Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan!

@Andrahalvlek,
Kul att du skriver lite och försöker stötta nu när jag har startat om som nykter för att se om min knepiga tillvaro kanske kan bli lite bättre. Jag har för övrigt länge haft kontakt med med ett flertal psykologer och läkare, och även någon slags specialist av något slag inom den öppna psykiatrin.

Det har prövats de flesta mediciner, men jag har bara fått mest biverkningar och inte någon större lindring av mitt i grunden psykiskt dåliga mående, låga energinivå och nedstämdhet. Sitter nu och tittar på ord från ett gammalt läkarintyg några år tillbaka som förklarar min diagnos som så här: Blandade ångest- och depressionstillstånd. Recidiverande depression ospecificerad, social fobi.

Knepigt så det förslår alltså, och som grädde på moset eller vad man säger, därtill då en massa onödiga drycker av och till som jag normalt intagit i mängder som kroppen inte tål. Blev sen för någon månad sedan bedömd som färdigbehandlad, vilket de har helt rätt i då det provats allt som psykiatrin har till sitt förfogande av medicin och olika metoder.

Jag är tydligen medicinskt sett ett rätt hopplöst fall, men på något sätt finns tydligen ännu den inre självbevarelsedriften kvar så pass mycket att jag ändå sitter här nykter och läser forumets många kloka ord, och själv lite försiktigt liksom försöker att skriva av mig lite så här på morgonen.

Vet inte varifrån känslan just nu kom, men orden - Ge aldrig upp! Blixtrade nästan till inom mig som en klar insikt i en tusendels sekund - en känsla och tanke som jag ska försöka bevara i minnet. Nu ska här kämpas på som nykter, tar mig i detta nu en slurk till med rent kolsyrat vatten, ska nu gå och vila mig lite, för är rätt så slut faktiskt, men i eftermiddag kanske det blir lite trampande på motionscykeln igen...

Ha det fint!

Hej!
Se klart,
Har inte hittat Axiennnes tråd än, men rätt som det är så dyker den väl upp. Tror så jag också att man väl liksom ibland kanske får en sista chans att göra om och göra rätt eller nåt sånt. Det är bra med det här forumet som har förmågan att ofta ge nya insikter från flera håll och på olika nivåer. Men visst är det väl som du säger att det kan stöttas och hejas på, men till sist är det ju alltid en själv som måste göra jobbet. Tänker även på vad en allmänläkare väl en gång sa, jag kan inte dricka på rätt sätt åt mina patienter.
Kämpa på!

@Flarran Eftersom din mamma hade bipolär diagnos så skulle du kanske kontakta vårdcentralen? Sådana diagnoser kan vara ärftligt.

Jag har, precis som min alkoholiserade pappa, haft återkommande depressioner hela mitt vuxna liv. Jag har nu insett att jag behöver antidepp livet ut. En del behöver tillföra insulin - och jag behöver tillföra serotonin.

Alkoholen gör att serotonin och dopamin skjuter i höjden, och dagen efter störtdyker nivåerna och man mår pyton. Det tar veckor-månader innan det stabiliseras till mer normala nivåer.

Sök på ”alkohol och hjärnan” på youtube så får du lära dig mer.

Kram 🐘

Godmorgon @flarran
Har du läst Axiennes tråd här inne?
Ibland sker mirakulösa tillfällen, att något eller någon öppnar ett litet fönster på glänt och man ges tillfälle att där och då- kliva ut och in i en möjlighet till ett annat liv.
Jag tror alla vi här inne har upplevt det på något eller annat vis, men hos en del av oss är det mer uppenbart, att det är en sorts nåd vi får, en chans.
Den kanske kommer fler gånger, det vet jag ingenting om. Men jag uppfattar att du står och gläntar på den där dörren och vet och förstår att det är nu det gäller.
Vi är många här som kan heja och stötta, men tyvärr är det ju nykterheten också ett megajobb att göra på egen hand.
Många har god hjälp av vården, antabus tex. Andra blir hjälpta via AA.
Ville bara föreslå detta om du alls funderar över att sträcka ut en hand i verkliga livet. Men fortsätt att skriva här, läs och framförallt- ta en dag i taget! Kram

Hej Kennie,

Nu känns det bättre!

Har käkat frukost, som jag nyss skrev om skulle göras.

Ska nu läsa lite till här på forumet och ta det lugnt.

Kanske trampa någon minut på testcykeln senare.

Ha det fint!

Hehe,
Det är bra att du skriver om det som är svårt. Och som fu är inne på själv vore det kanske bra att få stöd av en psykolog eller liknande. När du landat i nykterheten kan du börja fundera på hur du går vidare. En lurig grej med alkoholsug tror jag är att det tar sig uttryck på oväntade sätt. Som till exempel hopplöshetskänslor. Beroendet försöker lägga fram skäl till att få dig att dricka. Men håll ut, det kommer klinga av, och sen blir det mycket enklare att bena ut andra, verkliga, problem.

@Amanda L hej! Nej har inte läst den. Måste ta tag idet och beställa den. Den kan ju förklara en del varför det är så svårt att sluta. Ha det gott❤️

Ny vecka har startat.

I natt var det verkligen kris.

Tänkte bara säga hej och tack för några trevliga ord till en skribent här på forumet och så plötsligt var det som om hela proppskåpet i skallen gick och jag öste ur mig en massa skit om min värdelösa tillvaro och livshistoria. Borde kanske i stället ha ringt till nån jourhavande präst eller medmänniska och ylat som man gjorde ibland gjorde när man var skitfull för något år sedan. Hade jag just då, i natt i den stund jag skrev, haft något att dricka så hade tömt flaskan direkt alltså. Det hade fan inte spelat roll vad det varit, bara det varit någon drickbar skit med rejäl procent.

Jag lyssnade efter senaste skrivinlägget i natt först på lite rockmusik för att hamna i ett mer sorts positivt stämningsläge, sedan gick jag in på en meditationssida av något slag där en amerikan talade lite släpigt och långsamt till någon seg bakgrundsmusik. Det handlade visst om att fokusera på sin andning och sånt där och att slappna av och känna hur avslappnad man var. Lyssnade säkert en halvtimme på detta fåniga tjafs.

Men jag blev i alla fall så pass trött av att höra på detta monotona jox att jag stängde av datorn och lade mig ner en stund i sängen, och kors i taket som man väl säger, så somnade jag väl mest av utmattning utan att veta hur det gick till, och som en urlakad sill vaknade jag prick klockan halv åtta i morse. Det är alltså en ny vecka som har startat.

Fortfarande ”stone cold sober” som jänkarna i amerikat väl säger, kort sagt spiknykter ännu alltså. Har nu ett val att göra, ta mig ner till stan och köpa ett gäng med öl, vin och en hela Jäger eller så. Men fattar ju att det är helidiotiskt, men det känns bara så. Klockan är i denna skrivande stund precis 08.12 pip... som väl fröken ur skulle ha sagt.. Sitter vid köksbordet och knapprar på datorn och känner mig allmänt dum efter att ha skrivit så fånigt som jag gjorde i natt, och spiknykter dessutom, fy fan alltså...

Nu är jag hungrig som en gris, om jag hade haft ölen kvar som jag hällde ur för ett tag sedan skulle jag rusat ner i källaren och druckit upp dom. Men får väl försöka köra den nygamla rutinen med varm choklad och mackor igen, det har ju funkat skapligt i ett par dar. Det känns verkligen som att man har börjat om från början. Borde väl som serietidningens världsberömde Bamse och hans vän Skalman eller nåt, ha en slags ät-och-sovklocka för att komma ihåg att äta och sova på fasta tider.

Har ju inte haft några rutiner alls på över 20 år utan bara kört på känsla och tagit allt som det kommit, och mest tankat bränsle i flytande form när jag har känt mig hungrig, trött, deppig, uppjagad, nedstämd, ja kort sagt i stort sett jämt. Det krävs så klart ett inrutat mönster, ett sorts schema att stenhårt hålla sig till, men sådan är ju inte jag, men måste väl för första gången sedan man var mycket ung testa att nu hitta min egen väg liksom. Nej nu jäklar knorrar magen och skriker om påfyllning av energi, så jag får väl köra choklad-och-mackor rutinen igen.

Ha det bra!

@Andrahalvlek
Ja, så är det.
Är väl den här dissonansen jag upplevt den senaste tiden.
På samma gång mått jättebra av att vara nykter samtidigt som jag saknar alkoholen, inte som något fysiskt sug utan mer mentalt.
Att kunna öppna en flaska rött till en ostbricka eller vitt till skalddjur, att kunna ta en whiskey på kvällen till en god bok. I sinnet målar jag upp en bild av att jag kan ha ett normalt förhållande till alkoholen och längtar efter det men erfarenhet visar att det är omöjligt.

Jag har vissa förhoppningar om att jag ändå är på rätt väg, om jag tittar på det historiskt så har jag minskat mitt drickande ganska rejält, först genom att sluta jobba skift och gå över till dagtidsarbete vilket gav färre dagar för drickande och sedan genom att, vanligtvis, begränsa mig genom att inte köpa hem mer än en flaska vin åt gången, den barriären har dock fallerat ibland, som nu senast i fredags.
Jag har också haft fler upphåll och kortare perioder där jag dricker de senaste åren.

Jag har varit skeptisk till AA men kanske kan fysiska träffar vara ett sätt att hålla kampen mot alkoholen mer levande inom mig. Har kollat upp möten i närheten och det hålls möten under en km från mitt hem två ggr i veckan, funderar på att gå dit men det finns ett motstånd inom mig som jag inte riktigt vet hur jag skall ta mig förbi.
Kanske är det bättre att leta upp en grupp längre hemifrån för att minska risken att bli igenkänd?

Jag är egentligen inte orolig för de som är på mötet, vi är alla i samma båt, men risken finns att någon pratar utanför gruppen och eftersom min familj bott på orten under ganska lång tid är vi inte helt okända här, min mor framförallt känner många i området.

Hej Charlie70,

Tack för att du finns och skrivit fina ord till mig om mina få dagar som nykter, som känns mycket ovanliga, men självklart är viktigt om jag inte kroppsligt ska kapsejsa helt och hållet och kanske tvingas till kroppslig vård, vilket inte är något jag skulle klara av. Brukade säga åt farsan de sista åren om hur jag tänkte om mitt liv och berättade för honom om hur mörk i sinnet jag var.

När jag berättade att jag så ofta inte ville eller hade lust att finnas blev han rätt bedrövad och sade att han i alla fall ville leva. Han hade jobbat länge inom sjukvården och hade väl sett det mesta. Han litade helt och fullt på sjukvården, även om han inte ville gå med på allt som de föreslog.

De sista sex åren hade han hemtjänst som skötte om hans personliga omvårdnad och lade om bensår och sånt, tvättade honom och sånt där. Ibland kom även hemsjukvård på besök för att kolla upp hur hans hälsa var när hemtjänsten var orolig. Han hade besök från tidig morgon, till sen kväll, sex besök per dygn. Hela stora rummet såg ut som ett enda sjukhus med rullstol, liftar och höj och sänkbar säng. Men det var ändå mig som han hela tiden ropade efter när han var nervös.

Jag var ständigt uppe i varv, nervös och hoppade upp i taket nästan varje gång det plötsligt traskade in helt främmande människor i det som skulle kallas för ett hem, eller om telefonen ringde. Jag satt för det mesta instängd bakom min dörr i mitt sovrum och önskade att denna personal skulle gå så att jag fick ett par timmar ledighet ifrån deras stökande med allting. Hur sjutton orkade man, och vad var det egentligen för mening med det hela kan man ibland tänka.

Inte gjorde det mig direkt lugnare av att han hade svår värk i ena höften som gjorde att han trots bedövningsmedel och starka värktablett ofta låg och skrek rakt ut när de skulle vända på honom i sängen vid skötsel. Dessa år drack jag så mycket alkohol av diverse slag att jag ofta hade nervryckningar i benen och ibland fick så svår klåda över kroppen att det inte var klokt.

Helvetet på jorden var detta för mig rent ut sagt. Men ändå ville jag inte svika honom utan stannade kvar i eländet. Precis som jag gjorde då min mor var sjuk och svag de sista åren. Så jag förstår så väl hur många här på forumet säkert har det med oro för de sina. När ska allt vända till det bättre...

Jag har av och till under några år läst här på forumet och sett att många av er har klarat av att stå emot frestelsen att korka upp vin trots att ni har en massa svåra problem och stress, vilket jag utifrån numera inte har det minsta då jag ”bara” har att jobba med mitt eget inre välbefinnande och hälsa. Jag har högt blodtryck och får ibland uppsvällda ben och fötter. Just nu är det väl mest högra foten som är påverkad och känns en aning svullen, men det är bara en viskning i vinden mot hur det varit. Trycket är väl rätt okej i alla fall.

Tidigt i somras när jag på grund av svår depression drack utan att räkna på det hela, utan bara drack det jag hade och så mycket jag orkade för att stå ut med att existera var fötterna så uppsvällda att jag inte fick i dessa i mina skor utan fick lov att traska omkring i ett par trädgårdstofflor som även dessa, som normalt är ett par nummer för stora, då var så små och trånga att det knappt gick att använda dessa heller. Vet inte varför jag skriver dessa ord, men det är väl något som måste ut.

Dessa problemen har ju tack och lov med medicinering nästan minskat till att i stunden vara i det närmaste normalt. Har efter att slutat dricka så smått börjat kunna kissa lite bättre än när det nästan var helt stopp. Nu har jag ”bara” att kämpa mot mina ständiga djupa hopplöshetskänslor. Vet att jag nog skulle behöva tala med någon allmänt kunnig , och kanske skaffa mig någon kontaktperson inom vården. Men sådana växer ju inte på trän så att säga när det känns allmänt svårt sena kvällar och nätter.

Då växer längtan efter en rejäl fylla, vilket jag nu inte kan ägna mig åt. Men vet inte om jag kan stå emot om det här håller i sig även imorgon. Vet inte alls riktigt hur jag ska klara av allting. Men det kanske blir bättre om en stund. Sitter nu och grubblar igen över tillvaron. Hoppas att jag snart blir lugn så att jag kan somna när jag väl kanske kan samla mig till att komma komma i säng. Detta är en svår tid. Hur gör du och andra när det känns som allra jäkligast utan att dricka något...

Ursäkta att jag skriver så deppigt, det bara blev så utan tillsynes någon anledning... Jag borde nog vara tyst och bara liksom bita ihop. Känner mig rätt värdelös nu. Tänkte just på en rätt träffande låt med Nisse Hellberg med titeln - Nu gick jag in i en vägg igen. Får väl köra en massa upptempålåtar och hoppas att det ger med sig snart. Hur kan andra vara så duktiga när allt bara känns mörkt? Måste väl försöka kämpa på fast det känns rätt så meningslöst nu. Hur som helst, än en gång tack för dina kloka och fina ord.

Detta är en svår kamp!

@fossingen Välkommen hit. Många har fått hjälp bara genom att vara aktiva här och läsa o skriva mycket i trådarna. Har du inte märkt av några abstinens än så är det inte säkert att du får det. Däremot blir många väldigt trötta och det kan också finnas sug i början. Om du någonsin kan dricka vin är det nog ingen som kan svara på men det är bra att vara nykter en längre tid, åtminstone tre månader. Då hinner kroppen och hjärnan återhämta sig, men du hinner också fundera på hur viktig alkoholen är eller ska vara i ditt liv. När livet inte kretsar kring alkohol kan du också fatta bättre beslut och må bättre öht.
Lycka till! ❤️🙏🏻

@Charlie70 Tack, jag förstår hur du menar❤️!

De hade vårdplanering i fredags. Vår dotter berättade att det blir antabus när levervärdena är bättre och boendestöd. Hon ville helst bara prata om vanliga saker idag.

När hon var tvångsomhändertagen förra gången så satt vi inlåsta i ett besöksrum. Nu fick vi följa m in i hennes rum. Så sterilt, så kalt …en ganska stor bokhylla utan böcker. Det första nätterna sov hon m dörren öppen för hon kände sig inlåst. Jag förstår henne…kände sådan klaustrofobi när jag var där. Kändes så overkligt på något vis….fanns en liten ”rastgård” utomhus. Förra gången var vi där en lördag…helt ödsligt….stort och kalt….nybyggt.

Nu ska vår älskade dotter förhoppningsvis komma tillbaka lite pö om pö. Men efter nästan fyra månader att ha befunnit mig i en bubbla ska förhoppningsvis vardagen återställas för mig/oss….kanske börja lite smått ge plats för Varafrisk i mitt liv🙏🏻❤️

Jag har under senaste året druckit vin i princip dagligen. Jag har liksom bara köpt en ny box när det tar slut och jag fattar ju att det är ohållbart, det har jag vetat länge, men när min vuxne som frågade försynt hur jag har det med alkoholen så fanns det liksom inget annat svar än att jag nog är alkoholist för jag har liksom inte ens försökt vara utan på alldeles för länge. Nu är det ett par dagar sen och vinboxen står halvfull men orörd i kylen och jag är inte där att jag "behöver" dricka, men jag ska hälla ut den ändå. Det kommer nog dagar framöver när det känns svårt att avstå. Jag ska hälla ut den nu på en gång faktiskt.
Jag vet egentligen inte hur det blev så att jag började dricka varje dag. Inget har hänt, jag har nog bara gett upp och tänkt att det inte spelar någon roll. Och det är inte heller så att jag dricker mig full, men berusad absolut.
Vad kan jag förvänta mig nu? När sätter abstinensen in? Kommer jag aldrig mer kunna ta ett glas vin?

@Flarran Grattis till tre veckor! Du gör helt rätt i att skriva och läsa mycket här. För många av oss (inte alla så klart) är alkoholen ett symptom på andra problem. Men så länge man dricker är det svårt, kanske omöjligt, att få fatt i och arbeta med de andra frågorna. Du har startat en resa för 3 veckor sedan som kommer att betala sig! Fortsätt kämpa, du gör det bra.

Kram!

Hej Andrahalvlek!

Tack för dina trevliga ord, sånt lyfter en verkligen.

Sitter just nu efter en mikromiddag och firar med en liten bit glasstårta.

Ha en fin kommande vecka och kämpa på!

@Varafrisk så fint att höra att ni fått kontakt igen med dottern! Någonstans tror jag att det kanske var bra att ni inte kunde komma med kläderna direkt när hon ringde i går. Det blev som en slags (ofrivillig) gränssättning som du behöver göra Varafrisk. För jag tänker att kanske kan du komma henne närmre om du sätter (nya) gränser i er relation. Låter kanske bakvänt men jag tror att när du kan visa att du respekterar dig själv och ditt liv så blir det lättare för dottern att göra detsamma. Finns det någon plan för dottern nu när hon kommer hem?

Kram!

Hejsan vår2022!

Tackar för ditt grattis, det värmde och behövdes Har just nu ätit en mikrorätt och druckit lite mjölk då kroppen började kännas lite sliten. Fick för en stund sen ett så jäkla sug efter en redig fylla. Hade jag kanske haft en flaska likör hemma och några starköl eller en dunk med klarnad mäsk hemma så hade jag utan tvekan automatiskt direkt kört igång med det i stället ska du veta.

Har faktiskt fått rådet av en del inom psykiatrin att kanske skriva en bok om mina upplevelser om väl då främst hur det har varit att växa upp och leva med med en mor som var så svårt sjuk bipolärt. Kommer ihåg då jag var mycket öppen hos någon form av kurator eller vad hon nu var, och jag berättade om min livshistoria lite så där spontant. Hör och häpna, då gick hon och ställde sig i ett hörn vid ett skåp och smågrät för sig själv. Det kändes faktiskt rätt pinsamt. Men sjukvårdspersonal är ju bara människor de med och alla har väl sina egna problem kan man tänka.

Har ändå alltid inför läkarbesök haft som vana att liksom skriva och skicka ett brev innan och då liksom givit en rapport om mitt aktuella mående, och då inte minst det psykiska inför besöket, för jag vet att när jag träffar någon ny läkare eller så, inte alltid lyckas få fram allt vad jag tänker och känner liksom. Och en del allmänläkare är ju ungefär lika psykologiskt känsliga och kunniga som en gråsten i skogen. De är experter på kanske ett enda lite enskilt område som intresserar dem.

Men då jag känner att alkoholbiten av min problematik nog till stor del är ett symptom på en mycket större helhetsbild, så skulle det inte bara räcka med att bara snacka standarglas och sånt för att bara stämplas som missbrukare. Det krävs egentligen troligen bra mycket mer terapi av flera slag parallellt, och sådan energi att jobba så hårt med mig själv, det har jag inte för närvarande. Så därför får jag väl kanske fortsätta att skriva av mig och lite då och då, för att få ur mig lite gammalt skräp som samlats på lager genom åren inom mig, och då tycks det just nu funka rätt skapligt med att skriva lite här forumet. Ha en nykter och fin kväll.

Kämpa på!

Hejsan!

@Himmelellerhelvete

Tack för ditt grattis till min lilla prestation att vara helt nykter i tre veckor och även som sådan, medlem en vecka här på forumet. Tänk att det skulle behöva ta så lång tid att våga öppna sig lite och berätta hur man verkligen tänker, känner och mår. Har aldrig gått in på hos sjukvården att jag förutom jobbiga psykiska tankar normalt sett även har druckit sådana kopiösa mängder som jag har gjort genom åren.

Det var väl även någon läkare i början av 2017 som lite i förbifarten sade något om att jag kanske skulle behöva bli en del av någon grupp som bearbetar sina alkoholproblem, men jag har ju så mycket krångliga tankar och även social ångest inför att behöva sitta mitt i en grupp med diverse folk och tala ut fritt om mig själv. Då blir jag bara tyst och får inte fram ett vettigt ord.

Men tror att det här om att tala ut om sitt mående nog är något som alla människor skulle må bra av att göra ibland liksom. För visst är det väl för det mesta när någon artigt frågar om hur man mår, som så, att svaret då som oftast blir något i stil med:. Jo tack – det knallar och går.

För skulle man praktisera det hela om att tala ut om sitt mående med folk som man inte känner, i realtid eller vardagens verklighet som man kan göra här på forumet så skulle nog folk tro att man inte var riktigt klok i skallen. Hur som helst, hoppas att du mår bra och att det går bra även för dig med att slippa drickandet och andra knepigheter. Ha en nykter och fin kväll.

Kämpa på!

@Himmelellerhelvette Ja Jonas Gardell är så himla bra❤️

Igår ringde vår dotter när vi åkte t Karlstad. Vi blev glada men förvånade. Hon undrade om vi kunde komma m lite privata kläder. Vi kunde ju inte det just då så hon blev sur/besviken och ville lägga på direkt. Vi sa att vi kunde komma som idag el vi kunde fråga vår son. Hon visste väl att vår son inte ville komma vilket vi visste också samtidigt som jag tyckte att han egentligen inte behövde åka. Det handlade om min stress/önskan att få kontakt m henne igen. Hon ringde upp igen och vi sa att han inte kom. Då ville hon lägga på igen men jag fick henne att stanna kvar någon minut i telefon då lät hon mer som vanliga sitt vanliga jag. Idag har vi varit h henne. Hon är givetvis inte helt som vanligt men den dotter vi träffade idag henne har vi inte träffat sedan i början av juli❤️🙏🏻Hon frågade om vi ville ha kaffe och vi gick och hämtade. Hon pratade om sina rutiner för att annars blev det långsamt. Så hon tyckte att det var ganska skönt när vi gick efter en timma för vi störde rutinen/hon blev rastlös. Så imorgon kommer hon hem och min man ska hämta henne🙏🏻Men fy farao för att vara inlåst där…Å nu tar vi en dag i sänder…

Kram🥰

@Flarran Grattis till 3 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Glad och stolt som en mallgroda 🐸 ska du vara!
Kram 🐘

@Flarran Grattis till 3 veckor alkoholfri!🥳. Du har mycket tankar och vad härligt att du får sätta ord på dem här i din tråd. Du skriver väldigt bra, kanske ska du skriva en bok?

Ha en fin söndag!

@Flarran Grattis till din första vecka💪

Hej där allihopa!

Kul även att du Kennie, skrev några ord. Jag är dålig på att komma ihåg att säga tack rent generellt så är det någon på forumet som tycker att jag är stel och knepig och kanske glömt att hälsa eller så, får ni säga till.

Hur som helst, måste bara blåsa i tutor och trumpeter och banka rejält på på nån trumma liksom.
Så kändes det i stunden när jag upptäckte att det har gått precis en vecka sedan jag klev in här på forumet och började gå igång och snacka ut om mina inre känslor och tankeproblem som jag alltid använt öl, vin och sprit för att glömma och slippa känna av för en liten stund. Hurra för hur bra jag är - det måste man ibland kosta på sig att känna när man upptäckt att man klarat av något som man inte har lyckats med på flera år.

Tidigt imorgon, eller när tiden 23:59 i normaltid som vi nu befinner oss i passeras, då börjar min fjärde vecka som helt alkoholfri. Tre veckor alltså, det hade man aldrig trott att man skulle kunna klara av. För en månad sedan satt man ju och drack sin egen hemgjorda mäsk på socker och bakjäst för söta degar och funderade på varför man inte hade ork och ”vett” att någon gång komma ihåg att sätta igång en 25 liters dunk extra varannan vecka så att man ibland även hade en skvätt över att köra i hembrännaren också.

Har idag efter att jag till sist vid femtiden i morse somnade och sedan vid sen lunchtid vaknade, i alla fall ätit en någorlunda vettig frukost istället för att som så ofta i många år släpa mig ned till butiken och köpa min ”hälsokost” som chips, jordnötter och ett sexpack eller två med 3,5 % pilsner. Har denna söndag återigen till frukost kört med varm choklad och smörgåsar med mjukost och konsums kaviar. Lite positiv nostalgi ligger det i denna kost för mig. Minns ju att morsan alltid serverade sådan frukost – ack ja, vad man saknar sina gamla föräldrar trots allt.

Nej, nu får jag inte börja att tänka för djupt, för då kommer jag bara att sakta åka hiss ned i mitt redan trötta och låga stämningsläge och då kanske det blir inhandling av öl, och så är karusellen igång som vanligt tills kroppen strejkar eller jag väl som en gång tidigare när farsan av ålder dött på hösten 2018 och jag då testade ett rep i badrummet och väl liksom kikade in det rum som de lärde väl kallar för dörren till dödsriket eller slutet på detta, ens kända livsresa. Tänk vad man kan tänka, när man bara sitter och tänker och låter tankarna vandra fritt...

Kom just på att det som jag nu gör, faktiskt är att något som man som ung tyckte var töntigt. Nämligen att sitta och skriva dagbok över sina i stunden upplevda känslor och tankar. Minns att farsan tyckte att farfar var lite märklig som alltid visst skrev dagbok om hur han tycke att de närmaste behandlade honom, om han någonsin reflekterade över hur han själv agerat mot farmor, far och faster som ung då han periodvis var tungt alkoholiserad tills magen hans inte klarade av spriten framgick väl inte så tydligt av hans dagböcker, som mest avhandlade vädrets växlingar.

Morsans dagbok och hennes anteckningar mellan åren 1981 – 1986 då hon var i fyrtioårsåldern har givit mig bra mycket mer insikt, tröst, förståelse och numera även så smått kanske lite begynnande ödmjukhet för att man inte ska döma andra i onödan. Morsan var kristen men tyvärr även drabbad av bipolär sjukdom som då hade beteckningen: Manodepressiv sjukdom. Morsan hade inte mycket ork och energi under ens uppväxt och så.

Minns vad jag ofta brukade säga till henne, och även gjorde sista året 2012 i juni dagar innan hon skulle ha fyllt 69 och av en längre tids sjukdom gick bort av åldersskäl och en lunginflammation. - Hör Du morsan, du gör inte mycket, men du gör det bra! Vet att hon tänkte på mig jämt och även bad till Gud om att han skulle beskydda mig, vilket jag tror och känner att han gör. Men det funkar ju inte i längden att ständigt själv medvetet i fara.

Morsan, precis som farsan smakade aldrig en enda droppe alkohol, så det var inget som först ens fanns med i hennes tankevärld. Men visst var hon upprörd och starkt missnöjd över min livsstil, liksom även farsan var. Då jag väl rätt tidigt allt som oftast vid veckosluten var ute om nätterna fram till morgonkvisten och drack mina starka drycker. Fick även ofta höra av farsan - Kom hem medans vi känner igen dig...

Det är så mycket jag inte bearbetat inom mig, utan bara tryckt ned och lagt in i något hörn och försökt bortse eller inte bry mig om. Sedan har väl öl, vin och sprit om man så säger fått fylla ut tomrummen och luckorna i själens längtan liksom Men så har jag ju även missat rätt mycket av det verkliga känslolivet, som närhet, mänsklig värme, nära kompisar, och liknade som väl är det som kanske är det verkliga värdet i det mänskliga livet om man bortser från det andliga tänkandet. Det har aldrig funnits ork och uthållighet för några nära längre mänskliga kontakter.

Har sedan jag var kanske en tre år känt mig orolig och haft svårt för att hänge mig åt sånt som väl kanske ger andra lycka och livsglädje, trodde länge att jag var blyg och osocial, men det är något annat som fattas inom mig. Minns även att utåtriktade mormor redan tidigt sade - du måste lära dig att kramas lite mer. När jag tänker tillbaka på min uppväxttid, så var det inte mycket kramande i familjen egentligen, det var även något jag kom att känna mig rätt kluven till, och obekväm med.

Tänker ibland på hur det ser ut hos många människor, där bilder på deras familjemedlemmar är något centralt som bevisas genom att de gärna visar upp bilder på nära och kära. Något sådant fanns inte alls i vårt hem, nog tyckte vi väl om varann och så, och visst hade vi fotoalbum och tog bilder som andra, men det var väl kanske mest som en kul liten dokumentation över våra lokala utflykter och även semesterresor runt omkring i landet.

Morsan var uppvuxen i ett kanske lite stelt hem som enda barnet där mormor strikt skötte hushållet samt även arbetade på kontor. Morfar han var förman på ett industrilager. Han var på grund en av svår diabetes i princip nykterist, utom väl då han tog sig någon hutt då det var fest bland deras ytligt bekanta vänner. Mormor gillade dock inte alls detta då hon strikt skött morfars diet, där inget socker i princip fick ingå alls. Minns att morsan berättade att hennes största förtjusning som liten var de få gånger hon fick några småslantar till att köpa maränger för i ett närbeläget konditori.

Farsan var uppvuxen på landet tillsammans med farmor, farfar, faster, samt väl även en katt, en hund och lite jordbruk och med höns, getter, häst en ko, lite skogsbruk och så vidare. Farfar var som ung och stark en rätt händig man som var stor och stark, och hade en jävla pondus och även visst ordentliga röstresurser om så krävdes.
Han var som farsan, alltså ändå en som aldrig fysiskt misshandlade sin familj.

Det skulle inte fungerat då farfar var allt för jävla stor och stark. Yrkesmässigt var han självlärd byggjobbare och kunde bygga hus, helt från grunden upp till skorstenen om han fick beställning på såna jobb. Han tjänade periodvis rätt bra med pengar, men söp väl upp det mesta tillsamman med sina suparkompisar vid de sjöslag som farsan väl berättade lite kort om ibland.

Tänk vad mycket tankar som far omkring i skallen och plockas fram så här en söndagseftermiddag. Har helt glömt bort varför jag satte mig ned vid datorn för att skriva. Ja visst, det har ju nu gått en vecka som skribent på detta forum. Tack till er som har tålamod med att läsa mina knepiga alster.

Nu ska jag gå runt i lägenheten och kolla att alla klockor går rätt. Det är ju normaltid igen och det mörknar en timme tidigare om kvällen. Tänker nu än en gång på sångtiteln: I morgon är en annan dag, dessa ord är då så sanna som det bara kan bli. Får väl hoppas att man nykter tar sig igenom även den kommande veckan. Men man får väl ta ett steg i taget som det heter...

Ha det gott!

@Smillans Grattis till 100dagar 🥳 Så otroligt härlig beskrivningen låter i det du skriver❤️

@erivan Har du läst Tänka klart av Annie Grace?
Hon förklarar varför det inte handlar om karaktär på ett bra sätt.
Hennes bok förklarade mycket om hjärnan och beroende. För första gången förstod jag vad som var beroendehjärnans tankar och vilka som faktiskt är mina egna. Boken finns som pappersbok och den gav iaf mig en massa hjälp.
🥰