Forum för anhöriga

Hej,

Hej, ny här. Är tillsammans med en alkoholist. Han har vid dom senaste fyllorna blivit väldigt elak och otrevlig mot mig. Varför är det bara mot mig tror ni? Mot andra är han så trevlig och glad.

Nu är det tillbaka igen, vår katt och råtta lek, gömma flaskor. Han tror inte jag ser, inte att jag märker nått och jag låtsas inte se. Vi båda ljuger för oss själva och varandra, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Konfronterar jag eller ställer krav så kommer han ljuga och sen hämnas han genom att ragga på andra eller gå med på Victoria Milan igen som om jag ska straffas för att jag ertappat honom. Säger jag inget så mår jag dåligt, känner smutsig och som en hycklare som inte vågar ta tag i problemet.

Hej igen på er därute!

Jag växte upp med mamma som
var drog missbrukare pappa alkoholist.

Åh det gör så ont nu har pappa precis påbörjat sin semester.

Jag talade med honom på telefonen häromdagen. Jag berättade hur mitt liv går framåt han svarade mig med sina hemska ironiska kommentarer.

Det känns som bara jag finns vid pappas sida de finns ingen annan som orkar med honom när han är onykter. Han brukar prata om sex och vad dåligt han har sexuellt med sin sambo och jag mår illa av att höra på honom.

Hej igen på er därute!

Jag växte upp med mamma som
var drog missbrukare pappa alkoholist.

Åh det gör så ont nu har pappa precis påbörjat sin semester.

Jag talade med honom på telefonen häromdagen. Jag berättade hur mitt liv går framåt han svarade mig med sina hemska ironiska kommentarer.

Det känns som bara jag finns vid pappas sida de finns ingen annan som orkar med honom när han är onykter. Han brukar prata om sex och vad dåligt han har sexuellt med sin sambo och jag mår illa av att höra på honom.

Varför måste Förnekelse och locket på vara ett så starkt beteende hos min pappa?

Jag tror mitt beteende vart likt pappa att vara mycket hemma t ex.
Men nu jobbar jag på att acceptera mig och älska mig som jag är.
Men om nån kan säga hur jag ska göra för det är inte alls lätt.
Så trött på alla förståsigpåare de står mig upp i halsen.

Faktum kvarstår att jag växte upp med två missbrukare och jag känner mig som en looser och den känslan kommer ofta. Hur göra ?
Adde?

Har läst på forumet under en längre tid men måste få skriva av mig nu. Min man dricker i mina ögon ohyggligt mycket och det har bara blivit värre med åren. När vi träffades för 20 år sedan var han en idrottsman som drack, men inte så ofta p g a matcher och träning. Idag dricker han varje dag. Sön-tis blir det en-två starköl per dag och ons-torsdag närmar vi oss helgen med tre starköl per kväll och fre-lör blir det minst det dubbla och gärna något glas whiskey också. På fester blir det mycket mer och han blir ofta riktigt full.

Hej.

Jag är helt ny här. Kanske är jag här i onödan. Jag vet inte. Jag är orolig för min sambo. Jag tänker att hen dricker för mycket och för ofta. Vi har semester båda två just nu och jag vet att det är vanligt med ökad alkoholkonsumtion. Min sambo är betydligt yngre än mig och jag minns att jag också drack mer och oftare i hens ålder än jag gör nu. Samtidigt kommer hen från en familj/släkt som dricker rätt mycket i jämförelse med vad jag är van vid från min egen familj/släkt, för att inte tala om hens vänner...

Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.

Precis som många andra är jag ny här. Jag sökte på nätet eftersom han bad mig kolla upp mer info om situationen, och så hamnade jag här. Jag upplevde att många av er finner en inre tröst av att få höra från någon här, kanske försöker jag med samma sak?