23 år gammal tvåbarnsmamma tillsammans med en snart 30 årig alkoholist. Det låter fan ingen bra alltså. När man tänker efter har jag hela livet framför mig. Vi har varit tillsammans i snart 8 år nu. Vi har 2 underbara döttrar. En på 3 år och en på 6 månader . För några veckor sedan satte vi oss ner och jag förklarade för min sambo hur jag tänkte. Jag orkar inte med ditt drickande . Jag älskar den man du är när du inte dricker men avskyr den du är när du dricker. Den mannen äcklar mig. Tänk på dina barn . Ska dom växa upp med en pappa som dricker som du? Som vaknar dagen efter en fylla med dåligt bakfyllehumör( allmänt tjurig o lättirriterad )? Själv dricker jag inte. Fan vad alkohol förstör ! Jag står snart inte ut längre. Han lovade att han skulle sluta . Det höll nog som mest i tre dagar. . Jag blir så besviken . Jag vill inte att barnen ska behöva växa upp med en alkoholiserad far. (Han dricker mest på helgerna) . Men samtidigt är det så svårt att ta det steget . Att verkligen lämna. Gör jag rätt? Gör jag fel? Hur ska barnen ta det? Och hur ska jag ta det? Jag älskar ju den man som är nykter. Jag vill ju inte ge upp det vi har då. Men när det mer o mer blir som så att man är ensam i tvåsamheten har man ingen lust längre. Hellre stå själv än att känna sig ensam i tvåsamhet. Jag har många gånger hotat med att lämna packat väskan men sen har jag inte ens åkt iväg. . Jag har varit densvaga som alltid stannat . Det är väl så han tror det kommer fortsätta. Han tänker roll att det inte spelar någon roll för att jag aldrig tar det steget ändå. Thorén blir aldrig handling. Men nu behöver jag verkligen hjälp. Vad ska jag göra?!