Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.
Jovisst, han drack mycket vin men inte direkt på något udda vis ändå. Oftast kunde jag höra ( men inte förstå), att han var rejält full många gånger då vi pratade i telefon under den tid vi inte bodde ihop. Han har ett sätt att dricka väldiga mängder vin ( 1 vinbox om dagen minst, finns det mer dricker han tills det är slut...) han jobbar som polis med oregelbundna arbetstider, och inför varje ledighet som alltid följer på ett jobb-sjok, då bunkrar han upp sina vindunkar. Under följande lediga dygn ibland uppemot 1 vecka, ja då dricker han från FM tills det att han slocknar i soffan. Det är aldrig så att han har ett glas vin som han dricker ur tex med mig till maten edyl. Nej, direkt ur dunken! Hela tiden i smyg liksom i förbifarten då han gör sig väldigt många ärenden ner i köket.
De gånger jag talat om hur jag ser på saken, att han har alkoholproblem är beroende, alkoholist, nej då är det inte så! Han kan sluta när han vill men det vill han inte. Han brukar efter lite längre perioder av konstant supande, lova mig att hålla uppe med alkoholen tills nästa milstolpe som enl honom kräver att han kan/ tänker dricka.
Det här påverkar mig så mycket. Jag tycker att han är äcklig, elak, oärlig tex då han göra dessa val som det är att supa ner sig på det sätt han gör. Detta påverkar ju vår relation mycket negativt då jag inte står ut med honom och hur han blir rent kroppsligt men såklart även personlighetsförändrad. Han är därför arg och elak mot mig. Kallar mig helt öppet inför sonen, för djupt kränkande ord. Om jag protesterar mot detta, nej då får jag höra att jag ju är så förbannat dum, sur otacksam mot honom osv osv.
Vi är osams ofta om detta, men sen då det lugnat ber sig någon gång emellanåt, då jag ju förstår det som att det är då jag kan ha möjlighet att tala konstruktivt med honom om hans missbruk. Hur det påverkar mig osv. Men då törs/ vill jag inte ta upp saken. Jag kan ha varit så övertygad och välformulerad och "smart" innan, men vid dessa lugna perioder vill jag liksom inte förstöra stämningen då det äntligen blivit lugnt...
Hjälp mig? Hur kan jag göra? Vad kan ens vara möjligt?

Kattis71

För din son och din skull. Flytta. Du kan inte göra NÅGONTING för att han ska ändra sig när han själv inte vill.
Livet är för kort för att inte vara lycklig. Flytta!! /Hälsningar från en fd alkis.

Blåklocka

Jag kan förstå i huvudet att ditt råd antagligen är det enda rimliga. Trots detta så vet jag inte hur det ska gå till. Jag har varit på väg och även talat om för min man att jag inte vill/ kan leva med honom då vi har våra gräl. Det som händer då är att han gör om verkligheten till att våra gräl beror på att jag är ett " psykfall, pms" osv. Han neglegerar totalt att jag kan och har synpunkter på hans alkoholism. Han vägrar höra vad jag säger ich då jag kapitulerar, ja då är allt som vanligt- total förnekelse.
Det kommer antagligen bli så att jag lämnar honom småningom. Men jag vill ha ett konkret råd om hur och vad jag ska ta upp med honom och ffa när? Allt för att liksom lägga över ansvaret och anledningen där det hör hemma. Nämligen hos honom. Sen bryr jag mig eg inte så mycket om ifall han tar in och tar till sig det. Någonstans landar det ju säkert och jag vill om inte annat än för mig själv och för min son kunna veta att jag adresserade problemet och att maken ändå gjorde sina val. I värsta fall.
Jag behöver ta det i rätt steg liksom, även om slutresultatet ändå blir som du Kattis71 säger...

Missan

Hej Blåklocka. Jag är nog i samma sits som du. Jag borde nog ha lämnat för länge sen. Min man har haft alkoholproblem i över 20 år vi har 4 barn tillsammans ( bara en 17 åring kvar)Jag blev tom varnad när jag träffa han som 19 åring. Vi har ändå varit lyckliga tillsammans i mellanår men alkoholen har alltid funnits där. Han renoverade huset o hade en back öl... Sen blev det stark öl o sprit. Han går ut i boden o smyg super. Bli också elak av spriten personlighets förändrad.periodvi kan han skärpa sig något. Jag tycker om han när han är nykter.Har svårt att lämna vill inte flytta från hus o allt orkar liksom inte riktigt ta steget. Jag tror jag skulle bli så ledsen då o braka ihop totalt... Därför vågar jag inte. Nu skjuter jag allt framför mig tänker att det ordnar sig. Får se när dottern flyttar om jag orkar då? Kanske inte klarar att bli ensam med honom. Blev inte till mycket av svar till dig men bara så du vet att du inte är ensam. Kram från Missan

M

Hej. Förstår att det är svårt, men du kanske kan testa att sätta ett ultimatum; inom en viss tid (1 månad, 3 månader eller 6 månader) ska han ha slutat dricka. Försök få med honom i tidsbegränsningen, dvs låt honom välja slutdatum. Annars lämnar du. Detta ska även vara klart för honom. Under tiden kan han behöva hjälp från vårdcentral och/eller AA. Finns medicinering som dämpar suget (t.ex. Campral) eller sådant som gör det fysiskt omöjligt att dricka (t.ex. Antabus) http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Rad-om-lakemedel/Lakem… Vårdcentralen kan ha olika stödgrupper eller program för alkoholberoende, annars är AA jättebra, även om man inte tycker att man är alkoholist. AA har öppna möten som man kan testa att gå på för att höra andras historier (man behöver inte prata själv om man inte vill) och har man ett beroende kommer han absolut känna igen sej.

Ingenting kommer att hända av sej självt, utan du måste sätta ner foten. Inser han att han har problem, vilket han uppenbart har, går det att lösa med behandling och ni kan fortsätta leva ihop. Inser han INTE det är det ingenting du kan göra för att hjälpa och då är det bästa för dej, och framförallt sonen, att ni flyttar.

/M

Blåklocka

Tack för dina tankar. Jag tror att det antagligen blir bäst att ta makten själv över situationen. Det görs nog eg bara om man väljer att lämna. Om, jag säger OM, inte ett under sker och mannen väljer bort sitt kärleksförhållande till alkoholen. Det är faktiskt så det känns, som om det är en speciell slags kärlek dem emellan.
Nåja, jag har separerat tidigare, och det klarar man särskilt som att inga små barn är inblandade.
Den egna lyckan då man inser att ingen annan bestämmer i mitt liv!
Så om set är det du räds, så peppar jag dig verkligen!
För mig vet jag inte om jag kan utsätta min 14- årige son med några funktionshinder, för ännu en separation då han är mycket fäst och anknuten till min man. Kanske är det inte " så farligt" ändå för honom, men det är i mångt och mycket kring detta jag tvekar.
Lycka till och berätta gärna hur du tänker och har det.
Kramar/ Blåklockan

Blåklocka

Tack för ditt engagemang och ditt förslag.
Vi har ju vid några tillfällen pratat på ett " naket" och seriöst vis vid några tillfällen. Vi har då kunnat mötas i att det gått över styr vid de perioder som efter förra sommaren eller efter julhelgerna.
Han har ju aldrig varit beredd att helt sluta med alkoholen, enbart gjort pauser på kanske 2-3 veckor. Under dessa " vita perioder" har jag verkligen kunnat se den vånda och den depressivitet som det innebär för honom att inte få dricka sin älskade alkohol... Sen har det liksom runnit ut i sanden och han har tagit något glas, liksom på en mycket måttlig nivå. Detta är ju självbedrägeri såklart och snart därpå kommer hans beteende av att koppla av, glömma bort den jobbiga situation han har på jobbet osv osv. Ursäkter!
Det är brist på mod och initiativ till att ta upp frågan och hur illa jag har det pga hans supande, jag kan säga alla dessa saker då jag blivit tillräckligt förbannad, äcklad osv fast då vägrar han att lyssna och så kör vi på som två strutsar.

Missan

Hej jag läste M svar. Det gav iallafall mig ett bra råd. Att ge honom ett ultimatum. Han får en viss tid för att sluta. 1 mån,3mån,6 mån. Är det likadant då så lämna. Tänkte också försöka få honom till doktorn för att få medicin. Men han måste ju själv vilja.... Min man syns det på nu. Han är mager o röd i ansiktet. Han är personlighet förändrad tycker även att han börjar få alkoholdemens.Kommer inte ihåg saker o har blivit likgiltig o bryr sig inte om att göra saker. Är så negativ. Tvn o flaskan är hans bästa vänner....Han vill åka ut till vår stuga om han har nåt att göra där.( där kan han jobba ibland men inte med vårt hus)Han klipper gräset...Nu har han snart semester (skulle ha haft den här veckan sen men jobbar än) Tror han jobbar för att annars dricker han när han är ledig.... Får se om jag vågar ta upp det eller efter semestern ... Men det känns som jag hittat ett sätt att försöka ta mig/ oss ur det här tack vare M svar. Om han nu vill? Kram

Blåklocka

Jag kan inte förstå att detta verkligen pågår i mitt liv! Under en hel veckas tid har jag stått liksom bredvid, som i en ond och osannolik mardröm, fars jag vet inte vad jag ska kalla det?!!
Mannen håller på hemma med sin nya älskling, en motorcykel, samtidigt som vindunk efter vindunk bara försvinner liksom...
Han byter inte kläder, borstar inte tänder, duschar inte...
Herregud! Jag är som paralyserad och bara undrar, måste det verkligen ligga på mig att säga till honom? Jo, jag fattar att det är så. Men, han är inte mottaglig. Hjälp mig! Imorgon bitti, exakt vad säger jag till honom. Jag har inga problem med att ta upp konkreta exempel på vad som är oacceptabelt i hans beteende, men hur börjar jag? Blir det fel, då lyssnar han ju inte utan flyr in i supandet antagligen för att döva sin skam och sin ångest...

Ursula

Hallå där, Blåklocka.
Av din beskrivning verkar han sjuk (byter inte kläder etc). Har han syskon du kan prata med? Arbetskamrater? Han är alltså polis, det går ju inte alls ihop med alkoholmissbruk. Har du egna syskon, vänner? Prata med dom också, förutom forumet, så blir du inte ensam.
I morgon bitti, säg typ "Jag gillar inte det här livet". Du behöver inte alls börja rada upp händelser utan klipp bara med en sammanfattande mening. Bry dig inte om att söka rätt formulering av orden och så. Om han är på retligt humör och VILL reta upp sig kan du vara Nobelpristagare i litteratur och han skulle ändå hitta något att bli förbannad på.
Det här måste göras, vila får du göra sen.
Ursula

Blåklocka

Hej Ursula och tack för dina tankar och ffa det konkreta råd jag läste i ditt inlägg!
Det är liksom konkreta tips och synpunkter just nu känner jag som hjälper mig, tror jag...
Imorse var det " terrorbalans", den övergick i ett regelrätt anfall och total reträtt från min man.
Han utbrast surt när jag började röja undan all " skit" från de senaste dygnens fylla. Han undrade varför jag alltid måste vara så förbannat sur, tråkig och tycka att allt är så jobbigt? Han har ju faktiskt semester!!!
Jag svarade då helt lugnt, att det har jag märkt att han har för nu super han dagarna i ända sedan i måndags, och jag är trött på det och tänker inte acceptera att ha det så här längre.
Såklart hade han inte alls druckit så mycket, han är jävligt trött på mina utbrott och mina pms- attacker osv bl.a. Bl.a. Bl.a.!
Jag sa att nu har jag bestämt mig, tänker inte bo kvar med någon som väljer att supa ihjäl sig, som inte sköter sin basala hygien.
Allt detta vägrade han att gå med på, jag kunde själv ta och skärpa till mig och sluta förstöra hans liv...
Ja du hör, total förnekelse och ovilja. Om jag bara vore lite gladare och snällare då skulle det inte vara några problem.
Sen gick han raka vägen ut och började röja bland alla tomflaskor, vindunkar som han ju inte har tömt!
Nu har han bjudit hit gäster ikväll och tänker själv åka ut med motorcykeln.
Jaha, va fan ska jag göra nu då?!

Anna33

Åh känner så väl igen mig i det du skriver. Det är precis likadant här hemma det är alltid mig och mitt humör det är fel på. Hag är för sur, för irriterad, för gnällig osv. Och så förnekelsen över att han dricker för mycket heeeela tiden. Men jag har bestämt mig! Nu får det vara nog och jag kommer att lämna honom.
Tur vi har varandra här inne och kan stötta.

Blåklocka

Hej och tack för din respons!
Ja, visst är det svårt. Hos oss just nu är min man någon form av martyr liksom... Innan helgen tappade jag helt humöret, fast jag bestämt mig för att säga hur jag känner på ett lugnt sätt. Som sagt, jag blev galen på hans supande och på hur taskig attityd han har mot mig och att jag tycker det är så kärleksförstörande när han inte sköter sin hygien ens!
Det hela slutade som vanligt med att han nu " uppför" sig exemplariskt, fast han är arg under ytan är han skitförbannad på mig. Han säger nedsättande kommentarer och verkar även han som att han vill skiljas. Han säger absolut inte det, men hans attityd är inte kärleksfull.
Han går dessutom runt och verkar så uttråkad, deppig, passivt aggressiv.
Men varför tar han inte mig på allvar och följer mitt förslag att vi ska skilja oss? Då kan han ju bestämma själv över sitt drickande och slipper någon glädjedödare till fru...

Blåklocka

Hej och tack för dina tankar och dina stöttande ord.
Anledningen att jag inte berättat för någon är att jag skäms. Dessutom känns det som att jag lämnar ut honom... Konstigt att känna så och jag skulle vilja dela bördan.
När jag lägger fram mina tankar och konfronterar min man, då vägrar han att lyssna. Han går bara iväg alt skriker att jag måste vara fullständigt slut i huvudet.
Sen är allt som bortglömt, fast han är sur och en martyr " stackars honom som har en sån gnällig och sur fru" typ...

Det finns några saker att gøra som faktiskt hjælper i liknande situation som du har blåklocka. Man kan uppmærksamma din mans chef på problemet via mail eller brev. Så gjorde min dotter mot mig. Kænner till flere personer som chefer har varit tvugna att ta tag i alkoholproblem på arbetsplatser. Det ær deras skyldighet. Jag kænner igjen vissa beteenden från din berættelse som min sambo har haft ,med surande och aggressivitet nær jag pratat om skillsmæssa.Detta var nær bara han hade alkoholproblem. Efter hand har æven jag fått a-problem. Din situation ær sækert jobbig, och det ær bara du som kan gøra något åt det. Det værsta ær att man kan vænja sig vid all møjlig skit. Gør inte det utan visa dina barn din styrka. Barnen kan inte vælja om dom ska bo med en person med a-problem men det kan du. Styrkekramar.

Blåklocka

Tack för ditt stöd.
För några veckor sedan hade jag ett allvarligt samtal med min man om hur jag ser på hans alkoholberoende och att jag inte tänker leva med honom under dessa villkor. Han var konstigt nog lyhörd och talade om saken ur hans perspektiv. Han lovade att om han skulle gömma alkohol och dricka i smyg en gång till, ja då lovade han att söka professionell hjälp.
Ok, det har varit en bra semester och han har inte druckit på det där sjuka sättet...
Så idag, då han har en dag kvar tills jan ska åter till jobbet, ja då är det samma visa igen. Dimmiga ögon, aggressiv stil, konstigt beteende. Och jag hittar naturligtvis en tom vindunk gömd i garaget. Han har ju bara druckit några öl, officiellt. Jag känner omedelbart det välkända äcklet och ilskan över att bli lurad åter igen.
Varför kan jan inte söka hjälp?
Han har ju pratat om ett par i bekantskapskretsen där mannen dricker så som min man, och då har min man lagt ut texten big time om hur äckligt, looseraktigt osv det är!
Faaan vad arg och ledsen jag känner mig!

Ursula

Hej Blåklocka!
Tråkigt att höra, minst sagt, men jag blir inte förvånad. Att han lyssnade så bra och lovade..Han menade det, i DET ögonblicket men nu är det där ögonblicket förbi, nu är ett annat ögonblick.
Jag skulle tro att han behövde dig av någon anledning under semestern. Ville han visa upp en 'vanlig, hygglig' familj, tro? För släktingar? Men nu väntar vardagen och han tycks bli den 'vanliga' alkoholisten som är din make.
Jag känner till en tjej som åkte fast för rattfylla efter ett restaurangbesök (med vinförtäring, en vanlig tjej, ingen alkoholism) där någon annan gäst på restaurangen som sett att hon sedan satte sig vid ratten, ringt anonymt till polisen. Så, så kan man göra, t ex. Eller som någon annan tipsat dig: kontakta din killes arbetsgivare. Och det jag undrar över...din killes arbetskamrater?? De är ju poliser. Märker de ingenting??? Eller kontakta hans fackförening?

Ursula

Godmorgon Blåklocka!
Jag fortsätter mitt inlägg från igår kväll. Naturligtvis, det viktigaste du kan göra är att "ta makten över ditt liv", som mulletant säger. Dvs släpp honom och börja ägna dig åt dig. Rent konkret: sätt dig ner, tag mobilen, leta upp Alanon-gruppen, gå dit.

Blåklocka

Ni har antagligen helt rätt...
Jag har så svårt bara att acceptera att alkoholen är det viktigaste för min man.
Då han är nykter under de perioder då jag gjort markeringar tidigare, då är han en helt annan person. Den personen älskar jag och vill leva mitt liv med.
MEN, som sagt, han har en älskarinna nämligen ALKOHOL.
Allt blir en negativ spiral, vi blir varandras fiender då han gör sina val till förmån att få dricka på ett helt sjukt sätt. Såklart blir även jag en ohärlig person då jag märker minsta tecken på detta hemliga kärleksförhållande han har med alkoholen.
Dessutom skäms han för att han har detta beroende/ missbruk. Det går liksom inte ihop med hans självbild. Allt detta hör ju att prata om det och, Gud förbjude, söka hjälp är otänkbart för honom.
Trots detta skulle jag ju kunna säga rakt upp och ner idag då han vaknar.
-" Nu ska du ta professionell hjälp som du lovade om det hände igen att du gömt undan vindunkar".
Bara det. Han är nämligen oerhört noga med att hålla det man lovar. I alla andra fall utom när alkoholen viskar i hans öra
-" kom till mig, du är värd att få känna lite avslappning och tröst. Snart börjar jobbet som är ett helvete och som kräver att man dövar allt".
Jag ska ringa alkoholhjälpen idag. Måste få detta in i mitt huvud att jag är maktlös i allt annat än hur jag förhåller mig till denna djävulsdans.

Blåklocka

Hej alla som kämpar på!
Nu har det varit samma visa som så många gånger tidigare.
Igår då vi skulle äta middag ,och på något vis i en annan verklighet än våran, fira att vi äntligen är lediga i flera dagar tillsammans att vi som ser samhällets botten i våra arbeten faktiskt ska vara lediga och kunna samla energi i vårt hem, i vår familj.
Nu är ju så att i vårt hem kan man tydligen i te känna sig lugn och trygg.
Jag ska inte trötta ut er med hur min man drack etc.
Imorse hade jag fått nog. Jag levererade det jag hade att säga, nämligen
# nu är det nog
# ditt val står nu mellan ett liv med mig och min son, eller ett liv utan oss om du fortsätter dricka.
# jag accepterar inte några mera lögner.

Det som hände då jag och sonen kom till aka efter den promenad vi varit på, var att min man som vanligt låtsades som om ingenting hänt. Då han frågade om jag köpt någon present till kvällens middagsvärdpar, så svarade jag bara att jag ska inte på någon middag med dig ikväll.
Han bad mig då att lyssna, och han berättade att han skulle på ett AA-möte imorgon kväll kl 19.00. Eg fick han inte berätta det för mig sa han. Är det någon som vet hur det är?
Nu får jag själv ta och leta upp en anhöriggrupp och få hjälp