av comrade

Drömde en dröm inatt.
Att jag var på ett AA-möte och där satt vi i vanlig ordning och hade kul. Vi har fantastiskt roligt i vår grupp förresten. Såhär glad kom jag inte ens från krogen även på tiden då det var roligt att dricka. Nåväl, det ligger till såhär att jag just nu är sist in i våran trevliga grupp. Och i den här drömmmen undrade mötesledaren om varför det har varit så lugnt på nykomlingfronten sen jag kom? Varpå en annan kamrat svarade att det är tydligen så att alkoholism är utrotat och jag, comrade, är den siste alkoholisten som inte hann vaccineras! Vilken fasa, mina vänner! Det var ju nära. Maximal jävla otur, tänker jag och vaknar.

Så idag har jag gått och grubblat på hur man skulle hantera vetskapen om att man är den siste alkisen på jorden.

Hade det känts som en förlust eller ett kall att bära med sig genom livet? Hade man bara supit på för att det är ändå kört? Hade man fått vara med i TVn kanske?

Men låt det här bli första inlägget i den sista alkoholistens tråd så får vi väl se vart det bär.
/comrade

Ebba
tors, 2015-12-17 - 07:22

Vilken dröm och vilken tanke, vaccin mot alkoholism.
Hoppas på fler inlägg här hos den siste alkoholisten.

Leverjag
tors, 2015-12-17 - 11:00

Comrade, vilken dröm

Ja, tänk om det gick att vaccinera! Har du provat någon av medicinerna som finns. Inte jag. Det ska dämpa både sug och inte ge samma effekt när men dricker så att man slutar snabbare. Kanske finner man vaccin men det bästa är kanske att det försvinner helt. Blir förbjudet som övriga droger. Oj, vad många smyalkisar som skulle få jobbigt. Men ärligt talat, så i längden vore det bra om det nye fanns och vi slapp vänja oss att dricka det.

Vad kul det låter med en rolig grupp. Har du haft tur tror du eller är grupperna ofta roliga, ni andra som har erfarenhet? Då skulle jag definitivt kunna tänka mig att gå.

comrade
tors, 2015-12-17 - 14:17

Tack för du tittar in.
Jo, antar väl att såna drömmar är ytterligare ett kvitto på hur sjuk man är. Det glädjer mig att dock att det var "rätt" sammanhang och inte nån mysig dröm där jag sitter och förtär alkohol.

Förresten så har jag reflekterat en del angående hur här på forumet finns nån slags kultur eller slang att inte skriva ordet alkohol utan nämna det bara med ett A. "Jag dricker inta A!". Nej, det gör jag inte heller. Har aldrig provat ens. Men deremot öl, vin, vodka, gin, konjak, whiskey, hembränt, mäsk, har även serverat mig handsprit vid nåt tillfälle, ja, i stort sett allt som brinner med en blå låga.... Personligen så har det hjälp mig att ta tjuren vid hornen och erkänna att det är just alkoholen jag har problem med.

När jag vacklade som mest kring min identitet så gjorde jag nåt som verkligen hjälpte mig att nå den där tröskeln och erkänna att jag är alkoholist. Det var att googla på ordet alkohol. Och döm av min förvåning när överst i listan kommer wikisidan om etanol. C2H5OH. Det slog mig då att alla mina bekymmer beror egentligen inte på öl och sprit, utan på det som finns i det, nämligen etanol. En allergi helt enkelt. Precis som vissa är alergiska mot pollen, laktos, jordnötter så är jag allergisk mot etanol. C2H5OH.

Nåja, det har väl inte gått smärtfritt sen dess heller och jag har slarvat, snubblat och fallit. Rest mig och fallit igen. Men innerst inne så finns det en ärlig önskan att inte låta min allergi att ta över mitt liv igen.

comrade
tors, 2015-12-17 - 13:16

Och tack till dig som tittar in!
I våras gick jag till VC och bad om hjälp. Läkaren som jobbade var rätt "förstående" gubbe (man känner alltid igen en broder) och det var inga problem att få både Campral och Antabus utskrivet. Men jag ska erkänna att jag inte varit ärlig mot mig själv och bara tagit Campral som ska då minska suget. Och som grädde på laxen kan man ju fortsätta dricka alkohol på dom! Resten kan man nog räkna ut själv. Äsch, jag går ju på Campral, vad gör en öl eller två, jag tar ju mediciner! Men det är ingen insulin som diabetiker kan ta extra om de har högt blodsocker så den medicineringen slutade i en av de värre veckorna i mitt liv. Behöver jag nämna att halvvägs i den veckan "glömde" jag ta tabletterna? Där har du min personliga recension av Campral.

Antabus. Jag reflekterat lite kring det och lutar just nu åt att det är dags att korka upp paketet nästa gång jag får ett riktigt sug. Det är nog till stor hjälp såhär i början att få ett definitivt NEJ den dagen man har tankar på alkoholen. Samtidigt är jag orolig att helt förlita mig på den, för vad händer den dagen jag slutar tar de? Tycker det finns ganska väl representerat här på forumet. Det är rätt många trådar som slutar med inlägget "nu provar jag utan antabus, hoppas att det går bra".... Så, ja, i början kan det vara till hjälp men det är "man-made solution" och jag tror nog på en större bakomverkan till förändring. På ett annat plan. Och hur man når dit är upp till var och en.

AA kan absolut vara en av dem. Jag har väl inte så stor erfarenhet av olika grupper men det är väldigt viktigt att det känns rätt. Självklart. Just avsaknaden av det roliga och glada som ett nyktert liv helt felaktigt tycks bringa har satt många käppar i hjulet för mig. Alkoholen och jag är livskamrater sen 25 år tillbaka och han har stått upp för mig när jag varit nere och ledsen, feg och rädd, orolig och nervös.... Han har roat och tröstat mig. Han har axlat den rollen och jag ger honom credd för det. Utan honom hade jag inte varit den jag är och jag hade definitivt inte suttit här.

Men man kan inte vara flygrädd fågelunge i 36 årsålder. Det funkar liksom inte så. Och det gör det inte längre. Det är ifatt mig. Jag resonerar nu att mitt liv kan inte bara vara svart och vitt hela tiden, nånstans så måste det finnas plats för gråtoner också. Det är som en röntgenbild, utan gråtoner får man inte fram någon diagnos.

Och just det var en jävla lättnad, ett hopp för mig att det finns människor som har kul även utan alkohol, som kan ta till ett ordentligt skratt när vi delar våra mörkaste stunder.

Sen har jag också varit på möten i källarlokaler med dunkel belysning, där stämningen är tryckt och ingen vill le och dela med sig, utan allting är gravallvarligt. Hade man hamnat där som en AA-rookie så hade jag nog aldrigt gått tillbaka. Jag tror man måste prova sig fram och det ska kännas rätt. Ärligt. Varmt.

Jag svek mina kamrater nyligen och tog en riktigt dum, onödig (finns det andra?) fylla. Mitt i kaosets dimma slet jag upp min telefon och ringde till en av gruppmedlemmarna. Jag förväntade mig en utskällning men han valde att ta humorn till. Jag var precis på väg att hälla i mig mer dricka men efter att ha pratat med honom avstod jag. Åtminstone i en halvtimme ))) Men det blev ett glas mindre!
Och det kändes rätt.

Så tipset är att gå. Du har inget att förlora. Och man behöver inte vara övertygad och frälst, det är jag inte heller. Kanske inte än, kanske aldrig blir. Men om det kan vara ett verktyg att nå förändring på det "andra planet" som jag nämnde tidigare så är det absolut rätt grej att prova. Om inte annat så kanske du har tur och får dig ett ordentligt skratt.
/comrade

comrade
mån, 2016-01-18 - 21:10

Illbattingen springer runt i huset och leker. Han leker ensam men låter som en hel armé. Det är fullt fräs och rollerna är uppenbarligen många då hans röst har olika tonlägen. Låter som hela dagisgruppen är hemma hos oss och har skoj ikväll.
-Kom hit! Hjälp mig här, kompis!
-Jo, jag kommer snart, ska bara tanka raketen!

Jag ropar på honom och ser hur han motvilligt lämnar leken och pallrar sig till köket.
-Vem pratar du med?, frågar jag.
-Ingen!
-Är det dina låtsaskompisar? Vad heter de?

"Jag har inga låtsaskompisar!", surnar han till men lägger huvudet på sned och kontrar: " Har du det?". "Nja, du förstår som vuxen har man inga låtsaskompisar", säger jag och ser hur han pyser iväg till sina galaxer och planeter.

För inte kan väl jag erkänna till honom att jag faktiskt har två låtsasvänner. Dessa två bröder, två kamrater, två själsfränder. Låt mig presentera: herr Alkohol och mr Egoism!

Å, vad vi har lekt, vi tre. Vilka historier och vilka fantasier vi har vävt ihop! Om alla våra lögner kunnat omvandlats till musik så skulle våra konststycken sålt guld på varenda topplista! I denna lilla trio kunde vi spela alla instrument. Och alla musikaliska stilar låg tillgängliga för oss. Party och fest? Javisst, skruva upp volymen! Lite romantiskt för otroheten? Jäpp, den skivan har vi här! Depp och självömkan?Jodå, finns i sortimentet! Vi visste hur man lirar disco, pop, jazz, blues och gärna en skvätt klassiskt till maten...

Men en så bred repertoar har sina begränsningar. Minnet börjar svika. Vad spelade vi igår? Var? När? Reskostnaderna skenade iväg. Av nån konstig anledning uteblev gaget för precis varenda spelning vi gjorde, så ja, det blev mycket egna utlägg. Oregelbundna arbetstider gjorde att hälsan börja svaja. "Horungar!", skrek vi där i natten till den otacksamma publiken som börjat svika och gjorde att vi fick spela på allt sjaskigare syltor.

Det var förresten nånstans där vi blev kvartett. Vi hade fått en ny medlem i bandet-señor Ångest. En riktig festsabotör som sa att han har följt oss en längre tid min inte vågat hälsa. Men nu så dags! Vår konstellation fick sig ett riktigt törn. Señor Ångest tålde inte herr Alkohol men ställde alltid till ett jävla drama när denne försvann. Mr. Egoism hade börjat spela solo, snacka om att vi var missförstådda konstnärer och ville flytta till ett annat land. Och herr Alkohol han slarvade med kosten, blev större och tog allt mer plats i turnébussen.

"Hur var det med musiken?", undrar kanske den nyfikne läsaren. Ja, den blev allt mindre konsonant och allt mer lik kakofoni.

Så nu är vi här. Taktpinnen ligger i min hand och det är dags att säga adjö till det här bandet. Nej, självklart är de inte glada mina låtsasvänner. Morrar, bits och fräser. Alla kräver mer. Vi tar revansch, ge oss en chans till! Men jag inser allt mer att man kan inte spela symfonier om man inte har ett musiköra till det.

Så sluta låtsas att ni är mina vänner och jag ska sluta låtsas att ni inte finns. För visst har jag i alldeles för länge stått där likt en rödkindad femåring och skrikit:"Jag har inga låtsaskompisar!".

/comrade

Leverjag
fre, 2015-12-18 - 08:29

Jag jobbar med min flygrädsla

Tack för dina inlägg och ditt svar till mig. Jag funderar mycket på hur jag ska hålla mig nykter i längden. Jag har också haft mycket skoj och trevligt ihop med alkoholen men de sista åren blev det mer och mer i ensamhet och inte ett dugg kul. Bara beroende och bedövning. I sociala sammanhang inga problem. Men livet och hälsan gick i moll. Jag vet nu hur mycket alkoholen påverkar mitt liv. Men det handlar också om en rädsla för att våga leva livet fullt ut och njuta av det. Vet inte riktigt hur man gör och har inte de vanorna längre. Det finns en destruktiv sida som slår och drar ner mig, som inte vågar ta för sig av livets goda och det övar jag på. Jag övar på att leva nykter och övar på att leva utan destruktiva låtsaskompisar.

Jag märker att jag har relativt lätt för att sluta när jag bestämmer mig men eftersom jag inte haft så allvarliga följder av mitt missbruk är det lätt för mig att efter en tid glömma hur illa det var. Jag är ju normal och då kan jag väl dricka normalt. Logiskt vet jag att jag inte kan det efter ett återfall från förra nykterheten. Jag har inte alls ett normalt förhållande till alkoholen. Jag är besatt och förälskad, hur destruktivt förhållandet än är. Jag vet att vi måste vara fortsatt separerade.

Svårigheten är att hitta en ny partner. Ingen har sådan kraft och magi att bjuda på som mr A. Det där tomrummet som nu finns behöver läka ihop av livet, inte ersättas med någon ny. Jag behöver inse att livet går alldeles utmärkt att leva utan en förälskelse i någon annan. Och det tar tid. Jag behöver mycket tid och därför är jag nu beredd att ta både mediciner och annat till hjälp om jag inte klarar det med vilja. Jag tror inte riktigt jag kan lita på min vilja alla gånger. Romantikern som är en låtsaskompis jag har, är stark och har tyvärr gått hand i hand med mr Alkohol länge.

Comrade, vilken underbar berättelse och beskrivning. Den ger mig inspiration i min nykterhet. Minns mina fd tre två-åringar när jag läser. Pirater, Batman mfl har deltagit i alla möjliga slag som utspelats hemma. Vi vet att vi har superkrafter när vi är barn. :-)

comrade
tis, 2015-12-22 - 21:22

Jo, jorden är rund. Jag VET det. Det är nåt mina föräldrar har lärt mig, det är något man lär sig i skolan, det är nåt man kan experimentera sig fram till och något man kan se på satellitbilder. Det är vedertaget fakta.

Men den kanske är lite platt trots allt?
Det är fan bäst jag skaffar mig en lång och vinglig stege och klättrar upp för att se!

Vart tar förnuftet vägen när man börjar tänka på alkohol? Hur många gånger har man trillat av den där jävla stegen? Varför har man så vanskligt svårt att acceptera att jorden är rund?

comrade
fre, 2015-12-25 - 01:37

"Om du ser min ovilja att dricka som ett handikapp så säger det väl mer om dina problem med alkoholen än mina", sa jag till honom.

comrade
mån, 2016-01-18 - 21:15

Alltså, jag har inte druckit, om nu någon skulle fasas över frågeställningen. Så rent medicinskt är jag i nyktert tillstånd. Min undrar handlar snarare om definitionen av "ett nyktert liv". När börjar det? Är det den dagen för ca två månader sen när jag drack sist eller är det dagen om tio år från den dagen då jag drack sist? När kan man definitivt konstatera att man lever ett nyktert liv?