Varit nykter nu sedan 10 juli. Lovat mig själv att inte dricka på en lång tid framöver. Det eskalerande förra sommaren. Vi skulle renovera vårt kök. Vi var i Polen på semester under tiden. Snickaren ringer och säger att vi har något vitt i golvet, typ svamp. Tyvärr hade jag ju en del problem med a redan då. Frugan fick ringa till försäkringsbolaget, boka om resan mm mm mm. Det visade sig vara äkta hussvamp. Den är ofarlig för oss men äter upp träet. Tvingade dit försäkringsbolaget som tog dna-prover och skulle återkomma inom en vecka. Det ringde ingen, väntade, jag ringde inget svar. Vi började riva och sanera själv kan ju inte vara utan kök och allrum. Efter 6v ringer försäkringsbolaget och säger att det går på försäkringen är äkta hussvamp.Blir så trött för vi hade ju ringt och ringt ingen visste något. Vi lånade flera hundratusen för renoveringen som vi inte hade behövt. Suck nytt kök i äkta ask fick vi upp snyggt som fan. Sedan malde det på jag slutade med medicin, åkte på kurs till Stockholm söp till det var borta flera dagar frugan efterlyste mig hos polis och missings people. Jag blev lobad av polisen i Mölndal och körd till Sahlgrenska sjukhuset. Kunde ringa min fru mitt i natten. Hon ringde en av mina kollegor som kom på fredags morgon.

Mina elever hade skicka mess via fb, de satt och grät i korridorerna, kunde inte ha lektioner, mina kollegor var till sig. Jag fattade ju inte vilket enorm cirkus det blev av allt. Kommer aldrig glöma den måndagen jag skulle tillbaka till jobbet. På mötet på morgonen ställde jag mig upp och sa "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" med darrande röst och knäsvag fick jag det gjort. De flesta satt som frågetecken med gapande mun och stooooora ögon. Ingen visste mer än ett fåtal som jag berättat för. Det var ett av mina tuffaste beslut jag tagit. Detta var i november. Precis ett år idag. 26/11. Mina elever blev i alla fall överlyckliga att se mig. Det var kramar och allt, helt otroligt att man hade sådan empati för mig. Påbörjade behandling. Blev konflikt med min förvaltningschef som ville ge mig en varning för jag hade varit full i tjänsten. Godtog inte det och sa att ge mig en varning du men då för att jag varit borta en dag utan giltigt förfall. Han vägrade och jag som är ordförande i facket visste ju bättre så jag kallade in min regionombudsman. Det blev ingen varning.

Livet leker nu, mår bättre, behandlingen går bra och jag mår bättre. Detta går bra ända fram till juli14. Upptäcker då att hussvampen är tillbaka. Huset blir inlöst till en summa som inte täcker det jag lade förra året. Jakten börjar på nytt. Jag känner styrka men något mal i bakhuvudet. Åker till min syrra i Eskilstuna. På min sons födelsedag krökar jag till det så in uta...... blir lobad för andra gången på två år. Bra gjort. Det är först nu som jag börjar förstå hur illa det är. Kallad till soc får träffa en trevlig yngre tjej som jobbat på behandlingshem för alkoholister. Hon förstår det hela, är nöjd med mig trots allt som hänt. Tyckeratt jag gör allt rätt och man får räkna med bakslag. Hon lägger ned utredningen mot min familj. Angående körkortet så säger hon. Om det blir en utredning träffas vi igen men jag är inte orolig i dagsläget säger hon. Detta mal ju i huvudet. Jag är ju tvungen att ha bil för att jobba. Än i dag har jag inte hört något om detta. Det har snart gått 4 månader men hotet gör mig illa till mods även om jag tror att de inte tar kortet. Har ju aldrog blivit bötfälld innan.

Sitter nu idag i mitt svamphus. Vi har röjt i flera veckor och fredag 31 är det inflyttning. Min behandling kommer att avslutas i december och jag ska äta medicin, antabus till juni har jag bestämt mig för.

Så man kan sluta om man vill, det är aldrig för sent att vända på steken. Det finns hopp för alla men man måste själv vilja ta första steget. Man måste vara openminded för hjälp. Kunna tåla sanningen, få höra den. Tänk på det alla ni som känner er värdelösa pga drickandet. Det är inte ni.Ni har drabbats av en sjukdom som kräver behandling. Man måste få äta medicin om man är sjuk. Var inte generade för det. Det enda som är jobbigt är att den svanska läkarkåren och sjukvården inte har kunskap om detta med alkoholism. Vi ligger 30 år efter USA. Rädsinte detta ändå ta hjälp. Nu ska jag avsluta min kopp kaffe och fortsätta packa. Vi höres alla underbara individer där ute. Kram på er alla.

I helgen var vi och kollade på en annan bil då vår gamla V70 D5 med 58000 mil på mätaren strular. Blev en V70 D5 AWD 07 fin bil till bra peng så nu måste man börja att putsa på den. Vi blev stoppade av polisen på vägen hem. Blåskontroll, det är så skönt att kunna blåsa utan att vara orolig för sitt körkort. Saknar alkoholen mindre och mindre faktiskt. Man har inte hört av sig från mitt fack än, suck.

Jo det är helt ok. Sitter i förtältet och myser på campingen. Åker till Polen på söndag 10e juli så planerar lite för detta. Lämnade leverprover förra veckan och de var bra så skönt det. Jag är ju nykter och käkar antabus så jag tänker inte på att köpa alkohol. Jag mår ganska bra just nu och livet ÄR toppen.

Skriva lite här nu tänkte jag. Det är nu 6 månader av nykterhet. Mår bra och Polen var underbart och kul. Vakna upp pigg och go varje dag utan att behöva köpa några återställare . Kunna köra bil utan risk att bli tagen för rattfylleri eftersom dagen-efter bakfyllan inte finns. Just nu är jag hos syrran och sista semedterveckan inanför vi lärare börjar. Inget har jag heller hört av mitt fack angående pengar. Frugan och jag bråkar dock en del. Hon ska alltid sin vilja igenom och det är jobbigt. Hon tar också upp mitt fd drickande på ett sårande sätt. När jag frågar rör och hur hon tänker så säger hon bara att hon måste kunna prata ed mig om detta. Ha en fin helg därute.

Stingo

Hej Mange.

Det blir lätt svårt det där med att tala om "hur illa det varit". Helt förståeligt finns det ett behov att reda ut de gamla fnurrorna och en del måste man nog kunna ta emot, men det kan tyvärr lätt också gå över från att vara helande till att helt enkelt ge igen för gammalt groll. Och den som har druckit är alltid ett lätt mål att kasta moralkakor på. Jag har sett den där ekvationen från litet olika håll under mitt liv och vet att det kan bli verkligt fult om man inte tar ordentligt tag i saken i tid.

Har ni funderat på parterapi?

Går hos psykolog och Jag har sagt till min fru att hon behöver någon att prata med också. 15 börjar jobbet. Inget man ser fram emot direkt men med lärarbrist som råder kan man ju alltid hoppas på annat. Vem vill ha en alkis, fd alkis som anställd? Får genomlida det på något sätt.

Ursula

Hej aeromagnus,
jag läser ditt inlägg #377 angående din fru. Att hon tar upp ditt drickande 'på ett sårande sätt'. Min man är alkoholberoende. Jag kan inte påminna mig att han någonsin har frågat mig hur jag mår i allt detta hemska. När jag fick sammanbrott i vintras och inte klev upp den dagen utan bara låg och grät i sängen och fattade på riktigt att min man var en kronisk alkoholist, så stod min man - som är stor o stark o atletisk- apatisk och bara tittade olyckligt på mig. Som en ångerfull, liten pojke som gjort något han inte fick. Och det gör så himla ont nu också. Jag börjar darra nu och vill gråta. Varför skriver jag nu detta? Jo, därför att jag också är full av raseri. Full av VREDE.
Är du kapabel att 'hålla' känslor?
T ex när jag skrev här ovan att jag vill gråta och att jag är rasande, vilken respons fick de känslorna inom DIG? Skulle du klara att 'hålla' din frus vrede t ex eller vilka känslor hon nu har inombords?
Du är jämt så generös här på forumet, det jag har läst av dig. Egentligen behövs det så lite från din sida för din fru, skulle jag tro. Att du, ärligt interesserad, frågade henne hur hon mådde då när du drack. Vad hon tänkte och sådana saker. Hon skulle bli så glad. Det skulle jag vilja att min man frågade mig. Men det måste vara på riktigt.
/Ursula

Jag har, efter drygt fyra års liv i total nykterhet, med förundran sett på mig själv när jag konstaterat att jag 'på riktigt' blivit fri från känslorna av vrede, besvikelse (avgrundsdjup besvikelse), irritation, oro osv. Jag tror att det hör ihop med att jag insett och förstått hur alkoholismen påverkar människan, hur det fungerar, och att jag hade mer rätt än jag själv förstod när jag otaliga gånger sa: jag kan inte leva med dig om du fortsätter dricka, jag vill ha tillbaka den sanna x, den man jag valde att gifta mig med.
Efter flera månaders nästan-nykterhet, med s.k vita knogar, började 'den sanna' människan visa sig vilket jag tolkar som hjärnans tillfrisknande. När han efter ett återfall hittade till AA började den genuina förändringen. Vi har många gånger talat om gottgörelse, ett av de tolv stegen. Jag ser den viljan, jag känner den och jag tar emot. Det handlar inte om blommor och presenter, det har jag alltid fått. Det handlar om respekt för mina känslor och önskningar, om vilja att förstå.
Jag har också saker att gottgöra, olika varianter av fula knep, manipulation osv som jag ägnat mig åt. Jag är så tacksam att ha blivit fri från att älta gammalt groll. Jag kan förundras över lögner han sagt och saker han gjort men idag tänker jag att det var sjukdomen som gjorde honom sådan. Jag har också lärt mig att hantera mig sjäv på andra och bättre sätt, att släppa taget och kontrollen. Ta ansvar för mig och mina val och lämna hans liv och val åt honom. Inte så lätt att förklara men härligt befriande!
He he.... jag ursäktar om ni tycker jag låter 'halleluja' - det är inte så lätt att beskriva den här resan utan att det infaller en sån ton. Det har verkligen inte varit enkelt alla dagar - men så värt! / mt

Ursula

Godmorgon aeromagnus!
Jag glömde skriva att jag förväntar mig inte något svar direkt. Det var mina frågor och funderingar men, som sagt, känn dig inte tvungen att redogöra.
Tänkvärda ord, mulletant. Det var inte 'halleluja' över dom alls. Inte alls.
/Ursula

Ska skriva. Jo det är klart vi pratar om det som hänt och jag kan förstå hennes situation. Hon har berättat hur hon haft och jag har lyssnat och speglat hennes tankar. Det jobbiga är att hon tar upp det ofta när i inte är överens om något, som en hämnd. Jag vet att jag sårat henne, svikit henne flera gånger och att jag försöker förändra framtiden till något bra, mer kan jag inte göra. Det går många tankar om att min omgivning skulle ha det bättre utan mig men det är ju ingen lösning, bara en feg utväg. Nåväl ha en bra kväll alla därute.

En del av jobbet är hennes! Du kan inte ta ifrån henne hennes känslor och tankar om det som varit, det måste hon befria (inte det ultimata ordet) sig ifrån själv. Det är en del av arbetet med att växa ur medberoendet och det är inte lätt. Jag vet inte om hon varit till Alanon, annars kan hon åtminstone gärna läsa deras sida på nätet. Att frigöra sig från medberoende är också ett självhjälpsarbete, det handlar om att jobba med sig själv. Men den vanligaste första frågan när folk kontaktar eller kommer till AlAnon är: vad ska jag göra så att hen håller sig nykter? Svaret, 'du ska ta hand om dig själv' möts ofta av att personen varit så helt fokuserad på partnern så länge och totalt att hen inte vet vad en då ska ta sig till. 'Ta hand om mig? Det vet jag inte hur jag gör... inte ens vad jag vill....'

Hoppas jag var begriplig nu, är trött och sömning. Ta hand om dig och stötta frugan att ta hand om sig!
Allt det bästa! / mt

Ursula

Till aeromagnus, mulletant och även Stingo, som är med på ett hörn.
Jag förstår vad mulletant menar, när hon säger att din fru ska ta hand om sitt. Det måste vara så, kan inte vara på annat sätt.
Vad jag var rädd för, och vad jag menade med min fråga om du var kapabel att 'hålla' känslor, var att din frus känslor inte skulle bli 'härbärgade', emottagna av dig. Det blir lättare om man kan acceptera att de faktiskt FINNS. Så Stingos förslag om parterapi är väl inte helt galen. Eller att din fru skulle gå till Alanon. Som mulletant är inne på. Den resa som du, mulletant, har varit med om är något som gör en till människa. Faktum är att det du skrev gav mig en bild på näthinnan: Jesus, ja, just Jesus. Då när han botade den lame och sade till den lame "Res dig upp, tag din säng och gå". Därför att så många medberoende är liksom förlamade och det du har gjort är så befriande. Från lam till fri.
Rörigt det här.
Ha det bra.
Ursula

Får fundera vidare men de tre sista åren i mitt livnär varit de värsta jag varit med om. Hussvamp i två omgångar, lån pengar till detta. Föräkringsbolag som först strular men lägger sig efter lite hot. Inlöst hus, flytt, röjning mm mm mm. Automaten på Volvon rasar. Lobad 2ggr på två år behandling, facket, vår älskade hund dog ja allt. Måste nu försöka blicka framåt, ta mig igenom det sista skiten med min familj i behåll

är inte alls galet eller fel. Det är välbekant att det är en utmaning när en familjemedlem upphör med missbruk och balansen i hela familjesystemet ändras. Det är ju också uppenbart när en läser här att det finns olika vägar som fungerar.
Önskar er alla en bra dag / mt

Nej, du kan inte göra mer än det du gör nu Aeromagnus. Det går inte att förändra historien. Du är nykter, du sköter ditt jobb och anstränger dig för att allt ska fungera. Det räcker långt! Kan du säga till din fru att du blir ledsen när hon säger som hon gör? Ibland får jag intrycket av att du känner dig lite värdelös och misslyckad och att du ser på dig själv med väldigt kritiska ögon. Får du någon hjälp med ditt mående?
Du har gjort många goda förändringar och som man kan se av dina inlägg så gör du mycket bra, men du verkar ibland förringa dina förtjänster och förstora det som inte är så bra. Du har haft en lång jobbig period i ditt liv, men det finns ljusning. Jag hoppas att du kan börja se på dig själv med lite blidare ögon.

Jag dömer mig oerhört hårt eftersom jag är en person som egentligen har en hög moral. Jag kräver inte så mycket från min omgivning mer än lite förståelse och inte någon bedömning. Jag är väldigt eller har blivit väldigt självkritisk. Jag hjälper gärna andra men inte mig själv. Jag är sådan men har ju också blivit utnyttjad för det. Jag tar dag för dag nu och håller modet uppe. Tack för er omtanke.

Rosa Pantern

Hej!

..."hjälper gärna andra men inte mig själv"... Vet att du håller dig nykter och på så sätt hjälper dig själv. Vad skulle mer vara att hjälpa dig själv, vet du ngt?

Somliga går fram med självklar rätt och trampar på en och annan, utan att ens märka det.

Andra känner sig inte vilja ta för sig på någons bekostnad, men det finns alltid dem som trycker sig fram där, och risk för att den hänsynsfulla kommer i kläm.

Jag är själv sådan att andras önskningar och behov står högre än mina egna. Det är svårt att leva i relation då. Jag kan se och förstå hans, men inte stå upp för mina egna.

Självkritik du, kan vara den mest tyngande, och svår att skaka av sig. Där gäller det att finna en annan inre röst som kan säga någonting annat och bättre, någonting som värmer istället för att förlama en. Så kan i a f jag känna.

På tal om relationer - så fult att spela på det som varit din svaghet, av din fru. Nu vet jag inte mkt om er, men som partner till en sedan fyra mån nykter alkoholist måste jag också hålla med det Ursula skrev! - Det är svårt att gå vidare om ens upplevelser under den onyktra tiden helt ignoreras.

Sedan inser jag att det kanske kommer att ta tid innan....ja allt måste stabilisera sig. Vi måste se och hitta varandra igen, tror jag. Den som lever får se....hur det går!

Ta hand om dig, väl!