Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Sundare

Din tvåårsreflektion var precis vad jag behövde! Tack! Förändring tar tid men oj vilka positiva effekter du fått skörda nu. Glad med dig! Tack för ditt inlägg om detta!

Hej kära fina LenaNyman,

Hoppas att du mår fint och att allt går bra för dig. Tack för hälsning i min tråd också.

Vill egentligen inget särskilt - bara titta in och kasta in en slängkyss till en helt fantastisk person!

P&K och ta hand om dig

LenaNyman

Jag lever.
Super inte.
Snusar inte.
Jag har fetnat.
Jag har inte haft nån ro att läsa & skriva här.
Det är mycket nu.
Jag återkommer.

Jag tycker om er.
Puss och kram till alla som vill och behöver.
<3

Stingo

...att höra av dig, Lena. Jag hann nästan bli litet orolig. Tror du att du hittar inre frid för att skriva några ord hos Steglitsan? Hon kunde behöva ditt stöd.

Japp, jag har också oroat mig såklart. Så skönt med ett litet livstecken.

PP

Du minns väl att du firat två år på Forumet? Skrev just till Ebba och kom då att tänka på dig. Vilka två år Lena sedan du dök upp här!! Det var i en helt annan skepnad, och det var som jag idag minns det lite läskigt. Var kanske därför det tog ett bra tag innan jag vågade skriva till dig ?
Nu har du inte bara förändrat dig själv utan även bidragit till så många andra här inne. Jag hyser enorm respekt för allt det och hoppas du mår bra?!

Trevlig helg!

/PP

PP

Jag menade inget illa med det jag skrev. Bara att jag har en personlighet som har lite svårt att hantera vissa saker.
Tror att det handlar om hur mycket eller lite "kännslomänniska" vi är.
Var inte menat att uttrycka mig klantigt...
/PP

LenaNyman

Fina, söta ni. Jag blir så tårögt glad. Tack för att ni är här, att ni finns.

PP, jag förstår precis hur du menar. Här kom jag, för två år sen, inramlande på okonventionellt sätt med kan-man-inte-få-dö-nångång-frågan högst upp på agendan. Och med tiden, ja, då lugnade det ner sig. Något, i alla fall. ;)

Ja, himmelska dagar. Alla jag fått kontakt med under denna resas gång. Ni fattar att ni är ljuvliga, va?

Ja, och du LenaNyman är ju så jäkla underbar. Dina inlägg känns liksom aldrig slentrianmässiga. Där i början var det fullständig närvaro och förtvivlan. Och nu med mer lugn och harmoni, men den totala närvaron finns där med precis rätt ord i rätt tid. Det är det jag beundrar hos dig. Och din humor. (Och om vi kände varandra ännu bättre, säkert en hel rad andra saker också).

Det är du som är ljuvlig. Du berörde så starkt från dag ett. Det är så fint att få följa din resa. Alla borde läsa din tråd som är så stark, öppen, rak, smärtsam, glädjefylld och berörande. <3<3<3

LenaNyman

Varsitt hjärta får ni, Sisyfos och Muris. Eller hur många ni vill.

Puss-puss! :)

LenaNyman

... sen den där marssöndagen förra året då jag vaknade och inte drack mer.

Jag minns så väl, medan jag fortfarande hällde i mig alkohol, hur tiden mellan berusningstillfällena segade sig fram. Tråkiga och onödiga transportsträckor bara. Gick det en vecka eller två utan nåt vått i strupen kände jag mig närapå som nykterist. På den tiden begrep jag inte heller att en längre tids uppehåll skulle få grejer att hända uppe i huvudet på mig. Jag tänkte på uppehåll som något som bara skulle bespara kroppen en massa smärta. Ja, jag hade nog en massa feltänk för mig, där i min lilla koja, där vin och öl var dom viktigaste ingredienserna. Jag kände så väl att dessa ingredienser bringade mig, och inte bara mig, olycka - ändå var dom livsviktiga. Med alkoholen hade jag skapat mig ett liv som blivit så torftigt att jag var tvungen att supa för att stå ut. För att våga. För att orka.

Eftersom jag drack alkoholistiskt.
Eftersom jag hade alkoholism i blodet.

Jag har alkoholism i blodet nu också. Det var det jag var tvungen att fatta innan jag kunde sluta. Skillnaden är att jag inte underhåller alkoholismen i dag.

På min gata i stan där jag bor skiner solen i dag, så nu ska jag ta min blekfeta lekamen och hasa mig ut i solskenet och ägna mig åt lite välgörande trädgårdsarbete.

En väldig massa varma kramar tycker jag att alla här i forumet ska få. För det tycker jag att vi ska ha.

KRAM

Christoffer

...för att du delar med dig och inger hopp :)
Berätta gärna mer om vad som hänt i skallen under tiden som à-fri.
Själv 3-4 månader vit och det hela börjar så smått kännas bra.
Keep up the good work!
C

LenaNyman

Jag säger detsamma till dig; keep up the good work! Och vad skönt att du börjar finna dig tillrätta. Det är rätt åt dig, hörru. :)

Efter det här dryga året utan alkohol är jag mer sammanhållen i huvudet. Förut kastades jag runt i ett gigantiskt ekorrhjul där tillvaron i stora delar handlade om återhämtning och skademinimering på grund av mitt drickande. Ingenting var förutsägbart på det sköna sätt det är nu. Visst kunde jag planera framåt, men såvida planerna inte utmynnade i en rejäl fylla var det inte speciellt intressant. Och sen var det förstås så att planerna hade en förmåga att se annorlunda ut än själva utfallet. Det var ju glaset jag var intresserad av, inte i vilken omgivning det stod.

Jag kan hålla huvudet högt i dag. När jag drack hade jag en hukande hållning, nedtyngd av självförakt och skam. Lika mycket vin- och ölmarinerad som jag var, i lika hög grad var jag genomdränkt av meningslöshet och dåliga energier. Jag stod aldrig upp för mig själv, var alltid beredd att ursäkta mig. Jag säger inte att det beteendet har försvunnit helt men oj, min grundkänsla är en helt annan. Jag har en grundton i mig nu som går i dur.

Jag är modigare i dag. Och jag har blivit mindre rädd. Det kunde räcka med att jag skulle ringa ett jobbigt privatsamtal tidigare för att glaset skulle åka fram. Nu ringer jag det där samtalet nykter. Och jag fixar det helt enkelt därför att det går. Jag behöver inte supa mig till mod. Jag kan ändå.

Det känns som att min hjärna jobbar på ett friskare sätt nu. Och ändå, kan jag tänka, har det faktiskt bara gått ett drygt år. Det känns hoppfullt inför framtiden. Trösterikt och hoppfullt. Värdefullt och ljust.

En vanlig Svensson kan sabba rätt mycket genom att köra med alkohol i kroppen. Men en alkoholist som jag, när jag dricker kör jag "rattfull" genom hela mitt liv. Och det, det blir verkligen inte bra.

Så mycket bättre nu.

Ja, visst är livet så mycket bättre nu. Härlig läsning, som vanligt, kära du. Rattfull genom livet... Så sant, så sant...

Ha en underbar dag! Puss & kram på dig gullefjun