Kära ni därute,

Efter ett uppehåll från forumet några månader är det dags för mig att komma tillbaka.
Flera månader nu med blandade känslor och dåligt resultat. Har genom åren alltid samlat på mig långa perioder av nykterhet för att sedan falla tillbaka i gamla mönster.

Jag har en ganska lång historia med alkoholproblem sedan många år tillbaka. Kan inte sluta dricka när jag väl börjat en kväll.
Dricker på helgerna, "aldrig" på veckorna om det inte är någon helgdag. Kanske ett typiskt mönster för den anonyma svenska alkisen?
För er som inte mött mig här tidigare så är jag en träningsnarkoman och älskar fysisk ansträngning. Jag mår bra av det helt enkelt.
Rastlös, orolig, aktiv, högpresterande, känslig och mycket humor sammanfattar mig på ett ytligt plan.

Nu har jag då för 87 gången i ordningen bestämt mig för att sluta med alkoholen, IGEN!
Efter en helg med fest i två dagar rasade mitt sköra korthus samman igen och med panikångest, gråtande förklarar jag för min underbara fru och livskamrat återigen om mitt stora problem och att jag inte vill må så här längre.
Paniken var nära, på något vis har jag rett ut dagen och har nu på måndagen börjat återhämta mig, fast fysiskt o psykiskt tar det några dagar till för mig att må bra.
Min fru vet sedan många år om problemen och har stöttat mig förut men hon har inte riktigt velat, kunnat förstå vidden av det. Jag är ju väldigt duktig på att ljuga, gömma, trixa.
Nu har jag berättat allt, och jag tror i ärlighetens namn att vi kan gå vidare med detta mot ett nytt liv fritt från alkohol för min del.

Inga mer lögner, så här ser LillPers problem ut. Osminkat och jävligt.

Inom bara ett par dagar kommer jag börja på ett nytt jobb som innebär en extremt häftig utmaning för mig. Det blir mycket resor i det jobbet också, men på ett helt annat vis. Inget pendlande fram o tillbaka mellan två olika länder som det varit nu i flera års tid. Det kommer vara en bra hjälp för mig även om resor och flyg är förknippat med alkohol för mig.
Nu tar jag nya tag med er här på forumet och hoppas jag kan ge någon annan stöd och stöttning på sikt.
Just nu behöver jag själv människor runt mig som förstår min problematik.

Jag brottas med tankarna på att berätta för så många som möjligt om mina problem, men tror inte det är någon bra början på ett nytt jobb så det avstår jag.
Däremot har mina närmaste alltid vetat, men inte trott fullt ut hur illa det är.
För dessa kära människor kommer jag i förtroende berätta hela sanningen. Det känns befriande på flera sätt.

LillPer är tillbaka, hoppas det är OK?

Kram till er alla.

LillPer

Ja, nu slutar vi ett riktigt bra tag.
Det är precis som du skriver Sisyfos.
Nu hjälper vi varandra.
LP

Mic99

Vad glad jag blir att du är tillbaka! Befarade det värsta, men kände samtidigt att eftersom du påminner så mycket om mig så ger du inte upp i första taget. Fast precis allt (som det ibland kan kännas) går oss emot så kämpar vi vidare. Eller hur? Hur mår du nu förresten? Hoppas du klarat dig ifrån fler återfall. Det brukar va lätt att ramla tillbaka den första tiden, när allt ändå känns skit. Men jag tror på dig Lill-Per! Av det du skrivit här sen starten så tycker jag trots allt att det gått åt rätt håll. Det har varit värre. Mycket värre. Fast ibland reflekterar man inte. Ser inte tillbaka, utan tycker efter ett fall att nu är man verkligen på botten. Då måste man verkligen försöka titta tillbaka. Och jämföra vad man kom ifrån. Är det värre nu? Eller har vi tagit små steg framåt?

Jag har också ramlat ett antal gånger det sista året. Men mer sällan. Och jag har verkligen försökt tänka annorlunda. Vara mer "förlåtande och snäll" mot mig själv. Ok? Jag gjorde det igen? Bra? Nej, men om jag tittar framåt och inte gräver ner mig, utan kämpar på så blir det BÄTTRE. Svårt ibland? Ja, såklart. Såna som du och jag har lätt för att gräva ner oss och se allt dåligt.. och inte det vi faktiskt gör BRA! Inget förändras över en dag, men i längden så blir det förändring. Vi måste bara tro på oss själva.

Jag har också ett krävande jobb. Så jag känner mig i det du skriver. Prestationskrav överallt. Hemma, på jobbet, ja överallt.. Men vem är det som sätter pressen mest? Jo, vi själva. Likadant där. Vi Måste sänka ribban. Vi är bra på det vi gör. Ingen är perfekt. Vill man ens vara det när man tänker efter? Att ha en vilja att göra allt så bra det går låter vettigt, men i vårt fall så blir jakten på det perfekta och närmast omöjliga mål att vi totalt knäcker oss själva.. Är det värt det? Nej! Går det att ändra en gammal hund sitta? Jag tror och hoppas det! Jag har det sista året tagit små steg åt rätt håll och har faktiskt mått mycket bättre. Om allt är bra? Nej, men bättre! Och det är just det som är grejen. Döm dig inte för hårt. Kämpa med små förändringar och belöna dig själv ibland. En dag har de små stegen blivit ett väldigt stort. Och det är dit vi ska sikta!

Har inte druckit en droppe på 7 veckor nu. Gigantiskt stort för mig! Jag har förutom det alltid uppenbara målet att dricka mindre, satt upp ett stort mål. Ett som inte går att skjuta på och som jag inte för allt i världen tänker missa eller sabba. Har märkt att för mig så har just det stora målet blivit en enorm drivkraft. Som gjort att när tankarna gått till hur gott det skulle va med en öl, så har valet varit enkelt. Inte nu. Inte en chans! Vad mitt mål är? Göteborgsvarvet. Just nu är jag i bättre form än jag kan minnas och träning och kost har gått före allt. Och alkohol nu skulle ju sabba allt jag kämpat för. Så kanske det kunde vara något för dig? Anmäl dig till något lopp och få en utmaning och deadline att kämpa för och emot. Jag tror att du också hade kämpat emot suget att dricka i anslutning till loppet. Löpning vet jag ju att du gillar. Är ett betydligt bättre gift än alkohol. Och kicken är minst lika bra..

Jag skulle önska att jag sa att jag aldrig kommer att dricka mer än 1-2 öl igen, men vet att det inte är det lättaste.. men att jag kommer dricka mindre? Ja, det ska jag definitivt. Så länge det går åt rätt håll så har jag lovat mig själv att va nöjd. Jag får väl anmäla mig till lopp med jämna mellanrum för det funkar ju uppenbarligen :)

Vad du än gör Lill-Per så kämpa på! Det kommer att bli bättre.

Jag läste någonstans dessa kloka ord:

"Our deepest fear is not that we are inadequate.Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light not our darkness that most frightens us."

Jag tycker det ligger en hel del i det.. Det är inte alltid enbart det mörka som skrämmer en..

Tack för att du hörde av dig Lill-Per. Nu fixar vi det här!

/Mic