Det började för tio år sen, hamnade på sjukhus... fick ingen hjälp..
Så efter åren de blivit allt mer, "jag tar ett glas för jag är deppig" osv
Sen för snart två år sen, fick jag mitt liv förstört och de var då allt började.
Jag fick/har ångest hela tiden 24/7 ... jag fick piller av läkare på senare år men de piller, var som sockerpiller typ, fick nå narkotika piller men de var samma där, mer bråk kom med vården.. allt spårat ur... jag har hela mitt liv levt med män jag inte känner osv alltid varit den utsatta personen.
Vill inte leva mer, ser ingen mening med det alls.. varför ska jag leva?
Så jag dricker o dricker... vill helst börja med knark.. vars var den där lilla tjejen? Var är hon? Jag ljuger och sviker för att få mer pengar till alkohol.
Ingen vet hur jag har det eller haft det.. ingen tar mig på allvar eller kommer någonsin att göra det...
Jag är inte internet van alls, minns knappt hur man stavar eller skriver.
Jag får den där svårare ångestanfallen, jag spyr, svimmar, äter inget, kan inte behålla vänner på grund av mitt kassa liv.. jag skriker som en gris då anfallen kommer... jag springer efter spritflaskan o börjar halsa..
Jag har alltid, alkohol hemma... alltid...
För två månader sen, förlora jag min inkomst, de på fk tyckte att jag kan jobba.. "va?? Ursäkta mig?? Jag inte ätit på 3 dagar och jag kan ej tvätta mig för har sån ångest" -"nej, men du kan jobba ändå."
Samhället sviker mig, jag börjar att hata mitt land, "jag hatar sverige"!
Ingen bryr sig.. varför bry sig? När allt är så svårt....

Hej Miss_Osynlig!

Tack för din tråd och att du delar med dig av ditt mående. Det låter verkligen som om du på olika sätt haft och har det tufft och som om det också pågått under en lång tid, vilket så klart blivit slitsamt för dig. Jag får intryck av att det både skett ett flertal jobbiga händelser runt dig men att du också är besviken på att inte ha fått någon bra hjälp någonstans i samhället. Då kan det kännas ensamt, och precis som du skriver, som om man är utsatt.
Du skriver insiktsfullt om alkoholens roll i situationen, den lugnar i stunden när det känns som mest förjävligt men vållar samtidigt mer ångest och dåligt mående.

Ditt meddelande skapar oro hos mig och dina tankar på att inte vilja leva mer är allvarliga, samtidigt som jag tror att många tänker just den typen av tankar i lägen när livet känns svårt att hantera. Utifrån det du berättar verkar du ju ha haft kontakt med vården en del, jag funderar på om det finns någon bland dessa kontakter som du redan etablerat (eller nån vän/släktning) som du faktiskt skulle kunna ta hjälp av nu. Det brukar kunna vara hjälpsamt att få dela sina tankar/känslor med någon som man litar på, precis som du nu gjort här på forumet. Jag kan även tipsa dig om att gå in under fliken fakta här på Alkoholhjälpen, https://alkoholhjalpen.se/akut, där finns info. om var man kan vända sig vid behov av akut hjälp, kolla gärna där!

Du har också trots all besvikelse fortsatt att söka hjälp vilket jag tycker är strongt och visar på att du fortfarande har tilltro till att det kan bli på ett anat sätt. Du fortsätter kämpa och det tyder på en förmåga att inte ge upp. Håll kvar vid den!

Du är modig som valt att komma hit och skriva, jag tror att många kan känna igen sig i det du tar upp och det kan ofta vara ett stöd i sig både för dig och andra.

Önskar dig allt gott och en fin Midsommar, ta hand om dig!
Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Orka

Det är vad samhället bygger på. Och det klimatet kommer att bli hårdare tuffare! Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk, sa någon till mig en gång och det stämmer!
Men till motsats till det dystra i meddelandet är att vi alla! Har möjlighet att vända vårt liv. Det är vårt ansvar som medborgare, inkomsttagare, vän, mamma, pappa och dotter!! Det finns alltid någon som behöver oss, sim blir glada över att vi lyckas!
Skit i de som tror motsatsen!!
Kram

Miss_Osynlig

Skulle mest vela ha hjälp med, hur man kan bli av med ångesten.
Sluta dricka kan jag inte göra, måste fortsätta..
Så skulle vara bra få råd eller så hur man kanske kan minska eller ta ner den? Sjukvården är inget altenativ för mig.. kanske finns något annat??
Om det går som att lura hjärnan eller något sånt?

Vilda

Hej miss osynlig!
Det måste vara fruktansvärt att vara i ditt tillstånd!
Min erfarenhet av ångest är att den kulminerar och bli värre av alkohol!
Du måste söka hjälp!!!! Du behöver få rätt hjälp och en läkare som inte ger upp!
Det tillstånd du beskriver är inte värdig någon människa!
Jag blir helt tagen av din beskrivning av ditt liv!
Du kan inte vilja ha det så här!
Finns det ingen anhörig eller vän som kan hjälpa dig?
Skickar dig en varm medmänsklig kram?

Miss_Osynlig

Hej! Tack för att du skrev. Jag har sökt hjälp massor med gånger till och med gått till akuten på en lördag, om att få piller, men de kunde ej ge piller, så jag gick där ifrån gråtandes, och raka vägen till systemet gick jag... jag har nyligen avbrytit all vård jag hade, för jag fick ingen hjälp, vet ej om det är någon mening att testa igen för min journal är nu så ner smutsad så lär inte ens få hjälp om jag så bröt benet..
Läst o såg på tv om alkohol föra veckan och började tänka lite på om jag är beroende eller inte, blev mest skrämd, sen när jag var på google så såg jag denna sida och tänkte på att såna som dricker och så brukar få ångest så de kanske fanns personer här som kunde ge tips eller råd.. men de kanske ej finns egen hjälp att få.. muta hjärnan med något.. en gång hade jag sån ångest så även jag drack massor så fick jag fall-ångest.. vissa dagar är det bättre, andra dagar kan de vara sämre, när de är som sämst, kan jag inte duscha, laga mat, äta inte ens dricka vatten, inte sova.. eller gå.. måste ha hjälp med att gå då... laga mat är för mig farligt, för jag kan falla ihop i köket och få tex stekpannan på mig eller något. När jag går ut brukar folk stoppa mig och fråga mig hur det är eller måste du ha hjälp.. "ska jag ringa 112?" Så får jag svara, nej de är bara ångest.. eftersom jag inte får i mig mat så går jag med omkring med lågtblodsocker hela tiden.. nån da sen kunde jag inte ens hålla i min gaffel, den tappa jag, sen föll armen ihop.. så ingen mat då heller.. de kanske låter skumt, men när jag ska tugga med så ibland biter jag mig själv i munnen, jag lärt mig nu att man ej ska fortsätta äta när munnen börjar tugga konstigt.. i övrigt kan jag äta, och brukar stress äta för att få i mig något.. nära mig, jag har en mamma som bor i ett annat land, jag fick fly ifrån mitt ex för nåt år sen, jag trodde aldrig jag skulle komma därifrån, därifrån "HEL".. fick inget stöd för detta via vården, tror inte ens de skrev ner det.. min mamma hjälpte mig att komma därifrån.. så allt eftersom gjort så jag fått ångest.. jag är rädd för killar.. skulle kunna sitta här o skriva hela dagen.. i flera timmar.. vill inte folk ska läsa detta och må dåligt.. men finns det något man kan göra själv för må bättre? Eller är de bara vården som kan göra de bra?

Vilda

Du skriver att du avbrutit den vård du har fått?Vad var det för typ av behandling du fick?
Du skriver att dina journaler är nedsmutsade? Hur menar du?
Om du tidigare ätit medicin mot ångest, har den hjälpt dig att må bättre?
Om du mår så dåligt som du beskriver så förstår jag att du varit på akuten en lördag!
Jag är verkligen förvånad över att du inte kan få den rätta hjälpen!
Det verkar som om du är helt ensam och då blir allt så mycket svårare, tror jag!
Jag tror det är bra att du skriver här, men vad vet jag! Är tyvärr ingen läkare eller terapeut!
Skickar ytterligare en medmänsklig kram!

Många frågor

Miss_Osynlig

Nå, jag nog haft otur mest.. jag gått till psyket för jag var deppig, eller man kan säga små deppig, jag frågade efter piller mot det men fick till svar bara "piller hjälper ej på dig", sen några år senare typ, byte de läkare..
Och denna läkare började göra saker, hon innan gjorde typ inget, nada zip, men denna gubbe som kom började hålla på med massa skumma saker.. han trodde ju som att jag var typ utvecklingsstörd och vela få in mig på nå avdelning för utvecklingsstörda.. så, jo... de låter... sjukt.... så jag mådde jätte dåligt att gå till denna vård... sen jag sa jag skulle byta så säger de då att de ej går osv.. men de går ju visst... jag fick sen nå piller, atarax, de gav nå andra med kanske ätit 7 olika.. ingen funkar... de gav sen antidepp piller med, men de enda som hände var att jag gick upp 20-30 kilo så nu jag ännu mer deppig än innan! Typ... så sen blev jag efter tredje dagen mdd de medvetslös på soffan i ca 2-4 timmar.. så... jag var ju tvungen gå dit till sjukan för att få pengar, socialen brydde sig inte alls.. som vanligt...
Så du ser så står det massa skit i min journal när man träffar ny läkare som tror man är utvecklingsstörd eller va de trodde... sen säger de att jag har sagt saker som jag aldrig skulle säga, sen säger de att jag snackat om min läggning och har problem med den?!?! Likssom, va!?! What!?! Så, jag börja tänka om ett eller flera tillfällen de blandat in papperna ifrån då de träffat sina patienter.. alltså jag är varken leb eller sadist... alltså, sjukt jobbigt... sen hade de skrivit att jag klär mig konstigt, dah! Liksom vad?? Står ej vad de syfftar på.. men när man läser sånt här skit man mår mega dåligt man får mega dålig självförtroende...

Miss_Osynlig

Idag finns ej alkohol hemma! En öl och två cider... är mega rädd... hoppas jag klarar av natten... kommer nog vara uppe nu till 9 på morgoen, eller inte sova alls.. längtar till alkohol butiken... ska köpa så mycket sprit så jag skämms.. känns inte bra... men skulle kännas bra vara utan dricka en natt så jag vet hur de känns.. men va ska jag göra hela natten? Titta in i väggen som jag gjort hela dagen? Finns inget att göra... har inga intressen eller hobbys... jag hatar mitt liv...

Miss_Osynlig

Det hela började väl med jag var deppig, det är lite konstigt för de är aldrig någon som frågat mig varför jag är deppig, jag vet ej hur man ska säga det på men drack alkohol mer o mer för några år sen typ nästan varje dag, jag tyckte till och med det blev för mycket med deicka en sherry om dagen.. de ingen frågat mig är att jag var deppig över att ej ha barn, kanske låter som... konstigt eller något.. men för mig var de en stor del i livet att ha en familj.. så jag drack.. sen då jag flytta hit där jag bor nu så... jag blev känslig, jag grät, stor grät om någon i nån serie på tv eller så sa något om gravid osv få barn osv.. så jag slutade helt upp med se på tv osv.. jag avbröt all kontakt med omvärlden.. och börja allt mer känna mig utanför.. kanske låter mega löjligt... men så är det... det konstiga är att alla omkring mig aldrig har frågat varför? De har själva hittat på saker varförnjag är deppig och varför jag dricker.. btw har jag egentligen inget hem... det kan alltid bli sämre, det kan alltid bli mycket värre... bättre kan de väl med bli, men det kan aldrig bli riktigt bra.. hela tiden blir man eller jag rättare sagt påmind om varför jag dricker...

Li-Lo

Du undrar om det finns andra alternativ än vård gällande ditt mående och kanske någon här kan berätta vad som fungerat för dem samtidigt är det min starka rekommendation att du vänder dig till vården nu. Du upplever starka och intensiva negativa tankar och har mycket ångest. Detta i kombination med alkohol kan få ödesdigra konsekvenser. Det är precis som andra sagt fint att du är här och börjar formulera hur du har det. Du beskriver tydligt att ditt liv just nu inte har den meningsfullhet som du önskar. Jag hoppas att ditt skrivande här i ett anonymt forum är ett första steg eller en slags "övning" för att även våga berätta för någon öga mot öga. Det är svårt när ingen frågar samtidigt låter det som att du har ett behov av att få berätta.

Du vet varför du vid ett tillfälle började använda alkohol för att dämpa obehag och du vet bäst vad du önskar att ditt liv ska innehålla. Du skriver att det finns saker som aldrig läker men att vissa saker kan bli bättre. När du tänker på hur du skulle vilja ha det vad finns i livet då? Innan det som hänt hände vad tyckte du då om att göra? Vad gav dig energi?

Du skrev häromdagen att du inte hade alkohol hemma och ville prova att vara nykter ett tag. Jag tycker det var modigt med tanke på hur skrämmande det är för dig och det är en klok idé.

Om du vill ha någon att tala med så finns det en del hjälp att få jag ger några tips här:

Vill du prata med någon direkt kan du ringa 112 och be att få prata med jourhavande präst alla dagar mellan kl. 21:00-06:00.
Kl. 13-22 kan du ringa Nationella hjälplinjen 020-22 00 60, de har öppet alla dagar. /www.1177.se/hjalplinjen/
Ett annat alternativ är att maila eller chatta med självmordslinjen. Du hittar dem på mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Miss_Osynlig

Jag är här mest för tips att få ang. ångest.. jag kan inte sluta dricka, jag mpste ha ett lugnade, jag försökt få piller av vården men dom började bråka sist, mamma blev mega arg o kunde ej sova på dagar och jag blev med upprörd.. jag såg något program på tv om alkohol, och sen jag avbröt med vården jag börja må bättre och jag kommit fram till, att jag kanske vill leva.. jag vet som inte... vill må bra och att ångesten ska förssinna.. jag hade ångest långt innan jag drack varje dag, har ångest för jag känner mig utanför... spelar som ingen roll för mig om jag så nykter i 20-30 år kommer ha ångest ändå, därför vill jag bli av med den.. alkohol vill jag byta ut mot piller, men verkar ej finnas piller att få.. eller så har jag värsta oturen och få värsta nooben som läkare som fått sitt leg ur en sandlåda.. hur som helst, min läkare hade vela skicka remiss till er för mitt "missbruk" hen har inga bevis eller något för det, de bara de jag KAN INTE SLUTA dricka först jag får vettig hjälp och inte av en %#&€%# amatör till läkare.. man kan inte heller tvinga någon att sluta dricka eller knarka eller va personen gör.. istället för löjla sig kan hen/hon/han ta ut sågspånen ur sin %#%&€ hjärna o börja lyssna någon %#&€%# gång! Hur många gånger måste jag säga jag lever under mordhot och jag kommer bli mördad vilken &#%€&# dag som helst för få hen hon han att fatta!! Ingen &#%&€ lek mer!!