Forum för anhöriga

Min mamma har alltid varit närvarande och stöttande sedan jag var barn. Hon har däremot haft ett problematiskt liv med män som inte behandlat henne bra. I min tonår började hennes drickande eskalera i samband med att hon gick in i en dysfunktionell relation med en alkoholiserad man. Hela min tonår bråkade jag med dem båda och det kändes som en lättnad när det äntligen tog slut mellan dem. Det som däremot dröjde sig kvar var alkoholproblemet. Hon dricker inte konstant men så fort det blir helg så ser hon till alkoholen som en metod att slappna av.

av mitt tidigare inlägg jag skrev om att min pappas dödsdag börjar närma sig fick jag frågan om jag sörjt min barndom.
barndomen bestod liksom av fylla, mina föräldrar drack dagligen, tror att under mina 19 år jag bodde hemma tror jag jag har sett mamma nykter i kanske 3 veckor? gånger man såg henne nykter var bara konstigt. Konstigt att se henne i andra kläder än sina mjukis byxor med en t-shirt. Hon hann knappt dricka upp sin öl innan hon knäppte upp nästa burk.
Pappa kanske jag har sett nykter i 2-3 veckor under mina 18 år.

Hej!
Ny här. Min kille har precis börjat förstå att han har en osund relation till alkohol. Vi andra har vetat länge. Efter en krasch i slutet av januari och en nykter period därefter tog han igår ett återfall. Ni vet hur det funkar, behöver inga detaljer. Jag vill veta vad ni anhöriga har för taktik, i all ångest och ånger och skam. Är ni peppiga? Skuldbelägger ni? Ska man lindra ångesten eller är man medberoende då?

Det är någonting som jag funderar mycket på, varför dessa elaka sms om hur äcklig man är osv
Det är något som finns i mina tankar hela tiden.

snart kommer 6 års dagen sen min pappa dog, jag vet inte ens varför jag ens använder ordet "pappa" men vet inte vad jag ska säga annars.
Jag föddes in i ett alkoholiserad familj, en del av mig avundas folk som "bara" har en förälder som dricker, avundas familjer som skiljs - det var min största dröm som liten att mina föräldrar skulle gå isär.
har alltid byggt upp en fantasi att dagen pappa dör kommer bli den bästa dagen i mitt liv, att han äntligen dör, försvinner.

Har en fundering som stör mig otroligt mkt i allting... Jag och min sambo som numera är min särbo efter alla turer kring drickande, ev droger med mera med mera. Hela vår (hennes) historia är rätt rörig och det har tagit mig många år av "gissningar" och försök att ens inse själv att hon har ganska stora problem med främst alkohol. Vi enades faktiskt kring det och hon erkände att hon druckit ensam, på jobb, i smyg osv osv och att hon har problem. I samma andetag så valde jag att ta distans och hon fick flytta ut och lösa sina problem själv då jag inte kan lösa dom åt henne.

Jag har varit tillsammans med min tjej i ca 1,5 är och hon har lyckats hålla sig nykter nu efter riktigt tuffa månader i ca 4....

Nu har hon fått ett återfall igår och efter en trevlig förmiddag ute så kom vi hem och efter att jag duschat upptäckte jag att nått var fel....

Hon sa inget och såklart inte jag heller för det är inte läge i "onyktert tillstånd" så min fråga är då ni kanske har mer erfarenhet än jag tycket ni att jag ska låta detta passera eller ska jag "ta upp det"