Forum för anhöriga

Hej!
Jag har läst flera av era inlägg och känner att mina problem är ingenting jämfört med era men jag vill ändå be om råd.
Min man har kanske inte så stora problem med alkoholen men något konstigt är det ändå. Han dricker inte varje dag men många dagar i veckan och de dagarna han dricker så är det oftast inga mängder, men det förstör vårt liv ändå. Det låter lite löjligt att ta upp det här i er grupp som har "riktiga" problem men min man kan många gånger dricka direkt när han kommer hem från jobbet.

Hej alla, jag är ny här!
Kort bakgrund: (jag hade i och för sig kunnat skriva en roman, men det ska ni slippa ;)
Jag har varit alkoholisthustru och medberoende i 25 år. För två år sedan gick min man bort i cancer. Det gick ganska snabbt, tiden mellan diagnos och död var exakt ett år.
Min man var svårt alkoholiserad, och jag brukade tänka för mig själv att om det fanns ett Nobelpris i medberoende hade jag garanterat fått det. Jag har genom åren gjort allt och mer därtill för att familjelivet skulle flyta på så normalt som möjligt för våra två barn.

Jag anser att min sambo dricker för mycket. De vänner jag pratat med håller med mig när jag berättar om mängd och hur ofta. Men jag har ingen tidigare erfarenhet av att vara i nära relation med någon som dricker för mycket, vet inte var gränsen går.
Vi har varit ett par i drygt 1,5 år. Om två månader kommer vårt första barn. Det gör min sits ännu mer svår.

Min sambo dricker på tok för mycket. Hon blir personlighetsförändrad, extremt grälsjuk och taskig.
Nu har hon sedan några veckor börjat gå till en alkoklinik. Fått antabus men jag vet inte om hon verkligen tar den för hon dricker ändå. Mycket!
Jag har hela tiden haft en inställning att hon själv måste fatta och hantera sitt alko. Jag varken räknar burkar eller flaskor. Hon måste själv.
Jag vill ge henne en tidsfrist, om hon inte tar hjälp och blir nykter så vill jag avsluta vårt förhållande och leva var för sig. Kan fristen sex månader vara rimlig?

Jag funderar ofta på en sak - när ska jag gråta ut efter allt som hänt? - jag har nu bott ensam sen mars. Det har inte varit helt lätt utan det har varit en känslomässig berg och dalbana. Men jag kan idag njuta av min ensamhet. Jag mår bättre för var dag. Nu har även fått kraft att tagit tag i min egen hälsa och gått ner 8 kg i vikt, jag känner mig gladare och jag känner mig trygg.

Jag känner mig faktiskt stolt för jag håller på att hitta tillbaka till den lugna och glada person jag faktiskt var innan livet som medberoende till en alkoholist, så himla skönt.

Min pappa har alkoholproblem. Hans fru har det oxå så de eggar varandra nu när ALLA deras nära o kära sagt ifrån. De pratar ihop sig om att det är VI runt omkring som överdriver. Jag har många minnen från barndomen då pappa druckit för mycket och jag har också många fylleminnen från min pappa i vuxen ålder. Jag har pratat med honom många ggr nu men idag var sista gången jag la energi för att försöka vända honom då han la över skulden på mig istället. Han sa att JAG var den som hade alkoholproblem.

Vet inte var jag ska börja. Jag och min sambo har varit ihop i 14 år. Alltså sedan vi var 20 år gamla... Han har mer eller mindre alltid haft psykiska problem och alkoholproblem. Han dricker ca 7-10 starköl på en kväll. Ibland mer. Och det senaste halvåret har han druckit ca 5-6 kvällar i veckan! Gång på gång har jag försökt få honom att söka hjälp, att göra något åt det. Både åt sina psykiska problem och alkoholproblem. Han har varit hos ett antal psykologer, men inget har hjälpt tycker han.

Äntligen hittat till ett forum som kan hjälpa mig!

Hej. Jag är ny här men behöver råd!
Jag har en mamma som är periodare. Och ja i perioder dricker hon mycket, tror inte jag märker det och vägrar erkänna. Blir sur när jag säger något om det o skyller ifrån sig att hon var trött eller sur mm..
Jag har 2 äldre systrar som brutit kontakten med henne och nu står jag i kvalet att göra det!
Jag har en dotter på 2 år och jag har märkt vid 2 tillfällen minst att hon druckit men hon ljuger om det. Jag kan inte låta henne passa mitt barn för jag litar inte på henne!

Jag har spolat tillbaka livet några år och har insett hur mycket jag förändrats att leva med en alkoholist? alla vet ju här hur vi medberonde har ett litet helvete.
Jag tänker att många av er tycker om era alkoholister när dom är nyktra? Men jag känner att känslor som jag haft börjar raderas mer och mer, visst har vi det bättre när han är nykter. Men jag upplever att vi har mer kompisrelation då. Det har sårats och hänt för mycket. Jag längtar till en kärleksfull relation när jag kan känna tillit trygghet igen...snart så