Forum för anhöriga

Har träffat mitt livs kärlek. Han är vältränad. Sprungit i hela sitt liv. Dricker sen åratal tillbaka 2 starköl per dag. Det ena heter att det är för träningens skull som återhämtning. För det andra är han väldigt blyg. Svårt prata med nya människor. Vill gärna ha ett glas i sej för att komma runt det. Har ett socialt jobb som han klarar väl. Ja hela livet i övrigt klarar han perfekt. På helgerna tillkommer gärna en hel del vin.
Jag själv kan inte dricka pga sjukdom eller tar ett glas väldigt sällan. Hur ska jag tackla det här och hantera det här?

Jag hittade den här sidan och det här anhörigforumet ikväll. Jag har läst så många fina, sorgliga och samtidigt hoppingivande trådar här på forumet.. Jag kände att jag nog ville berätta det jag upplevt.

Söndag till torsdag ca 3 st 50cl öl 7,0% samt ca 6 dl rödvin 12,5%.
Fredag och lördag betydligt mer.
Bråk sker 2-4 ggr/månad. Efter bråk dricker han något mindre....men han vill ej sluta. Jag och hans barn mellan 11-16 år försöker få honom att sluta men lönlöst förstås.
Finns bra tips?
Ska jag ge upp?
Han är jättehärlig som nykter men hemsk när han blir aningen för full.
Jag är så ledsen.

Efter gårdagens konfrontation ringde han en gång på kvällen men var då så sluddrig att jag inte hörde vad han sa så det blev väldigt kort. Fick SMS imorse att han ska träffa sin kontaktperson idag och sen börja gå på AA-möten igen och ta en dag i taget. Han skriver att han verkligen älskar mig men förstår om jag inte vill. Är ju ändå någorlunda nytt vårt förhållande. Vill ringa ikväll om det är ok med mig. Jag svarar att det är bra att han orkar och också tar tag i bitarna. Att jag saknar honom och gärna vill höra hans röst. Men. Hur vet jag att han verkligen älskar mig?

Ja vad kallas det? Ångesttimmen, den mellan 3 och 4 på natten. Tankarna snurrar, snurrar och snurrar. Det är som ett getingbo i huvudet. Känner stt jag låtit mig luras så länge men ändå har magkänslan ju talat till mig. Man vill inte veta, att det ska vara sant. Man vill ha ärlighet och öppenhet. Efter konfrontationen ikväll ringde han en gång på kvällen. Märkbart berusad. Får inte fram ngt vettigt. Ångesten lyser och strålar genom telefonen. Maktlöshet. Jag kan inte göra ett skit. Bara han kan och tyvärr tror jag inte att han är där.

Hej. Har världens finaste sambo. Verkligen mannen i mitt liv. Men bara under dagtid då kvällstid innebär att han måste dricka öl. Jag har sagt till honom många ggr att jag tycker han dricker för mkt men han försvarar det med att de e mig det e fel på för klart man kan dricka en öl till maten. Problemet är bara att det blir minst 3 st öl varje kväll 50 cl ibland springer han till Statoil innan stängning för att även där köpa 2 folköl. När han druckit sina öl vill han gå o lägga sig. Han säger hela tiden att det är jag som överdriver för att alla andra hade accepterat det.

Har efter flera år som singel äntligen träffat en underbar man. Vi är båda i 50-årsåldern och har barn sedan tidigare.

Nu är det längesedan jag skrev. Då drack min man varje dag, ofta i smyg. Till slut konfronterade jag honom och vi redde ut en del problem. Han lovade då att dra ner på sitt drickande. Han skulle inte dricka på vardagar och inte alla helger. Han drack för att han var ledsen för att jag var elak mot honom och jag var elak mot honom för jag hatade honom när han var full. Vi lovade varandra en förändring.

Hej på er!
Jag hoppas ni alla mår bra, jag mår helt okej. Jag känner att jag behöver skriva av mig, jag tänker att jag ska göra det så gott jag kan.

Jag är en 20-årig tjej som bor hemma med mina föräldrar fortfarande. Jag har hela mitt liv varit ganska anti alkohol just för att jag ansett att mina föräldrar har haft relativt dåliga alkoholvanor under den främsta perioden i min barndom. Det har oftast blivit högljudda bråk vilket jag associerat med alkoholen och som barn var detta väldigt obehagligt.

Min sambo dricker fredag och lördag. På lördagarna blir han alltid full. I lördags hände det igen trots att jag hade varit borta hela kvällen och vår dotter hade en kompis som sov över.