Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Har nu lämnat mannen som jag älskar mest i hela världen pga av alkoholen. Kan inte ta mer lögner o svek längre! Kan inte säga att det var ett lätt beslut och tänker hela tiden på om jag gjort rätt.
Är jag helt ute och cyklar med mina misstankar? Jag har barn med en kvinna , vi har haft ett stormigt förhållande här länge nu, vet sen tidigare att hon gått på AA som är ju bara bra om man haft det problem.
Jag har växt upp i en familj där pappa har druckit så länge jag kan minnas. Ju äldre jag och min brorsa blev, ju mer självständiga vid blev, desto mer drack han. Perioderna blev tätare och tätare och likaså grälen mellan mamma och pappa. Mamma hotade med skilsmässa typ en gång i halvåret men lämnade aldrig trots att t.o.m. vi barn bönade och bad... mamma orkade inte längre 2003, då bodde jag och brorsan fortfarande hemma men vi var 17-18 år. Men efter ett halvår tog hon tillbaks honom och skilde sig igen 2012, för gott tack och lov.
Känner mig ensam. Vännerna flyr när man lever med en missbrukare. Jag tycker inte jag är en sämre människa som förtjänar att dömas för att jag älskar min man...
För ca 1 år sen skrev jag sist & då var jag verkligen bestämd för att lämna. Men han hann före med att få mig att stanna, fast det är ju egentligen enbart mitt eget val. Han begärde ju skilsmässa som jag nog skrev då, jag skrev under men inte han. Veckor gick & han var inte särskilt snäll & han hade även en sexchatt sida där han ägnade mycket av sin tid. Men då det var en sida som han fick betala för varje meddelande & att det förhalades när det blev tal om att träffas så fick han mig dit han kanske ville ifrån början, det får jag nog aldrig veta heller.
Jag bor inte längre med mina föräldrar men däremot bir min lillebror hos dem och han har berättat att deras drickande stegrats på sistone.
De dricker kvällstid och blir så pass berusade att de ramlar omkull. Sist jag träffade min mor hade hon ett blåmärke som täckte halva ansiktet. Detta pga att hon ramlat och slagit ansiktet i golvet.
Vi syskon har försökt tala med dem om deras drickande men de vägrar lyssna.
Min lillebror vågar inte flytta hemifrån eftersom han är rädd att de ska skada sig allvarligt och ingen finns där för att hjälpa.
Känner att jag behöver lite råd. Min svärmor har problem med alkoholen och har flertalet gånger hamnat på sjukhuset pga detta, även varit på behandlingshem men det har bara hjälpt ett tag. Nu har jag och sambon en son på 1 år och i sommar kommer nästa och vi vill ju att hon ska finnas där för barnen. Hon har aldrig druckit i sonens närhet men jag känner nu att jag vill sätta en gräns för allas skull men är rädd för att hon ska ta det fel och än en gång försöka ta livet av sig. Hur lägger man fram det att man inte vill att hon ska träffa barnbarnet på ett tag på ett bra sätt?
Hej, min pojkvän börjar bli en alkoholist. Vi är 18 år gamla och har varit tillsammans i tre år. Han har under alla tre åren mått psykiskt dåligt då han har en trasslig bakgrund med alkoholister till föräldrar. Tidigare har han rökt cannabis i stort sett varje dag vilket jag inte har gillat men inte kunnat gjort så mycket åt, nu har han dessvärre börjat dricka alkohol MINST 4 dagar i veckan vilket jag inte tolererar. Han blir helt förändrad när han är full, han kan bli arg extremt lätt, gråta och det går inte att ha en normal konversation med honom.
Va drygt 2 månader sedan jag skrev, min syster hade varit nykter i 1 månad men börjat dricka igen. Jag har sakta dragit mig tillbaks, vill inte ha min son nära destruktiviteten. Jag ser bilder hon lägger upp, har sagt till henne att jag gråter varje gång jag ser dom. Lyckades få henne till vc för att prata med psykolog, ytterst motvilligt. Idag får jag ett samtal av min fulla syster, hon är på sjukhuset och säger att hon fått alkoholförgiftning. Detta är inte första gången, jag bryter ihop och ringer en vän till henne och mig som ska åka till sjukhuset.
Jag startar en tråd på anhörigsidan nu. Kanske kommer tiden inte räcka till daglig aktivitet på forumet men just nu vill jag skriva om den frustration och maktlöshet jag upplever. Till detta kommer även skuldkänslorna och en lavin av insikter om mönster; hur det varit under alla år tillsammans och hur jag själv bidragit till att befästa våra roller.
Naturligtvis har jag sett det länge, både genom egna erfarenheter och genom mitt yrke. Men att jag, familjens officiella alkoholist, skulle ha en åsikt om hans drickande ter sig i det närmaste hånfullt.
