Forum för anhöriga

Jag har förstått att sjukdomen innebär mycket skam. Min sambo är införstådd med att dels han har problem och dels att jag också blir påverkad av det. Han har bett mig att inte berätta för någon. Mina vänner frågar hur jag mår, dom ser att något är fel. Men jag får inte berätta hur jag mår, eller varför jag mår som jag gör. Så det skapas sakta en vägg. En distans där dom inte når mig längre. Det känns som att man måste välja, ett liv i ensamhet och tystnad tillsammans med min sambo eller öppet och fri med mina vänner..

Hej!

Min man är alkoholist. Vi har hus och två barn 4&8 år. Han sköter sig mycket bra och barnen märker ingenting. Han dricker på kvällen "lite" bara (2-3 Gl vin) men sitter sen uppe sent på kvällen själv och dricker. Enbart fre/lör ej vardagar. Dricker enbart vin. Ytterst sällan sprit. En hel bib på fre och en hel bib på lör hör inte till ovanligheterna. Ändå går han upp tidigt och är med på familjeaktiviteter och lagar mat osv, busar och leker m barnen etc. Han är aldrig våldsam eller ens otrevlig m pladdrar ju en del på kvällarna vilket irriterar mig. Går ändå och lägger mig tidigt.

Efter åratal i en kamp att försöka hålla ihop vårt äktenskap så har jag gett upp. NU ska jag äntligen flytta till en lägenhet inom någon vecka. Jag har fått kraft och energi att försöka skapa mig ett bättre liv än att leva i skuggan med min mans alkoholberoende, alla lögner och hans ständiga löften att sluta att dricka - det håller inte längre !

Mitt liv är rena rama kaoset. För snart 4 år sen valde jag att fly från mitt hem för att försöka rädda mig själv. Jag var en förvirrad och deprimerad 20 åring som hade tappat all kontroll över mitt liv.

Min sambo opererades i buken i onsdags. Idag ber han mig köpa öl. Jag vägrar. Han blir skitsur. Vi bor väldigt nära systembolaget så han kan gå dit om han vill. Grejen är väl att han vill att jag liksom ska godkänna öldrickandet.
Han drack senast förra helgen. Kan det vara abstinenssymtom som gör att han blir så arg på mig? Han säger dumma saker till mig, hånar mig på ett sätt som han annars bara gör som påverkad.

Min sambo och jag har hållt ihop i 1 år.

Jag har den senaste tiden skrivit här för att det hjälper mig att må bättre. Just nu är jag inne i en jobbig period.

Har sedan två månader börjat gå i terapi för mitt medberoende. Går även på Co-anon möten.

Efter en mycket jobbig händelse innan julhelgerna så insåg jag att jag behövde hjälp för att inte gå sönder helt.

Hejsan.
Hittade den här sidan efter att sökt svar på mina funderingar. Så undrar om de kanske finns någon här som kan hjälpa mig, som kanske har svar på mina funderingar.

Har träffat en kille som är 37 år nu, har träffats från och till i 8-9 år. Blivit sårad av han för mycket, men alltid gått tillbaka då han hört av sig, då han är min första kärlek och ha inte kunnat släppa han. Jag är 9 år yngre.

Jag har vänner och ett bra liv egentligen. Borde vara lycklig över så mycket i livet.

Men just nu har sorgen slagit till med kraft. Jag vet knappt hur jag ska klara av den. Jag gråter, får panik, gråter ännu mer och känner mig så otroligt ensam. Så fruktansvärt ensam.