Forum för anhöriga

Det blir inte bättre och jag håller på att utplåna mig själv. Jag känner mig som ett intet när jag är hemma för hon är ständigt full. Varje minut av eftermiddagarna, kvällarna och nätterna är jag reducerad och begränsad i hur jag kan agera, vara, säga och göra. Jag har egentligen gett upp försöken att hjälpa och komma med omsorg. Jag har börjat packa ihop vår gemensamma bostad och bygga nytt i fantasin. Det gör ont och är samtidigt spännande och så otroligt befriande när jag tänker på ett liv på egen hand utan att behöva hantera någons som är full, olycklig och miserabel.

Min särbo är alkoholist. Vi har pratat om det en hel del och det är alltid lika infekterat. Han blir arg på mig och tycker att han har rätt att dricka - han blir ju inte våldsam eller elak. Han reser mycket och jag har sagt att jag inte vill att han ringer mig när han är onykter. Det är tröttsamt att lyssna på hans sluddrande. Det fick honom att bli arg, han vill kunna ringa när han längtar efter mig. Ofta pressar han mig så att jag får skuldkänslor.

Ska man tro på vad dom skriver per sms ? När dom är fulla

Känner mig kroniskt trött.
Han har börjat supa igen och väljer bort mig. Hur gör ni för att orka?
Känner mig nere på botten.
Känner mig både ledssen och gnällig.

Hej

För 7 år sedan,
Jag var 22 år gammal och längtade efter kärlek.
Jag fick ett nytt jobb och kände mig lycklig , jag var självständig , fri och hade min underbara dotter som då var 2 år gammal. Men jag sökte kärlek.
Kärleken fann jag, på mitt nya jobb, i min chef ( älskadeM).
Jag föll pladask, mina känslor för M gick inte att beskriva , det kändes som om jag vandrade på rosa moln.
Han var från dag ett min exakta dröm, sån kärlek hade jag aldrig upplevt någonsin.

Hej alla!
Jag är ny här, detta blir mitt första inlägg. Det är första gången jag provar att interagera med andra anhöriga.
Jag kommer använda detta som en dagbok men även ett sätt att ventilera och få hjälp, för jag kommer gå under om jag inte lyckas bryta mig fri.
Jag kände igen mig i många av er andra forumiters berättelser, och kände verkligen en samhörighet, att jag kanske har en chans att få råd av andra i samma situation.

Ny här men inte ny gällande alkoholism. Genomgått det med min far hela livet. Har idag lämnat min sambo som har problem med alkoholen. Älskar honom av hela mitt hjärta men kan inte leva med lögnerna eller beteendeförändringarna. Som någon skrev i ett annat inlägg så har han redan fått 1000 chanser och någonstans blev det verkligt att ja alkoholen är viktigare än allt annat. Han trodde nog inte att detta skulle hända och det har varit mycket tårar och mycket prat denna helg under nyktra förhållanden.

Min dotter 28 år vill inte sluta dricka, säger hon. Hon är sjukskriven för psykisk ohälsa, deprimerad. Hon har sin dotter varannan vecka. Den veckan hon inte har sin dotter dricker hon mycket, mindre då hon har sin dotter.

Nu har jag klarat 6 månader som ensamstående och jag läker inombords sakta men säkert och jag har insett att jag är både lugnare och kan skratta allt oftare. Jag är så stolt över mig själv att jag lyckades ta mig loss. Men barnen saknar sin pappa såå mycket och de är så besvikna. Han har gjort bort sig rejält inför dem ett par gånger efter jag har flyttat så de hälsar inte på honom så ofta längre. Sen planerar han en Thailandsresa men en "suparkompis" över jul ocn nyår.