Senaste kommentarerna i forumet

Alla som skrivit till mig sedan senaste
bakslaget ?!
Jag känner mig hopplös, och inte värd varken den omtanke, tid eller energi som ni förmedlat till mig.. samtidigt OERHÖRT TACKSAM ❤️!
Att ngn vill och bemödar sig att plita ner sina tankar, långa som korta, peppiga som eftertanksbegärliga. Vet inte om det sistnämnda ens är ett ord. Men stort tack Mirabelle G-S av det begär till eftertänksamhet, som ditt senaste inlägg väckte hos mig! Det bästa begäret av alla??!
Du är så klok! Och jag har verkligen tänkt till kring dina frågor, för där i ligger viktiga nycklar ?️?️. Nu är bara frågan också när, var, hur jag ska ta tag i mitt återfall. Jag vet att bästa läget är nu. Var och hur innebär att jag stannar hemma, för här finns inget! Men så finns det den där andra rösten som säger att jag kanske skulle passa på att möta upp en vän..som också säger att jag kan börja om imorgon eller på fredag eller t.o.m söndag..
Nykter.
Jag väljer att somna nykter ☑️!

?
Tack ni alla!
Phu,
Vi kämpar på!
Stor kram!
/Fibblan ?

Men herregud. Jag är lika spänd som om han vore ute och drack. Men han jobbar. Jag glömmer bort det hela tiden och tänker att det ska bli en nervös natt. Måste påminna mig om att det inte är så. Är helt stressad och irriterad. I onödan.

Tack Ler och miss lyckad för att ni finns med mig ♥️

Förr om åren var just det där med hög musik det värsta av allt nästan. Han kunde spela så högt när jag försökte sova och jag bad honom sänka. Han sänkte lite men höjde snart igen. Och han fick mig att knappt våga be honom sänka för han visade så tydligt hur jävligt han tyckte han hade det med mig som hela tiden förstörde för honom. Han uttryckte det OFTA som att det var som att vara i ett fängelse med mig. Vet inte hur många nätter jag sovit med två kuddar över huvudet och bara längtat tills jag ska sluta höra basgången från musiken. Vi hade barn då också men de sov gott ändå. Men för mig var det ett elände att ta hand om två små barn samtidigt som jag knappt sov på nätterna i perioder.

Igår kom han hem strax efter 21. Det är inte sent men jag hörde hur han gick direkt till vardagsrummet. Så jag förmodar att han drack här hemma faktiskt. Och imorse låg han i soffan med öppen dörr till friska luften. Så sover han enbart när han druckit. Han mådde väl illa antar jag.

Jag har börjat tala om för folk att vi ska skiljas. Säger det till de som behöver veta (barnens lärare, mina kollegor osv). Det känns ganska overkligt att det faktiskt sker.

På ett sätt känns det som att jag ska flytta hemifrån. Bli fri från en person som bestämmer här hemma. Bestämmer saker som jag inte håller med om dessutom. Att jag ska få sluta tvingas anpassa mig till saker jag ogillar. Det känns som att jag ska bli fri. Jag kan nästan gissa att min man känner rätt lika och att det är därför han faktiskt går med på skilsmässa. För vi är så olika och hela tiden anpassar vi oss efter saker vi inte finner naturliga.

Jag vet att jag ältar mycket dåligt nu. Känner mig elak som fokuserar på hans brister såhär. Men i vardagen utanför forumet är jag snäll mot honom och vi försöker samarbeta. Häromkvällen hade vi ett jättebra samtal och det var så trevligt. Sedan åkte han till jobbet och jag tog ut hunden och tänkte hur knäppt det är att vi satt och letade lägenheter ihop till honom och pratade om gardiner och doftljus som ett trevligt gemensam projekt. Så har vi inte pratat på länge. Med ett gemensamt mål i sikte och med planering och med sånt visat intresse för vad den andra tycker.

Det är sånt jag önskat i mitt äktenskap. Men kan hända är det som vänner som vi kan få den bästa relationen. Vem vet...

Kram kram ♥️

Stor kram även till dig miss lyckad ❤️ Även jag valde att lämna min man , otroligt jobbigt tid i mitt liv .. det var inte pga a .. utan andra orsaker .. Men inser att vad du och Lim går/ har gått igenom är så mycket värre .. Sorgligt vad a gör mot oss .. Som miss lyckad säger .. Du är på rätt väg Lim ❤️

har gått Vinäger. Antingen går allt bra och du fokuserar för fullt på ditt mål och lägger energin på annat. Eller så gick det inte som du hoppats och du kanske inte vill skriva här för att du tycker det är skämmigt att det inte höll längre. Eller så är båda alternativen bara dåliga kill-gissningar.. Oavsett, VI VET. JAG vet precis hur den motivationen känns, när man vaknar, eller går och lägger sig och känner att nu är det nog igen, det här håller inte. Men precis som du säger så finns det någon grund i problemet som kommer fram. Vi vet efter alla vändor att sluta dricka är bara början på en ny kamp och allt blir långt ifrån bra direkt.
Oavsett så kom ihåg att här accepteras du alltid för vilket som! Kram

Följer dig lim, och är också med på resan..Många gånger vänjer man sig vid allt möjligt konstigt i ett förhållande..Det gjorde jag med..En person med aktivt missbruk blir nästan alltid självisk..Ju mer partnern går med på, desto större friheter tar sig hen som missbrukar..Jag har plockat hundratals ölburkar och pantat, som jag inte drack upp..Varför? För att städa undan, så ungarna slapp att se..Massor med gånger har jag bett exet sänka tv eller musik..Ibland för tomma öron, framförallt dagtid..Nästan lika störande det att tvingas höra dålig hårdrock på hög volym..Så kunde det vara tills....Jag bestämde mig..Jag ska lämna honom!! Tog kraft från människor som vill mig väl, Pratade med barnen..Kollade tog reda på planerade..Idag har fortfarande inte en ölburk kommit in i mitt hem! Ingen svinar ner eller har musik på som jag avskyr..Är det någon som spelar hög musik och dansar så är det jag, till mina favoriter..Du är på väg fina lim..Kram??✨✨✨

får man väl acceptera att sätta på när man är i sin roll på ett arbete. I övrigt borde "vi" nog bli bättre på att ha det ansikte som visar hur vi faktiskt mår och kanske spara mycket energi. (Eller skulle vi alltid se sura och fördärvade ut då?)
Ibland när jag har tuffa dagar framför (är bra på att tänka det värsta som kan hända) brukar jag tänka att oavsett hur dagen går, bra eller dåligt så kommer den ta slut.
Kanske inte så motiverande men lite lugnande. Lycka till med den långa dagen.

Vi sitter i samma båt och guppar verkar det som....
Mirabelle har en bra liknelse med batteriet, det gäller att byta innan det slocknar.
Fan, att det ska vara så svårt att fatta?
Hursomhelst så sänder jag styrkekramar till dig. ???
Vi ger aldrig upp ??✌️

???

Ibland tar man slut på någe vis. Jag vet inte riktigt vad de är som händer inuti dig, eller mig, eller någon annan som snubblar. Men jag ser det litet som att batteriet tar slut, precis som för ett autistiskt barn som får en härdsmälta, när för mycket tar energi, och det inte ges tillräckligt med återhämtning emellan. Jag tror att för oss, liksom det autistiska barnet, ligger lösningen i att undvika att det där batteriet tar slut. När det redan är slut är det liksom kört. Det finns inga resonemang, ingen viljestyrka, ingen avledning som fungerar. Hur märker du att ditt batteri sinar? Hur stoppar du läckaget och fyller på? Stor kram till dig.

I dag är det stressdag no 1 på hela året. Håller i en mässa för ca 800 personer och 20 utställare. Det är minst sagt hektiskt. Ska snart iväg. Är hypad men vet att det kommer komma dippar. det blir så mycket intryck en dag som denna att jag är helt orkeslös när allt är över. Får inte glömma bort att ta med huvudvärkstabletter.

Väljer att inte dricka i dag, istället jobbar jag mig systematiskt igenom dagen och sätter på ett smile för alla andras skull.

Kära Fibblan! Känn dig inte misslyckad! Som Andrahalvlek skriver: För varje misstag blir du (och jag för den delen) lite klokare och kan undvika falluckorna nästa gång. Ibland känns det ju så omöjligt att övervinna bara några vita dagar och ibland går det som på räls. Man har massor med energi att lägga på sin nyktra tillvaro och det är så mycket enklare tillsammans med alla andra här inne och tiden man hinner lägga på att skriva. Allt hänger ihop med vilken sinnesstämning man har i sin kropp, hur mycket egentid man har.

Ett drömscenario är att få träffa alla och bara grotta in sig i det omöjliga men jag vet ju att det inte går. Tänk att få fika med någon? Bara prata prata och prata ännu mera!

Jag ger heller aldrig upp om förändringen! Stor varm kram som innehåller styrka och lycka!

För varje misstag blir du förhoppningsvis lite klokare, och kan undvika falluckorna nästa gång. I alla fall de välkända.

Kämpa på!

Stor Kram tillbaka till dig Lim .. Nej att leva med en klump i magen är inte så som livet ska vara .. Läser allt du skriver o följer din resa mot ditt egna liv .. ❤️

Blev ju inte så j-la lyckat där på lördagskvällen sedan...
Valde att hälla alkohol på såren..?, bra lösning för rengöring av yttre sår, men absolut inte för de själsliga..det vet vi ju..
Då vad fan..håller jag..på med..då..
Just nu
kämpar jag på och är på dag 3 igen.. inte så nöjd med mig själv just nu.
Samtidigt försöker jag fånga upp ngn slags stolthet och/eller värdighet i att jag aldrig ger upp kampen om bättring och förändring ??!
Lättare att göra med andra än sig själv..
Lycka och styrka ?!
Stor kram!
/Fibblan ?

Rosa-vina och Mirabelle G-S, tack för inlägg. Rosa-Vina, härligt att höra att det går så bra, klart du ska komma hit. Det är lite lugnare men märkte att jag släppte lite greppet från forumet (på ett bra sätt) sedan jag flyttade. Det känns verkligen som en livsstil nu och mår så bra av att inte dricka. Allt jobbigt och självkänsla är ändock bättre än förut.

Mirabelle G-S, jag har nog aldrig sett mig själv som dålig i själva samspelet pga. att jag skådespelar, eller jag är dålig men andra märker det inte, har aldrig fått höra något, aldrig, men har också inövat många fraser som man kan ta till. Sen är det oftast bäst att bara vara tyst och låta folk prata, bara man nickar lite, lägger en hand på axeln (om man absolut måste - gillar inte sånt dock) och säger något i stil med "jag förstår", "hur känns det nu", "vad jobbigt, men vad stark du är" så blir folk ganska nöjda och går vidare. Låter ju som en total psykopat men det är liksom tvärt om, ofta skriker jag och gråter på insidan av känsla för personen men kan inte reglera det och visa det utåt så att personen får den reaktion och stöd som den förtjänar.

Nu ska jag sova, natti alla pussgurkor där ute!

Jag har burit på en tanke flera dagar, måste bara få ut den.

Jag är ensam (som ni alla vet) och dödligt rädd för förhållanden. Men har bara kommit på att jag inte vill ha en partner som vill ha en sån som mig. Som vill ha mig med mina brister, jag vill inte ha en person som sjunker så lågt. Jag lägger alltså över min egna otillräklighet och känsla av total brist på självkänsla på en potentiell annan individ. Jag vet hur sjukt det låter. Men det känns precis så. Jag vill inte ha en person som "nöjer sig" med en sån som mig.

Å tack och lov. Han skulle till en kompis. Så nu är musiken avstängd och ölen borta. Han lovade att inte väcka oss och jag sa "tack, men kom också ihåg att det gäller att inte prata högt i telefonen också" . Han sa okej. Gick iväg glad och nöjd. Jag lämnas som alltid med en klump i magen. Så är det bara. Och det är därför det är helt rätt att skiljas. Oavsett eventuella problem det kan leda till så finns ingen annan väg. Jag kan inte leva mitt liv med en klump i magen.

Hans sätt att gå vidare och leva på som förr men nu på ett gladare sätt visar ju på att även han börjar acceptera läget. För några veckor sedan drack han och gick ut men med en ledsen och sur uppsyn. Och sedan bråkade han med oss. Jag hoppas att hans gladare uppsyn betyder att han mår bättre och kanske också inte kommer att bråka. Men som alla här vet kan alkohol ändra på det ganska snabbt. Dricker han för mycket kan han lika väl komma hem med blixtar och dunder.

Vi tittar efter lägenheter hela tiden nu i alla fall. Inser att han inte kommer ha så stort och därför kanske barnen inte kommer vara så mycket där. Även om han förut i ilska sagt att han ska ha barnen osv så visar all hans praktiska planering att det inte kan vara varannan vecka det handlar om. Jag tar inte upp ämnet än utan låter tiden utvisa hur det blir.

Hans sätt att vara i alla år kanske blir en fördel i det hela. Han är redan van vid att inte träffa barnen på flera dagar. Så både barnen och han är vana vid det. Så att sova hos sin pappa då och då kommer inte bli så ovanligt för barnen egentligen. Och han är, så länge han är sjysst mot mig och inte dricker, välkommen hem till mig i princip så ofta han vill.

Jag har dock andra ord i baktanken. Saker som han sagt ska hända om vi skiljs. Men jag hoppas han bara sa dem i affekt. Just nu ser jag till att vara glad med honom och ge honom en kram när jag träffar honom osv. Då verkar allt gå mycket bättre.

Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Kram på er!

Även jag känner igen mig i pianistens funderingar. Mina barn brukar tala om för mig att jag har ADHD. Ensam, jag nickar och hummar igenkännande när du beskriver så bra hur man kan förväxla att känna empati med att ha akademisk empatisk förmåga. Min tonåring (som har autism som primärdiagnos) har funderat väldigt mycket kring detta, och även skrivit ett antal låtar där hen djupdyker i ämnet. Hen trodde att hen helt enkelt var en dålig människa som inte brydde sig om andra, men har tack och lov insett att så är det inte. Hen är tvärtom mycket empatisk. Det som brister är den akademiska förmågan (beroende av mentalisering tex) att avgöra hur hen bäst uttrycker sitt inkännande till en viss individ i en given situation. Det leder till många misslyckanden i samspelet, som leder till ångest och undvikande. Svår nöt att knäcka... När hen var yngre kunde man öva in modell-fraser och modell-beteenden, som hjälpte hen att känna sig kompetent i samspelet. Tonåringars (eller vuxnas) samspel är så mycket mer komplicerat och helt kontextberoende.

Kom hem för en halvtimme sedan ungefär. Mannen hade hämtat barnen redan på skolan. Kom in till ganska hög musik och jag tyckte direkt det var en varningssignal. Gick till vardagsrummet med kontrollerande blick. Mannen ute och rökte. Ingen öl eller liknande i sikte men en skum lukt.

Gick ut med hunden. Kom in igen och gick för att fråga honom en sak. En ölburk på bordet. En ölburk på hyllan under bordet. Jag kan inte fatta att han har mage att dricka här igen NU????

Ha hahahaha jag som nyligen tänkte att han har ju åtminstone varit sjysst som slutat dricka hemma de senaste månaderna förutom enstaka gånger. Man ska aldrig tänka en enda god tanke om en aktiv alkoholist för man får bara en smäll i ansiktet förr eller senare.

Ärligt talat känner jag det som att han dricker i MITT hem nu. Han har ingen rätt till det. Detta är mitt hus nu. Längtar så innerligt tills han är ute härifrån.

Det blev en ganska sömnlös natt men mår bra och känner mig ganska pigg ändå. Idag är min plan att yoga och jobba med hantlarna för att stärka kroppen, musklerna i axlar och nacke. Jag dras med problem i nacken och har ofta huvudvärk efter en wipflashskada. Yogan hjälper mig mycket (hela kroppen) och hantlarna bygger upp musklerna som ett skydd. Faktum är att min kropp är väldigt smidig, frisk och stark tack vare all vardagsmotion, yoga och nykterhet. Min nykterhet betyder väldigt mycket för min hälsa och jag ser yngre och friskare ut nu. Jag ser fram mot att bli en frisk pensionär, när det blir dags om några år. Det jag investerar nu i min hälsa ser jag som oerhört viktigt för min framtid. Jag har alltid ätit hälsosamt men nu har jag lagt mer tid och lust på ekologiskt och ren mat utan tillsattser.

Tack för grattis Femina <3

Så glad att du kommit så långt i din inre resa och att du går vidare i livet utan a. Och nu är du i nya tråden , det vidare livet, härligt. Jag har passerat 90 dagar så kanske jag kommer efter till denna tråd ;) inom kort. Visst är liver så mycket bättre utan a, även enskitdag är bättre utan a.

Lycka till på din fortsatta resa!
Kram

Men å tack knaskatten! Och vad otroligt att anonyma människor på ett forum kan vara en sån stor del i att man klarar sig och mår bättre. Fantastiskt är det med all omtanke. Tack för att du är en av dem som stöttar mig ?? hade bjudit hem er alla på en fest om jag visste vilka ni var ? alkoholfritt och bra ?

Jag hinner inte skriva så mycket för jag ska snart till jobbet men ville ändå in här en sväng.

En sak som jag känner starkt nu är hur jag längtar till att få ha ett städat hem. Igår kom jag hem sent från jobbet. Ska inte enbart klaga för det fanns mat till mig men det var disk i var och varannat rum. Jag för trött för att fixa igår så imorse fick jag röja det värsta.

Menar inte att min man borde städa hela tiden och jag är inte pedant. Men det är så tröttsamt att städa på söndagen och lämna ett städat hem på måndagsmorgonen och sedan komma hem till kaos. Och veta att det är jag som måste städa det senare i eftermiddag.

Kanske stör det mig ännu mer nu när jag vet att jag snart ska få slippa det här slavandet hemma.

Jag känner mig gladare igen nu i alla fall. Skönt att jobba igen och träffa kollegor. Har börjat berätta om skilsmässan också och gör det officiell så att de vet vad jag går igenom de dagar jag kanske mest bara har nära till gråten.

Jag och min man har en bra period nu och är väldigt snälla och glada mot varandra samtidigt som vi börjar planera för att bo isär. Haha en period i det här kan vara ett par dagar dock så kanske period låter överdrivet. Men det är ju en berg och dalbana och kan svänga fort. Idag är jag glad men i morgon vet man inte.

Kram på er alla ?

Pianisten, tack för inlägget. Visst är det intressant så många av oss som besitter någon bokstavskombination, eller spår av det, är bra skådespelare och har ett någorlunda ordnat liv - och tar till flaskan för att reglera det inre som behöver komma ut, eller hålet som behöver fyllas.

Jag tror att jag har blivit mycket bättre att känna av mina känslor sen jag slutade. Och framförallt att det är okej.

I helgen när jag var i storstaden så bröt en av mina bästa vänner ihop framför mig. I vanliga fall har jag jättesvårt för sånt. Allt jag säger känns så inövat och icke genuint, har alltid hatat sånt. Förr förklarade jag det med att jag inte bryr mig om andra människor. Att jag var totalt oempatisk, men det är nog inte så. Tror jag har väldigt mycket empati, men också en stark moralisk kompass, så när jag inte kan eller vet hur jag ska agera så mår jag dåligt över det eller blivit irriterad över det. Irritationen har jag förknippat med att jag är ointresserad Men har aldrig insett att det faktiskt inte är så det förut.

I vilket fall, tror jag betedde mig normalt, och förstod vad kompisen bröt ihop för, har varit i samma situation själv.

Känner mig så stark i min nykterhet nu, självförtroendet är bra, jag vågar göra nya saker. Samtidigt är jag medveten om faran som lurar och min självkänsla är inte på topp.

Mycket stress de kommande dagarna, speciellt i dag och i morgon. Får bara gilla läget antar jag, och vila/sova hela helgen.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag vara lite extra trevlig mot alla jag möter.

Jag lovar att heja på dig på Göteborgsvarvet!??
Kramar
???

Enligt min app når jag en ny mile stone inatt. 135 dagar. Varför just 135, kan man undra. Jag funderar och funderar, men kan inte komma fram till varför det skulle vara speciellt. Bakom tidigare mile stones har det funnits någon slags rim och reson... Tiotal... Jämna månader... hundratal osv. Drog de bara till med nåt random antal som låter lattjo nu? 135. Jaja. Hipp hipp hurra då ?

Jag har just varit till labbet och låtit dem tappa mig på blod igen. Nåja, kanske inte så dramatiskt... De tog bara ett rör idag. Men jag saknar det. Faktiskt. Jag svär jag kände hur ansiktsfärgen gick från gråblek till genomskinlig. Och hur händer och fötter gick från iskalla till djupfrysta. Min man föreslår att jag fyller på med choklad ?