Senaste kommentarerna i forumet

Och styrkekramar... skickar jag denna morgon. Jag håller med MM- låt honom flytta ut och tänk i lugn och ro. Utifrån är valet självklart (och då brukar du säga att du inge skriver om allt som har hänt), men skilsmässa är en uppslitande process. Det blir bättre på andra sidan.

Kram?

Vaknade väldigt trött i dag och med en huvudvärk som känns som en bakfylla. Och jag hade värsta drömmen att jag söp till, att jag gick in på systemet handlade, drack och var nöjd över det. Sen kommer jag ihåg att jag vaknade och mådde sjukt dåligt. KOmmer nästan aldrig ihåg mina drömmar, men denna var väl ganska bra ändå i så fall.

Hade en hektisk dag i går och i dag blir det än mer och var även hemma hos päronen på kvällen. Pratade jättemycket med mamma om utredningen, hur jag var som barn och jag tror hon har fattat att jag faktiskt är lite mer än säregen eller det är jag ju med, men att det faktiskt är mer hämmande än vad hon har trott. Jag grät massor, som vanligt, det är skönt att släppa ut det jobbiga som bygger upp. Vi talade inte speciellt mycket om A, men jagnämnde det och att jag har nog kommit på att ag faktiskt inte gillar sånt, att jag alltid gjort det för att det är socialt och man ska göra det, och att jag alltid tagit till A för att våga och slappna av.

I vilket fall, i dag har jag puffiga ögon :( så på med tjocka lagret smink i dag.

Väljer att inte dricka i dag. Blev avskräckt av drömmen, istället ska jag igen försöka överleva och invänta 2 lite lugnare dagar.

Så bra att du pratar med barnen och att de känner sig så trygga med dig att de vågar vara ärliga. Det är aldrig lätt att kritisera en förälder när man är liten, hur illa det än är. Att de ändå ser och uttrycker det de känner och att de tycker att ni ska flytta isär, det är ju ett kvitto på att du har rätt i din egen känsla.
Det är kanske inte så konstigt att allt känns fram och tillbaka ändå. En skilsmässa är ju en av de mest uppslitande sakerna man kan gå igenom. Plötsligt är ens egen verklighet och vardag på spel och allt ska förändras. Det "enkla" är ju på sätt och vis att stanna kvar och hoppas att allt blir bättre. Att inte ta ett beslut som är svårt att ta tillbaka. Och har man barn ihop och en historia tillsammans är det klart att det kan finnas varma känslor någonstans därinne. Och sorg över att allt det man hade trott, planerat och hoppats på nu inte blev så. Det är väl en process, tänker jag? Men bra att du försöker att se nyktert (höhö, pun intended) på situationen och är mån om att göra på rätt sätt och sända tydliga signaler och inte ge falska förhoppningar - trots att det svajar ordentligt inombords.
Kloka Lim! Allt kommer att bli bra.
?

Lim och Miss Lyckad.
Massa varma kärlekskramar

Du ska inte behöva ha denna oron som du har.
Hur skulle det kännas om han verkligen flyttade ut direkt?
Skulle han kunna flytta ut direkt?

På så sätt skulle du få distans och tänka klart. Kunna få känna
efter - barnen får känna efter. Han får en chans att tänka till över
sitt beteende. Är det en så dum ide, egentligen?

Dessa 6 månader som man får som betänketid kanske borde förlöpa
när man faktiskt inte bor ihop. Hur ska man annars kunna göra en
bedömning av vad man vill och känner? Man behöver få distans
och få ha sin egna tankar i lugn och ro.

Det ÄR svårt att leva ihop när det är en separation på gång.
Det är extremt infekterat.

Du är absolut inte i okontroll - dina reaktioner är ju helt normala.

Tänker att www.sorg.se kunde vara av intresse för dig, såväl som för mig. ?

Kommer ihåg när du stöttade mig när jag skulle separera..Man blir väldigt virrig och kluven tankemässigt vid en separation..Men när det handlar om att få ett gott liv för sig och barnen så gör man oftast det man måste..Ta fram styrkan som du hade när du själv slutade dricka, när du gjort andra svåra saker..Sov och vila när du kan..Försök se saken från olika håll..Mina barn blev betydligt mer påverkade av vårt supande, än jag någonsin förstod när jag var i förhållandet..Stor varm kram till dig???

Jag grubblar ikväll. Känner mig låg och grubblar.
Hela min arbetssituation börjar kännas ohållbar. Tyvärr fungerar jag så sedan tidigare att jag inte riktigt är en människa som kan släta över saker och gå vidare om jag känner att jag har blivit sårad, oavsiktligt eller med avsikt.
Det kanske är en bra egenskap förresten, men jag hade önskat att jag föddes med lite mer diplomati och lättvindigt sinne.
Just nu är det en massa undersökningar på min arbetsplats som skapar en ganska stor konflikt i mitt huvud.
Frågor som man ska svara på där man ska vara "anonym" som det så fint sägs, vilket man inte alls är, i alla fall om man ska lyssna till sin inre skeptiker.
Jag har börjat fylla i enkäten och stötte på min inre konflikt ganska omgående i frågor som berör sexuella trakasserier och mobbning.
Min stolthet tvingar mig att fylla i det sanningsenligt, men min skeptiker säger att jag måste akta mig.
Vi är bara en handfull personer och majoriteten av de jag arbetar med är av det andra könet. Vilket troligtvis reducerar det till spårbart.
Frågor om chefen finns också med.
Jag klickar inte med min chef. Chefen har väl inte hanterat vissa saker korrekt och är mest intresserad av att resultaten skall vara goda siffermässigt. På papper.

Jag hör på min kropp att jag är ganska stressad för närvarande. Jag kommer ofta hem med kramper i magen vilket är spårbart till stress, min psoriasis har blommat ut igen efter att ha varit rätt lugn och det är fan i mej aldrig tyst i skallen. Och jag känner mig för närvarande rätt låg och omotiverad när det kommer till alla tankar kring arbetsveckor och arbetssituationen.
Jag är ändå glad att jag är så bra på att felsöka oroskänslorna i kroppen sen jag slutade dricka alkohol, istället för att dricka på känslan och spä på oron till ångest som spårar ur så småningom. Jag finner en tacksamhet och ro i mitt normala agerande och att jag fortfarande försöker sätta mig själv och mitt egna välbefinnande i centrum.
Jag har felsökt och när jag hittade felet (som ändå är väldigt tydligt) så började jag problemlösa. Jag ser egentligen ingen annan utväg än att frenetiskt söka nya jobb. Mycket pga att det som har hänt har hänt och jag tydligen är en långsint (?) jävel, men också för att jag känner mig klar och nöjd med det jag utforskat på min nuvarande arbetsplats.

Vill avrunda min dag med att fokusera på tacksamhet.
- Idag är jag tacksam för att jag ser och fokuserar på friheten i nykterheten.
- Idag är jag tacksam för att jag tagit mig i kragen och problemlöst, dvs sökt några nya jobb.
- Idag är jag tacksam för att jag kan hantera känslorna på ett adekvat sätt i min nykterhet.

Tack knaskatten för fina ord ♥️♥️

Idag har jag tänkt så det känns som att jag hört min egen hjärna knaka.

Min man frågade mig igår "vill du att jag flyttar imorgon? Du verkar så obekväm med mig". Jag förklarade lite senare när barnen inte var i närheten (de är så rädda för att vi ska bråka igen) att jag beter mig obekvämt för att jag är sårad!! Sårad sedan i lördagsmorse när han skrämde barnen och höll oss vakna igen.

Vi hade ett bra samtal på kvällen sedan.

Idag är det jobbigt. Jag vet nu att han på riktigt tror att vi skulle kunna lösa våra problem genom saker som inte har med drickande att göra. Jag inser att när han letar lösningar så är de fokuserade på det HAN saknar här. Att jag vill skiljas pga alkoholen går inte in i hans huvud hur ofta jag än säger det.

Han sa att han väckte mig sist full för att han tyckte det var jobbigt att vi inte pratar. Jag försökte IGEN förklara att han måste prata på dagen. Nykter.

Han jobbar borta inatt och det känns skönt. Just nu är vi vänner men jag är också rädd att skicka fel signaler. Vill inte vara för kall men inte för varm heller. Det är en ansträngande balansgång.

Igår gick jag och barnen en promenad. De öppnade sig massor. Och jag inser att för deras skull måste jag genomföra detta. Jag har gett honom många år att ändra sig men det händer aldrig. Och skulle han lyckas sluta dricka några månader så kommer han börja igen ändå. Så har det varit alla år. De gånger han slutat dricka men sedan börjat igen har det skett som från en klar himmel och utan ånger. Trots att jag varit förkrossad så har han bara ryckt på axlarna och sagt att han kan sluta sedan igen om han vill (men han har inte viljat).

Uhh. Jag har svårt att uttrycka mig i skrift ikväll. Tankarna spretar åt så många håll.

Jag tänker kring barnen. 1. Det är tufft att tänka de ska vara själva med sin pappa men han måste lova att vara nykter om de ska vara där 2. De kommer i alla fall att ha ett hem hos mig som garanterat är helt tryggt och alkoholfritt och där allt handlar om att de ska ha det bra. Aldrig bråk eller otrygga nätter.

Skulle de få det svårt hos sin pappa ska jag lösa det så att de slipper vara där.

Nu har de ett hem där jag visserligen alltid finns till hands men jag kan tyvärr inte lova trygghet som det är nu när deras pappa dricker. Jag själv känner mig inte ens trygg. Barnen pratar mkt med mig och skulle de sova hos pappa och han dricker så kommer de berätta för mig. Och skulle han störa deras sömn kommer de att berätta det. Jag måste våga tro det. För just nu lever de med stor oro och de uttrycker faktiskt starkt till mig att de vill att vi ska flytta isär. Jag har lovat att inte säga detta till min man dock. Men jag vet och det ger mig kraft att orka vidare.

Barnen kan säga till mig "lova att ni inte ska bråka ikväll" och det smärtar mig så mkt att jag inte kan lova sånt. Vill min man bråka när han druckit så gör han det oavsett. Så jag kan inte lova.

Om några dagar ska min man vara ledig ett tag. Känner mig nervös. Kommer han dricka hela den tiden eller inte? Eller kommer han anstränga sig att inte göra det? Ska vi uppleva fler bråk?? En del av mig tänker att det är inte möjligt att han gör så igen. En annan sjuk del vill nästan att det ska hända. Som om jag hela tiden behöver bevis på att jag gör rätt som skiljer mig. Fastän jag inte behöver mer anledningar!! Och jag orkar inte mer bråk. Vad gör jag om det händer igen
?? Mina barn tar sån skada.

Att jag ens tänker dessa tankar är anledning nog. Denna ständiga osäkerhet. Som finns här året runt.

Det jobbiga nu är att jag blandar dessa hemska känslor men en känsla av att jag saknar honom. Hans goda sidor alltså. Det är en krock i själ och hjärta...

De är förjäkliga att genomleva, de där dagarna när man möter utmaningar som man inte är redo att möta... Man känner sig som ett menlöst mähä. Snälla mark, öppna dig och svälj mig hel, typ. Konstigt nog verkar aldrig omgivningen fatta att det är full panic mode inombords. Omgivningen brukar tro att man är lugn och självsäker, och tycka att man är en sån behaglig aktiv lyssnare. Det är märkligt det där, diskrepansen mellan hur man känner och hur man framstår... Det är också rätt otroligt att man överlever pärsen varje gång. Håll ut vännen! Även överjävliga dagar av den här typen tar slut ❤️ Kram

Ja, din roll på arbetsplatsen känns igen... Det är samma roll jag vandrar rakt in i igen och igen och igen... alldeles oavsett hur många gånger jag lovat mig själv att styra bort från det. Jag ser mönstret så tydligt, men kan fasen inte lura ut hur jag undviker att hamna där.

Så gott att veta att din dans med a-jäveln är över för den här gången. Det är klart vi ska hoppas och tro på för alltid. Du skriver att du måste ta tag i det verkliga problemet... Famlar du helt i blindo där, eller har du olika uppslag att gräva i? Jag kan inte tro att det är av själviskhet som du inte berättat för M. Du är inte sån. Jag är rätt säker på att du skulle slänga dig framför en buss hellre än att låta någon du bryr dig om komma till skada. Du skyddar honom, hans sinnesro och framtidstro. Frågan är om han vill bli skyddad, eller om han vill få chansen att vara din klippa och trygga hamn... Vad tror du? Största varmaste kramen till dig ❤️

Pratade med min terapeut om just den rädslan att jobbet kommer att få mig att falla.Pratade,pratade och berättade om hur kaos och att alltid vara glad och dra med sig de andra.
Han tittade på mig och sa bara du sjukskriver dig innan, ring mig så hjälper jag dig.
Jobbar fortfarande och är nykter, men just vetskapen om att jag kan ringa honom räcker för mig.
Många kramar och styrka till dig//Strulan??❤️

Hej Ensam1984! Det händer väldigt mycket i ditt liv just nu. Strongt att du håller dig ifrån alkoholen. Jag kan tipsa dig om appen Headspace (den med en orange cirkel på), ger återhämtning och vila för huvudet på 5-10 minuter om du lyckas avvara det. Själv använder jag bara gratisversionen, den funkar, men om man vill gå vidare finns det mer att hämta. Allt gott och var rädd om dig!

Fick en sekund över nu på heldagen. Jag är så stressad och ur min comfort-zon att det bara snurrar i skallen och känner mig socialt handlingsförlamad, glömmer namn och vill helst bara stänga in mig på mitt arbetsrum och trycka på den röda knappen.

Ska ju försöka mig på detta med mindfullness, har fått det som uppgift av min terapeut, tror det skulle behövas just nu, men ännu ett måste stressar mig bara än mer. Kan inte dagen bara ta slut snart...

Tack, själv, för att DU finns! ??

Du skriver så bra om hur det är att sitta fast i alkoholberoendet. Luttrad är du. De där vita perioderna, som man gärna gör upp som ett kontrakt på livstid, är så lätta att bryta...
Jag tycker att du är värd all världens guldstjärnor & kramar som jobbar så hårt för andras väl och ve, samtidigt som du slåss mot alkoholbegäret. Det är verkligen en dubbel börda att bära - i all hemlighet! Ta till dig av all sorts uppskattning du får, ge dig själv en klapp på axeln.
En dag i taget, som du skriver. Ett aktivt val att göra, varje morgon. Det är nog enda vägen att överleva detta bedrövliga vi lider av.
Ta hand om dig, bästa Vinäger.

Du iallafall kan göra. Det är att säga tydligt att antidepressiva tar tid att verka. Under instättning mår man sämre. De finns där och kan kanske ge resultat långsiktigt. Känns som läkare säger. Ta detta. Det hjälper på två månader. Men så är det verkligen inte. Tog mig två år att börja tillfriskna. Två dessutom nyktra år. Med alkohol. Försämras effekten.

I övrigt Backen. Ta hand om dig först. Han blir inte av med sina problem för att du lider med honom. Finns egentligen ingen anledning till att du ska städa. Så lätt att säga. Så svårt att göra. Läs och skriv här. Läs och skriv. Det tar lång tid att tillfriskna från medberoendet också. Var generös mot dig själv under den tiden. Om du kan.

Ja, då var det över för den här gången.

Det är lite läskigt, jag vaknar och bara vet det. Tyvärr vet jag aldrig hur lång den vita perioden blir, men känner mig förstås säker på att den blir för alltid.

Det måste den ju bli. Den vita perioden. För alltid. Den här gången. Undrar hur många gånger jag ärligt har trott det. Det är nästan värre nu, när jag väntar med magont på att anfallet ska komma nästa gång.

Känner att jag måste ta tag i grundproblemet - vilket det nu är. Orkar inte leva så här.

Berättade inte för M den här gången heller. Vet inte om det är skammen som gör att jag håller tyst. Känns mest som att jag vill skydda honom. Eller mig själv. Eller oss båda.

Ingen vet alltså hur mycket jag kämpar. Känns lite orättvist om jag tänker barnsligt egoistiskt.

Ett exempel: Vi har det supertufft på jobbet just nu. Min uppgift är bland annat att hålla upp alla andra. (Känns det igen?) Jag är ganska trött och alla är så förstående och undrar hur jag orkar. Då känner jag: "Om ni bara visste".

Att hålla ihop utan A är svårt, att hålla ihop med alkoholproblem är nästan omänskligt. Jag får ju kämpa mycket mycket mera. Och ingen vet!

Känslan av orättvisa är förstås orättvis. Med det menar jag att ingen som inte vet kan förstå eller hjälpa mig. Det är bara jag som kan fixa att bli nykter. Det är upp till mig nu. Igen.

Om någon orkar läsa orden jag upprepat så många gånger blir jag tacksam. Skivan som hakat upp sig, låten på repeat, ekot som aldrig klingar av...

Men jag vill inte ge upp. Aldrig! Jag måste tro på att jag fixar detta.

En dag i taget!

? Just i dag är jag stark... ?

Kram på er och tack för att ni finns.

Morgon och ska snart fixa iordning mig för en heldag som jag hoppas inte helt tar musten ur mig.

Har ingen lust nu i skrivande stund, men måste bara göra det. Och det blir säkert intressant, fast just i dag behöver jag inte intressant. Jag behöver struktur

Väljer att inte dricka i dag, istället håller jag andan och inväntar morgondagen

Ville förtydliga att det är 1 1/2 när vi hade köpt hus som det brakade lös. Vi har varit tillsammans i 3,5 men jag misstänkte inget innan.... Vi har tack och lov inga gemensamma barn. Så det var inget som smög på oss utan, det förändrades som över en natt. Jag Tänkte det var en livskris, depression över att flyttat långt... Men antagligen tidernas fint. Men helt klart, första dan på länge utan ångest när beslutet är taget att få andas lite. Tack för att ni tar er tid ❤

Jag tror att du kan det för att du är en fin människa själv. Du tolkar in hur du skulle betett dig i hans situation. Därför går du på samma nit igen - för att du själv inte skulle ljuga och svika och manipulera så.
?

Jag var också rädd för framtiden. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka, eller klara av att vara nykter.
Jag stod inte ut med tanken på att vara nykter i någon form av socialt sammanhang, inte ens med mig själv tillslut. Det var fruktansvärt.
Saker som jag förut njöt utav att göra, blev saker jag inte alls klarade av att göra nykter.
Så jag förstår din rädsla.
För mig blev botten mycket värre än rädslan till sist, och det var först då jag kunde övervinna den, när jag slagit i botten. En supersvår grej att beskriva. Man bara vet att man är där.
Jag minns att jag tänkte: "Nu är jag verkligen nere i skiten och harvar, jag kommer fan inte längre ner, jag skulle kunna komma men då blir jag bostadslös och uteliggare. Jag dör hellre än att bli det, jag måste upp nu!"

Har du någon gång funderat på kemisk ångest?
Googla det, om du inte har funderat på det redan. För mig var det likadant som för dig. Jag hade ångest, jag vet att jag hade ångest pga att jag visste att jag hade ett missbruk, men jag hade även ångest som var utlöst utav att jag drack alkohol. En kemisk reaktion i hjärnan.
Ångesten jag hade efter att jag tog mig ur mitt missbruk klingade av sakta men säkert och idag har jag ångest, precis som alla normala människor har, den enda skillnaden är att den inte växer och växer från ett litet frö inombords, den kan komma, jag kan hantera den och framförallt så spär jag inte på den genom att tro att jag kan dricka bort skiten.

Det där med beroendepersonlighet har jag läst mycket om. Kanske jag har en släng av det själv.
Det är lätt, har jag märkt, att man ursäktar sitt felaktiga beteende med att tänka och säga att man är en beroendeperson. Ett beroende är bara ett symptom på att något grundläggande i ditt psykiska mående och välbefinnande är fel. För min egen del så har jag varit lyckligt lottad med att kunna se vad som är fel i min självbild och vad jag försökt dämpa med hjälp av alkohol, och det är beskrivet i ett av många inlägg i min tråd.

Jag känner precis igen mig exakt i det du skriver med vinet vid sängen och allt vad det beteendet medförde. Jag hade alltid med mig en petflaska med "loka crush päron" där jag hade mitt vita vin - det ser typ lika dant ut i färgen, som jag hade med mig vart jag än gick eller gjorde.
Jag kunde till exempel vara vaken upp till 20-22 timmar på dygnet bara för att om jag gick och la mig skulle jag inte få dricka vin och då, när jag slutade för att vila/sova, så visste jag att jag mådde 10 resor sämre än under pågående fylla. Det blev min ursäkt till att inte sova till exempel.

Hur känner du inför att din syster blev besviken på dig?
Har hon lyft vad hon såg/upplevde under resan med dig?
Är där andra personer i din närhet som sagt någonting?
Har du erkänt för någon?

Kanske det är bra att du börjar skriva hur mycket som helst om din bubbla. Få ner det på papper.

Kram,
Dee

Bror duktig, Mrx, slutade ta fluoxetine den 6/8-2019. Han mådde så jäkla bra varför dessa lyckopiller var helt onödiga. Mrx har vägrat inse att han inte mår bra utan kämpat på som vanligt. Idag har samma gubbe ändrat sig och börjat käka lyckopiller igen. Detta efter videosamtal med doktor kry. Jag har varit en idiot som inte lyssnade på min husläkare och trappade ned stegvis. Alkoholen och jag har fortfarande tagit paus från varandra, vilket är bra. En dag i taget ?

Glömde nästan bort att gå in hit, vilken usel alkis jag är ;)

Vet fortfarande inte om jag vill besöka AA, vi får se vad framtiden utvisar.

Fick i dag veta att vi ska gå vidare med utredning rörande ADHD och främst Autism. Efter mycket samtal med terapeuten synes det som att jag har högfungerade autism/asperger syndrom med en släng av vad folk tidigare kallade ADD. men vi vet ju inte än. Att f det på papper, och få veta varför man alltid har varit så vilsen inom vissa delar av sitt liv - som att knyta av till folk och förstå folks orsaker till handlingar och ord. Att få det bekräftat att jag inte är crazy, eller "bara" högsensitiv vore så skönt. Men ändå skrämmande. För jag ser mig inte så "konstig" som de jag vet som har en NPF-diagnos. Jag agerar inte utåt särskilt mycket som att jag har det, det har jag aldri fått till mig.

Nu är hemuppgiften att intervjua framförallt päronen om hur jag var under 12 år, hur jag agerade, speciellt lite annorlunda grejer. Jag kan reda komma på en hel lista själv, trots att jag har oerhörda minnesluckor från den tiden.

Har inte haft någon känsla av att vilja dricka i dag, inte ens när jag mådde lite sämre.

Så, jag valde att inte dricka i dag, istället var jag duktig och öppnade mig, tog emot kramar även om det var lite läskigt. Nu förbereder jag mig för en ofantligt krävande dag i morgon.

för framtiden ? men tiden lär ju visa mig vägen och jag får ta varje utmaning vart efter de kommer.

Jag har ångest men vet inte varför. Jag oroar mig först och främst över kommande resa som kommer ske mitten av december, reser till vietnam i fem veckor med min sambo.

Jag har så länge jag minns varit en beroende människa av olika slag. Fanatisk i mina val, mitt destruktiva liv, mina destruktiva relationer. Har svårt att hantera känslor, nervärderar mig själv, alltid en inre oro osv osv

Jag använde amfetamin i 20 års åldern, kom till en gräns och slutade tvärt.
Ersatte det med hasch, det pågick under 20 år, just för att komma ner. Slutade tvärt för 12 år sedan.
För 3 års sen slutade jag med cigaretter, slutade tvärt, ersatte det med nikotin tugggummi.
Slutade med nikotin tuggummi för 1,5 år sedan, samma sak där, slutade tvärt.

Alkoholen kom in i mitt liv för ca 8 år sedan och har sedan dess accelererat under de senaste åren.
Problemet började på allvar när jag tog den första återställaren. Gillade känslan att vara små lullig.
Det gick över till att ha glaset sidan om sängen så jag kunde ta en klunk eller två om jag skulle vakna under natten.
Efter det började jag smygdricker, gömma flaskor, dricka dagar i sträck.
Det blir bara mer och mer, värst blev det nu när jag åkte iväg med min syster på semester under en vecka.
Hon visste inte om mitt problem. Detta urartade givetvis och hon blev besviken,

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mitt dåliga beteende och mående. Känns som det bubblar i kroppen. Jag som aldrig tyckt om att skriva.

Din berättelse har fått mig att inse möjligheterna och valen jag kommer göra fram över.

Tack för din återkoppling ❤️