte ska göra det igen. Men det betyder ingenting alls för mig att han säger så.

Hans ögon är nästan bruna i ögonvitorna. Han ser fortfarande berusad ut. Började äta kall mat ur kylen som jag lagade igår. Snart lägger han sig igen förstås.

Jag får bara inte börja skuldbelägga mig själv för att jag ringde polisen inatt. Han kommer göra det så det räcker och manipulativ som han är kommer han lyckas få mig att tro att nattens bråk var helt pga mig och att JAG gick över en gräns som ringde polisen.

Så fort han inte är tvärfull så går det inte längre att få ur honom nåt. Jag håller monolog och han vägrar öppna sig. Men kl 4 på natten helt full vill han prata om allt mellan himmel och jord och gärna upprepa samma saker tjugo gånger.

Inatt när min son sa att hans pappa skrämmer honom så sa han "jag är inte din pappa längre". Alltså fattar ni?? Han har bett om förlåtelse massa gånger men vilket barn glömmer en sån natt?

Jag börjar känna att han kanske behöver flytta till nån kompis fram tills han hittar en lägenhet. Han är ju ändå nästan alltid hos kompisar. Jag skulle vilja att han gjorde det och att jag kan packa hans saker och att jag får nyckeln av honom så att han aldrig kan komma hit igen.

Annars kan jag bo hos mamma med barnen men det känns mer negativt för barnen. De ska inte behöva flytta på sig.

Jag måste sluta vara så rädd för hans humör och idéer. Jag vill vara vänner men det finns en gräns ändå. Jag ska försöka vara saklig i allt. Och säga att jag kommer inte kontakta varesig polis eller socialtjänsten om han skärper sig. Det är helt upp till honom.

Börjar han göra mitt liv till ett helvete och försöker förstöra och det påverkar barnen negativt så kommer det en dag då jag kommer att ansöka om att få egen vårdnad om barnen. Han ska inte ha makten över oss i 10 år till.

Jag känner att risken börjar komma då barnen kanske vänder sin aggression mot mig. För att jag misslyckas med att skydda dem helt. Jag måste få bo utan min man för det är så jag kan börja hjälpa barnen att läka.

Tack och lov för detta forum säger jag igen. Jag lovar att utan denna plats hade jag skyllt på mig själv igen och försökt ordna allt.

God morgon allihopa.

Jag hade en magkänsla igår att det kunde bli bråk inatt. För han var så låg och tyst. Såg inte pigg ut och inte glad när han stack iväg för att grilla med sina kompisar.

Jag hoppades att lågmäldheten berodde på att han liksom höll på att smälta läget eller nåt. Men jag kände innerst inne att det var nåt annat. Jag bävade inför att lägga mig igår och gjorde det inte förrän kl 23 (det är sent för mig).

Strax innan kl 4 kom han hem. Öppnade dörren började puffa på mig. Barnen vaknade direkt. Men han trodde att om jag klev upp skulle jag kunna göra det utan att väcka dem. Men så funkar det inte. Han blev tokig på mig. Han ville skicka ut mig ur sovrummet, han hatar mig, han skrek åt barnen, en av dem grät och då blev han ännu argare. Barnen blev ledsna och då applåderade han åt mig som om allt var mitt fel?? Jag vägrade lämna barnen med honom och mitt ena barn gick på toaletten (för att komma undan) och jag följde med för han ville det. Min man kom efter ett tag och började prata där inne. Min son grät. Min man ville att jag skulle lämna honom ensam hemma med barnen (för att jag är med dem jämt men inte han... Hans val alltså men tydligen är det mitt fel att han aldrig är med sina barn). Min son tittade bedjande på mig och jag gjorde det klart för alla att jag inte ska nånstans. Då säger min man att han ska ordna problem och hämta en kniv. Det har han gjort förut också kan jag tillägga men inte när barnen varit så stora att de märker det. Jag tog telefonen och ringde polisen. Då blev min man helt vit i ansiktet. Han fick panik. Jag sa till polisen att det var lugnt. Lade på.

Min man lugnade sig. Han grät och bad om förlåtelse. Sa att han har alkoholproblem. Undrar om jag gett upp om oss. Han sa att han inte kände igen mig osv. Och grät lite till. Sa att han aldrig skulle skada mig. Kunde inte förstå att jag ringde polisen. Han var chockad sa han. Men då sa jag att jag är chockad också. Över att det ska gå så långt att jag ringer polisen.

Känner mig helt slut idag.

Mannen sover och jag och barnen ska snart ut och iväg. Jag har ingen större lust för det känns som jag går runt med en stor hemlighet. En hemlighet om hur fruktansvärt vi har det här hemma.

Jag står fast vid skilsmässa. Han får rasa ihop i en hög utan mig om det blir så. Han frågade igår om kärleken var slut och jag sa ja. Kärlek tar slut när man lever såhär. Då sa han "om jag vetat att det kunde ta slut av sånt här hade jag ändrat på mig". NU inser han att jag är allvarlig. Han har i alla år bara tänkt att han kan fortsätta göra mig olycklig utan att jag skulle få nog. Nu inser han att HAN blir olycklig. Då blev det plötsligt ledsamt.

Nu känner jag mig redo för att börja packa hans grejer. Ordna flyttkartonger och förbereda. Vill han sluta dricka och ändra sig vore det jättebra. Men då får han göra det utan mig. Det kommer ta många år av oavbruten nykterhet från hans sida för att jag ens ska kunna lita på honom igen.

Usch. Om jag ser en risk att detta ska ske igen nu under hans ledighet så flyttar jag med barnen hem till mamma ett tag. Det svåra är att jag inte ens törs säga hela sanningen till henne. Men det mesta har jag sagt i alla fall.

Kram till er därute

Tack för din hälsning ?!
Bara helgen blir nykter, så blir den bra. Jag mår riktigt dåligt tyvärr..men jag lyckades hålla mig undan alkohol igår, trots allt?! Att få vakna idag utan den rent ut sagt äckliga känslan, av alkohol som förbränns..bara det är en lisa för själen just nu. Jag måste hålla i detta nu. Vill ju det så gärna innerst inne, men ångesten är så är så stark. Har tyvärr börjat ta till min "andra drog", nikotinet igen. Känner mig desperat. Egentligen vill jag verkligen inte bli uppslukad i nikotinets käftar heller igen, men jag märker hur jag sakta men säkert är på väg dit.
Är det kamp som är tema för dagen..? Nä, snarare kapitulation. Om jag lägger mig platt och inser mig maktlös..Vad händer sedan?
Kram
/Fibblan ?

Vill bara sända en hälsning och en stor kram till dig?
Hoppas du mår ok????
???

Vill bara sända en hälsning och hoppas du mår bra.?
Önskar dig en skön helg?

Kramar ???