Forum för anhöriga

Jag bor med en periodare och vi har för 3 månader sen fått vårt första gemensamma barn. Sen tidigare har jag min 8 åriga dotter varannan vecka.

När jag blev gravid så skulle han sluta. Sa han. Det gjorde han inte. Som många andra gånger under 4 år var det bara tomma löften.

Arg är vad jag blir. Först accepterar jag bara hans perioder och finner mig själv i förnekelse och lever mitt liv med monstret på balkongen. Han kan sitta där tänker jag. Mig stör han inte men det gör han egentligen!

Undrar fortfarande om han fortsätter dricka på samma sätt som när jag levde med honom...
Han har ju sedan tonåren haft ett dåligt ölsinne och det kan ju inte bara försvinna.
Han har ju alltid varit den som aldrig visste när festen var slut...tjafsade och det blev alltid drama och tråkigheter på alla fester i alla våra gemensamma 28-år.
Nu får jag höra att han är så skötsam...det stämmer inte riktigt med vad jag upplevt i alla år.

Jag har levt med en alkoholmissbrukare i 4 år och vetat att detta är inte det liv jag vill ha men inte tagit mig ur . En mkt trevlig och pratglad charmig kille med ett tilltalande yttre . Vi träffades i ca 1 år lite sporadiskt med redan då inte sunda vanor som jag tyckte . Han kom till mig och kört bil onykter och stack tidigt onykter . Sen tog det sig och jag flyttade in hos honom och 3 veckor senare var han utan körkort i ett år . Jag hjälpte honom att skjutsa honom till jobbet betalade böter på 10000 och tänkte nu kommer han aldrig göra om detta .

23 år gammal tvåbarnsmamma tillsammans med en snart 30 årig alkoholist. Det låter fan ingen bra alltså. När man tänker efter har jag hela livet framför mig. Vi har varit tillsammans i snart 8 år nu. Vi har 2 underbara döttrar. En på 3 år och en på 6 månader . För några veckor sedan satte vi oss ner och jag förklarade för min sambo hur jag tänkte. Jag orkar inte med ditt drickande . Jag älskar den man du är när du inte dricker men avskyr den du är när du dricker. Den mannen äcklar mig. Tänk på dina barn . Ska dom växa upp med en pappa som dricker som du?

Min man har sedan ett halvår tillbaka börjat dricka större mängder alkohol varje lördag, ibland även fredag. Han dricker inte så jag ser utan ofta säger han att jag och barnen ska hitta på något medan han vill laga mat till oss. Han älskar att laga mat. När vi sedan kommer och ska äta märker jag att han är kraftigt berusad. Jag frågar alltid om han druckit något och får oftast till svar, en liten matlagningswhiskey eller en öl.

(Jag gjorde fel när jag började skriva i forumet. Startade i nån annans tråd, det var inte meningen Kaeljo)

Hej igen!

Min sambo håller sig nykter ännu.
Hade kommit fram till att jag vill separera.

Lite för sent vill han nu bli en bra man och far. Jag har kämpat mig fram till beslutet att vi bör separera.

Nu jobbar han för att bli kvar, och då blir det smärtsamt och svårt att stå fast. Samtidigt känns framtiden otrygg med honom, säg vad händer om ett par år?

Jag verkar cynisk, men vill inte ha samma situation åter. Fast han vill ha sin chans, då han menar på riktigt denna gång, vilket är ett nytt läge.

Hej igen!
Min dotter har så låga levervärden idag så hon kan inte få antabus och det betyder att hon fortsätter och dricker.
Hon umgås med män i 50-års åldern som förser henne med alkohol. Själv är hon bara 22 år. Hon har druckit i flera år och
jag kan inte göra någonting. Idag vet jag oftast inte var hon är, väntar bara på ett telefonsamtal att allt ska ta slut.
Vart vänder man sig? Jag känner att det är ingen som bryr sig fast hon har varit på soc, beroendemottagningar, Sankt Görans sjukhus
och Danderyds sjukhus.

Nu har jag lämnat honom. För andra gången. Han fick/tog ett återfall ett halvt år efter behandling. Det är vanligt, jag vet och det hade varit ok om han kunnat prata med mig om det som hänt, om hans känslor och om mina men det gick inte. Han blev bara arg, sa att han inte hade några problem. Vi bodde tillsammans några månader efter återfallet för ingen av oss hade någon stans att ta vägen men nu sedan en månad tillbaka bor han i sommarstugan. Och jag saknar honom otroligt mycket. Det gör nästan fysiskt ont. Efter 20 år tillsammans är ensamheten total känns det som.