Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.

Tillit, skam och förmodade överdrifter.

Jag förstår att många fd beroende som går in här och läser, tycker att det är svårt att läsa om hur illa det faktiskt kan vara.
Det är lätt att tro att det är överdrifter och "förtal"..
Men det är det i de flesta fall inte!
Precis som barn, som utsatts för övergrepp, så skäms den medberoende och många gånger underdriver man istället för överdriver..
Det svåra är skammen för båda parter.. En skam som gör att man gärna bortförklarar och negligerar.. Släta över med ett "så illa var det nog inte.. (typ, det är nog jag som är överkänslig..)"

Att tänka på innan ni dömer + tipslista

Det är så lätt att bara vräka ur sig: Men varför går du inte? Varför står du ut.. Lämna!
För det första, i bostadskrisens Sverige, är det inte "bara"..
Vi har ju inte ett klimat som gör att vi kan tälta i närmsta park..
För att få en bostad, krävs att du antingen har pengar, kontakter eller "tur". Inte ens då, är det något man fixar i en handvändning. Alla har inte syskon, släkt, föräldrar eller vänner man kan bo hos. (kanske någon enstaka natt, men inte vecko- eller månadsvis)

Ni som har separerat, hur är det?

Jag har varit inne och läst lite i olika trådar där en del valt att gå ifrån sin partner.
Jag har ju sj dom planerna och som vanligt målar jag upp en bild att allt kommer bli bra. Visst kommer jag må skit och man får lära sig saker på nytt. Men nu bli jag lite rädd...
Märker att en del mår väldigt dåligt och nästa ångra sig eftersom ensamheten är så stor.
Dela gärna med er hur det har varit för, är det värt det?

Jaha, såhär kan det också bli..

Ja såhär kan det bli, fast man hunnit en bit på väg och har flyttat själv.. Eftersom vi inte är ovänner så ringer min "alkoholist" med jämna mellanrum.. Och det gör mig ont att höra hur hans tillstånd bara går utför..
Kanske är det hans sätt att försöka ha kontroll (och ibland är det djävligt irriterande)
Den här veckan har han ringt varenda kväll.. mer eller mindre påstruken och "behöver höra en mänsklig röst och få prata med någon" (fast jag undrar i mitt stilla sinne om han ens kommer ihåg att han pratat med mig dan efter..

Vill bara fråga

Min man är alkoholist. Vill bara fråga. Finns det någon som tycker att er man/kvinna blir annorlunda även när de är nyktra? Min man kan bli irriterad och sur för inget alls. Jag kan fråga honom om något och då blir han sur och arg. När jag säger att det var inte så jag menar, så vill han inte lyssna. Det han trott först gäller. Som om han fått en annan personlighet ibland. Ville bara höra andras åsikter.

Svårt att hitta tillit. Ny här .

Jag har varit tillsamman med en nykter alkolist i 6 månader (8månader nykter när vi träffades ). Under den här tiden har han haft 2 mindre återfall när jag har åkt bort och är nu på behandlingshem igen. Men har kommit på mycket små lögner som han inte vet att jag vet och det har gjort att jag helt plötsligt inte litar på nått och det är verkligen inte stora lögner. Men när han var aktiv var han mästare på att ljuga och vet att han kan ljuga utan att blinka, men han säger att hans nya jag måste vara ärlig för att hålla sig nykter.

Min make dricker ihjäl sig.

Min man som är 27 år fyllda har o diagnostiserad adhd, han är förövrigt underbar person med glimten i ögat som ger 150% på jobbet. Vi har 2 små barn ihop och vart gifta i 8 år... han har egentligen alltid dryckit för mycket sen han va 18 har hans mamma tvingat honom till mini Maria för hans alkoholvanor.. nu återupptog han sitt drickande när jag blev gravid med första barnet, helt plötsligt år sommaren 2012 under semestern drack han upp ca 18 flaskor wishky /vodka. Sedan dess drack han i stort sett varje fredag och ibland lördag själv hemma, framför sin dator.

Prenumerera på Forum för anhöriga