Forum för anhöriga

Hejsan! (Ny här...) När jag läser inlägg så är det oftast berättelser om alkoholistens dubbelliv. Jag tänkte skriva en rad om mitt eget. Är gift sedan många år med en man som har alkoholproblem,. Alkoholen har alltid funnits där, men det är först de senaste två åren som jag stegvis har insett hur iångt gånget det är. För det har blivit sämre, från "riskkonsumtion" till alkoholism. Vi är båda två 30+are.

Hej! Är ny här vet inte om man kan få hjälp här men det verkar finnas personer här som kanske förstår hur ensam man känner sig. Vet inte hur ja ska berätta utan att bli långrandig. Ska göra så gott ja kan. Ja är en kille på 34år som har en dotter på 8 år och en 5 dagar gammal kille( kom precis hem från BB ) sambo och en hund. Dottern har ja sen tidigare förhållande varannan vecka plus lov pga vi gick isär o mamman flyttade 23mil bort.

Jag har förnekat mig själv som medberoende och tänkt att jag har kontroll på läget och att jag kan sätta ned foten när det behövs men inser att jag nog tappat kontrollen.
Min särbo har sen tonåren använt alkohol i destruktivt syfte och hinkat i sig öl för ångestlindring. Alltid i sin ensamhet och först när det blivit för mycket har jag eller andra upptäckt det och försökt stöttat tills M nyktrat till igen och kunnat ta hand om sig själv. Vid två tillfällen har polisen hämtat hen till psyk för hen varit redlöst berusad och bedömts farlig för sig själv.

Jag vet inte vad som är nog.. Börjar bli arg på mig själv och kanske förlora respekt för mig själv för att det tydligen inte finns några gränser för vad jag går med på. Han har varit våldsam mot mig ett 3-tal tillfällen sedan vi flyttat in tillsammans 1 år tillbaka. DET var inte nog för mig att bryta.. Jag har förstått, ursäktat, underlättat för hans samvete. Känner mig så korkad, dum, utnyttjad, manipulerad. Jag vet bättre än såhär. Jag vet att jag förtjänar bättre än såhär.

Lever sedan 5 år tillbaka med en nykter (22 år) alkoholist. Allt borde vara frid och fröjd. När vi träffades fick jag inte ha något drickbart hemma, vilket var helt ok eftersom jag inte är speciellt förtjust i alkohol. När vi träffades gick han på "lyckopiller" pga en tidigare utbrändhet. Nu har han slutat medicinera sedan 4 månader tillbaka och det är nu jag tycker det börjar kännas obehagligt. Har läst lite inlägg och känner ...olust.
Han köper vin åt mig fast jag inte har bett om det.

Fick för en månad klart för mig att min man är alkoholist. Det blev ett avslöjande som slog ner som en jättefot över mig. Nog visste jag att vi hade problem, och skåpsupandet förklarade en hel del av det senaste halvåret. Med facit så ser jag ju alla tecken.

Hej...., jag e villrådig och vet inte vad jag ska tro...
Min kille tar antabus och säger med munnen han mår bra, att han vill fortsätta med dom men är totalt ointresserad av att hjälpa till 'komma' ihåg dom själv....
E detta ett normalt beteende?????
Kan sätta det framför honom men e som han inte ser det.....detta gör mig vansinnig inombords!
E här fler som upplevt detta?
Får för mig att ett återfall egentligen inte är långt borta....

Min kärlek har varit alkoholist i säkert 20 år. Dock sköter han sitt jobb oklanderligt och det är bara jag och hans bästa killkompis som vet. Kompisen har dessutom samma problem själv. Dock bor denne i ett annat land, så de träffas bara ett par gånger om året. Min vän har det mycket gott ställt ekonomiskt och sitter hemma och dricker dyrbara whiskysorter både efter jobbet och på helgerna.

Min kille har imorgon varit nykter fem veckor....han e STOLT över sig själv.....oja det kan man väl unna han att få va.
Han sa upp sig från jobb för sex veckor sen och fått uppleva att jobben inte stod och köade efter honom....lite surt men rätt åt han.
Han säger att bara han börjar få a-kassa så kan han börja jobba svart, smart....framför allt för att han har plan på att jobba svart för sin bästa supkompis...smart igen.