Forum för anhöriga

Jag har varit tillsammans med en man i ca 3 månader. Han är nykter alkoholist sedan 17 år. Han har levt ensam sedan dess. Är det normalt att inte prioritera förhållandet? Jag kommer absolut längst ner på hans prioritetslista, efter jobb, bilar, vänner. Han har tid att träffa mig ca 1 gång i veckan, då kommer han hit, tjafsar och ifrågasätter hur jag gör saker. Sover här, men vill inte ha sex. Åker härifrån direkt när han vaknar. Skyller på att han måste hem och ta medicin, som jag sagt att han kan ta med hit. Men det gör han inte.

Min pappa har haft alkoholproblem under hela min uppväxt. Han har aldrig lyckats bli nykter alkoholist och dricker idag 1-3 öl/kväll. Det är ca 2 år sedan han tog ett rejält återfall.
Min mammma dricker också ca 1-3 glas vin/kväll.
Jag har nu tre egna barn. Ibland är mina föräldrar barnvakt (oftast på dagtid) och jag har inte upplevt någon oro över det.

Jag är ny här och kommer att berätta mer om vad som hänt mig. Men idag har jag blivit medlem i forumet bara för att få ur mig den hemska tanke jag bär på men som jag aldrig kommer att vilja uttala högt för någon: jag önskar att barnens pappa var död. Jag går sönder av allt han utsatt oss för och står inte ut med tanken på att för alltid vara bunden till honom på grund av att vi har gemensamma barn. Det vore lättare om han var död. Jag vet att jag är gräslig som tänker så, men så är det bara. Och kanske finns det någon här på forumet som kan känna igen sig i den känslan.

Thank you for getting me logged in.
And for a good forum, I'm happy to share the work, experience, fun to entertain. And a useful knowledge. For sustenance

Hejsan,
Eller vad man skriver.
Jag är man som lever ihop med en annan man. Vi har varit tillsammans i två år och ska snart flytta till vårt första gemensamma boende. Han har sin lägenhet men har mest bott hos mig sedan vi träffades och han blivit en stor och viktig del i mitt liv. Också i min 10-årige sons liv, de är jättefina tillsammans!

Så är det den årliga semestern, som många av oss anhöriga vet vad det innebär. För min del innebär det att jag ger min man en sista chans att ändra sina alkoholvanor, men efter en vecka är han på väg att sumpa det.
Min man har under många år druckit rätt mycket, dels för att han har många festande kompisar och dels för att det varit så i hans familj.
Bakom allt detta tillhör också att han druckit whiskey på kvällen för att "kunna sova", "känt sig bättre i magen" av det.

I onsdags fick jag ringa hans syster eftersom han hotade med självmord osv. Slutade med att polisen kom.....

Igår var det lugnt ....
Han var lite sur på sin syster. Jag lyssnade på hans gnäll...
Han har lovat att åka in på behandling men vi får se vad som händer. ....

Idag så ringde han mig och jag hörde att han hade besök av en vin kompis ...

Jag bad honom höra av sig när han är ensam ....
Han frågade om jag var besviken.
Det är jag inte .. ..
Orsaken till att jag inte är det är pga att det drabbar bara mig själv.

Nu ska jag snart gå iväg på mitt första möte på Al anon...

Jag var på utvecklingssamtal på förskolan idag. Det var inga problem med barnet, hon är pigg, glad och trygg.

Däremot har både personal och även ert par föräldrar reagerat på att min sambo (barnens far) betett sig berusat vid ett par tillfällen när han hämtat barnen.

Jag vet helt ärligt inte om han har ett aktivt missbruk. Han drack för mycket innan vi fick barn, därefter slängde jag ut all alkohol från vårt hem, så han dricker inte hemma i alla fall. Jag upplever att han beter sig berusat då och då, men (självklart) nekar han.

som lyssnade på Kropp o själ i P1 idag? Hade sett fram emot det då det skulle handla om alkohol, blev så besviken... De två gästerna i studion var läkare, kanske även forskare, men jag hade aldrig valt någon av dem om jag varit sjuk... Hela resonemanget kändes så naivt, så "light". Förstår mer och mer varför så många missbrukare aldrig blir friska. Tänker att det fanns en tid då också jag hade deras synsätt, men efter att ha levt ihop med en gravt missbrukande man så får man andra glasögon.