Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.
Jovisst, han drack mycket vin men inte direkt på något udda vis ändå. Oftast kunde jag höra ( men inte förstå), att han var rejält full många gånger då vi pratade i telefon under den tid vi inte bodde ihop. Han har ett sätt att dricka väldiga mängder vin ( 1 vinbox om dagen minst, finns det mer dricker han tills det är slut...) han jobbar som polis med oregelbundna arbetstider, och inför varje ledighet som alltid följer på ett jobb-sjok, då bunkrar han upp sina vindunkar. Under följande lediga dygn ibland uppemot 1 vecka, ja då dricker han från FM tills det att han slocknar i soffan. Det är aldrig så att han har ett glas vin som han dricker ur tex med mig till maten edyl. Nej, direkt ur dunken! Hela tiden i smyg liksom i förbifarten då han gör sig väldigt många ärenden ner i köket.
De gånger jag talat om hur jag ser på saken, att han har alkoholproblem är beroende, alkoholist, nej då är det inte så! Han kan sluta när han vill men det vill han inte. Han brukar efter lite längre perioder av konstant supande, lova mig att hålla uppe med alkoholen tills nästa milstolpe som enl honom kräver att han kan/ tänker dricka.
Det här påverkar mig så mycket. Jag tycker att han är äcklig, elak, oärlig tex då han göra dessa val som det är att supa ner sig på det sätt han gör. Detta påverkar ju vår relation mycket negativt då jag inte står ut med honom och hur han blir rent kroppsligt men såklart även personlighetsförändrad. Han är därför arg och elak mot mig. Kallar mig helt öppet inför sonen, för djupt kränkande ord. Om jag protesterar mot detta, nej då får jag höra att jag ju är så förbannat dum, sur otacksam mot honom osv osv.
Vi är osams ofta om detta, men sen då det lugnat ber sig någon gång emellanåt, då jag ju förstår det som att det är då jag kan ha möjlighet att tala konstruktivt med honom om hans missbruk. Hur det påverkar mig osv. Men då törs/ vill jag inte ta upp saken. Jag kan ha varit så övertygad och välformulerad och "smart" innan, men vid dessa lugna perioder vill jag liksom inte förstöra stämningen då det äntligen blivit lugnt...
Hjälp mig? Hur kan jag göra? Vad kan ens vara möjligt?