Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.

Fler i samma sits?!

Behöver få kontakt med andra i samma sits som jag innan jag blir skvatt galen.
Sambo sen 10 år med en alkoholmissbrukare. Han är medveten om sitt problem och har varit i behandling. Jobbar på att lära sig dricka kontrollerat. Har tagit mig på rejäla turer med sitt missbruk som skadat vårat förhållande och mina känslor genom åren. Aldrig blivit våldsam eller så men satt familjen i jobbiga sitsar, har två små barn.
Blir så trött på allt med alkohol ibland så jag spyr. Och ibland känns det som han är på rätt väg.

Beroendepersonen har ett eget ansvar att ta sig ur sitt missbruk.

Jag läser mycket här i det anhörigas forum.
Vilket helvete ni lever i.
Jag skäms. Det skär i mitt hjärta.
Jag vill också ge en stor kram till alla er som är medberoende
och som skriver här. Det hjälper mig mycket, det ger mig styrka.
Jag får en annan insyn i det hela.

Jag kan ärligt säga om jag hade levt med mig själv
så hade jag gått/separerat/skilsmässa. Jag hade inte
accepterat mig själv. No way in hell.

Måste ta hand om min egen far.

Lång historia kort. Jag separera med min sambo för några år sedan och var tvungen att flytta hem till mina föräldrar pga att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag tänkte att det iallafall var tryggast och lugnast där men icke alls. Hade inte bott hemma på 5 år och det hade förändrats ganska mycket. Pappa satt var och varannan dag nere på kvarterskrogen medans mamma satt hemma och drack vin i stort sett varje kväll. Ofta kom han hem stupfull. Mamma och jag fick hjälpa honom i säng ibland ramla han och slog sig även ute.. mamma var ofta också väldigt full med oftast helger.

Allt är mitt fel.

Återigen har en dag slutat med att mannen har låst in sig i sovrummet och att jag är en elak jävla människa. Och det är ok. Jag är elak, tråkig och obekväm. Jag har nämligen börjat att säga sanningen, inte hålla masken, ta konflikten och till och med sagt att jag inte vill leva så här.
Så många gånger jag har gråtit, täckt upp, ljugit och låtsats att allt är fullständigt normalt.
För visst är det normalt att som i torsdags dricka 2 flaskor starkvinsglögg? Eller som idag en söndag, dricka upp halva bag in boxen som är kvar?