ville uppdatera min tråd ikväll.
Det är nog nu.
Det lilla hopp som fanns kvar är trasat. Sönder. Och jag känner mig nästan lättad. Att jag äntligen tagit ett beslut. Ingen aning om hur jag ska gå vidare bara. Det löser sig.
Barnen är ledsna, delad vårdnad kommer väl gå åt skogen för hur ska jag kunna lyfta ur barmen ur situationen om han är ensam med dem. Har aningen aning om var han är. Nånstans på tätorten ett par mil längre bort.

nu kliver jag av. Det är fel person som kämpar. Det är han som är missbrukaren inte jag. Döper officiellt om min tråd till "att komma vidare" för det förra som den hette "när är det nog?" Sen frågan har jag fått svar på. Igår kväll. Då rann bägaren över.
****

13 april 2016
Ny här. Suttit och läst en massa ikväll och funderat över min egen situation. Är så trött. Lever sedan 10 år med min man som alkoholist. Denna djävulens påfund som "kidnappar" manner jag älskar. Vi blev med barn fort och jag i min blåögdhet trodde på löften om upprensning och nykterhet. Han är periodare och super sig då redlös. Då de första åren var det 2-3 veckor det rullade på. När barn nr två var på väg så flyttade vi från storstaden och till landet närmare mina föräldrar. Han var då även helnykter i ett år och gick på antabus. Barn nummer tre kom efter fem år. Ny har vi tre underbara barn och en omtumlande vardag. Han har varit nykter i omgångar och perioderna kommer mer sällan nu. Det är så fruktansvärt svårt. I mitt fall så erkänner han att han är alkoholist men han menar att han mest dricker för att döva sin ångest. En ångest som jag hävdar att alkoholen förstärker men det kan han inte se. Han menar att alkoholen är hans enda ventil för att få ur sig alla obehandlade känslor och som om att han skulle explodera om alkoholen inte fick vara hans ventil, jag har tröttnat på dansen men alkoholdjölvulen och började för cirka 2 år sedan att öppna upp. Varför ska jag skämmas? Försöka dölja? Rätta till? Jag har berättat för mina föräldrar. Jag har berättat för min arbetsgivare, för mina vänner och de runt omkring som jag känner förtroende för. Men det är så svårt. Att inte känna sig bedömd. Att inte känna som att jag lastar andra med mina problem.
Nu senaste perioden som var nyår och veckan efter det när han bara drack och inte åt alls 5 dagar i rad berättade jag även för skolan och förskolan, de större barnen fick gå till kuratorn och skolan gjorde en orosanmälan. Jag har varit så fruktansvärt rädd att de ska ta barnen ifrån mig. Jag vägrar. Jag är inte en dålig förälder men jag kände att jag inte kan, inte vill, lägga munkavle på barnen. Som sagt är ensamheten är det värsta och jag vägrar låta dem bära bördan.
Han har varit helt nykter sedan nyår. I början var han arg över det med skolan men mest tyst. Sedan började vi ha bra samtal. Mer och mer att det känns som vi är på samma våglängd. Att vi kan börja jobba på det på riktigt att han kan komma nånstans. Jag sa till honom senast i förra veckan att det börja kännas i kroppen att en period är på väg. Att jag börjar vänta på det som jag alltid gör.. Jag bad honom att förvarna mig den här gången, han sa att allt var lugnt. Att han var glad och tillfreds och inga demoner. I lördags skulle han bara köpa ett 6-pack folkisar.. Och nu är han inne på 4e dagen med bara dricka, sova, nyktra till nog för att skaffa mer öl..barnen märkte inte av det i måndags..han var full när vil kom hem vid 1630. Då körde jag ut honom i gästhuset, och han stannade där. Sedan kollade jag läget igår och i dag själv innan jag hämtade barnen och han var stendäck så nu är barnen och jag inne på andra natten hos mina föräldrar. Jag blir så trött!!
Och jag vet att det är en sjukdom och att det är dags att verkligen lämna nu. Jag har aldrig hotat med att lämna innan, inte ens sagt det. Vet att när jag väl säger det måste det vara på riktigt. Önskar att han bara kunde göra sitt val på riktigt och låta oss vara. Fortsätta vårt liv. Låta oss sörja och gå vidare.
Han är högpresterande, underbar, välfungerande och suverän när han inte dricker. 5 dar var 4e månad verkar han tycka att det får jag väl leva med.. "Det är ju nästan ingenting om man jämför med hur det var i början". Men det trappas ju alltid upp och jag känner mig bara trasig och orkeslös. Det enda jag kan påverka är ju mitt eget liv. Mina barn är ju det som verkligen betyder något att de är trygga och glada. Jag förstår verkligen inte hur han tänker. Om han tänker, men det har väl aldrig varit så tydligt som nu, även med socialens ögon på oss i detta nu, när han inte druckit alls på 4 månader så faller han handlöst. Jag är låst. Jag vet att om jag lämnar honom blir han hämndlysten och "ska ta barnen ifrån mig". Hur får man egentligen någon att inse att det är nog nu, att han får välja oss eller gå.

och han som måste nyktra till och följa efter.
Kort och koncist,inte tvärtom..
Dessutom tar jag mig rätten att tycka till om det jag inte har att göra med.
Hoppas du får längre och utförligare svar av dom andra härinne.
Välkommen hit och läs gärna andras trådar,det hjälper verkligen.

Rosa Pantern

Hej!
Du har min medkänsla.
Jag har själv liksom gått och väntat på att jag ska känna inuti att "nu är det nog".
Nu är jag där, men det är hårt att stå fast när nykter period kommer.
Ändå känner jag att tilliten nu brustit så att det blivit en spricka i relationen, och jag vill få fast mark under fötterna igen.
Svårt att förstå för min nu nyktra sambo.
Men det är väl också under en nykter period separationen måste ske helst, då han kan "vara med"..
Svårt, svårt, svårt! Att våga också.
Den här mannen som jag en gång så gärna ville ha, och som faktiskt säger att han älskar mig och nu kommer att vara nykter.
Är jag kall? Galen? frågar jag mig själv.
Men sprickan finns där nu.
Ja, svårt ta steget, men jag förstår väl om du fått nog - med tre barn också, och det att behöva söka "skydd" från sitt eget hem!
Lycka till, önskar dig en framtid som du vill ha!

Lyra

För ditt svar rosa pantern. Jag önskar att det inte vore så svårt. Han har börjat gå i terapi. Vet inte om det fungerar. Men vi har i alla fall börjat prata mer. Han inser att alkoholen påverkar stort och han säger att han ska göra ett hundraprocentigt försök att sluta. För våra barns skull. Men jag vet egentligen vill han inte sluta vilket gör att jag har svårt och se hur det skulle kunna lyckas. Igårkväll skulle han ut med sin vänner. Han skulle ta en tidig buss hem.
Han messade i morse vid 05 att han väntade på först morgonbussen så han är väl hemma runt 930 kan jag tänka.

Grejen är det att jag är inte ens förbannad längre. Funderar mest över hur jag hanterar vardagen och vad jag skulle sakna om han inte var här.

Han får inte dricka nåt hemma nu. Frågan är hur länge det håller. Det lär vi väl märka idag, han behöver ju alltid en återställare.

Men jag känner inte lika mycket längre. En konstig känsla. Jag känner mig nästan fri. :) fast jag vet att det värsta ligger nog framför oss. Ska vi sälja huset? Ska vi separera? Barnen är livrädda för skilsmässa.

Ja den som lever får se,
Jag sitter stilla i båten just nu. Det finns för mycket att förlora på att ställa till med bråk och skrik. Önskar att han själv kunde komma till insikt. Det är nog det jag väntar på.

Hoppas ni andra som kämpar finner kraft. För mig har det vänt. Det onda i magen har försvunnit. Känslan av värdelöshet är borta. Visst allt är inte löst än men jag vet att jag är stark och vad jag vill.

MåBättre

Hej!

Har läst din story nu och lider med dig och din familj, inklusive din man. Jag förstår honom då jag lider av samma dumheter men inte på samma sätt. Man vet vad som är rätt men ändå gör man fel, sjukt frustrerande.

Jag tror dock inte att enskild terapi kommer att hjälpa honom till en långsiktigt nykterhet och menar han på allvar att han vill bli nykter så borde han pallra sig iväg på AA. Gärna tätt inpå en period så att inte tankarna om att det var nog inte så farligt osv har börjat spöka.

Det som är bra med AA är att folk där förstår varandra, helt enkelt för att de har samma problem. Det är inte skamligt med AA, dit går folk för att man vill göra något bättre av sitt liv.

Att gå på AA kommer kännas jobbigt från början men man inser snabbt att det sitter helt vanliga människor där, smarta människor.

Det absolut bästa och framförallt viktigaste är att man blir påmind. Det är därför han faller tillbaka. Ångesten som han mest troligt har efter en period finns inte kvar efter fyra månader och även om han tänker tillbaka så blir känslan aldrig densamma. Lyssnar han på andras "misslyckanden" så kommer han få en boost att vilja fortsätta vara nykter.

Att gå på möten (gärna flera i veckan) i början signalerar också att han verkligen vill ta tag i problemet,både till sig själv och till familjen.

Nu låter det som att jag får provision för att få folk på möten men så är det absolut inte. Jag tror dock att vill man göra en stor förändring så har man mkt att hämta där.

All lycka till er och för guds skull, glöm inte bort dig själv och ditt välmående. Du är inte barnvakt åt din egen man. Hur vill du leva ditt liv och vad gör dig glad?

Over & out!

Ursula

Hej Lyra! Jag fäste mig vid det du skrev om att du inte känner något längre. Jag funderar mycket på just det och på människor som är kapabla att KÄNNA äkta känslor. Alkoholen dödar känslolivet och min slutsats blir att alkoholister VILL döda sina egna känslor. Och följdfrågan blir: de medberoende, då? Varför blir deras känslor avtrubbade? Har man ett skadat känsloliv går man ju miste om själva livet.
Sen när känner du mindre?
/ Ursula

Lyra

Ursula! Det är en konstig känsla. Som om att jag liksom är skild från han och hans dumheter och nästan står utanför och tittar och skrattar. Som den gången han drack TRöd för att alkoholen var slut, då skrattade jag på riktigt också. Gapskratt. Och frågade honom vad han höll på med egentligen, om han kunde se sig själv utifrån?
Efter TRöd tillfället gick han hos AA. I rätt lång tid.
Men han lurar sig själv, han tror han ska klara sig själv. Han fann ingen insikt hos AA. Det där att erkänna sig maktlös inför alkoholen, det är det bara jag som gjort.

Han har alltid kämpat med alkoholen, alltid erkänt att han är alkoholist, det är nästan värre. För hur ger man upp någon, hur ger man upp ett liv där den andre försöker?

Han har varit nykter i ca ett års tid i två omgångar, gått på antabus, gått till AA. Men hela tiden kommit tillbaka. Han har fastnat i förhandlingsstadiet. "Nu kan jag dricka, för nu är jag glad". "Jag ska bara dricka sprit, för då går det säkert bättre" "jag funderar på att byta till hasch, det kanske funkar bättre"
Och blandad nykterhet.

Ja. Vad säger man.
I höstas var jag sjuk. Av oro. Av ångest. Mådde illa och kunde knappt stå. Fysisk sjuk av mitt med medberoende.

Nu har jag så sakta början frigöra mig, vem är egentligen denna man? Jag har skapat en bild av hur han är egentligen men frågan är om min bild är skev.

Den lördagen jag skrev senast. När han inte kom hem. Han kom hem, vid 11 morgonen efter. Jag betraktade det som lyckat. Men sen visade det sig varför att han inte kommit hem, han blev lob:ad. Herregud. som sagt, det är dags att erkänna maktlösheten inför alkoholen nu.

Ursula

Lyra, hej!
Jag skriver inte så mycket i min egen tråd men förut idag gjorde jag ett par inlägg och nyss läste jag igenom tråden från början. Du uppmanar mig att gå till Alanon. Jag har samlat ihop mig, vet inte hur det har hänt, men jag har fått mer lust och energi, så jag ska börja gå på deras möten. Jag inser att det kommer att bli smärtsamt och jobbigt. Jag kommer att vara livrädd, jag vet det. Dels för saken i sig men också för att jag alltid har tyckt att det är läskigt med nya människor.
Hur mår du? Det är länge sedan du skrev.
Kram Ursula

Lyra

Hej Ursula!
Har du varit hos Al-Anon? Hur kändes det?

Jag känner igen det där. Gillar inte heller nya människor. Har alltid haft mina känslor utanpå och ett stort behov av att bli bekräftad och bästis med folk och nya kontakter är skrämmande. Men men. När jag gick till alanon öppnades en helt ny värld. Jag är ju inte ensam,. Eller snarare... Det är nästan vanligare att dansa medberoende dansen än att inte göra det.

Det är sådär här hemma. Läste min egen tråd om att jag kunde känna förra perioden. Jo tack.
Hela veckan har jag haft det där spända spirriga i kroppen och igår när jag hade hämtat barnen och kom hem från jobbet var han full. Han sten-nekade. Han hade inte druckit nåt. Det nötet hade glömt att låsa sin tfn och satt med paddan på toaletten och skrev på msg, syns ju i tfn också.. Första medd strax innan jag kom hem nåt om att han druckit en halv liter gin och att vi andra i familjen var så lättlurade. Sen om hur jag blivit galen och han behövde sovplats.

Det har varit lugnt sen i juni. Inte en droppe vad jag vet. Han frågade i veckan om det är ok folköl nu. Jag är glad att jag stod på mig. Fr.o.m. I april har det varit nolltolerans från min sida på all slags alkohol hemma. Glad för det. Gjorde de enklare igår. Det kvittade ju vad han hade druckit, och hela diskussionen i vem som hade rätt mätstock på om det var för mycket eller trötthet behövdes inte.

Han fick ett val. Försvinna inom en timme eller så skulle jag ringa lämplig person som hämtade honom.

Jag och barnen åkte och köpte pizza när vi kom hem var han borta.

Nu vet jag inte riktigt, det är ingen riktig kris idag och jag är ledig. Har ett sedan länge förbestämt möte med socialen idag men inte riktigt bestämt mig för hur mkt jag ska berätta.

Det jag vet är att jag orkar inte längre. Fundera på om och när han inte är sig själv. Lägga energi på att lösa saker. Så det har jag slutat med. Det mesta i a f.

Jag önskar att han kunde välja. Försvinna helt och ägna sig åt sin kära sprit eller antabus.

Jag har iaf skrivit ned allt. Svarta veckoPerioder januari, april, juni, juli, september. Tänk jag trodde det var mer sällan.

Ursula

Al-anon,
oas i tillvaron.
Kanske tråden, där "The truth shall se" har skrivit sin resa, kan ge dig någon slags input?
Den ligger ett par-tre sidor bakåt, heter "Jag är vaken nu...", någonting sådant.

Lyra

Tack Ursula för tipset. Hittade en hel del att läsa och fundera över i den tråden. Ramlade över Carina Bångs blogg där och drogs till ett inlägg-

http://medberoendeinfo.blogspot.se/2013/02/dikt-av-marta-tikkanen-arhun…

det var första gången på flera månader jag grät. Grät och kände nåt. Uppgiven idag. Och arg. Och nästan lättad. Fast bara nästan. Som jag har velat. I flera år. Nu är det dags. Att ta klivet. Hans och min saga är slut nu.
Vi var hemma barnen och jag för några timmar sedan. Katterna måste ju få mat. Han var hemma. Eller den där drukna satan som inte bryr sig om nåt annat än att dricka mer var hemma. Tom blick. Flinandes. jag undrade hur länge som han tänkte fortsätta. Han sa att ett tag till. Han mådde såååå bra. tomma ölburkar lite varstans. På vägen därfrån kivades barnen. Bråkade och sa elakheter till varandra. Jag exploderade nästan. Stannade sen bilen på vår lilla grusväg.
Sa till dem att -jag vet att det gör ont. -Jag är också ledsen. -Jag är också arg. -Jag försöker också att förstå. Nioåringen frågade - men pappa säger ju att han ska sluta dricka. Och sen dricker han ändå. Varför då? Jag svarade att jag vet inte. Det finns inget svar på den frågan. Inget svar som du och jag kan förstå iaf.. Sen började vi gråta. Sen frågade jag dem om de ville skrika med mig en stund. De ville de. Vi skrek allt vi kunde där ute på vår skogsväg. Sen åkte vi hem till mina föräldrar igen.

Sskankan

Har nu läst din tråd Lyra. Jag känner med dig och känner igen vad du går igenom. All kraft och energi till dig att genomföra detta!!! När jag väl bestämt mig för att lämna så var det som om allt rann av mig. Först DÅ började jag gråta och känna sorg. Detta gjorde på något sätt att jag fick kraft och styrka att genomföra flytten. Det tog visserligen tid (flera månader) innan jag flyttade. Det var för att jag sökte jobb och bostad på annan ort (flyttade hem till min barndomsstad!). Så det tog tid och det var jobbiga månader. Jag fattar inte så här efteråt att jag orkade genomföra detta (jag sökte jobb och bostad och fixade med förskola till barnen samtidigt som gick igenom en separation!) Men det går ju inte bara att fly (jo i extrema fall där man far direkt illa föstås) med sina barn.
Har du en plan vart du ska flytta Lyra? Hur gamla är barnen?
Stor kram till Er!!!

Lyra

Å tack så mycket! Jag behöver verkligen en styrkekram! Ha har druckit sen i torsdags nu. Var hemma i morse och det var inte vackert. Helt utslagen kl 8 på morgonen. Den hör gången kan han inte dölja set för nån längre, hans jobb vet om det också. Förhoppningvis sätter de in hårda konsekvenser. Han har klarat sig alldeles för lött undan i flera år. Alkolås på hans arbetsbil hade ju varit bra :)

Barnen är 9, 7 och 4.
Han har haft långa nyktra perioder å, årsvis i 2 omgångar men alltid åker han dit igen, han vill ju egentligen inte sluta. Och innan har jag stått med benen i två läger. Hur avslutar man en relation med någon som man älskar som säger att de vill sluts och håller upp månader åt gången. Men hela tiden går jag och väntar och ni finns det ingentin g att bygga på länge liksom.

Jag ska försöka hitta boendet i en större tätort i kommunen, vi bor i samma kommun sär jag växte upp och jag tackar min lyckliga stjärna för att mina föräldrar vet allt och ställer upp med förskole och fritidshömtnkngar och skjutsa till aktiviteter när det är som värst. Och en sovplats. Det har blivit som ett andra hem.

Jag hoppas att min man beter sig vuxet i allt. Det bästa hade varit om vi kan hitta en lägenhet som vi kan växelvis bo i och barnen kan bo hemma i huset tills det är sålt. Förutsatt att han håller sig nykter.

Men jag har ingen aning. Kanske så surnar han och använder barnen som slagträ. Han har en tendens att tro att han är störst bästboch helt oumbärlig. Det har blivit värre i takt med alkoholmissbruket.

Läste din och andras trådar. Önskar så hett att jag var på "andra sidan nu". Är mest arg idag. Frustrerande att bara vänta på att han ska bli nykter så jag kan berätta för honom att jag lämnat vårt förhållande nu, skrattretande när man ser på det utifrån.

Kram till dig mig!

Ursula

Här kommer fler styrkekramar till dig, Lyra! Så bra, ja, att du har dina föräldrar i närheten. Verkligen.
Det har varit hemskt att läsa dina senaste inlägg. Men nu är du och barnen på rätt väg. Du var så bra med barnen, tycker jag, när du pratade med dom på er skogsväg och ni skrek tillsammans. Hemskt men enda sättet.
Det kommer att bli bra för er.
Kram med styrka

Du kommer att klara dig! Vilken styrka du har nu när du handlar. Underbart att läsa i all sin sorgliga tragik hur du lyssnade, talade och grät med barnen och sen att ni skrek. Tillsammans. Överlevnadsstyrka & Livskraft!
Så bra att du har föräldraresurser, också för barnen att ha fler trygga punkter i tillvaron. Carina Bångs tråd har hjälpt mig mycket, under en lång tid var hennes blogg och detta forum mina dagliga styrkesamlingsplatser.
Håll taget och var stolt! Mera styrkekramar / mt
PS Din mening 'Det är fel person som kämpar.' är så mitt i prick på detta forum. En kärna i sgs alla trådar. Tack för den, jag kommer att låna den ibland. DS

Lyra

Jag samlar på mig av dina fina ord MT. Jag samlar på andras erfarenheter känns det som och läser era trådar om och om igen för att finna en fast punkt i tillvaron. Ikväl ska vi försöka sova hemma. Det tär att inte ha sina egna saker nära, inatt var fjärde natten i rad hos mina föräldrar.

Meningen du gillade mulletant är faktisk från Carina bångs bok, släpp kontrollen - vinn friheten. Det finns många go bitar i den som jag bör med mig. Hon prickar många sanningar. Hennes blogg verkar väldigt bra. Den ska jag börja besöka.

Idag ska jag minnas att jag är värd att vara lycklig!

Kram till er alla'

Lyra

Det har lugnat ner sig och mannen har inte druckit sen i september. Julafton var lugn och fridfull. Det har den visserligen alltid varit, där har vi "tur".

Men känslan han kommit. Sen ett par veckor tillbaka kryper det i kroppen, jag vet knappt var jag ska ta vägen. Försöker trycka bort den, luckas rätt ofta men är helt mentalt urpumpad. Sååååå trött hela tiden. Håller knappt ihop.

Det är dags för en ny period nu. Diskuterade det med mannen inför jul. Han ville köps snaps. Jag sa nej. Hur kan jag en ta en diskussion med barnen om sprit på bordet med tanke på året som gått. Han förstod och vi avstod kollektivt. Ingen sprit. Men folkisar hade han köpt ändå. Utan att en säga nåt.

Insett under hösten som gått att vi aldrig kommer stå på samma sida när det gäller alkoholen, han ser den som medicin. "Så länge han mår bra är det lugnt." Delvis kanske. Det funkar så ibland. Men jag är skadad, och vet aldrig. Är smällen kommer. Det kan ta ett år eller tre. Jag orkar inte en enda period till. Att vänta och se, går det bra den hör gången? Eller är han utcheckad en vecka,

Vi har bestämt oss för att sälja huset i vår. Vardagen funkar. Men jag är såååå trött. Känner mig ensam i vår tvåsamhet. Tror han känner likadant.

Allt detta som ska igenom, väck mig nästa sommar!!

Styrka till er alla och gott nytt år. Hoppas det blir lugnt för er!

Slumpmässigt A…

Nu har jag läst din historia. Känner. Funderar över det där med ensamhet i tvåsamheten. Känner igen det så himla väl. Vi levde i princip parallella liv. Och för ett par med flera gemensamma barn, är det ju inte normalt. Jag fick av någon lära mig att alkoholismen och andra liknande sjukdomar gör att "det onormala blir normalt" (är ännu inte så påläst.., så det där känner säkert alla här redan till). Det känns som att den beskrivningen stämmer in på det här med ensamheten i tusamheten. Det verkar som om ni nu valt att ta itu med det. För innebär husförsäljningen också en kommande separering av er två? Jag ger all pepp jag kan. Det kommer att bli bra. Men inte enkelt. Det där sista verkar du dock vara van vid. Styrka!

Lyra

men ändå rätt lugn.
Det har varit lugnt på alkoholfronten sedan september.
Men i vår relation är det bara en väntan.
Han tog upp det i veckan.
hur ska vi göra? Hur ska vi komma vidare?
Han sa själv att han lutar åt separation.
Det var som att ett ljus tändes i mig. Istället för att bli rädslan att bli ensam, övergiven och sorgsen så kände jag i hela mig; de här är min chans. Det här är det jag väntat på. Han släpper taget om mig! Äntligen!

Gräset måste vara grönare på andra sidan.
Försäljning av huset är redan bestämt. Idag har jag ringt till mäklaren och banken och meddelat våra planer. Vi bokade in ett möte med mäklaren.

Ikväll ska vi berätta för barnen. Att vi ska sälja huset och vi inte ska bo ihop efter det.
Det känns tungt men det måste ju ske.
Barnen lär ana det hela. Min nioåring frågade för ett par veckor sedan om jag hade bra lön. Hon konstaterade att med de pengar jag tjänar skulle vi visst klara oss i en lägenhet.

Mannen är sansad. och engagerad. och helt annorlunda mot ett år sedan. Jag hoppas att det betyder att han växt av den terapi han gått i det senaste året. Känns som om vi kan diskutera mer realistiskt utifrån bådas verklighet.

Jag får det jag vill ha i bodelningen. Han får det mesta annat. Jag vill ha tvättmaskinen och bilen. Det var han helt ok med.

Det känns helt overkligt allting. Och så mycket att ta tag i. Bodelning, husförsäljning, hitta nytt boende.

Jag var hos vårdcentralen i veckan. Det visade sig efter en hel del prover att min konstanta trötthet, extrema frusenhet och hjärndimma inte bara var stress. Jag har fel på min sköldkörtel. Så i korthet så funkar inte min ämnesomsättning. Mina celler och min hjärna får inte den energi jag behöver. Hela jag går på sparlåga.
Precis så känns det. Som att jag tidvis inte får nån luft och inte kan tänka.

Trött på att vara stark, trött på att vara vuxen.
Igår kväll bad jag till Gud. Jag som inte ens tror.
Uppvuxen som kristen men inte direkt aktiv.

Önskar att en högre makt kunde bära mig igenom det här.
Men nu efter 10 år är vi på slutet. Kan inte falla nu. Bara lite till!
Snart är jag på andra sidan! Bara några månader till!

Kramar till er alla som kämpar!

AliceAlice

Ja, mycket att ta tag i. Kanske mår du bättre direkt, kanske tar det tid, kanske reagerar du inte som du förväntat men en sak är säker, på det stora hela kommer det att bli bättre!

Barnen klarar det, självklart blir de ledsna, kanske kommer de att tjata om att pappa ska flytta hem igen, kanske inser de lugnet...

Mycket styrka!!!