Forum för anhöriga

Jag är 30+ och har föräldrar som är alkolister. De lever i ett destruktivt äktenskap där det förekommer mycket hat och psykisk misshandel. Pappa dricker för att supa ihjäl sig (som han själv säger) och mamma troligtvis för att stå ut med honom. Jag orkar inte ha någon kontakt med dem då de är för smärtsamt att se på detta. Men har ej brutit. Hör däremot nästan aldrig av mig eller åker dit. Om jag åker dit känns det fruktansvärt efteråt.... Min pappa bryr sig bara om sig själv men mamma däremot ringer och är martyrisk och klagar att jag aldrig hör av mig.

Jag har levt med en alkoholist i över två år/ han startade på behandlingshem genom jobb/ två återfall första året/ har nu gått så pass långt att trodde det funkar har själv avstått i hemmet/ finns inte en burk hemma trodde jag/ men nu har tre barn hemma en gemensam som är tio/ han har lyckats få ett nytt jobb också/ men jag har sagt dricker du hemma får du flytta/ nu såg jag på den näst äldsta att det var nåt problem/ fick ur henna han har druckit på nätterna när jag jobbar/pratade med honom som vuxen/han förnekade inte vägrar gå på öppenvård eller nåt annat/ men flytta ska han/ han sa att

Jag har levt med en alkoholist i över två år/ han startade på behandlingshem genom jobb/ två återfall första året/ har nu gått så pass långt att trodde det funkar har själv avstått i hemmet/ finns inte en burk hemma trodde jag/ men nu har tre barn hemma en gemensam som är tio/ han har lyckats få ett nytt jobb också/ men jag har sagt dricker du hemma får du flytta/ nu såg jag på den näst äldsta att det var nåt problem/ fick ur henna han har druckit på nätterna när jag jobbar/pratade med honom som vuxen/han förnekade inte vägrar gå på öppenvård eller nåt annat/ men flytta ska han/ han sa att

Hej
Hittade äntligen en sait som kanske förstår mig....
Behöver er hjälp. Jag har en sambo och tre underbara barn. Vi har varit ihop sedan 19 år tillbaka med avhopp under 2 år pga att hans drickande blev allt mer påtagligt. Vi kunde inte umgås med andra vänner då han alltid blev för full.

Hejsan allihopa!

Visst är det svårt, att veta om man vågar ge en chans till- eller inte..?
Men jag har bestämt mig- jag Måste ge en sista chans. En tydlig sista chans.
För annars kommer jag alltid undra, om vi kunnat ha en framtid ihop..
Han har så många sidor som jag älskar, är helt tokig i..

Har varit sambo med min livs kärlek men lämnade honom pga av A. När han inte drack så var han rätt trevlig i jämförelse när han drack, tyst och trött och ville inte ha direkta samtal. När han drack så blev han så fruktansvärt elak, klagade på hur jag såg ut, gnällde och skrek på mina, nu vuxna barn, försökte på nåt sätt sänka mig så långt ner som möjligt. Han Ökade 40 kg i vikt och blev slapp och lealös i nyktert tillstånd. Separerade i vid ett elakt och vidrigt påhopp om mitt utseende tillsammans med ett hånflin.

För snart en månad sedan så kom min mamma hem efter fem veckor på behandling och allting verkade bra. Hon hamnade på behandling efter att jag gjort en orosanmälan hos socialen (som i sin tur inte riktigt kunde hjälpa henne och till slut fick hon bekosta sin behandling själv).

Hej jag är ny här och är så glad att jag hitta hit. Jag är en 32år tjej som är gift med en 68 år. Snälla inte dömma mig nu.Vi har 2 barn tillsammans och har bott ihop i 13 år.

Måndag förmiddag. Sambon på jobbet, barnen i skolan. Själv har jag sovmorgon och massor av tid att grubbla. Helgen har varit som den brukar. Första ölen öppnas nästan i samma ögonblick han kliver in genom dörren efter avslutad arbetsvecka. Jag vet att det är en starköl som finns i garaget men den är upphälld i glas och på bänken i köket står en öppnad "folköl". Lurar inte mig längre. Så fortsätter kvällen och även lördagen. Håller sig till öl och ett sådant tempo att han liksom bara blir lite gladare och pratsam, vilket verkar uppskattas av barnen.