Forum för anhöriga

Idag låste jag upp skrinet där jag lagt min dagbok jag skrev i tidigare när livet var ett enda kaos dagligen.Faktiskt inte så längesedan man var i helvetet.Inte en enda stund med sinnesro.Nu har jag börjat förstå vad det innebär att få sinnesro.
När jag läste allt jag skrivit,så blev det ännu mer ett bevis på att jag gjort rätt val och lämnat den man som jag en gång trodde var mannen i mitt liv.

Min mamma kommer att dö och hon bryr sig inte. Hon har varit alkoholist (periodare) så länge jag kan minnas. När vi var små, fattade jag aldrig vad som pågick, förutom att något kändes så fel, men idag är jag fullt medveten om vad som händer. Jag känner det redan innan det slår ut, jag hör på hennes röst bara hon druckit en liten droppe, det är väl någonting som man som medberoende utvecklar genom åren, att känna på sig sånt. Hur som helst, idag är jag och mina syskon vuxna, men både jag och min lillasyster bor fortfarande hemma då bostadsbristen är ett faktum.

Jag håller på att resignera och tappa hoppet och lusten. Mitt vuxna barn missbrukar sedan 8-10 år i perioder, men har hittills klarat studier och jobb. Nu trodde jag alkoholen var under kontroll men nu har det uppdagats att det är ett säkert minst årslångt missbruk av tabletter också, Bensodiazepiner tror jag. Polisen har slagit till och en ringa innehav blev resultatet. Vad blir det för straff? Vi har försökt allt, och flera olika behandlingar har genomgåtts. Nu är det slut på jobbet och mitt i sökandet av nytt jobb och ensamhet hemma hela dagarna. (Vi bor en bit ifrån varandra).

Vilka varningstecken finns för att misstänka alkoholproblem ?
Min sambo dricker sig ofta full i eget sällskap och jobbar jag länge, helg eller är borta en kväll så har han oftast druckit lite eller mycket.
Som nykter är han ofta låg, energilös och även ibland irriterad och med kort stubin.

Den generella linjen verkar vara att det inte går att leva lyckligt tillsammans med någon som har problem med alkohol. Är det någon som har en glad historia att dela med sig av? Någon som kommit ut på andra sidan och där det idag faktiskt fungerar?

Vet inte var jag ska börja. Flyttade ihop med min sambo för 2,5 år sedan. Hans alkoholproblem såg jag inget av förrän vi hade bott ihop ett tag. Men det tog lång tid innan jag verkligen insåg att han var alkoholist och hade problem.
Jag har en son på 8 år som bor heltid hos oss och han har två söner på 14 resp 17 år som bor hos oss varannan vecka.
Min sambo har slutat att dricka säkert 100 ggr nu och varje gång lovar han att han ska bättra sig så många besvikelser har det blivit.

Det var länge sen jag skrev så lite kortfattat för dom som minns mig och er nya.
Efter ett 25 årigt förhållande lämnade jag min man pga hans drickande.
Vi började med att testa på särbolivet men det funkade inte heller.
Vi umgicks när han inte drack och det klarade jag till slut inte av.
Efter det tog helt slut började ett annat helvete.
Han började supa ännu mer och flera dagar i sträck. Ibland var det bättre och funkade ok.

Blev otroligt glad idag när sonen berättade att han inte tagit sin antidepressiva och omeprazol på två dgr nu och hade inte ont i sin mage ändå.Han har haft konstant magont sedan 6-år tillbaka när helvetet började.
Idag bor vi själva sonen och jag sedan skilsmässan för ca 2 1/2 år sedan.
Skolan går bara bättre och bättre och han har fått sitt efterlängtade körkort nyligen.
Han har slutat umgåtts med kompisar som endast skapade trubbel och umgås bara med vänner han kan lita på.

Hej, min äldste son är 24 och började i tonåren med cannabis och numera missbrukar han tabletter och ibland även kokain och annat jag inte känner till. Han är på den "nivån" att han är sjukskriven men har lyckats klara behålla sin lägenhet där han bor själv. Han kan ha någon vecka då och då när han verkar helt "ren" och man kan känna igen sin son. Nu skulle jag behöva råd från någon som förstår mitt dilemma... Jag har ytterligare en son, 20 år.