Hej kära forumvänner,
Om ni visste vad ni betyder vissa stunder när det känns som tyngst.
Att bara sitta en timme och läsa alla inlägg gör att man inte känner sig helt ensam i världen.
Har under senaste månaden verkligen åkt berg- och dalbana.
Fick en positiv känsla och började träna fullt ut. Var helt ren i 7 dagar och hela jag kände mig och såg så mycket piggare ut.
Sen kom personalresan. Hade bestämt mig att inte dricka något. Problemet är att det är min och min partners personal så vi skall ju se till att dom har roligt.
4 dagar i Åre gjorde att jag var tillbaka på ruta ett. Jag var aldrig sist i säng, aldrig riktigt onykter men jag var exakt som jag inte vill vara. Dvs smått påverkat 24/7. Problemet med detta är att ingen tror att man har problem. Är man uppmärksam kan man se en viss "pluffsighet" framförallt i ansiktet men annars är det aldrig någon som reagerar. Att chefen beställer in ett par flaskor Champagne till lunch uppskattas bara av alla. Ingen förstår att det egentligen var för att dämpa mitt egna abstinens. Generöst tycker alla och jag blir lagom lugn igen.
För två veckor sedan kom vi hem och jag har sedan dess konstant haft ett "lagom" alkoholintag. Tänk om banken som jag satt med i veckan och som lånade ut en ansenlig summa pengar till vårt nya projekt visste att han i kostym som ser rätt proper ut inte varit nykter på 2 veckor?
I natt satt jag och försökte sortera mitt liv. För första gången på väldigt länge grät jag. Jag kände mig helt tom. När klockan var 05.30 hade jag fortfarande inte löst livets gåta. Jag hade dock insett att jag bara måste göra förändringar. Det skrämmande är att det inte bara är förändringen med alkoholen som måste hanteras. Har väl hela tiden förstått att alkoholen varit mitt sätt att förtränga de många jobbiga beslut som jag borde tagit för flera år sedan.
Jag är en extrem känslomänniska som inte varit lycklig och riktigt glad på många år. Något som jag verkligen behöver känna för att kunna vara en bra Carl. När berg- och dalbanan är längst ner kan jag tom känna en sådan uppgivenhet att jag nästan lämnar in. Det är en skrämmande känsla.
Skall nu ta mig igenom de tre helvetesdagarna som jag vet väntar när jag slutar med A. Klarar jag det en gång till skall jag sedan tänka om. Jag skall jaga lycka och glädje istället för pengar och jobb.
Jag vill så gärna känna lycka igen.