Forum för anhöriga

Va drygt 2 månader sedan jag skrev, min syster hade varit nykter i 1 månad men börjat dricka igen. Jag har sakta dragit mig tillbaks, vill inte ha min son nära destruktiviteten. Jag ser bilder hon lägger upp, har sagt till henne att jag gråter varje gång jag ser dom. Lyckades få henne till vc för att prata med psykolog, ytterst motvilligt. Idag får jag ett samtal av min fulla syster, hon är på sjukhuset och säger att hon fått alkoholförgiftning. Detta är inte första gången, jag bryter ihop och ringer en vän till henne och mig som ska åka till sjukhuset.

Jag startar en tråd på anhörigsidan nu. Kanske kommer tiden inte räcka till daglig aktivitet på forumet men just nu vill jag skriva om den frustration och maktlöshet jag upplever. Till detta kommer även skuldkänslorna och en lavin av insikter om mönster; hur det varit under alla år tillsammans och hur jag själv bidragit till att befästa våra roller.
Naturligtvis har jag sett det länge, både genom egna erfarenheter och genom mitt yrke. Men att jag, familjens officiella alkoholist, skulle ha en åsikt om hans drickande ter sig i det närmaste hånfullt.

För 3 år sedan bestämde jag mig! Det fick vara nog. Jag orkade inte längre med allt det som följer i alkoholens spår, Av svikna löften, nya löften, förhandlingar om mängder, Tjat, "offerkoftor", Och förnekelse av problemen..
Ja, jag hade innan dess prickat av alla saker upptagna på den medberoendes checklista.
Från försöka dricka med honom (så att han skulle få i sig mindre) försöka "bevaka" hur många öl/glas vin som dracks.., Leta flaskor/burkar, och räkna både öppna och tomma sådana..

Hej. Jag är 31 år gammal, flyttade hemifrån för snart 10 år sedan. Mina tre syskon bor kvar nära barndomshemmet, jag bor på andra sidan Sverige.

Mina föräldrar har alltid druckit mycket. Pappa kunde dricka 10 öl och ändå ha en "normal" konversation. Mamma börjar sluddra efter en halv öl ungefär.

Varje helg och ledig dag. När vi åkte och handlade en gång i veckan pantade vi kassar med ölburkar och sen till systemet för att köpa mer öl. Man lever bara en gång, brukade pappa säga.

X

Det lutar mer och mer åt att jag ska lämna honom och mitt enda OM är barnen. Idag är jag den stadiga klippan för barnen när det spårar ur för deras alkoholälskande pappa. Jag kan, till viss del, skydda dem från hans fylle-elaka och idiotiska kommentarer och påståenden, men om jag lämnar honom och han vill ha delad vårdnad, hur ska det då gå?
Det är just den här frågan som gör att jag tvekar...
Ni andra, som har lämnat och befunnit er i samma situation, hur har det gått för er?
Vad säger era barn? Hur har de det med sin alkoholistförälder?

Just kommit hem ifrån mitt samtal med diakonen. Och jag satt mig ner och tänkte. Vad lugnt mitt liv kommer att bli. Jag har inte hört något i från honom sedan i fredags. Jag tar kanske ut glädjen i förskott.

Min man har druckit i perioder flera år. Förlorade jobbet för snart ett år sedan men har nytt jobb.
Han är nykter , går på AA möte och sköter sig bra!
Nu när allt är bra och jag slipper vara medberoende och slipper vara på min vakt hela tiden så ramlar känslorna över mej!
Hur han kunde lura mej ( trots att jag någonstans visste...) , hur han bedrog mig med alkoholen, hur han söp bort våra pengar!
Nu när allt borde vara bra så börjar jag ibland "älta" det som varit!

Vill bara fråga, går det att få någon att sluta dricka? Min sambo dricker varje kväll. Oftast efter barnen somnat, men jag finns ju fortfarande där. Han är en jättebra människa, pappa och sambo. Han gör allt för sin familj, jobbar hårt och hjälper andra i din närhet när det behövs. Men vareviga kväll ska det drickas. Jag växte upp med an alkoholiserad pappa så jag vad det handlar om. Dock är vår situation annorlunda, min pappa drack jämt och överallt, han kom full till alla tillställningar i skolan, födelsedagar osv.

Hej!
Min kille eller egentligen mitt ex numera har problem med spriten.
Vi hade det jättebra men så fort han blev full vilket var varje helg hela tiden så bråkade vi och han sa massa som han inte kom ihåg dagen senare vilket gjorde att vi gjorde slut. Jag vill hjälps honom men vet inte hur jag ska gå till vägar. Han själv inser bara ibland att han har problem och säger att han inte har något liv utan alkohol och att inget annat är roligt. Är det något jag kan göra för honom?