Kära ni därute,

Efter ett uppehåll från forumet några månader är det dags för mig att komma tillbaka.
Flera månader nu med blandade känslor och dåligt resultat. Har genom åren alltid samlat på mig långa perioder av nykterhet för att sedan falla tillbaka i gamla mönster.

Jag har en ganska lång historia med alkoholproblem sedan många år tillbaka. Kan inte sluta dricka när jag väl börjat en kväll.
Dricker på helgerna, "aldrig" på veckorna om det inte är någon helgdag. Kanske ett typiskt mönster för den anonyma svenska alkisen?
För er som inte mött mig här tidigare så är jag en träningsnarkoman och älskar fysisk ansträngning. Jag mår bra av det helt enkelt.
Rastlös, orolig, aktiv, högpresterande, känslig och mycket humor sammanfattar mig på ett ytligt plan.

Nu har jag då för 87 gången i ordningen bestämt mig för att sluta med alkoholen, IGEN!
Efter en helg med fest i två dagar rasade mitt sköra korthus samman igen och med panikångest, gråtande förklarar jag för min underbara fru och livskamrat återigen om mitt stora problem och att jag inte vill må så här längre.
Paniken var nära, på något vis har jag rett ut dagen och har nu på måndagen börjat återhämta mig, fast fysiskt o psykiskt tar det några dagar till för mig att må bra.
Min fru vet sedan många år om problemen och har stöttat mig förut men hon har inte riktigt velat, kunnat förstå vidden av det. Jag är ju väldigt duktig på att ljuga, gömma, trixa.
Nu har jag berättat allt, och jag tror i ärlighetens namn att vi kan gå vidare med detta mot ett nytt liv fritt från alkohol för min del.

Inga mer lögner, så här ser LillPers problem ut. Osminkat och jävligt.

Inom bara ett par dagar kommer jag börja på ett nytt jobb som innebär en extremt häftig utmaning för mig. Det blir mycket resor i det jobbet också, men på ett helt annat vis. Inget pendlande fram o tillbaka mellan två olika länder som det varit nu i flera års tid. Det kommer vara en bra hjälp för mig även om resor och flyg är förknippat med alkohol för mig.
Nu tar jag nya tag med er här på forumet och hoppas jag kan ge någon annan stöd och stöttning på sikt.
Just nu behöver jag själv människor runt mig som förstår min problematik.

Jag brottas med tankarna på att berätta för så många som möjligt om mina problem, men tror inte det är någon bra början på ett nytt jobb så det avstår jag.
Däremot har mina närmaste alltid vetat, men inte trott fullt ut hur illa det är.
För dessa kära människor kommer jag i förtroende berätta hela sanningen. Det känns befriande på flera sätt.

LillPer är tillbaka, hoppas det är OK?

Kram till er alla.

LillPer

Just nu ner sedan ett par dagar. Återhämtat mig efter en lång dags drickande. Reser långt o länge igen. Tänker mig att växla ner från mina höga krav på mig själv och mitt jobb men kan inte se det i verkligheten riktigt. Hur ska det gå till? Alltid så spänd och orolig för småsaker. Stressad att inte hinna. Stressad över att inte kunna ta det lugnt i skallen och tankarna som maler konstant.
Har märkt att jag nu efter varje fylleri är sjukt mycket sämre dagen efter än förut. Har alltid mått bäver länge efteråt men nu får jag ligga i sängen hela dagen efter och känner mig verkligen sjuk på riktigt.
Ytterligare en varning som jag måste ta på allvar.
Tänker på detta med trygghet och att känna sig nöjd och inte vara orolig över framtiden eller andras åsikter.
Jag skulle ge vad som helst för att bära med mig känslan av grundtrygghet.
Kan man nå dit när man kommit över 50 år? Tryggheten ska man ju få med sig i modersmjölken, jag fick ju inte riktigt det, men det måste väl gå att skaffa sig själv med rätt människor runt sig?
Hur väljer man det?
Nå, ny resa imorgon. God frukost väntar om några timmar, ligger sömnlös på andra sidan klotet och besökte gymmet för ett pass vid kl. 2 på natten. Vet vad jag vill och det är att klara mig utan alkohol. Vet inte riktigt hur jag ska lyckas hålla mig ifrån bara.
Det går som sagt upp och sedan ner.
Kram
Lp

Tjalle

Jaa du Lill-Per. Vi har följts åt en längre tid. Vi har mycket som är gemensamt. Känner så väl igen mycket av det du skrivit på forumet. Det enda jag kan säga är att mycket av de problem du beskriver mer eller mindre försvinner ju längre tid man är nykter. Själv ser jag alltid "katastrofer" i minsta småsak när jag druckit. Skulle tro att det är någon form av paranoja och den blir inte lindrigare med åren, tvärtom.

Som du kanske läst har jag en månads nykterhet på onsdag. Jag kan ärligen säga att jag både fysiskt och psykiskt mår bättre än på länge. Det som oroar mig mest är att jag inom mig liksom "väntar" på att något ska hända. Tidigare har ju väntan bestått i längtan till första glaset och därmed artificiellt kunna lägga undan problemet även om de kommer tillbaka likt en bumerang med tiodubblad kraft.

Du, liksom jag, har försökt så många gånger. Jag är också på "fel sida" 50-strecket men har bestämt mig för att löpa linan ut. Har jag gett alkoholen flera decennier känns det inte mer än rätt att ge nykterheten en ärlig chans.

Ge inte upp och allt gott till dig Lill-Per
Tjalle

LillPer

Tack Tjalle, du är en kär vän här på forumet. Jag blev så glad över att se dina framsteg. Just det här med "väntan" är så väl beskrivet. Jag går ständigt med en väntan, längtan efter att något nytt ska starta, knacka på dörren. Har inte riktigt förstått att jag är mitt uppe i det som kallas livet.
När jag dricker försvinner alltid det goda jag byggt upp. När jag håller mig borta kommer livet tillbaka och jag ser saker för vad de är, oftast.
Ändå bär jag alltid en stor ryggsäck med rädslan att misslyckas. Nästan allt jag gör lyckas jag med så varför kan jag inte spänna av mig säcken tro?

All lycka till dig Tjalle. Jag är på något vis övertygad om att vi båda kommer lyckas med våra mål.
LP

LillPer

Kära vänner.
Ligger trött men klarvaken i en helt annan tidszon. Som jag sagt minst tusen gånger förut har jag svårt att förstå mitt egna beteende. Alkoholen är en sjukt stark och farlig kraft för oss som inte kan hantera den.
Jag kan definitivt inte.
Nå, går in på dag tre igen och ser inte framför mig några större hot mot nykterheten. Jag ligger faktiskt här i sömnlöshetens dvala och känner återigen glädje för att inte planera någon ny alkoholtripp.
Det är allt svårare att klara konsekvenserna dagen efter även efter måttligt drickande kvällen före.
Fasen, jag bär på så mycket stress, oro och onödigheter ändå och alkoholen boostar allt detta hundra gånger värre. Hur svårt är det att välja bort alkoholen från sitt liv egentligen?
Mycket svårt, men det borde vara det mest självklara val som finns.
Jag är en märklig figur med mina toppar o dalar.
Har fortsatt inte tagit tag i min bipolära problematik.
Ska helt enkelt framöver fokusera på att vara så ärlig och sanningsgrann jag bara kan mot mig själv och andra.
På något vis ska jag skaffa mig den trygghet jag behöver och förtjänar.

Nu ringer klockan om 90 minuter och jag står inför en mycket spännande dag, dock med lite ringar under ögonen och ett såsigt huvud.
Inte orsakat av alkohol dock.
Sköt om er.
Lp

LillPer

Mitt liv är otroligt spännade.
Mitt liv är otroligt upp och ner.
Mitt liv är nyktert eller berusat.

Orkar jag med mitt liv längre?

LillPer

Upplever just nu bara en otroligt spännade död.
Hur gör man sin död spännande?
Hur förklarar man för sina närmaste att man vill dö?

Flinga

Då sitter vi två i samma båt.
Försökte förklara för min syster igår hur jag känner.
Hon fick total panik och började svamla osammanhängande om allt annat än döden.
Tror hon lyckades få med ett inslag om pelargonior (!) till å med.

Kära Lillper,

det gör ont att höra att du mår så dåligt. Jag tror inte det är att dö som du verkligen vill. Däremot tror jag att du inte orkar med det liv du lever nu. Jag trodde också att jag ville dö för, ja nu är det väl 1,5 år sedan, tror jag. Jag är oerhört tacksam idag för att jag sökte hjälp då. Jag önskar att du också gör det nu. Du behöver inte må så här. Det finns ett annat liv för dig också. Jag vet att du har familj och barn. Det är en bra anledning att välja livet Lillper. Det är en väldigt bra anledning.

Tänker på dig och skickar styrka

Ja, LillPer. Du undrar hur man förklarar att man vill dö. Jag har nyligen fått höra en sån önskan från en anhörig (inte den sjuka). Nu tror jag inte riktigt att den var så allvarligt ställd som den önskan som du vill framföra. Men man blir bottenlöst förtvivlad av att höra något sådant. Döden är inte spännande. Döden är definitiv och jag grips av panik att aldrig få träffa personen igen. Aldrig få just den tröst och den hjälp som bara den personen kan ge. Aldrig få skratta tillsammans. Att denne inte ska få uppleva viktiga händelser i livet. Så för mig finns bara ett svar på den frågan:
NEJ, du kan inte dö. Jag accepterar inte att du känner dig värdelös och att du tycker att du inte fyller någon funktion. Jag håller inte med. För mig är du betydelsefull. För mig är du viktig. Jag blir förtvivlad när jag hör att du inte tror att du orkar med längre. Jag klarar mig inte utan dig. Jag tror heller inte att det måste vara så som det känns just nu. Du kommer att hitta en väg som gör livet värt att leva. Ett är att sluta dricka.
Vi känner inte varandra, men jag tror ändå att dina anhöriga skulle se det på samma sätt. Och jag har läst dina inlägg härinne. Du verkar vara en fin människa LP. Det kommer dagar när det känns bättre. Håll ut! Be nån hålla om och håll i din nykterhet. Kramar!
Och du också Flinga... Om du vore min syster skulle jag kanske också i desperation prata om pelargoner. Jag klarar mig inte utan min syster. Kramar till dig med!

Flinga

Det är kanske är så att det är för jobbigt att prata om döden och därför värjer sej med alla medel.
Men det lämnar en så fruktansvärt ensam. Det är ju inte så att jag hoppar på första och bästa och kräver att få prata om döööööden, jag valde min syster för att jag hoppades på att hon skulle klara det. Det gjorde hon inte, så förutom pelargonior fick jag även lite goda råd om att " rycka upp mej".
Det smärtade !

Mic99

LillPer. Jag är härinne ibland. Och det första jag gör är att se hur det är med dig. Just nu inser jag att jag borde varit här oftare. För att stötta dig. Fan. Jag hoppas på det bästa..att du bara liksom jag tagit en paus från forumet. För vet du. Du betydde sjukt mycket för mig när jag hade det som värst. Och på väldigt många sätt är vi lika.. Om du kan och orkar så skriv något. Saknar dig. Som fan. Hur det gått för mig? Skriv så får du veta. /Mic

jas75

Jag har läst dina trådar följt din resa. Jag är bipolär. Känner igen mig i mycket hur du tänker & handlar. Inte i allt men i det mesta. Gör en grundlig utredning ang bipolär. Mycket kan förklaras & det finns bra hjälp att få både med medicin & kbt t ex. Fortsätt kämpa kram :)

LillPer

Jag har varit borta ett tag. Har inte sett någon lösning i att dö. Är normallt full av liv. För mycket liv ibland. Rastlös, orolig, rädd.
Jag har gråtit då jag öppnade min tråd här igen och såg alla ni underbara som stöttar o undrar.
Trodde inte det låg några kommentarer alls.
Ensam igen i fjärran östern, ensam på rummet och med all bakfylle ångest. Lyckades resa ner med 5 timmar ensam i en öde lounge och fri tillgång till sprit utan en enda droppe. Så underbart, så glädjerikt. Sedan efter långa dagar med möten som jag sömnlöst grubblat över och oroat mig för så har jag till slut lyckats slutföra mitt uppdrag på bästa sätt. Föll ner i träsket igen då jag dryckit två dagar i rad av lättnad o belöning.
Ni vet givetvis hur jag mår.
Nu väntar lång resa hem och tryggare vardag. Oroar mig redan för att komma tillbaka till jobbet och avrapportera om resan. Det är alltid så att jag vill säga upp mig och bli fri från kraven. Jag är helt ensam om det jag gör på jobbet. Tar allt väldigt personligt.
Önskar mig ro i själen. Flackar mellan glädje o förtvivlan så lätt.

Jag vill leva, jag vill få ro. Jag vill vara utan alkoholjäveln.
Jag måste börja om igen.
Jag börjar nu.
Det är pinsamt att inte klara det.

Tack käre Mic för dina ord. Det stärker mig så mycket och jag är ledsen över att ha gjort människor oroliga. Kände just då att jag skulle avsluta livet.
Tack ALLA för era tankar o ord! Det ger mig kraft här o nu att ta mig vidare hem i kampen mot
Min alkoholism.
Jag måste hem till min familj och få fotfäste igen.
Har lovat mig själv och fru att boka tid för utredning av bipolär sjukdom.
Ska ta tag i det omgående.
Jag lider av sån extrem prestations ångest. Åh, vad trött jag är på detta.
Kan jag inte bara få släppa känslorna av att inte räcka till, vara dålig, överprestera, acceptera saker som de är. Acceptera mig själv.
Hem nu om två dagar.
Tack igen alla.
Hem och leva på riktigt.
Lp

Leverjag

Vad skönt att höra av dig och att du så tydligt kan uttrycka dina svängningar och längtan efter ro. Vet du, jag har ofta känt igen mig i dina rader. Har varit nästan helnykter ett halvår men igår tog supersvängningen kaos och panik över och jag var fullt medveten om att jag planerade in medicinen trots konsekvenser. Det hände en sak idag som fick mig att undersöka om jag har boarderliner personlighet och så läste jag vidare. Det passar väl in på mig instabil personlighets bla bla. Lidit av så länge jag kan minnas. Försökt hitta rätt, gått i terapi, käkat piller mm. Högpresterande känslig person som jobbar på ett av de främsta konsultföretagen i världen. Pendlar mellan eufori och totalt självförakt. Jag är så djävla trött på mitt psyke. Hjärnan finns men mina känslosvängningar sabbar så mycket. Ofta ensam med ansvar för allt. Härligt när detgår bra. Det måste det ju göra... Är det värt lidandet eller kan jag ta bort onödigt lidande som orsakas av en obalans. Det går att få hjälp och jag tänker söka den.

Vad vill jag säga? Du är otrolig i positiv bemärkelse, du lider och det går att få hjälp även om det kan vara knepigt att hitta rätt och ge inte upp! Du söker det du saknar och det är sunt (inte en anledning att slå på dig).

Styrka, mod och förtröstan även i ditt privata känsloliv önskar jag dig!

Kram

LillPer

Leverjag, tack för dina rader, så himla "skönt" att läsa. Ja, igenkänningen är stor i det du skriver hos mig också. Så jävla trött på psyket som spelar spratt och pendlar högt o lågt. Högpresterande är rätt ord, känslig? Ja så in h-e.
Orädd, ja. Hur går det ihop med allt annat att våga kasta sig ut trots den känslomänniska man är?
Kanske just därför?
Tänker ofta på om man är sjuk eller det bara är ett tillstånd man är i?
Alla är ju olika, varför skulle det vara "fel" på just mig för att jag har mycket energi, rastlös, prestationskrav och sällan nöjd om jag inte tränat hårt?
Då är det väl lika fel på alla sega människor som får noll o ingenting gjort, eller som aldrig stressar upp sig? Vi hittar diagnoser i allt som avviker nu för tiden, vad är normalt och vad är normen?
Är det när man mår dåligt av det själv?
För mig är det så. Tror inte jag skadar någon annan med mitt sätt mer än då jag dricker. Blir aldrig våldsam, bara euforisk, speedad och glad.
Det skadar givetvis de jag älskar som ser mig full.
Fy fan.
Konstigt, men mina vuxna barn tycker jag överdriver mina dryckesproblem. Du blir ju bara rolig och tokig!
De vet inte alls hela vidden o problematiken. Att supa i ensamhet tills man somnar på ett hotellrum på andra sidan jorden är inte sunt, att gömma öl i garaget är inte sunt, att bli full varje helg är inte heller smart, att planera inför nästa tillfälle utan att vara medveten om att man gör det är också knepigt.
Att jag är alkis är inget tvivel.
Att jag har problem med mitt psyke är heller inget tvivel.
Ska söka för det.
Dag 2 idag.

Tack Leverjag stort mod och styrka till dig också!

Skönt att höra att du är på väg hem igen. Leverjag har skrivit så fint och bra (som vanligt). För mig har det blivit så uppenbart nu när jag druckit efter så lång tids nykterhet att alkoholen spär på alla känslor för mig. Både euforin och misslyckandekönslan. Och även fast jag är så fast i min förvissning om att det inte är bra att dricka, så gör jag det ändå. Nä, nu slutar vi igen ett tag båda två, eller hur?