Senaste kommentarerna i forumet

Suget kommer att fortsätta komma då och då. Men allt mer sällan och mindre överväldigande med tiden.

Jag tänker ibland på suget som en tjurig granne som ringer på då och då. ”Ja ja, du tänker så. Hej då.”

Jag har en sådan granne ovanpå. När min alkoholiserade ex-sambo rökte på balkongen så hällde grannen vatten på honom. Att min hund skällde dagtid blev jag utskälld för massvis av gånger.

Nu är det grannen mitt emot mig som får ta alla duster, eftersom hon ställer ut sin soppåse i trappuppgången. Enligt grannen ovanpå är det en krigsförklaring.

Alla har vi sådana grannar. Bemöt suget på samma sätt som du bemöter dem ?

Kram ?

Du är inte bara duktig på att hantera det jobbiga - du är så duktig på att sätta ord på det. Med dina ord kommer du att hjälpa så många andra här också ??

Du klarar detta! Genom att skriva och läsa här på forumet så ska vi gemensamt bära dig igenom allt jobbigt.

Läs gärna min tråd ”Behöver all hjälp jag kan få” här under ”Förändra sitt drickande”. Den skrev jag under mina första 6 nyktra månader. Sen finns en ny tråd ”Andra halvlek har inletts” under ”Det vidare livet” där den fortsatta resan skildrats. Massa tips på böcker, poddar, youtube-klipp får du där!

Kram ?

Det som hände precis nu ska jag ta med mig in i framtiden.
Så märkligt.
Hade ångest från hell hela natten och fram tills för bara en timme sedan, livrädd, abstinenssjuk och allt kändes bara helt omöjligt. Meningslöst.
Om det hade funnits någon alkohol hemma finns det en klar risk att jag hade tagit till den i natt.
Men jag läste forumtrådar istället.
Tog mig precis upp ur sängen för att hunden skulle få mat.

Och nu har plågorna lindrats. Ganska mycket. Utan alkohol. Tillfälligt lugn.
Om det kan komma stunder av lindring mitt i denna värsta plåga så kan jag stå ut.
Mitt enda ögonblick i taget.
Låt så ske.
Jag ska klara det här.
För att jag vill.

Tack Se klart, ja igår kände jag lugn, idag mår jag desto sämre.
Men jag vet att det går över om jag bara står ut, och att det snarast är ett bevis på att jag är förgiftad.
Har förgiftat mig själv.

Tänkte på en liknelse i natt när jag inte kunde sova:
Du får besked om att du har en dödlig sjukdom.
Du får också veta att det finns en behandling.
Behandlingen har ganska svåra biverkningar i början, men besvären avklingar på sikt.
Utan behandlingen avstannar inte sjukdomen.

Inte hade någon i detta fall tvekat en sekund att ta sig genom behandlingen, hur illa biverkningarna än var i början.
Jag ska försöka tänka så, nu i min första vånda.
Alkoholism är min dödliga sjukdom, avhållsamhet är mitt botemedel.
Det känns överjävligt nu, exakt i denna stund, men om 90 dagar (eller faktisk "bara" 89 nu :)) kommer det att vara så mycket bättre.
Då tar jag nästa beslut,
Och fram till dess: Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst vad än som kommer på.
En tröstepsalm sedan länge i andra sammanhang för mig. Nu får den trösta även i detta elände.

Så här långt i alla fall. Det vore skönt om det vore så här lätt hela tiden. Om nykterhet var självklart och tankar på alkohol bara fanns lite vagt någonstans i bakgrunden.
Tyvärr är det nog en bit kvar innan jag kommer dit, men det är bara att gneta på och låta det ta den tid det tar.
Fram till dess kommer jag inte tillåta mig hitta på några ursäkter för att motivera ett återfall. Varken knoppen eller kroppen skulle klara av ett sådant.

Vad fint att du är här, välkommen tillbaka.
Jag tycker jag hör något i det du skriver som påminner mig om en känsla jag hade några dagar innan jag slutade dricka. En stund av nåd, att nästan kunna se in i framtiden och med hela kroppen och alla sinnen veta att det finns ett annat liv där borta.
Och det gör ju det. Ta bara en enda liten stund i taget. Gör slut med förhandlaren. Kraft och styrka kommer här! ?

Jag är på! 90 dagar!!

Ja, jag ska både skriva och läsa mycket här.
Det har redan hjälpt mig genom denna dag.
Jag har både lyckats få i mig mat och ta en skogspromenad.
Det trodde jag inte i morse.
Nu ska jag fortsätta tro på min förmåga, för den finns kvar någonstans under vinmarineringen.

Du har verkligen förmågan att formulera dig både klokt och koncist. Skriv mycket här så funkar det som självterapi!

Upp med alla troll i ljuset så spricker de!

Kram ?

Och så bra grundinställning, att du är på väg mot något bättre, det tror jag gör det mycket lättare att komma dit. Skickar styrka och glädje din väg!

Du måste skriva varje dag så jag slipper bli orolig! Du har kommit så jävla långt och får inte ge upp nu.

Kram ?

Oj så klok jag var 2016 när jag försökte sluta. Stor i orden, liten på jorden.
Läser min gamla tråd som ligger kvar men som är låst. Tyvärr blev den kort, men jag hann skriva många fina ord...
Varför blev det då inte till verklighet mer än några vita månader här och där?
Tog hjälp av samtalsstöd.
Mådde bra under mina vita perioder.
Och ändå är jag nu tillbaka på ruta 1, eller snarare på ruta -1.

Den fegaste förklaringen är att livet fortsatte slå rätt hårt.
Tre nära dödsfall på ett år.
Min man kraschade.
Min mamma blev svag.
Mina barn fortsatte (och fortsätter) att ha det tufft.
Det känns som så mycket av andras väl och ve hänger på mig, och alkoholen blev ånyo min förrädiska krycka.
Jag vet att den tillfälliga lindringen och styrkan i dropparna är tillfällig, och jag vet att jag måste betala en vidrig ränta för den snabba och falska hjälpen.
Jag vet det med förnuftet, men känslan får mig ändå till att ta till flaskan, gång på gång på gång...och som så många andra beskriver, det eskalerar efter varje försök till vit period.

Nu är det så allvarligt att jag tror att det finns risk för att jag på det ena eller andra sättet kommer att supa ihjäl mig om jag fortsätter. Och innan dess försvinner utseende, livsglädje, egenrespekt och självkänsla. Sakta men säkert.
Numera har jag troligen också utvecklat ett starkt fysiskt beroende.

För en tid sedan mådde jag så dåligt att jag tyckte det kunde kvitta. Då gjorde jag programmet här, och fick faktiskt många insikter. Det gick inte bra att sluta dricka då, men nu känner jag mig mer redo.

Det viktigaste i att jag tror mig kunna lyckas denna gången är att jag har en tydligare målbild om var och vad jag vill vara som nykter. Jag vill till något bättre, snarare än att bara komma ifrån något dåligt.

Hur märkligt det än låter så ligger jag här i min misär med ganska jobbiga abstinenssymtom och känner en viss framtidstro. Jag har haft mina skyddsänglar under hemska fylleslag, jag har kvar ett liv och det kan bli bra igen. Jag är så tacksam för det.

Välkommen, såklart finns det ett bättre liv. Ser fram emot att följa din resa. Jullan

Nu är det dags att fronta skiten, och själv börja skriva i detta forum.
Jag har läst trådar i många år, har gjort halvdana försöka att skriva själv, att sluta dricka och att börja leva.
Har inte gått så bra.
Igenkänningen i många trådar är stor.
Just nu är jag fruktansvärt bakfull efter några dagars rejält drickande, självmedicinering de luxe.
Jag mår väldigt dåligt men tar en timma i taget. Ligger i sängen och försöker fixa avgiftningen själv.
Dock är min vuxna dotter hemma.
Jag känner till riskerna och har koll på abstinenssymtomen.
Nu gäller en timma i taget.
Aldrig mer. Jag vill verkligen ALDRIG mer hamna i den här vidriga situationen igen.
Jag vill möta ett annat jag, det måste ju finnas något bra kvar inom mig, bakom spriten och vinet.
Jag vill våga leva mig genom livet nykter.
Jag är snart 60 år men lite glädje finns nog att hämta fortfarande på livets höst.
Jag måste ge det en chans. Jag VILL ge det en chans.

Sån jäkla kämparglöd du har, imponerande. Just walk on

Se klart skrev en sådan fin liknelse. Att bemöta suget som ett trotsigt barn. ”Jag hör vad du säger, men nu gör vi ändå som jag har bestämt.”

Känns lite ofarligt att tänka på suget som en trotsig 3-åring faktiskt.

Kram ?

Onkel F är på banan igen, pigg och rask i stegen!

Kram ?

Lite grand så känns det. Ena veckan på gränsen till återfall, den här veckan har börjat hur lugnt som helst. Någon känsla av sug, men det har räckt att tänka Sluta upp med det där, det blir ändå ingenting av! Fortfarande nykter m a o.

Fortfarande trött också, men idag har jag inte ens tagit en ynka liten kycklingpaus?. Däremot har jag tagit min powerwalk och det känns i kroppen. Sängen känns väldigt lockande just nu.
Det får bli nya, nyktra tag imorgon.

Bättre, sämre, oförändrat? Nyktert?!

Kram ?

Bra att du kollar upp kroppen med ett läkarbesök. Känner igen det där med trötthet, verkligen jobbigt. det kan vara så att kroppen inte hunnit ifatt rent fysiskt. Skulle tro att det tar ganska lång tid innan det lättar. Sköt om dig och förbli nykter en dag i taget.

Torn brukar säga att han tar en tupplur, jag tar gärna en höneblund, och nu har Se klart börjat med kycklingpaus också ? Kärt barn har många namn!

Kram ?

I snart sju månader närmare bestämt. Tv:n är mest en ljudkuliss om kvällarna. Ensam är jag alltid i tv-soffan, ingen pockar på min uppmärksamhet. (Dottern sitter på sitt rum kvällstid.)

Jag är fortfarande en all in-personlighet - kan inte göra något halvdant. Ska jag bli nykter ska jag fan bli hobbyexpert på området ?

Kram ?

har inte hunnit med återfallsprevention ännu.
Hur hinner du leta upp allt?

När jag ser mig i profil i spegeln gör mina extrakilon att jag har vissa likheter med en havande pingvin! Kortare ben och en maskeraddräkt så hade jag lurat vem som helst?.

Sover bättre, trots mina "små" tupplurar (heter det så?). Vaknar ett par gånger per natt, men somnar om ganska fort.
Att vara så här trött kan inte vara normalt. Jag har en del konstigheter i kroppen som behöver kollas upp med jämna mellanrum. Skulle kunna vara något där som spökar. Får se vad provsvaren och doktorn säger.
Att låta bli alkohol är nog en förutsättning för att få ordning på kroppen?.

Hans ”lektioner” på youtube är riktigt bra faktiskt! Kanske har han den vetenskapliga förklaringen du vill ha ?

https://youtu.be/OqUg9ehXiYw

Kram ?