De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.
Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.
Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.
Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.
Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?