Hej allihopa. Efter att ha läst här till och från under nåt år ska jag tillslut ta mod till mig och skriva själv. Min historia kortfattat: Jag kommer så väl ihåg första gången vi hade snattat lite sprit från min kompis föräldrar. Jag var 15 år. Den känslan som infann sig var det underbaraste jag hade känt. För första gången kände jag mig självsäker och alla problem var som bortblåsta. Idag, 35 år gammal kan jag se att a har varit ett j*vla skit för mig rent ut sagt. Jag har ALLTID varit den som blev fullast på festen. Jag har gjort så mycket idiotiska saker, allt från att köra rattfull över att vara otrogen till att bara snacka en massa skit rent allmänt. Saker jag säger och gör som jag absolut inte kan stå för som nykter. Det har kostat mig så otroligt mycket och ändå har poletten inte trillat ner, trots att familjemedlemmar och vänner har påtalat problemet. Jag vet själv hur förkastligt detta drickande är, och ändå...
För en tid sen, ca 2 år, flyttade jag utomlands till ett annat land i Europa. A finns precis överallt, från minsta lilla kiosk till stora matbutiker (varav en finns på bottenplanet i mitt hus). Det dricks allmänt väldigt mycket mer än hemma. Det har på något sätt snabbspolat hela processen och ställt alltihop på sin spets. Det har blivit tydligt att mitt förhållande till a är ohållbart. En helg kan se ut så här: fredag, jobbet är slut –köper några kalla på tågstationen på väg hem sen är det inne i dimman precis hela helgen. På helgdagarna är jag så slut att jag inte ens orkar laga mat (något jag brukade älska). Jag kan tillochmed gå direkt på ölen när jag har vaknat. Jag ligger i soffan och gråter inombords när jag ser det fina vädret utanför och tänker på allt roligt och fint jag skulle kunnat gjort om jag inte mådde så här. På måndagen kan jag vara helt orörlig, om det är riktigt illa så skriver jag till jobbet och säger att jag jobbar hemma på morgonen. Det molar och värker i levern. Jag känner mig så sliten och trött och får panik när jag jämför med hur jag såg ut för 5-6 år sen. Jag hatar det här och jag hatar vad jag har blivit. Jag har tagit några pauser då och då med ambitionen att dricka kontrollerat efteråt, men de flesta här vet var det tar vägen tillslut.
I fredags höll jag stilen någotsånär på en grillfest. Jag var t.om. lite nöjd med mig själv på vägen hem. Men. Väl hemma kunde jag inte avstå. Har ingen aning om hur mycket det slutade med att jag drack. Efter det, på lördagen, söndagen och igår har en ny känsla infunnit sig. Det skulle vara så otroligt skönt att bara lägga av. Förut har jag pausat för att jag känt att jag måste. Nu känns det som att jag både måste och vill. Jag vet inte ännu om det handlar om resten av mitt liv men för en lååång tid framöver. Jag skiter i vad andra säger. Det känns otroligt skönt, och jag fattar inte vad som har hänt. Helt plötsligt känns det så befriande. Jag hoppas det håller i sig. Det är på fredag den första stora prövningen äger rum. Jag lever skötsamt annars i veckorna, tränar regelbundet, presterar bra på jobbet och äter bra. Det är bara det att den här stenen som är fastbunden runt min fot hela tiden sabbar allt bra jag gör. Jag kan inte dricka en-två öl. Det går inte. Nog nu. Tack för ett underbart forum och alla underbara människor därute. Det är helt ovärderligt med stödet här, speciellt när man bor utomlands och hjälpen inte är lika tillgänglig som hemma.