ville uppdatera min tråd ikväll.
Det är nog nu.
Det lilla hopp som fanns kvar är trasat. Sönder. Och jag känner mig nästan lättad. Att jag äntligen tagit ett beslut. Ingen aning om hur jag ska gå vidare bara. Det löser sig.
Barnen är ledsna, delad vårdnad kommer väl gå åt skogen för hur ska jag kunna lyfta ur barmen ur situationen om han är ensam med dem. Har aningen aning om var han är. Nånstans på tätorten ett par mil längre bort.
nu kliver jag av. Det är fel person som kämpar. Det är han som är missbrukaren inte jag. Döper officiellt om min tråd till "att komma vidare" för det förra som den hette "när är det nog?" Sen frågan har jag fått svar på. Igår kväll. Då rann bägaren över.
****
13 april 2016
Ny här. Suttit och läst en massa ikväll och funderat över min egen situation. Är så trött. Lever sedan 10 år med min man som alkoholist. Denna djävulens påfund som "kidnappar" manner jag älskar. Vi blev med barn fort och jag i min blåögdhet trodde på löften om upprensning och nykterhet. Han är periodare och super sig då redlös. Då de första åren var det 2-3 veckor det rullade på. När barn nr två var på väg så flyttade vi från storstaden och till landet närmare mina föräldrar. Han var då även helnykter i ett år och gick på antabus. Barn nummer tre kom efter fem år. Ny har vi tre underbara barn och en omtumlande vardag. Han har varit nykter i omgångar och perioderna kommer mer sällan nu. Det är så fruktansvärt svårt. I mitt fall så erkänner han att han är alkoholist men han menar att han mest dricker för att döva sin ångest. En ångest som jag hävdar att alkoholen förstärker men det kan han inte se. Han menar att alkoholen är hans enda ventil för att få ur sig alla obehandlade känslor och som om att han skulle explodera om alkoholen inte fick vara hans ventil, jag har tröttnat på dansen men alkoholdjölvulen och började för cirka 2 år sedan att öppna upp. Varför ska jag skämmas? Försöka dölja? Rätta till? Jag har berättat för mina föräldrar. Jag har berättat för min arbetsgivare, för mina vänner och de runt omkring som jag känner förtroende för. Men det är så svårt. Att inte känna sig bedömd. Att inte känna som att jag lastar andra med mina problem.
Nu senaste perioden som var nyår och veckan efter det när han bara drack och inte åt alls 5 dagar i rad berättade jag även för skolan och förskolan, de större barnen fick gå till kuratorn och skolan gjorde en orosanmälan. Jag har varit så fruktansvärt rädd att de ska ta barnen ifrån mig. Jag vägrar. Jag är inte en dålig förälder men jag kände att jag inte kan, inte vill, lägga munkavle på barnen. Som sagt är ensamheten är det värsta och jag vägrar låta dem bära bördan.
Han har varit helt nykter sedan nyår. I början var han arg över det med skolan men mest tyst. Sedan började vi ha bra samtal. Mer och mer att det känns som vi är på samma våglängd. Att vi kan börja jobba på det på riktigt att han kan komma nånstans. Jag sa till honom senast i förra veckan att det börja kännas i kroppen att en period är på väg. Att jag börjar vänta på det som jag alltid gör.. Jag bad honom att förvarna mig den här gången, han sa att allt var lugnt. Att han var glad och tillfreds och inga demoner. I lördags skulle han bara köpa ett 6-pack folkisar.. Och nu är han inne på 4e dagen med bara dricka, sova, nyktra till nog för att skaffa mer öl..barnen märkte inte av det i måndags..han var full när vil kom hem vid 1630. Då körde jag ut honom i gästhuset, och han stannade där. Sedan kollade jag läget igår och i dag själv innan jag hämtade barnen och han var stendäck så nu är barnen och jag inne på andra natten hos mina föräldrar. Jag blir så trött!!
Och jag vet att det är en sjukdom och att det är dags att verkligen lämna nu. Jag har aldrig hotat med att lämna innan, inte ens sagt det. Vet att när jag väl säger det måste det vara på riktigt. Önskar att han bara kunde göra sitt val på riktigt och låta oss vara. Fortsätta vårt liv. Låta oss sörja och gå vidare.
Han är högpresterande, underbar, välfungerande och suverän när han inte dricker. 5 dar var 4e månad verkar han tycka att det får jag väl leva med.. "Det är ju nästan ingenting om man jämför med hur det var i början". Men det trappas ju alltid upp och jag känner mig bara trasig och orkeslös. Det enda jag kan påverka är ju mitt eget liv. Mina barn är ju det som verkligen betyder något att de är trygga och glada. Jag förstår verkligen inte hur han tänker. Om han tänker, men det har väl aldrig varit så tydligt som nu, även med socialens ögon på oss i detta nu, när han inte druckit alls på 4 månader så faller han handlöst. Jag är låst. Jag vet att om jag lämnar honom blir han hämndlysten och "ska ta barnen ifrån mig". Hur får man egentligen någon att inse att det är nog nu, att han får välja oss eller gå.