Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
jag kom hem idag och då hade båda mina föräldrar bajsat på golvet. ordentligt. sen har de trampat i skiten och gått runt i hela lägenheten. de orkar inte bry sig. de saknar kraft. de var periodare innan men nu dricker de varje dag. de har druckit i 50 år. pappa dör nog snart.
För att ni ska förstå så måste jag börja från början. Hoppas ni orkar läsa. Jag och min man träffades för snart 24 år sedan. Han drack varje helg i stort sett, och blev riktigt pinsam och jobbig och alltid alldeles för full och ofta blev det slagsmål med nån likasinnad. Det hände även att han inte kom hem förrän dagen efter och sov sen hela dagen och var bakis flera dagar efteråt. Dock så drack han aldrig på veckorna och har aldrig druckit flera dygn på raken. Så var det i ca 7 år, tills han gjorde bort sig ordentligt offentligt så det sved och det blev konsekvenser.
Min sambo dricker för mycket och nu äntligen har jag tagit kraft till mig att ställa ultimatum.
Jag har ett barn sedan ett tidigare förhållande och nu en på väg med min sambo. Nu orkar jag inte ta hand om min sambo längre utan nu vill jag koncentrera mig på mig själv och barnen.
Jag har sagt att om inte han slutar dricka helt och hållet OCH söker hjälp så får han flytta.
Han tycker att jag är för hård och tror att han klarar av att bara dra ner på alkoholen (det har han försökt 100ggr innan men faller alltid tillbaka i samma vanor med att dricka för ofta och mycket).
Det är dags för mig att sätta punkt för det som har varit och gå vidare med mitt liv.
Jag accepterar att det är slut mellan oss.
Det kommer att bli bli bättre nu för mig bara jag har fått landa.
Bara jag får vara i fred. Han är inte bara alkolist utan psykisk sjuk. Det är det som är det som vart jobbigt.
Det som nu är jobbigt är att jag ska få pratik på samma arbetsplats som honom. Som jag känner det så orkar jag inte se honom varje dag. Inte efter den psykiska terror som han har utsatt mig för dom senaste dagarna
Jag vet att min mamma sedan väldigt många år tillbaka har haft sömnproblem och äter därför sömntabletter, kan vara insomningstabletter också, är osäker. Men ibland när hon druckit några glas för mycket är hon väldigt angelägen att ta dessa piller. Hon ser då folk i syne, pratar med sig själv och är väldigt okontaktbar. Vad ska man göra? Detta har hållt på i väldigt många år så det måste va något bakomliggande tänker jag. Var ska man dra gränsen innan man bör kontakta vården, så hon inte kommer till skada? Hjälp snälla.
Jag vet att min mamma sedan väldigt många år tillbaka har haft sömnproblem och äter därför sömntabletter, kan vara insomningstabletter också, är osäker. Men ibland när hon druckit några glas för mycket är hon väldigt angelägen att ta dessa piller. Hon ser då folk i syne, pratar med sig själv och är väldigt okontaktbar. Vad ska man göra? Detta har hållt på i väldigt många år så det måste va något bakomliggande tänker jag. Var ska man dra gränsen innan man bör kontakta vården, så hon inte kommer till skada? Hjälp snälla.
Hej!
Hej! Jag är helt ny här och helt ny med att göra något sånt här! Men jag känner mig så otroligt ensam och ledsen och skulle verkligen vilja prata med andra/höra vad andra har att säga/har för råd osv. det här blir kanske ett långt inlägg, men vore så otroligt tacksam för svar och hjälp.
Äntligen kom den dagen jag hoppats och längtat efter. Min man slog i botten. Hårt. Hans alkoholmissbruk som han dolt för alla (fast alla egentligen förstod) kom fram i soskenet och hela masken krackelerade. Under en resa hem till sina föräldrar tillsammans med sin son föll allting ihop. Han kunde inte sluta dricka, han spydde, snorade och grät. Han lovade "aldrig mer" till både mig, sonen och hans föräldrar och det har han hållt nu i sju månader. Och jag talar om samma man som druckit minst 6 folköl varenda dag sen vi träffades.
Hej min bror är alkoholist jag försöker få han att sluta dricka. Känns ibland som ett jobb och ett väldigt otacksamt sådant. Blir alla alkolister egoister tappar dom helt den där empatin. Just nu känner jag mig frustrerad och arg ibland vill jag bara banka in vett i skallen på honom.
Jag har inte gett upp ännu men den dagen kommer väl när man som storebrorsa helt tappar orken. Var kan jag vända mig för att söka hjälp? Hur ska jag tänka när jag har lust att skita i allt? Skulle vara tacksam för tips och råd av andra i samma situation.
