Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Levande

Så roligt att det blev klart med huset och att du bryter din trend att fira med alkohol.
Bra med eget hus, finns varken hiss eller spiraltrappor ?
Ha en riktigt fin dag

heueh

är en ganska välkänd serie som innehåller många visdomsord. Kalle sade en gång: "De flesta av oss vet inte vart vi är på väg förrän vi kommer fram". Och det kan ju stämma. Mitt liv har fört mig i många olika riktningar, till många destinationer som jag inte räknat med från början. Det finns människor som stakar ut sitt liv redan i unga år, dom gör en plan och håller sig till den. Jag vet inte om jag ska beundra eller tycka synd om dom. När jag tittar tillbaka kan jag nog säga att jag är ganska nöjd i alla fall. Jag har ofta inte haft en aning om vart jag var på väg, men resan har varit intressant.

Jag har en bekant som just nu sitter och ångrar en massa val han gjort, som avskyr hur hans liv har blivit. Visst har jag också gjort en massa dåliga val men å andra sidan vet jag ju inte om alternativen hade lett mig till något bättre. Om jag inte hade börjat dricka kanske jag hade blivit heroinist i stället. Om jag inte hade startat eget företag, gått i konkurs, startat om, gått i konkurs igen och till slut lärt mig hur man gör, så hade jag kanske idag suttit på ett jobb jag hatar. Poängen är att det är så mycket enklare att simma med strömmen. Man kanske inte kommer upp på den strand man tänkt sig från början, men man har krafter kvar att handskas med de nya utmaningar som kan dyka upp.

Jag trodde jag såg en rovfågel idag. Det visade sig vara en drake som kommunen satt upp för att skrämma bort fåglarna från taket på en av deras byggnader. Det satt i ett snöre som var fäst i en mast och rörde sig förvånansvärt naturligt. Och visst var taket fritt från fåglar, jag undrar bara för hur länge? Fåglar är smarta.

Ha en härlig dag!

heueh

här och i Det Vidare Livet. Ibland blir det svårt att komma ihåg vem som skrev vad. Nyligen läste jag i en tråd (förlåt mig, jag kommer inte ihåg vem som skrev) att trådskaparen ibland drabbades av sug av att läsa här på forumet. Det har hänt mig också, mer än en gång. Det kan vara någon som har tagit ett kort återfall, eller någon som lyckats dricka med måtta under en tid. Då sitter jag här med darrande underläpp och tänker: "Men jag då, skulle inte jag också..." Det kan vara riktigt jobbigt ibland.

Det behöver inte vara något negativt, absolut inte. Bara för att jag är drabbad av alkoholism kan jag ju inte dra mig undan världen. Vart jag än går ute i samhället finns det triggers. Jag minns när jag bodde i den Stora Staden för ett antal år sedan. Ibland fick jag sug efter ett AA-möte, och eftersom vägen hem ledde förbi Bannade Butiken så gick det åt pipan mer än en gång. Tankarna går osökt till den stackars alkisen som efter avslutad behandling fick jobb som städare på bolaget... Här på forumet kan jag träna på att möta sug i en kontrollerad miljö. Ska man bli bra på något så måste man ju öva, och här har jag en idealisk miljö för just det. När jag sedan kommer ut på osäkrare underlag kan jag möta utmaningen i stället för att ducka.

Min gode vän ska komma upp och äta frukost idag, jag fick just ett sms att han är på väg, så nu bär det av ut i köket.

Ha en lugn och stabil dag allihop!

heueh

är ett intressant fenomen. Jag hade nog inte ens haft en inloggning om det inte hade varit för att jag, för ett antal år sedan, satt i styrelsen i en ideell förening som använde det för att kommunicera med medlemmarna. Eftersom medlemsantalet var tresiffrigt har jag nu en väldig massa Facebook-vänner. Människor som jag i och för sig har träffat på föreningsaktiviteter men som jag knappast skulle vara vän med irl. Ändå vet jag mer om deras liv och aktiviteter än jag vet om en del av mina verkliga vänner.

Vilka häftiga liv dom lever! Dom går på gym, dom joggar och cyklar, dom äter på lyxiga restauranger och åker på exotiska semestrar. Dom dukar upp kvällsmaten som om det gällde en dokusåpa. Dom har fester med massor med folk som alla är glada och trevliga. Och här sitter jag och känner mig extra duktig om jag äter broccoli till lunch. Fast jag undrar ibland; även om dom gör allt det här, vad har det för syfte? Är det någon slags tävling? En enda gång har jag sett ett inlägg som inte var flåshurtigt och uppseendeväckande glättigt. Det var en gosse med alkoholproblem som bad om hjälp.

Modigt tycker jag, det är ju ett väldigt publikt sätt att lufta sina bekymmer. Responsen var överväldigande, folk som han aldrig träffat erbjöd sig att komma över och hålla honom sällskap, han fick alla tänkbara sorters förslag; från huskurer till telefonnummer till terapeuter. Och framför allt, en del andra med samma problem tog mod till sig och öppnade munnen. I slutändan lyckades han ta sig ur missbruket, han har tagit återfall och strulat precis som alla oss andra, men på det stora hela har det gått bra. Så även om jag läser Facebook med en stor nypa salt, så händer det ett och annat positivt irl där också.

Ha en underbar dag!

heueh

mitt på blanka förmiddagen. Jag hade varit ute med hunden, ätit frukost, läst morgontidningen och satt vid datorn när jag tittade ner på hunden som låg på golvet bredvid mig. Han låg på sidan och snusade, inte ett bekymmer i världen. Hundar vet hur man lever. Plötsligt kände jag att det vore nog inte så tokigt att krypa tillbaka ner i sängvärmen igen, dra täcket över huvudet och mysa till det lite. Så det gjorde jag, och hade faktiskt inte ett dugg dåligt samvete för den sakens skull.

Hela grejen med att sluta dricka är för mig att få ett bättre liv. Jag måste skapa ett sätt att leva som lägger så mycket distans som möjligt mellan då och nu. I missbruket ställde jag konstant höga krav på mig själv att prestera på dagarna för att ursäkta mitt drickande på kvällarna. Nu måste jag släppa det där. Att unna mig en tupplur närhelst jag känner för det är ett sätt, att strunta i hushållssysslorna en kväll och bara slappa framför tv'n är ett annat. Jag hoppas kunna bygga ett liv som hjälper mig att avfärda djävulen på min axel med en axelryckning.
-Försök du, gubben, mig rår du inte på.

Äpplena börjar falla från träden nu. Jag är inte särskilt förtjust i äpplen, men när jag bodde i Skåne åkte vi ändå till Kivik varje år för att titta på äppeltavlan och botanisera bland marknadsstånden. Det slutade alltid med att vi kom hem med kilovis med äpplen, must och annat äppelrelaterat. Äpplena blev sällan uppätna, dom hamnade i trädgården till glädje för rådjuren. Och för mig, som fick se en del ståtliga djur till morgonkaffet.

Ha en fin dag!

träningstanten52

Och du har sagt mycket roligt och klokt så jag kopierar ett av dina visdomsord på min sida. Blev så glad av den positiva tonen. Jag hoppas det finns ett äppelträd i din trädgård, Signe Tillisch är så goda. Kan lagras hela vintern på vinden!
Jag tyckte att det inte var dig och din hund jag såg för några veckor sedan när jag fikade på stan, du hade full skinnmundering och hjälm. Hunden hade snygg dräkt, hjälm och halsduk och sin egen plats framtill på hojen. Ångrar att jag inte tog ett kort!
Ha en bra söndagsfrukost och njut!

heueh

har det nu gått sedan jag först hittade in hit. Det känns som en väldigt lång tid, och det är jag tacksam för. Tack vare att jag skriver här varje dag känns det som om jag lever mina dagar, inte bara ser dom passera. Tidigare har jag ofta undrat vart tiden tog vägen, vad hände? Hur blev jag så här gammal helt plötsligt? Mina hågkomster har varit glimtar, stillbilder från ögonblick i en värld av grå, ogenomtränglig dimma. Jag är privilegierad, jag har vunnit högsta vinsten i det lotteri som är mitt liv. Nu gäller det bara att fortsätta förvalta vinsten väl.

Samtidigt måste jag skänka en tanke åt de tiotusentals människor som ännu inte hittat hit, eller till någon annan form av hjälp. Jag kommer alltför väl ihåg hur det var; många är de söndagar jag har suttit framför datorn och förtvivlat letat hjälp. Sedan har den värsta ångesten gått över och så har jag varit tillbaka i samma hopplösa liv som innan. Inte förrän jag bestämde mig, verkligen i djupet av min själ bestämde mig, tog jag det där avgörande steget som lyfte mitt liv till en nivå där jag faktiskt kan njuta av det. Jag hoppas innerligt att alla de som är kvar i missbruket får samma chans.

Tack träningstanten, jag rodnar, visdomsord är väl att ta i. Strukturerat svammel skulle jag nog kalla det.
Jag har faktiskt haft funderingar på att försöka få med mig hunden på motorcykeln, men han har väldigt bestämda åsikter om det färdsättet, och dom är inte positiva.

Ha en bra dag allihop!

Heddali

Din tid du tar att skriva här är en inspiration och ett stöd, för mig och många andra. Att hitta vägen igen utan ah och få livet att kännas levnadsbart och behagligt utan ah, där inspirerar du!

heueh

att ge råd. En bekant ringde mig igår; han mår inte bra. Han sitter och ältar sina livsval och skuldbelägger sig själv för allt han gjort fel. Han har ingen missbruksproblematik, han tycker bara att han borde vara på en bättre plats vid det här laget. Han sade rent ut att han är avundsjuk på bl.a. mig och tycker att det är orättvist att det går så bra för mig och så dåligt för honom. Vad svarar man på det?

Jag har försökt mig på det där med att ge råd tidigare, och det har sällan gått bra. Jag har svårt att sätta mig in i andra människors situation, de råd jag kan ge är alltid baserade på min erfarenhet och mitt sätt att handskas med livet. Jag tar sällan själv råd i sin helhet, jag väljer och vrakar och plockar de bitar som jag tycker passar mig, men det verkar som om många människor tar ett förslag precis som det är, och blir besvikna när det som fungerar så bra för mig inte får samma resultat för dom. Om jag ger någon ett råd så känner jag mig på något sätt ansvarig för dom, för deras liv, men just nu har jag fullt upp med mitt eget.

Det är en av anledningarna till att jag inte är aktiv i andra trådar här på forumet. Det kan verka narcissistiskt men bottnar i en rädsla för att ställa till det för någon annan. Lägg så till det faktum att jag tänker långsamt, när jag väl har klurat ut något bra att skriva så har någon annan redan skrivit något bättre. Så jag fortsätter nog att sitta och häcka i min tråd, om någon hittar något matnyttigt här är det ju jättekul, men tänk bara på att det är strikt upa.

Ha en fin dag!

Levande

Håller med dig om att det är ett visst ansvar att ge råd, lika mycket som att ta ett råd för man bör vårda goda råd väl.
Är själv lite tyst just nu på forumet men det är nog ytterligare en fas för mig.
Ha en fin dag

Tycker eg att du är klok som låter bli, men jag har svårt att hålla tyst ibland. Tror verkligen allas råd är baserade utifrån egna erfarenheter. Tänker på terapeuter som ofta arbetar med att lyssna. Har inte träffat många, men den jag hade var väldigt skicklig på att INTE ge råd. Hon ställde utmanande frågor och till sist var jag tvungen att komma med lösningar själv. Lite jobbigt och irriterande! Men det finns där under, medvetenheten om vad man behöver förändra. Lite i taget, sen kanske det dyker upp mer att ta tag i. Ibland behöver man kanske lite hjälp att se eller som härinne, lite hjälp att utföra. Lite stöd i att hålla sig nykter. Hoppas han kommer ur detta ältande, dels är det antagligen inte så roligt att umgås med honom just, dels blir det ju inte bättre förrän han lämnat tillståndet av självömkan. Har en nära vän som ofta jämför sitt liv med andras och ser hur fint andra verkar ha det... Men jsg brukar säga "skrapa lite på ytan, så kommer det fram maskar"... Tycker att alla jag träffar har olika problem, tråkiga erfarenheter och tragedier bakom sig. Tänker på vad du skrivit tidigare i din tråd och funderar lite på om din vän verkligen hade velat byta med dig. Eller tänker han sig att bara plocka russinen ur kakan?

Ja att dela med sig av råd kan vara svårt . Jag brukar tänka i banor som, detta har fungerat för mig. De kan man ju alltid tillägga oxå. När jag får råd , gör jag som dig. Tar till mig det jag gillar o låter resten vara. Tror att de flesta gör så. Det viktigaste i detta forum , enl mig är ju att vara ett stöd och peppa. Liksom de jag vill få tillbaka. I nära relationer försöker jag idag att bara lyssna, om jag inte får en anmodan att ge ett konkret råd. Sen är det upp till personen ifråga att ta rådet eller låta det va. Ibland funkar råd, ibland inte. Det är ju upp till personen, som själv måste ansvara för handlingen. Och att kanske rådet inte funkade. Thats life liksom. Ha en bra och nykter dag, kram

heueh

Jag har haft ont i foten i en dryg vecka nu. I går kväll bestämde jag mig för att så fort jag vaknar ska jag gå till vårdcentralen och gnälla lite, så självklart kändes foten mycket bättre i morse. Det är inte första gången det händer heller. Jag tillhör den där sorten som drar ut på läkarbesök i det längsta, jag tror stenhårt på kroppens förmåga att läka sig själv om den bara får lite tid på sig. Min far var likadan, jag kan bara erinra mig ett tillfälle då han frivilligt besökte en läkare; tre veckor senare var han död. Nu var han i och för sig 92 år gammal, så det må väl vara ursäktat.

Om man betänker hur mycket gift jag har hällt i mig genom åren kombinerat med det faktum att jag fortfarande är vid liv, så tycker jag det bevisar min tes; kroppen är en makalös manick. Nu kanske jag tar det till överdrift ibland, jag var ute och vandrade en gång, klev fel i ett hål och bröt fotleden på tre ställen. Jag satt en halvtimme och funderade på om jag skulle ringa 112 eller inte, sedan när jag väl ringde kunde jag inte bestämma mig om jag ville bli hämtad eller inte, så jag sade att jag ringer igen lite senare. Kanske var det bara en stukning.

Efter att ett par kompisar kommit och förgäves försökt släpa mig till närmsta väg gav jag upp och ringde igen. Senare, på sjukhuset, var min största oro att det kanske bara var en stukning i alla fall, jag hade avskytt att ställa till med så mycket uppståndelse i onödan. När beskedet kom från röntgen kände jag mig närmast lättad, tack och lov att jag verkligen hade brutit något. Knäppskalle.

Ha en frisk dag allihop!

LenaNyman

... komma med nåt putslustigt om spik i foten.

Tycker du är skön, heueh. Var rädd om dig själv och dina extremiteter. :)

heueh

i alla fall. En av de hypoteser jag har haft beträffande min onda fot har varit att den är full med metastaser och att jag kommer att dö innan jag hinner flytta till mitt nya hus. En annan har varit att dom skulle bli tvungna att amputera foten. Jag har redan klurat ut hur jag ska modifiera protesen så att jag kan fortsätta köra min sportbil. Det visade sig vara hälsporre. Obehagligt men behandlingsbart. Klar antiklimax. Jag vet inte varför jag gör så där, kanske är det djävulen på min axel som ser sin chans: "om du ändå ska dö så kan du lika gärna dö full".

En eloge till vår vårdcentral är på sin plats. Efter medias alla domedagsskriverier om vården på sistone så förväntade jag mig en månadslång väntan men en och en halv timme efter min första telefonkontakt med dom hade jag träffat en läkare och fått min diagnos. Den personal jag träffade var trevlig och effektiv och läkaren pratade svenska. Nu pratar jag inte om nationalitet utan om det faktum att han inte svängde sig med en massa oförståeliga latinska termer utan förklarade så att t.o.m. jag förstod.

Heddali skriver i sin tråd om hur man ställer orimliga prestationskrav på sig själv. Jag gör samma sak, varje gång jag känner att jag är på väg att klara en uppgift så höjer jag ribban. Jag ger aldrig mig själv chansen att bara luta mig tillbaka och njuta av en framgång. Det där innebär att jag lever med en konstant frustration som jag tror kan vara en av mekanismerna bakom mitt missbruk. Jag behöver nog sätta upp delmål i livet, och inte sätta nya förrän jag uppnått dom gamla.

En övning jag ska göra för att komma tillrätta med min hälsporre är att stå på tå på ett trappsteg med hälen hängande utanför och göra långsamma tåhävningar. Ett tips: om man har en fernissad trapp utan halkskydd så är det inte tillrådligt att göra detta på det översta trappsteget.

Ha en skadefri dag allihop!

Heddali

Jag blev glad över din referens till min tråd, blir fortfarande förvånad att "nån" läser min tråd trots att jag läser nästan alla andras. Tänker på det du skrev, att stanna upp och glädjas över en framgång eller ett mål man nått. Det har jag heller aldrig gjort. Jag vet inte ens riktigt hur det skulle kännas att vara riktigt nöjd med sin prestation. Och då har jag ändå fått höra under livet att jag är "superstark", gör hur mycket som helst, presterar på alla områden...som en idiot höll jag på att skriva men det känns så ibland. Klassiska syndromet med en tom självkänsla som fylls på med prestationer för att få bekräftelse utifrån. Jag är inte ens någon tävlingsmänniska egentligen, jag vill bara duga. Jag tycker när jag läser din tråd att en både dynamisk och intressant person växer fram, jag hoppas att du tror på dig själv tillräckligt mycket att du känner det själv. Tänk att det är så mycket lättare att tänka så om andra, att de är intressanta och trevliga bara för hur dom är. Men om sig själv tror man (jag) att det behövs mer, att vara till lags, ändra på sig, prata mer, prata mindre, jobba mer och vara en bättre mamma för att just duga. Jag är inne mycket nu i tankar vad som är hönan och ägget i alkoholmissbruket, i negativa tankar och känslor...det är lite av ett ormbo alltihopa. Håll dig till ett lågt trappsteg nu!

heueh

Den handlade om missbruket av receptbelagda mediciner i USA, och innehöll en del oroväckande statistik. Den amerikanska befolkningen utgör 5% av jordens totala befolkning men förbrukar 75% av alla mediciner som produceras. Var 20'e minut dör någon i USA av en överdos, av receptbelagda droger! Tack och lov är problemet inte så stort i Europa, tror jag i alla fall, det verkar som om våra läkare är lite mer restriktiva med att skriva ut opiater för allt tänkbart. När jag var inne med min onda fot igår fick jag t.ex. inte ens frågan om jag ville ha något smärtstillande.

Lika så gott är det, jag hade ändå tackat nej. Jag är väldigt misstänksam mot alla former av tabletter. När jag var på behandling för tre år sedan fick jag insomningstabletter utskrivna, jag har tagit två sedan dess, resten ligger kvar i medicinskåpet och har sedan länge passerat bäst före-datumet. Jag ligger faktiskt hellre vaken några nätter än stoppar i mig någon kemisk substans. Låter konstigt, eller hur? Jag har ju inga problem med att hälla i mig alkohol i sådana mängder att jag ligger medvetslös i sängen snarare än sover. Kanske är det en undermedveten önskan att inte addera missbruk till missbruk.

Vi tog sovmorgon idag, jag och hunden. Vi har gjort det flera gånger på sistone. Jag tror det beror på hösten, det är mörkt nu på morgnarna och kroppen har väl en naturlig tendens att rätta sig efter dagsljuset. Skönt var det i alla fall. Jag tror folk hade ett bättre liv förr i det avseendet, dom rättade sig efter solen i stället för klockan. Eller om man ska vara riktigt vetenskapligt historisk så är det ju solen som är klockan, de första klockorna var ju solur.

Ha en solig dag!

heueh

vad jag ska skriva om idag, så det får bli svammel antar jag. Jag tappade fokus i morse, när jag och hunden hade varit ute och gått i tio minuter, kommer en bil förbi oss. Dom kör på en återvändsgata bland nybyggda villor, väldigt sakta men utan att stanna någonstans, annat än för att vända i slutet på gatan. När dom kommer tillbaka förbi oss, lika sakta, ser jag att passageraren sitter och för anteckningar. Då vaknar min inre Kalle Blomkvist; kan det vara så att dom rekar för en framtida stöld? Dom kanske noterar vilka bilar som står parkerade framför husen, eller någon annan information som brottslingar kan ha användning för?

Så i stället för att gå och klura på hur jag ska lägga upp taktiken för att kunna njuta av ännu en nykter dag så rabblar jag ett bilnummer, om och om igen. Så fort jag kommer tillbaka in så slänger jag mig ner framför datorn för att kolla upp bilnumret. Jag är övertygad om att det inte kommer att matcha bilen eller visa sig höra till en stulen bil eller något annat skumt. I stället visar det sig att bilen tillhör kommunen, och har gjort sedan den var ny. Och i ärlighetens namn ska jag väl säga att personerna i den inte såg ut som Astrid Lindgren, Enid Blyton och andra författare har lärt mig att skurkar ser ut; varken svartmuskiga eller skäggiga. Klar besvikelse, jag blir nog inte hjälte idag heller.

Ha en spännande lördag!